söndag, oktober 07, 2012

Hemma igen efter Kontrast/Swecon

Nu har jag kommit hem igen från Kontrast i Uppsala. Jag tyckte att jag hade tagit till med att gissa att det skulle bli någonstans mellan 300 och 400 besökare, men under avslutningsceremonin berättade Johan Anglemark att det hade varit 453 personer på plats. Eftersom en del är dagsmedlemsskap var alla inte på plats samtidigt, men i alla fall. I själva verket var det nog tur, för ibland var det riktigt trångt och under de populäraste programpunkterna var programsalarna fyllda till sista platsen.


Det ovanstående är böckerna jag köpte under Kontrast:

  • Peter Öberg: Science fiction så in i norden: Nordisk science fiction på film och tv 1916-2012 [signerad]
  • Karin Tidbeck: Amatka [signerad]
  • Robert Kirkman & Tony Moore: The Walking Dead [svenska upplagan]
  • Caitlin Sweet: The Pattern Scars [signerad]
  • Joe Abercrombie: The Blade Itself [signerad]
  • Nene Ormes: Särskild [signerad]
  • William Gibson: All Tomorrow's Parties
  • Kelly Link: Magic for Beginners [signerad]
  • Peter Watts: Blindsight [signerad]
  • Jenny Milewski: Skalpelldansen [signerad]
Dessutom hade jag med mig några böcker hemifrån för att få dem signerade:

  • Erik Granström: Svavelvinter och Slaktare små
  • Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg: Cirkeln
  • Anders Björkelid: Eldbärare och Förbundsbryterskan
På det hela taget ett bra tillskott till samlingen med signerade böcker!

Det finns mycket mer att säga om Kontrast, så klart. Förhoppningsvis ska jag göra det i ett senare inlägg.

torsdag, oktober 04, 2012

Kontrast 2012: Årets Swecon

Nu i helgen är det dags för årets Swecon, Kontrast 2012. Det här kommer att bli en med svenska mått mätt mycket stor kongress. Det normala för ett arrangemang utanför Stockholm är att man knappt och jämnt tar sig över 100 deltagare, men i år har man över 300 föranmälda och det kommer naturligtvis även att komma deltagare som inte är föranmälda.

Programmet är välfyllt och för mig kommer det största problemet antagligen att vara att välja vilja punkter jag ska missa, för allt för många gånger finns det mer än en sak jag vill göra på samma gång. Dessutom vill jag helst hinna träffa människor också och inte bara sitta i programmet. Jag kommer i alla fall att vara i programmet åtminstone tre gånger, för då ska jag medverka själv. Jag kommer att vara med i panelerna "Fantastikbloggar" (Fredag 17:00) och "Teaching others to write" (Lördag 10:00) och dessutom har jag fått uppdraget att intervjua de svenska hedersgästerna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (Lördag 12:00).

Jag tycker att det är väldigt kul att det här ser ut att bli så stort, för det innebär att det rimligen bör vara en massa folk på plats som jag inte känner. Inget ont sagt om alla er som jag träffar på nästan alla Swecon och liknande arrangemang, men det är alltid kul när det kommer nya människor!

torsdag, september 20, 2012

2012-32: Erin Kelly: Grenar av gift

Den här boken fick jag skickad till mig spontant av förlaget utan att ha en aning om vad det var för något. Baksidestexten kändes inte så väldigt intressant och omslaget gjorde inget för att få mig mer positiv (för att uttrycka sig försiktigt). Jag noterade däremot att boken rekommenderades både av Stephen King och Helena Dahlgren och det brukar vara rätt säkra tecken på att jag borde vara intresserad så jag började på boken i alla fall.

Det skulle visa sig vara en bra idé, för det här är en riktigt bra bok. Det finns ingen genreklassning på den och det enda som känns hjälpligt passande är väl i så fall det tämligen slippriga "thriller" men det känns inte riktigt rätt det heller. Det här är ingen actionroman med kamp mot klockan eller något sådant. Här får man istället bra personporträtt, en väl konstruerad handling som håller läsaren på tårna och naturligtvis en känsla av bladvändare.

