Imorgon: löpning

När jag kom till jobbet idag låg det en nummerlapp till Mjärdevistafetten imorgon på mitt skrivbord.

På resande fot

Idag har jag varit i Stockholm över dagen och varit med som tekniskt säljstöd på två kundmöten. Mycket prat, då och då avbrutet av lite information från min sida.

Mitt första möte var i Globen. Jag kom från Centralen och stannade till vid tunnelbanekartan på T-Centralen för att se vilken ändstation jag skulle sikta på för att komma till Globen när någon kostym tyckte att en person som redan står och läser på tunnelbanekartan verkar vara den som vet bäst hur tunnelbanan går, och därmed den bästa att fråga hur man kommer dit han ska. Inte den metod jag skulle valt, men eftersom han skulle till Kista kunde jag svara i alla fall, utan att ens titta på kartan.

På hemvägen hann jag stanna till på SF-Bokhandeln och köpa China Miévilles nyutkomna novellsamling Looking for Jake.

Speleftermiddag/kväll

Idag hade vi bjudit in till blandade spel och ägnade eftermiddagen och kvällen åt att spela diverse saker. Jag, Lisa och MeTa inledde med att spela Tantrix, vilket jag till slut vann. Det här är ett av de ganska få abstrakta spel som jag gillar. Det är för den delen också lite ovanligt i och med att man kan spela fler än två, vilket inte är så vanligt med abstrakta spel. Jag gillar också att man även kan ha det som ett solitairespel.

Efter det plockade vi fram Settlers och min hemgjorda expansion för fem spelare, för nu skulle även Henrik och Camilla vara med. Det såg länge ut som om Henrik skulle vinna efter att ha knyckt åt sig både längsta vägen och största riddarmakten, medan jag bara hade två vägar med en stad i varje ände. Dock så var mina städer placerade så att jag fick kopiösa mängder sten och säd och rätt gott om får (men aldrig något annat). Genom att på två rundor köpa sex kort (jag fick ju precis rätt kort för det, och spelade dessutom två monopol-kort så att jag fick ännu fler kort) kunde jag skaffa mig fler riddare än Henrik, bygga ett nytt hus (för poängens skull) och spela tre poängkort lyckades jag hinna om.

Leif som kommit precis när vi börjat med Settlers hade med sig Bridges of Shangri-La som blev nästa spel ut. Jag vet inte hur det gick till, men jag lyckades vinna det också (precis före Camilla, som inte heller spelat det tidigare). Spelet var intressant, men jag skulle behöva spela det några gånger till för att få grepp om hur man ska tänka för att komma någon vart, speciellt i början av spelet.

Efter att ha stoppat i oss chili con carne provade vi det andra spelet Leif hade med sig, Tongakai. Det hade jag spelat en gång tidigare, men det skulle man inte kunna tro när man såg hur det gick. MeTa och Leif delade på förstaplatsen.

Till slut, när alla tillresta åkt hem, spelade Camilla, Henrik och jag Ticket to Ride. Jag chansade hejvilt i början på att behålla tre rutter, alla på tjugo poäng eller mer. Det gick, milt uttryckt, inte hem och jag lyckades inte bygga någon av dem. Tack vare ett flertal tursamma dragningar av nya rutter lyckades jag landa på en andraplats efter Henrik, med endast totalt åtta poängs avdrag när alla rutterna summerades.

Ytterligare en nätanvändare

I morse var jag iväg och hämtade en datorskärm som skänktes bort (tack!). Tillsammans med det som blev över när vi uppgraderade vår dator hemma så blev det då en komplett dator över, och den har jag nu installerat i Henriks rum. Han har visserligen haft en dator förut (sedan länge), men för ett par veckor flyttade vi den till Martins rum. Den datorn som Martin nu har är gammal (Pentium II 266), men den duger för de barnspel som Martin kör (Mulle Meck bygger bilar är det populäraste just nu).

Henrik började däremot tycka att den datorn var dålig och har ett tag önskat sig en dator som internet fungerar på, och det har det inte gjort på den gammla. Eller det har i alla fall varit den officiella versionen. Eftersom den gamla speldatorn kör Windows 95 så har jag ingen lust att försöka fixa till fungerande nätverk på den, och ännu mindre lust att se till att den inte får virus och elände.

Nu har jag istället burit den dator som fram till nyligen var arbetsstation här nere (AMD Duron 1GHz, Linux) till Henriks rum och kopplat in den i nätverksuttaget som funnits i hans vägg i flera år, så nu finns det plötsligen internet i hans rum. Dessutom är det fixat så att han kan läsa sin post (gmail) och köra ICQ. Nu kan jag alltså sitta här nere och tala om att det är matdags utan att skrika över hela huset. ;-)

Nu återstår bara att fixa till så att han får ett tangentbord som inte tappar bort vart tionde tecken eller så och skaffa ett par högtalare så blir den datorn nog helt OK. Och så vore det nog inte så dumt att skaffa en ny processorfläkt, för den gamla låter som ett jetplan.

Uppdatering: Det fanns visst ett par högtalare längst in i hörnet i källaren, så nu är det löst.

Kameran ljuger aldrig *host*

I Neil Gaimans blogg hittade jag en länk till Glen Feron's Art of Retouching. Här kan man se fotografier så som de såg ut när de gick i tryck och (om man håller muspekaren över bilden) så som de såg ut när de togs. Man ska inte tro på vad man ser...

Google gör det igen

Jag har just laddat ner och provat Googles senaste påhitt: Google Talk. Det är dels en tjatt-tjänst (IM), dels en VoIP-tjänst.

I sin beskrivning av tjänsten beskriver de hur de vill att man ska ha öppna kommunikationsmöjligheter. När det gäller epost så väljer man en epostleverantör och sedan kan man skicka epost till vem som helst, oavsett vilken leverantör de har. När det gäller IM är det inte så. Man väljer en leverantör (säg ICQ) och sedan kan man prata med alla andra som valt ICQ. Om man vill prata med andra som valt någon annan leverantör (säg MSN) så får man snällt skaffa sig ett MSN-konto också. För dem som ännu inte kommit på att man kan installera en multi-protokoll-klient som Gaim så blir detta ganska jobbigt.

Google Talks IM-tjänst använder det öppna Jabber-protokollet vilket gör att det redan från dag ett finns gott om program förutom Googles egna som kan använda det.

Förutom IM-tjänsten innehåller Google Talk även en telefonitjänst. Om man kör Windows (en begränsning som ska försvinna) kan man även ringa till andra. Precis som med Skype är detta en tjänst som "bara fungerar", oavsett om man har brandväggar eller annat krafs ivägen. Dessutom är ljudkvaliteten god och samtalen är gratis. Idel fördelar. ;-)

Vad det gäller telefonin är protokollet man använder en utökad version av XMPP, men man säger att man kommer att dokumentera den framöver, och dessutom snart presentera stöd för SIP-protokollet. Mycket trevligt.

För att kunna använda Google Talk behöver man ett Gmail-konto. Man kan inte få ett sådant om man inte blir inbjuden av någon som redan har ett. Om du behöver ett så skicka mig en epostadress så skickar jag en inbjudan.

Om du vill prova Google Talk så ring mig gärna. Mitt telefonnummer är pinkunicorn@gmail.com.

Några ord om förord

Till dagens lunch läste jag lite i Secret Windows (2000), en av Stephen Kings mindre kända böcker. Det beror dels på att den vad jag vet endast getts ut via Book of the Month Club, dels på att den i huvudsak är en samling av diverse texter som King skrivit om att skriva. Den gav ut i samband med publiceringen av Att skriva: En hantverkares memoarer.

En del av texterna i boken är förord från andra av Kings böcker men naturligtvis finns det också ett förord speciellt för den här boken, och det är skrivet av Peter Straub. Han kommenterar bland annat att Stephen King är unik i det att han har ett direkt förhållande till sina läsare. Många av Kings förord berättar inte bara om boken de inleder, de talar också direkt till läsaren som adresseras som "Constant Reader". Det är uppenbarligen inte vanligt att författare på detta sätt för en dialog med sina läsare. Läsarna kommer visserligen inte till tals i själva förorden, men det råder ju ingen tvekan om att King får reaktioner från sin läsarkrets (en av artiklarna i boken har till och med en titel som är en läsarfråga: "Ever et raw meat?").

För mig som är van vid science fiction-fandom och -författare så känns detta en smula avlägset. Jag uppfattar det som helt normalt att författarna till de böcker jag läser och gillar går på kongresser och talar direkt med sina läsare. Jag är visserligen medveten om att detta är något som är speciellt för sf, men det gör fortfarande att Kings personliga tilltal inte känns så unikt.

Med detta menar jag dock inte alls att jag har någonting emot hans personliga tilltal som sådant. I en artikel hävdar King att författarförord endast läses av tre typer av personer: författaren närmaste familj (fru och mamma), personer från författarens förlag (för att kontrollera att inget sägs som man kan bli stämd för) och personer som hjälpt författaren (för att se så att han inte blivit så mallig att han glömt bort dem). Hur jag nu vet det, eftersom han skrev det i ett förord till en bok (Night Shift, närmare bestämt). ;-)

I själva verket så tycker jag bra om den sortens förord och läser dem alltid (liksom jag, för den delen, alltid läser allt annat i en bok inklusive copyrightsidan och liknande). Förutom King så är den som jag kommer ihåg som bäst förordsskrivare nog Isaac Asimov. Det är nog uppemot tjugo år sedan jag läste Asimovs novellsamlingar och jag kan inte längre påminna mig vad de handlade om, men jag kommer väl ihåg att de alltid brukade ha introduktioner till varje novell och att jag tyckte att de var lika läsvärda som novellerna.

Quentin Tarantino och pastellfärgade kavajer

I samband med att SVT körde en helnatt med 80-talsnostalgi funderade jag på vad som skulle komma att ingå i nästa motsvarande program, om tio år. Jag konstaterade att jag inte kom på mer än några få saker som jag tyckte hörde till 90-talet. I går presenterade DNs kultursida svaret. Det mest typiska jag kom på, Spice Girls, hade de på omslaget av pappersversionen så så långt var jag rätt, men sen då?

Mycket av deras text handlar om film och centreras runt Quentin Tarantinos Reservoir Dogs och Pulp Fiction, ymnigt och realistiskt våld, retro och ironi. Pulp Fiction, kort sagt.

Men varför hade jag så svårt att hitta alla dessa saker DN skriver om i minnet? Jag har ju trots allt levt genom hela 90-talet så jag borde ju ha tagit notis om det medan det passerade. Att jag inte har så väldigt detaljerade minnen av 70-talet kanske inte är så konstigt trots att jag genomlevt hela det också eftersom jag bara var tre år gammal när det drog igång. En del kommer jag naturligtvis ihåg, men rätt sporadiskt.

80-talet däremot har jag inga problem att minnas, mycket tydligare än 90-talet som rimligen borde finnas i färskare minne. Så vad beror detta på? Ligger 90-talet (slut för fem år sedan) för nära för att mina retrospektiva glasögon ska kunna fokusera ordentligt på det? Eller är det helt enkelt så att man präglas på den tid man växer upp i? Från 13 till 23 års ålder levde jag i 80-talet. Jag hann avverka högstadium, gymnasium, mitt första jobb, att flytta hemifrån, början på mina universitetsstudier och att förlova mig. Jag blev vuxen under 80-talet (i den mån jag nu någonsin kommer att bli det, men det är en annan sak).

Det är onekligen sant att jag aldrig förr eller senare (hittills) lyssnat på mer musik eller sett på mer film än jag gjorde under 80-talet, så egentligen är det kanske inte så konstigt att den musiken fastnat tydligast i minnet. Det var den period i livet som jag var närmast den då aktuella populärkulturen, antagligen mycket för att jag fortfarande gick i skolan och tillbringade stora delar av dagen tillsammans med jämnåriga.

Min musiksmak är rätt eklektisk och har varierat en hel del genom åren. Jag lyssnar gärna på allt från Frank Zappa och Simon & Garfunkle till Rammstein och The KLF. Om jag ska nämna något som jag alltid lyssnat på så ramlar jag däremot tillbaka till 80-talet: Depeche Mode. Mycket mer 80-tal än så blir det inte.

Kanske är vi alla fast i den tid vi växte upp i, så att jag aldrig kommer loss från 80-talet, vare sig jag vill eller inte. Det återstår att se om jag kommer att tillbringa min tid som pensionär iklädd vita loafers med tofsar, smal skinnslips och kavaj i pastellfärger...

En dag i spelandets tecken

Igår blev det mycket spel. På förmiddagen värmde Henrik och jag upp med att spela lite Magic: the Gathering. Efter det åkte vi (utom Cecilia som skulle på födelsedagspoolparty) till Merry och Quest. Vi inledde med pannkakor och spelade sedan Puerto Rico vilket ingen utom värdarna spelat tidigare. Efter förklaringen kändes det som en väldig massa saker att hålla reda på, men när man väl kom igång var det inte alls så farligt. Helt klart ett spel jag gärna spelar flera gånger. Man ska driva plantage och handla med det man producerar, samtidigt som man bygger upp byggnader man behöver.

Strax innan vi var klara åkte Camilla iväg för att hämta Cecilia från kalaset, och vi andra som blev kvar spelade Villa Paletti. Varje spelare har ett antal pelare som man ställer ut på spelplanen, och sedan lägger ett tak på. Sedan ska man använda en krok för att plocka ut så många av sina pelare som möjligt och ställa dem ovanpå taket. När ingen kan få ut flera pelare lägger man på ett nytt (mindre) tak och fortsätter likadant. När det rasar vinner den som har mest poäng på den översta nivån. Man måste naturligtvis vara stadig på handen, men man måste också tänka på hur viktfördelningen ser ut. Jag missade det, så jag raserade tornet. Jag hade en av mina pinnar som jag ville flytta upp stående helt öppet, så jag tog bort den utan att titta så mycket (det var ju inget ovanför den). Vad jag inte tänkt på var att de flesta pinnarna var i andra änden, så när jag lyfte bort min pinne vek sig tornet åt andra hållet eftersom motvikten försvann.

Samtidigt med Puerto Rico spelade Camilla också några partier Kloakråttan med Martin, den tid han inte tittade på Aristocats.

När vi kom hem spelade Henrik och jag några partier Magic till, och sedan avrundade Camilla och jag dagen med ett parti Ticket to Ride till kvällsfikat.

Språkliga fängelser

Johan Jönsson skriver på Månskensdans om språkliga fängelser och hur man genom varje nytt språk man lär sig också får tillträde till en helt ny föreställningsvärld.

Jag tycker att språk är skoj och brukar reta mig på att jag inte kan fler. Framför allt är det synd att jag inte lärde mig mer när jag läste tyska i skolan, och att jag inte använt den tyska jag trots allt lärde mig under de nästan tjugo år som gått sedan dess.

Att jag kan svenska är inte så konstigt, eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige. Sedan jag började skriva upp vilka böcker jag läst så har jag exempelvis läst 652 böcker på svenska. Som boende i Sverige så använder jag naturligtvis svenska dagligen och har inget problem med det.

Jag betraktar mig också som rätt bra på engelska. Jag började lära mig engelska i årskurs tre utan att kunna någonting sedan tidigare. På den tiden (nu låter det som om jag var åttio år eller så) stötte man inte på engelska speciellt ofta. En del program på TV var visserligen på engelska och textade (då som nu), men jag tror inte att det var lika vanligt med engelska i exempelvis reklam då. Den stora skillnaden är dock internet som gör att man som regelbunden surfare träffar på massor med engelsk text. Även om man kanske inte talar eller skriver engelska regelbundet så exponeras man regelbundet för engelska. Jag tror att även en sådan sak som att man hör talad engelska när man ser på TV (även om man läser textremsan) gör att man förbättrar sina engelskkunskaper, för man lär sig omedvetet hur satsmelodier och uttal ska låta. Genom åren har jag naturligtvis läst en massa böcker på engelska också. Faktiskt fler än på svenska, totalt 682. En lång period från gymnasiet och framåt vägrade jag att läsa översättningar om jag kunde undvika det, så nästan allt jag läste var på engelska. Detta var naturligtvis nyttigt, men nuförtiden har jag inget emot översättningar. Även om det inte känns så när jag sitter och läser så går det fortare att läsa svensk text än engelsk (jag har klockat), så en given tid läsning blir värd fler utlästa böcker om jag läser på svenska än om jag läser på engelska. Med tre barn och ett heltidsjobb är det inget dumt argument.

Så långt språk jag kan säga att jag kan. Jag har även provat att läsa böcker på norska och danska. En på vardera språket, för att vara exakt. Det gick lite trögt i början, men ganska snart kom man underfund med de vanligaste underliga orden och sedan gick det bra. Jag kommer väl knappast att bli någon stor läsare av norska och danska, men jag kan tänka mig att prova igen (jag köpte exempelvis en Karin Fossum-deckare på norska i Oslo i somras). Norska och danska är däremot ingenting som jag någonsin pluggat, och jag har inte heller några planer på att göra det. De är tillräckligt lika svenska för att vara begripliga i alla fall.

Som jag nämnt ovan har jag läst tyska i skolan. I totalt fem år, faktiskt. Jag kan tyvärr inte säga att det lämnat speciellt mycket spår. Jag borde kunna hanka mig fram som turist (begripligt, men utan elegans eller grammatisk korrekthet). Jag har dock aldrig någon anledning att vare sig läsa eller lyssna på tyska, så det lilla jag kan faller långsamt i glömska. För några år sedan fick jag nys om Ulrike Noltes doktorsavhandling Schwedische 'Social Fiction': Die Zukunftsphantasien moderner Klassiker der Literatur von Karin Boye bis Lars Gustafsson. Det är alltså en doktorsavhandling om svensk science fiction; precis en sådan bok som jag borde vilja läsa. Fast den är på tyska, då. Den var dock inte speciellt dyr, så jag skickade efter ett exemplar. Jag började läsa i den så smått och upptäckte att det faktiskt inte var så väldigt svårt. Jag har visserligen inte läst ut den än, men det är inget ovanligt att böcker är "under läsning" i flera år här, speciellt inte när det är fråga om facklitteratur. Och här upptäckte jag en intressant sak. Eftersom boken är på tyska som jag är dålig på så går det rätt långsamt när jag läser. Samtidigt så är detta en doktorsavhandling, så den är ganska tung i sig och kräver en viss eftertanke under läsandet. Det visade sig faktiskt att det nästan var en fördel att jag inte var så bra på tyska, för då läste jag automatiskt långsamt nog för att inte missa något. Jag har ibland noterat att jag på svenska eller engelska ibland kan råka läsa text för fort för att hinna reflektera över innehållet tillräckligt. Här var det inte möjligt, och det var en fördel. Jag håller så smått på att fräscha upp min tyska. Som ett första steg har jag köpt ett antal Kalle Anka-album på tyska, vilket r ungefär lagom nivå på språk och handling för att jag ska kunna läsa det med behållning utan att behöva läsa väldigt långsamt.

Strax efter gymnasiet fick jag för mig att jag skulle lära mig franska. Jag anmälde mig till en kvällskurs på något studieförbund och gick två terminer. Då kunde jag den grundläggande grammatiken, diverse prepositioner och sådant småknytt samt en del vanliga glosor så att jag kunde fråga om vägen och beställa mat eller så. Jag noterade också när jag läste franska att det blev lättare och lättare att lära sig orden ju svårare de verkade, för de längre orden var nästan alltid samma (med lätt justerad stavning) som motsvarande ord på engelska. Prepositioner och andra småord var däremot ett elände, för de var helt annorlunda. Idag kan jag tyvärr ingen franska längre, även om jag kommer ihåg en del glosor.

Nu till hösten har jag anmält mig till en nybörjarkurs i japanska. Jag har tjuvstartat så smått med att börja lära mig japanska tecken. Som om det inte vore komplicerat nog med en ny uppsättning tecken så har japanerna tre (eller fyra, om man räknar med våra bokstäver som de också använder): katakana, hiragana och kanji. De första två håller jag på att traggla med just nu. De är stavelsealfabet och har vardera ett femtiotal tecken. Kanji är samma skrivtecken som kineserna använder, och finns i tusental. Dem har jag inte börjat med än...

SF-kongresser betraktade som släktträffar

Åka skriver (bland annat) om vad som händer i sf-fandom i Sverige i läst och tänkt i Annien. Nu har hon upptäckt den här bloggen, och presenterar mig som

Hans Persson var länge drivande i Linköpingsfandom och låg bakom många av de väldigt lyckade ConFuse-kongresserna. Han är också samlare, av sf på svenska.

Det fick mig att haja till först eftersom det är skrivet i imperfekt, men sedan slår det mig att det ju faktiskt stämmer. SF-kongressen ConFuse har hittills arrangerats åtta gånger. De tre första (1991, 1992, 1993) var jag med och arrangerade, i olika (stigande) grad. De fyra nästkommande (1996, 1998, 2000, 2002) var jag ordförande för. Den senaste däremot (2004), såg jag noga till att inte bli ansvarig för, även om jag hjälpte till med diverse saker. Jag ser gärna att det blir fler ConFuse, men jag kommer knappast att vara ansvarig för dem, åtminstone inte den närmsta tiden.

Alldeles nyligen gick den senaste världskongressen av stapeln. Jag var på den förra världskongressen i Europa (1995, även den i Glasgow) och har sedan länge planerat att vara med på den här också. Så snart det gick att köpa förhandsmedlemskap i kongressen gjorde jag det (om jag minns rätt så var det på ReConnaissance i Bergen, 2000). Tanken var att vi skulle kunna kombinera ett kongressbesök med en familjeresa i Skottland. Tiden gick och kongressen kom närmre. Till slut var man tvungen att konvertera sitt förhandsmedlemsskap till ett riktigt, men när den tiden kom kändes det som om det gjorde detsamma. Jag lät bli att konvertera, och konstaterade att om jag skulle ångra mig så gick det alltid att lösa ett fullt medlemsskap i dörren istället för att vara föranmäld. Visserligen blir det lite dyrare på det sättet, men å andra sidan slipper jag att riskera att sitta med ett fullbetalt medlemsskap i en kongress som det sedan visar sig att jag inte kan åka på. Sedan gick det ett tag igen, och inget hände förrän det började komma påminnelser om att det var dags att boka hotell i Glasgow, och återigen kändes det som att det säkert var trevligt, men att jag inte orkade med nästan en hel veckas kongressande som jag dessutom var tvungen att flyga till. Så jag struntade i det, och egentligen kan jag inte ens påstå att det känns speciellt trist.

Jag missade ConCeive, den senaste svenska sf-kongressen, också eftersom jag hade lovat att hjälpa till att vara flytthjälp den helgen. Det kändes egentligen tristare att missa den kongressen än det gjorde att missa världskongressen, trots att svenska kongresser återkommer i alla fall årligen, medan världskongresser i Europa inträffar någon gång per decennium eller så. Å andra sidan är en svensk kongress ett arrangemang där jag träffar 80-100 personer där jag känner nästan samtliga. Det känns lite som att hamna på en stor släktfest med en massa människor som jag inte träffar så ofta, men som jag i de flesta fall känt i åratal. En världskongress har visserligen ett mycket mer innehållsrikt program än någon svensk kongress kan skryta med, men å andra sidan är jag bara en, så jag kan inte ta in allt som händer i ett program som har ett tiotal parallella spår. Och på en världskongress finns någonstans i storleksordningen 5000 besökare, varav jag kanske känner 50. Det blir 1%. Chansen att jag ska möte någon av dem i korridoren är inte så väldigt stor. Naturligtvis ökar chansen att jag ska träffa på trevliga människor som jag inte redan känner och lära känna dem istället, men sådant är jag inte speciellt bra på, särskilt inte när de nya trevliga människorna kommer i stora drivor. Jag föredrar att träffa nya människor styckvis eller så.

Istället för ConCeive så åkte jag, Henrik och Cecilia till LinCon (stort årligt spelkonvent i Linköping) och spelade spel istället. Jag hade inte varit där på bra många år (ett tiotal, säkert), men det intressanta var att känslan av att komma till en släktträff i viss mån infann sig även där. Nu är LinCon visserligen ett större arrangemang än svenska sf-kongresser, och har någonstans uppemot 1000 deltagare, men det var roligt att se att nästan alla som jag kände sedan jag gick på spelkonvent för ett decennium sedan fortfarande fanns på plats.

Det kommer att bli fler spelkonvent för min del. Det kommer å andra sidan att bli fler sf-kongresser också. Vi ses på Conversation eller Imagicon!

Springa? Jag?

Idag har jag anmält mig till det ena loppet företaget jag jobbar på kommer att ställa upp med i Mjärdevistafetten, ett motionslopp (stafett, 4x3km) som går runt den teknikpark jag jobbar i. Jag misstänker att det är första gången någonsin som jag deltar i en organiserad sportaktivitet.

Sedan någon gång i början av sommaren har jag sprungit ungefär två gånger i veckan. Från början ett varv i 2.5km-spåret. De sista gångerna jag jag uppgraderat till ett varv i 5km-spåret. Vi får väl se hur det blir med tränandet framöver när det blir kallt och uschligt och snö och så...

Om det bara inte vore så kallt

Min nuvarande lunchbok är Ola Skinnarmos Ensam mot sydpolen. Jag vet att jag aldrig kommer att få för mig att göra något liknande stolleprov, men jag gillar fortfarande att läsa om sånt här. Han ska alltså åka skidor till sydpolen, ensam. En 120 kilo tung pulka ska släpas 120 mil från Antarktis kust till sydpolen, vilket dessutom innebär 2800 höjdmeters stigning. Antarktis är bergigt, även om det inte syns.

Den typen av strapatser kan jag inte påstå att jag längtar efter. Samtidigt låter det på något konstigt sätt lite lockande när han beskriver hur han sitter i tältet och är den ensammaste personen på jorden (rent geografiskt), men samtidigt kan intervjuas i radio via satellittelefon. Jag skulle inte ha något emot att besöka något ställe med den totala ödsligheten, även om jag inte har lust att stanna där i två månader. Jag har vandrat i de svenska fjällen ett par gånger och för en stadsmänniska som jag kan man tycka att det borde vara ödsligt nog, men samtidigt är det inte mer avlägset än att man trots allt möter några personer varje dag (men då ska det medges att vi vandrat längs leder). Det kunde nog vara intressant att besöka centrala Grönland eller något i den stilen. Om det bara inte vore så kallt.

Spam, spam, spam!

Nu har den här bloggen funnits i knappt två timmar. På den tiden har jag hunnit få tre spam-kommentarer. Jag gissar att det betyder att det var en dålig ide att slå på inställningen "Notify Weblogs.com". Nu är det tillbakaändrat, så får vi se om det blir bättre.

Allt är domzes fel!

Häromdagen skrev domze om hur han var en sådan bakåtsträvare som inte skaffat sig någon blogg - i sin nya blogg. Jag har spekulerat i att skaffa en blogg ett tag nu men inte kommit till skott på de sex år eller så det nu är sedan jag först stötte på konceptet "blogg" (även om det ingen hade kommit på det namnet då). Nu har jag i alla fall skapat den, så nu får vi se vad som hamnar i den.