Om det bara inte vore så kallt

Min nuvarande lunchbok är Ola Skinnarmos Ensam mot sydpolen. Jag vet att jag aldrig kommer att få för mig att göra något liknande stolleprov, men jag gillar fortfarande att läsa om sånt här. Han ska alltså åka skidor till sydpolen, ensam. En 120 kilo tung pulka ska släpas 120 mil från Antarktis kust till sydpolen, vilket dessutom innebär 2800 höjdmeters stigning. Antarktis är bergigt, även om det inte syns.

Den typen av strapatser kan jag inte påstå att jag längtar efter. Samtidigt låter det på något konstigt sätt lite lockande när han beskriver hur han sitter i tältet och är den ensammaste personen på jorden (rent geografiskt), men samtidigt kan intervjuas i radio via satellittelefon. Jag skulle inte ha något emot att besöka något ställe med den totala ödsligheten, även om jag inte har lust att stanna där i två månader. Jag har vandrat i de svenska fjällen ett par gånger och för en stadsmänniska som jag kan man tycka att det borde vara ödsligt nog, men samtidigt är det inte mer avlägset än att man trots allt möter några personer varje dag (men då ska det medges att vi vandrat längs leder). Det kunde nog vara intressant att besöka centrala Grönland eller något i den stilen. Om det bara inte vore så kallt.