Karen är toppstudent i språk (utifrån naturlig begåvning snarare än ansträngning). När hon kommer till ett universitet i London träffar hon Biba som i princip är hennes motsats: bohemisk, fladdrig och ... alldeles underbar. Det hela slutar med att Karen flyttar in i den sjabbiga jättevilla där Biba och hennes bror Rex bor tillsammans med ett varierande antal andra färgstarka inneboende.

Det är den här berättelsen (som utspelar sig 1997) som står i bokens centrum, men den ramas in av en handling i nutid där Karen i nutid har en tioårig dotter och inleder boken med att åka och hämta Rex som just frigivits från fängelset. Vi vet från början att två personer har dött och att det är anledningen till att Rex suttit i fängelse, men vi vet ingenting om vilka som dött eller hur det gick till.

Redan från början får vi tung foreshadowing om att hemska saker har hänt och inser snart att här nog faktiskt inte bara ligger en hund begraven utan rent av flera. Det är Karen själv som berättar historien både i nutid och dåtid och hon ger läsaren små ledtrådar om vad det är som hänt på ett utmärkt sätt så att man känner att man får reda på något utan att egentligen få veta speciellt mycket. Visst börjar man kunna ana vad som hänt efter ett tag och även vad som ska hända, men det gör inget. Boken är så välskriven att man gärna läser vidare för att se om det stämmer (jag hade halvrätt, men inte mer).

Grenar av gift är dessutom en debutroman, och det gör det hela än mer imponerande. Erin Kelly gick direkt från "ser lite halvtrist ut, men jag kan väl testa" till "yeah, när kommer nästa?".

Erin Kelly: Grenar av gift (The Poison Tree)
Översättning: Ylva Stålmarck
Damm Förlag, 2012 (originalet 2010)
384 sidor
ISBN: 978-91-7351-843-7

torsdag, september 13, 2012

2012-31: August Strindberg: En dåres försvarstal

Den här boken har en lite komplicerad publiceringshistoria. För att citera Wikipedia:
Boken skrevs på franska 1887–1888, översatt och utgiven på tyska som Die Beichte eines Thoren, "en dåres bikt", 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland. 1895 gavs den ut på franska som Le plaidoyer d'un fou och 1914, efter Strindbergs död, gavs boken ut starkt förmildrad i svensk översättning av John Landquist.
År 1999 publicerades den som nr. 25 i Nationalupplagan med den franska texten översatt av Hans Levander.
Strindberg velade en hel del ifall boken skulle publiceras alls eller inte eller om han bara ville få ur sig berättelsen för att gå vidare med något annat. Till slut blev den alltså tryckt (under visst rabalder) men inte på svenska medan han levde. Även den tyska utgåvan lästes dock i Sverige, så den gick inte obemärkt förbi i hans hemland (vid tiden bodde Strindberg själv utomlands).

Boken är nominellt en roman men det är nog mer korrekt att se den som ett självbiografiskt verk med Strindberg själv och hustrun Siri von Essen i huvudrollerna. Det intressanta är att tänka sig att texten kallas för "försvarstal" (om än för en dåre) och är skriven av "dåren" själv. Som nutida läsare är det tämligen svårt att uppamma något slags sympati alls för den uppblåst egoistiske huvudpersonen. Han pendlar en del fram och tillbaka mellan att älska och hata sin hustru, men ju längre fram i texten man kommer desto mer slagsida åt hat blir det (även om det aldrig slår över helt).

Läsningen är bitvis lite grann som en tågolycka: man vill helst inte se eländet men det är samtidigt väldigt svårt att titta bort. Den semifiktive författaren utgjuter sig allt mer misogynistiskt och faller till slut ut mot allt och alla. Med tanke på att detta är hur han själv presenterar historien och dessutom kallar det "försvarstal" så blir jag väldigt nyfiken på vad som verkligen hände. Är det här den uppstädade versionen eller spelar Strindberg ett metafiktivt spel med sin egen person och framställer sig själv som värre än han egentligen är?

Boken är inte tungläst men jag får nog trots allt klassa den som mer intressant är bra på riktigt. Jag lyckas inte uppamma några som helst sympatier för huvudpersonen och egentligen inte för den hunsade frun heller.

August Strindberg: En dåres försvarstal (Le plaidoyer d'un fou)
Översättning: Hans Levander
Norstedt, 2012 (originalet skrivet 1887-88)
329 sidor
ISBN: 978-91-1-304023-3

måndag, september 10, 2012

2012-30: Inger Edelfeldt: Namnbrunnen

Jag har läst och uppskattat Inger Edelfeldt tidigare men jag var lite försiktigt skeptisk till den här boken eftersom den har undertiteln "sagor". Jag brukar av någon anledning inte var speciellt förtjust i sagor. Däremot gillar jag fantasy, vilket är en distinktion man kan fundera på om man har lust.

Den här boken har en ramhandling (om man vill vara generös) som består i att olika personer på ett torg i en stad berättar historier för alla som vill lyssna. Först i varje berättelse finns några stycken om hur man kommer fram till vems tur det är att berätta nästa historia och hurdan berättaren är, men detta har egentligen väldigt lite inverkan på texterna i övrigt. Man kan betrakta varje berättelse som en fristående saga och bortse från inledningarna.

De flesta är berättelserna är "små" så tillvida att de bara handlar om någon enda plats och ett fåtal personer. Här finns sällan stora äventyr, utan det är personernas känslor och öden som står i centrum istället. Som sig bör i sagor finns ibland en sedelärande underton men det känns inte att moralkakor är poängen med berättelsen som det ibland är. Det är lågmält, välskrivet och riktigt trevligt.

Inger Edelfeldt: Namnbrunnen
Norstedt, 2008
242 sidor
ISBN: 978-91-1-301892-8

torsdag, september 06, 2012

2012-29: Dorothy Sayers: Kamratfesten

Jag har vad jag vet aldrig läst något av Dorothy Sayers tidigare och på det hela taget rätt lite av tidiga pusseldeckare (med undantag för en handfull Agatha Christie-titlar). Jag får säga att jag hade en rätt delad uppfattning om den här boken.

Den är lättläst (trots sitt rätt rejäla omfång) och aldrig tråkig. Ibland är den till och med riktigt rolig. Det som är bäst är utan tvekan formuleringar och en del situationer. Om man förväntar sig en spännande deckare så är det definitivt inte rätt bok, för någon spänning finns inte alls. Det hade egentligen inte varit något problem att sluta läsa halvvägs, för det var processen som var intressant snarare än historien som berättades.

Det blir inte bättre av att de allra flesta personerna som förekommer i texten (och det är allt för många för att man ska kunna hålla rätt på dem) är tämligen platta. Den som har mest personlighet är i själva verket en bifigur som egentligen inte har något med själva mysteriet att göra.

Om man ska se till deckaraspekten så finns det en förskräcklig massa detaljer som ingen vettig människa orkar hålla rätt på. Varje gång något händer så kommer en lång uppräkning av vem som kunnat konstaterats vara var och vilka man inte vet har alibi och liknande. Som läsare känner man ofta att någon av alla detaljerna som just presenterats kommer att vara väsentlig för att reda ut hur det hela hänger ihop men det blir för mycket att hålla ordning på. I så fall måste man läsa boken med anteckningsblock för alla ledtrådar. Huvuddetektiv i boken är Harriet Vane men Lord Peter Wimsey förekommer då och då, men när det är praktiskt för handlingen att Harriet Vane inte kan få tag i honom så kallas han alltid iväg på något diplomatiskt uppdrag som inte kan vänta och blir sålunda inkomunikado så att Harriet måste hantera situationen själv.

Som deckare tycker jag att den är ett misslyckande. Som roman är den för lång för sitt eget bästa eftersom det händer för lite per sida. Eller tja, det behöver inte bara en brist att det händer lite, men i så fall förväntar jag mig inträngande personteckning som kompensation för det och det får man definitivt inte här. Som tidsdokument och beskrivning av ett Oxford som jag misstänker i allt väsentligt är detsamma idag som på 1930-talet är den däremot rätt lyckad.

Men Bonnier, vad tänkte ni på när ni gjorde omslaget? Något tristare får man ju leta efter.

Dorothy Sayers: Kamratfesten (Gaudy Night)
Översättning: Sonja Bergvall (bearbetning och nyöversättning av Lena Karlin)
Bonniers, 2011 (originalet 1935)
555 sidor
ISBN: 978-91-0-012179-2

måndag, september 03, 2012

2012-28: Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks

Den här volymen skiljer sig lite från de tidigare i det att den till rätt stor del utspelar sig i dåtid istället för nutid. Vi får också veta mer om de hemligheter som finns i (eller snarare under) huset Keyhouse.

Som vanligt är det ingen brist på action, men här finns också ovanligt mycket persondrama och avslöjanden om vad som verkligen ligger bakom det som hänt i tidigare delar i serien, som jag tycker att det här var ett ovanligt starkt album i en även normalt sett bra serie.

Om jag fattat rätt så är det bara tänkt att bli ett album till i serien, så jag antar att tempot börjar skruvas upp inför finalen. Synd bara att jag måste vänta ytterligare ett knappt år på att få läsa upplösningen.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks
IDW, 2012
160 sidor
ISBN: 978-1-61377-227-0

torsdag, augusti 30, 2012

2012-27: Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om den här boken som inte är sant för Dilbert-album i allmänhet. Det är lätt att tro att det är en dokumentär. Vissa saker om hur beslutfattande går till skulle vara roligare om man inte visste att de faktiskt är sanna...

Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police
Andrews and McMeel, 1996
224 sidor
ISBN: 0-8362-2119-2


måndag, augusti 27, 2012

2012-26: Christopher McDougall: Born to Run

Författaren Christopher McDougall är även motionslöpare och han hade egentligen inte alls tänkt att skriva någon bok om löpning. Det hela började med att han fick ont i foten när han var ute och sprang och sedan började snoka lite i löparskador. Det visade sig att sådana är väldigt vanliga, men också att deras frekvens har ökat drastiskt sedan början av 1970-talet. Det går inte att se någon nedgång i skadefrekvensen för löpare trots att det kommer allt mer avancerade löpskor med dämpning, stöd och så vidare. I själva verket kan man istället notera att den moderna dämpade löparskon också introducerades i början av 1970-talet.

McDougall börjar forska i barfotalöpning och upptäcker att de folk som springer utan skor inte alls har samma problem med skador förknippade med löpning. Han börjar försöka modellera sin löpning efter den mallen och blir snabbt bättre.

Under resans gång kommer han också i kontakt med den avlägsna indianstammen tarahumara som bor i ett bergigt område i Mexiko där de springer extremt långa sträckor i princip barfota. Där finns också den mystiske figuren Caballo Blanco som är en västerlänning som lämnat sitt tidigare liv och lever bland indianerna, men som också jobbar med att försöka skapa ett ultramaraton där tarahumaraindianerna möter "vanliga" ultralöpare.

Boken är uppbyggd runt att följa framväxten av det här extremloppet, men här finns också utvikningar om hur McDougall tror att den moderna människan utvecklats just för att kunna springa extremt långa distanser för att kunna jaga effektivt långt innan man lärde sig att hantera kastvapen. På tillräckligt långa distanser kan människor springa ikapp hästar och antiloper, för även om de springer fortare på korta sträckor så överhettar de sedan och måste stanna och ta igen sig och under den tiden hinner människan ikapp och efter ett antal vändor på det sättet orkar djuret till slut inte fly längre.

Det här är en lättläst faktabok av precis den sort jag gillar. Det finns en tråd som löper genom texten och sedan presenteras fakta allt eftersom när det passar. En del av de idéer som presenteras om människans evolution är kanske inte fullt så mycket fakta som de presenteras i texten utan mer av spekulationer, men det får man leva med i en sådan här text, och jag tycker att McDougall argumenterar väl för sina teorier.

Den allra största delen av boken handlar om människor snarare än om löpning som sådan, och jag tror att den är intressant även om man inte är intresserad av löpningen som sådan. Själv skulle jag gärna läsa något mer om barfotalöpning, men jag vet inte vad som finns.

Christopher McDougall: Born to Run: Jakten på löpningens själ (Born to Run. A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen)
Översättning: Johan Nilsson
Månpocket 2012 (originalet 2009)
366 sidor
ISBN: 978-91-7232-260-8


måndag, augusti 13, 2012

2012-25: Nick Montfort: Twisty Little Passages

Ett av de första datorspel jag spelade var Adventure, och sedan ägnade jag ett flertal år att spela en hel del textäventyrsspel (som de kallades då). Med tiden skrev jag även ett par egna varav inte alla blev färdiga, men ett av dem släpptes som shareware och finns fortfarande för nedladdning.

Framför allt spelade jag dock andras spel. Adventure var nog det första jag stötte på, men det kompletterades snart av andra från det brittiska företaget Level 9 och senare (när jag skaffat mig en diskettstation) även från amerikanska Infocom som väl i mångt och mycket får sägas vara det företag som definierat genren.

Twisty Little Passages (som är ett citat från Adventure, så klart) är i första hand en bok om konstformen textäventyrsspel eller som de kallas i boken (och för den delen på nätet numer) "interactive fiction". Diskussionen inleds dock med en genomgång av vad man kan kalla förhistorien, vilket författaren i första hand är gåtor, men även diverse andra former av litterära experimentformer.

Efter det diskuteras hur formen fungerar, vad den har för egenskaper som  särskiljer den från andra mer konventionella texter och så vidare. Förutom det får man även en historik över delar av den kortlivade men medan den existerade rätt livfulla del av datorbranschen som producerade dessa spel. Det handlar först och främst om Infocom, men här finns utrymme även för Adventure International, Level 9, Melbourne House och diverse andra.

En kul detalj är att jag nämns som källa på flera ställen i texten eftersom jag för numer rätt länge sedan satte ihop egna listor över textäventyrsspel och publicerade på webben när webben var precis ny, och eftersom de här listorna finns kvar än idag så är de idag rätt väl länkade och lätta att hitta.

Jag har svårt att bedöma om det finns tillräckligt med bakgrundsmaterial i texten för att göra den njutbar för en läsare som inte redan är bekant med konceptet textäventyrsspel eftersom jag själv i alla högsta grad är det, men för den som är det så är det här mycket intressant (och nostalgisk) läsning, även om framställningen ibland kan bli påfrestande akademisk.

Nick Montfort: Twisty Little Passages: An Approach to Interactive Fiction
The MIT Press, 2003
286 sidor
ISBN: 0-262-63318-3


torsdag, augusti 09, 2012

2012-24: Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott

Det här är ingen ny bok av Murakami utan en som uppenbarligen blivit överhoppad av det svenska förlaget när den var ny. Det är inte utan att jag förstår varför.

Den handlar om systrarna Eri och Mari, fast bara en av dem i taget. Mari sitter på ett nattöppet kafe och kan inte sova och träffar där jazztrombonisten Takahashi som drar iväg henne från kafeet för att hjälpa till. Eri å andra sidan verkar ha fastnat i något slags drömland; hon sover i princip konstant.

Förutom dessa personer förekommer även en anställd på ett love hotel, en ung prostituerad kinesiska och en mystisk person som jag inte riktigt fick klart för mig vem han är, men som verkar vara något slags mördare.

Knepigt? Jodå. De gånger vi ser Eri i bild så beskrivs det verkligen exakt så: vi ser Eri i bild. De scenerna (och för den delen en del andra, men långt ifrån alla) beskrivs som om läsaren vore en kamera:
Nu ser det ut som om Eri Asais mungipa rörde sig svagt. Nej, man kanske inte ska kalla det rörelse. Det är en nästan osynlig darrning. Kanske var det bara som bilden fladdrade till. Eller en optisk villa. Kanhända är det vår önskan om förändring som frambringade en sådan hallucination. För att fastställa vilket skärper vi blicken ännu mer.
Som för att tillmötesgå oss flyttar sig kameralinsen närmare sitt objekt. Eris mun kommer i närbild. Vi håller andan och stirrar på tv-skärmen. Med stort tålamod väntar vi på vad som ska komma härnäst. Läppen darrar till igen. En ögonblickskort muskelryckning. Ja, det måste vara samma rörelse. Inget tvivel om saken. Det är ingen optisk villa. Något håller på att hända med Eri Asais kropp. 
Övriga delar av texten är skrivna med en mer normal prosa, även om den också kan kännas lite distanserad ibland. Jag blir dock inte klok på vart Murakami egentligen vill komma med den här boken. Det händer inte mycket och den mystiska dikotomin med en syster som inte verkar kunna sova och en som inte verkar kunna låta bli ges ingen förklaring, och det mystiska kameragreppet i en del av berättandet blir även det bara hängande i luften. Jag har inga invändningar emot prosan i sig, men även om jag brukar gilla Murakami så måste jag tyvärr säga att den här gången leder det hela just ingen vart.

Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott (Afutadaku)
Översättning: Vibeke Emond
Norstedt, 2012 (originalet 2004)
237 sidor
ISBN: 978-91-1-302154-6


måndag, augusti 06, 2012

2012-23: Irvine Walsh: Trainspotting

Jag blev först medveten om Trainspotting via filmen som gjordes av den rätt snart efter publicering av boken (även om jag inte sett den). Nu när det kom en nyutgåva av boken har jag till slut stiftat bekantskap med den brokiga skara knarkare som utgör persongalleriet i den.

Trainspotting känns inte speciellt mycket som en typisk roman. Den består av ett antal kapitel som utspelar sig i samma miljö i Edinburgh och har samma personer som huvudpersoner, men vem det är som berättar ett givet kapitel varierar. Det finns inte heller någon uppenbar följd från ett kapitel till nästa utan man kan ofta snarare se dem som lite halvt om halvt fristående noveller. Texten är osminkad och närgången men inte försedd med någon större mängd egentlig handling, utan den nöjer sig med att skildra personer och miljöer.

Alla repliker i texten är skrivna ljudenligt med den dialekt som personerna talar. I översättning blir det svårplacerat och inte alldeles lätt att läsa, men det hade säkert inte varit lättare för mig att ta mig igenom ljudenligt återgiven skotska heller. Så långt har jag inga synpunkter på översättningen, men däremot tycker jag att en del av ordvalen i replikerna känns rätt gammaldags, nästan som om knarkarna från tidigt 1990-tal hade klivit ut ur en gammal pilsnerfilm.

Irvine Walsh: Trainspotting (Trainspotting)
Översättning: Einar Heckscher
Modernista, 2012 (originalet 1993)
379 sidor
ISBN: 978-91-86021-99-3


torsdag, augusti 02, 2012

2012-22: Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater

Detta är Roslund & Hellströms senaste, och tydligen kommer det också att vara den sista ett tag eftersom de sägs planera att ta en paus från skrivandet.

Det här är på sätt och vis inte riktigt en typisk deckare även om det är en del i Roslund & Hellströms serie om polisen Ewert Grens så finns det andra delar framför allt i slutet som jag tycker inte riktigt stämmer med deckarmallen. Jag ser dock inget egentligt problem med att bryta mot deckarmallen, det är snarare en merit.

Vad som kan sägas vara mer problematiskt är att den här boken fortsätter trenden från den förra med att vara väldigt tjock. Även om det inte känns som att just den här boken innehåller några allt för långa transportsträckor så tycker jag rent generellt inte om trenden mot allt tjockare böcker.

De två soldaterna som titeln handlar om heter egentligen Leon och Gabriel och är två ynglingar i förorten Råby som trots sin ringa ålder har varit fullblodskriminella i åratal. Just detta med fullskalig kriminalitet väldigt långt ner i åldrarna är vad Två soldater handlar om; här får man en uppvisning av en sida av Sverige som i alla fall jag inte har någon som helst personlig erfarenhet av, och det är definitivt inget jag saknar. Här talar vi om gäng som leds av femtonåringar och där allt det smutsiga arbetet som knarklangning och liknande utförs av mycket yngre barn som gör vad som helst för att få en chans att vara med i gemenskapen. Det här förfarandet har fördelen att de som är ledande kan hålla sina fingrar borta från det praktiska arbetet, och de som verkligen utför arbetet är inte straffmyndiga utan får bara en tandlös tillsägelse av det sociala och är sedan tillbaka igen.

Leon och Gabriel har alltid litat på varandra men i gengäld aldrig på någon annan. Det som komplicerar världen nu är att Gabriel har börjat få känslor för Wanda och inser att han faktiskt inte vill vara med i gänget längre. Det är Leon inte road av alls, och Gabriel tvingas komma till insikten att han nu befinner sig på samma sida som polisen - mot Leon.

Även om jag tycker att boken kunde varit kortare så hade jag aldrig tråkigt medan jag läste den, och den är välproducerat och tidvis rätt skrämmande. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi kan få se en ny bok av Roslund & Hellström igen.

Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater
Piratförlaget, 2012
686 sidor
ISBN: 978-91-642-0390-8


måndag, juli 30, 2012

2012-21: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Eld

Eld är uppföljaren till succén Cirkeln, och kommer så småningom att följas av den avslutande Nyckeln. I den här delen så måste häxorna i första hand förhålla sig till organisationen "Positiva Engelsfors" som till en början mest verkar harmlös men en smula irriterande men snart visar sig vara en smula farligare än så.

Lite mer i bakgrunden finns även det magiska rådet som inte vill att häxorna ska använda magi hur som helst och på det hela taget komplicerar tillvaron med diverse begränsningar som det inte känns realistiskt att leva efter och samtidigt är svårt att bryta mot på ett omärkligt sätt.

Medan den första delen definierade hela miljön så är den här boken i första hand mer av samma, och eftersom det är en mittendel i en trilogi så kommer den inte heller till något riktigt definitivt avslut, men det är likafullt intressant och läsvärt hela tiden. Både vi som läsare och flickorna själva får en bättre inblick hur de känner och resonerar i den här delen. Detta kanske speciellt i ett avsnitt där de genom magi byter kroppar med varandra och därmed tvingas agera som någon annan i gänget tillräckligt bra för att lura deras föräldrar och bekanta.

Flickorna vacklar fortfarande mellan att tycka illa om varandra och vilja kämpa mot ett gemensamt mål, men i den här delen känns det som att de får lite bättre styrsel på sitt samarbete. Det ska bli intressant att se vad som kommer att drabba dem i den avslutande delen.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Eld
Rabén & Sjögren, 2012
638 sidor
ISBN: 978-91-29-67780-5


måndag, juni 18, 2012

2012-20: Inga Hamngren & Jan Odhnoff: De byggde internet i Sverige

Jag har haft internetanslutning sedan andra halvan av 1980-talet och samma epostadress sedan årsskiftet 1988-89 så jag har varit med och sett rätt mycket av hur internet byggts upp i Sverige. Jag har inte varit med och byggt det själv, men jag har varit medveten om mycket av det som beskrivs i den här boken redan när det hände, men det var kul att få det hela i en mer sammanhållen form.

Det är också fascinerande att se hur mycket av historien om internet i Sverige som kretsar kring ett fåtal personer som var väldigt tongivande i skapandet av det nätverk vi har idag. De mest kända är Björn Eriksen som länge helt ensam skötte all registrering av nya domännamn i hela Sverige och Peter Löthberg som envist propagerade för att det svenska nätet skulle byggas med TCP/IP istället för OSI-modellen som förespråkades från telekomhåll.

Jag tyckte att den här boken låg på ett rätt lagom nivå för nöjesläsning. Om man ska få någon behållning av den behöver man nog ha åtminstone en grundläggande förståelse för nätverk eftersom det tidvis är rätt mycket termer som diskuteras utan allt för mycket förklaringar, men boken handlar trots allt om hur processerna som skapade nätverket såg ut och samspelet mellan personerna som var inblandade, snarare än om tekniken som nätverket är byggt av.

Större delen av boken flyter bra, men det var en period (den som handlar om nästan nutid) där det kändes som att framställningen var lite hafsig och mer ett hopklipp av diverse citat än en sammanhållen berättelse som de tidigare delarna verkligen varit.

Inga Hamngren och Jan Odhnoff: De byggde internet i Sverige
ISOC-SE, 2003
175 sidor
ISBN: 91-974517-1-1


Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

torsdag, juni 14, 2012

2012-19: Sofi Oksanen: Baby Jane

Baby Jane är Sofi Oksanens andra roman och är skriven innan Utrensning men även detta är en välskriven roman som berör. Huvudpersonen (som saknar namn) går in i ett lesbiskt förhållande med den äldre och mer erfarna Piki och de lever högt med mycket festande och dyra vanor. Till slut håller det inte längre och pengarna tar slut, och huvudpersonen kommer också underfund med att allt inte står rätt till med Piki.

Hon visar sig lida av panikångest vilket gör att hon inte klarar enkla saker som att gå och handla. Allt sådant sköts istället av hennes tidigare flickvän, Bossa.

Uppblandat med det relativt tunga stoffet om ångest och relationer finns även beskrivningen av hur huvudpersonen och Piki förtjänar sitt levebröd genom att starta en telefonsexlinje där de även säljer begagnade underkläder och annat liknande vilket visar sig bättre än de förväntat sig. Den här delen av historien är rätt underhållande och inte så lite lik Tanja Suhininas Phonephucker.

Sofi Oksanen är helt klart ett namn att hålla ett öga på. Vad jag vet har hon bara publicerat ytterligare en roman, Stalins kossor, men det verkar vara ytterligare en på gång.

Sofi Oksanen: Baby Jane (Baby Jane)
Översättning: Janina Orlov
Bazar, 2008 (originalet 2005)
224 sidor
ISBN: 978-91-7028-239-3


Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

måndag, juni 11, 2012

2012-18: Belinda Bauer: Skuggsida

Skuggsida är uppföljaren till Bauers Mörk jord, och även detta är en mycket bra bok. Den utspelar sig i samma sömniga lilla håla på den engelska landsbygden vid Exmoor-heden. De personer som var huvudpersoner i den förra romanen förekommer även i denna, men i tämligen små roller.

I centrum står istället polisen Jonas Holly som är den klassiska landsortspolisen som känner alla i sin lilla by. Normalt sett har han hand om bilstölder (som alltid kan spåras till samma person), fyllerier och andra småbrott. En dag hittas en äldre rörelsehindrad kvinna mördad i sin säng och Holly tvingas rätt snart lämna över utredningen till den tillreste kriminalinspektören Marvel. Inte nog med att Holly tvingas lämna en utredning i sin hemby ifrån sig, det visar sig också att Marvel är ett praktkräk som anser att Holly är en landsortsclown som inte kan tänkas ha något vettigt att tillföra till utredningen.

Medan Holly stängs ute från utredningen och de tillresta poliserna famlar i blindo (både på grund av den kompakta snön som täcker allting och på grund av att de totalt saknar kännedom och lokala förhållanden och personer) så vilar inte mördaren. Man hittar en kropp till, och dessutom börjar Holly få hotfulla lappar om att han inte gör sitt jobb som han borde.

Bauer är bra på att måla upp den här lilla orten med alla de relationer som finns mellan människor i en ort där alla känner alla. Miljöerna får man inte se lika mycket av, men det lilla som finns fungerar. Vad som tyvärr inte är lika bra är översättningen som här och där känns lite klumpig eftersom en del missar slunkit igenom redigeringen. Det finns exempelvis flera fall av replikskiften i stil med detta (citerat ur minnet):

"Vet du var han är?"
"Nej. Varför då?"
Oavsett detta är det här ytterligare en bra bok från Belinda Bauer som uppenbarligen är ett namn att lägga på minnet.

Belinda Bauer: Skuggsida (Darkside)
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
383 sidor
ISBN: 978-91-7499-069-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, maj 07, 2012

2012-17: Jorge Luis Borges: Alefen

Borges är ett namn som jag naturligtvis varit medveten om länge och ideligen sett referenser till, men jag har faktiskt aldrig läst något av honom tidigare. Möjligen är det en del av problemet här, för han är den typen av författare som väldigt många andra författare refererar till, så mina förväntningar på den här novellsamlingen var tämligen höga.

Tyvärr var det inte alls min sorts bok. Prosan är tämligen kompakt och föll mig inte i smaken och det var få av berättelserna som lyckades engagera mig. Jag hittade lyckade formuleringar eller rent av hela stycken, men jag kan inte säga att jag tyckte om novellerna i sin helhet.

På det hela taget var det en bok som gav ett ovanligt spritt resultat från vår bokcirkel, allt från starkt gillande till tämligen oförstående. Normalt sett brukar vi vara om inte överens så i alla fall någorlunda på samma sida.

Jorge Luis Borges: Alefen (El Aleph)
Översättning: Sun Axelsson, Marina Torres, Lars Bjurman, Artur Lundkvist, Ingegerd Wiking
Albert Bonniers, 2011 (originalet 1949)
187 sidor
ISBN: 978-91-7429-191-9

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, maj 03, 2012

2012-16: Erin Morgenstern: Nattens cirkus

En dag kommer cirkusen till stan, men det är inte vilken cirkus som helst. Den har till exempel inte gjort något väsen av sig förväg, och det finns ingen reklam om den. Plötsligt står den bara där. Till skillnad från vad man kan förvänta sig så är den också helt färglös. