Quentin Tarantino och pastellfärgade kavajer

I samband med att SVT körde en helnatt med 80-talsnostalgi funderade jag på vad som skulle komma att ingå i nästa motsvarande program, om tio år. Jag konstaterade att jag inte kom på mer än några få saker som jag tyckte hörde till 90-talet. I går presenterade DNs kultursida svaret. Det mest typiska jag kom på, Spice Girls, hade de på omslaget av pappersversionen så så långt var jag rätt, men sen då?

Mycket av deras text handlar om film och centreras runt Quentin Tarantinos Reservoir Dogs och Pulp Fiction, ymnigt och realistiskt våld, retro och ironi. Pulp Fiction, kort sagt.

Men varför hade jag så svårt att hitta alla dessa saker DN skriver om i minnet? Jag har ju trots allt levt genom hela 90-talet så jag borde ju ha tagit notis om det medan det passerade. Att jag inte har så väldigt detaljerade minnen av 70-talet kanske inte är så konstigt trots att jag genomlevt hela det också eftersom jag bara var tre år gammal när det drog igång. En del kommer jag naturligtvis ihåg, men rätt sporadiskt.

80-talet däremot har jag inga problem att minnas, mycket tydligare än 90-talet som rimligen borde finnas i färskare minne. Så vad beror detta på? Ligger 90-talet (slut för fem år sedan) för nära för att mina retrospektiva glasögon ska kunna fokusera ordentligt på det? Eller är det helt enkelt så att man präglas på den tid man växer upp i? Från 13 till 23 års ålder levde jag i 80-talet. Jag hann avverka högstadium, gymnasium, mitt första jobb, att flytta hemifrån, början på mina universitetsstudier och att förlova mig. Jag blev vuxen under 80-talet (i den mån jag nu någonsin kommer att bli det, men det är en annan sak).

Det är onekligen sant att jag aldrig förr eller senare (hittills) lyssnat på mer musik eller sett på mer film än jag gjorde under 80-talet, så egentligen är det kanske inte så konstigt att den musiken fastnat tydligast i minnet. Det var den period i livet som jag var närmast den då aktuella populärkulturen, antagligen mycket för att jag fortfarande gick i skolan och tillbringade stora delar av dagen tillsammans med jämnåriga.

Min musiksmak är rätt eklektisk och har varierat en hel del genom åren. Jag lyssnar gärna på allt från Frank Zappa och Simon & Garfunkle till Rammstein och The KLF. Om jag ska nämna något som jag alltid lyssnat på så ramlar jag däremot tillbaka till 80-talet: Depeche Mode. Mycket mer 80-tal än så blir det inte.

Kanske är vi alla fast i den tid vi växte upp i, så att jag aldrig kommer loss från 80-talet, vare sig jag vill eller inte. Det återstår att se om jag kommer att tillbringa min tid som pensionär iklädd vita loafers med tofsar, smal skinnslips och kavaj i pastellfärger...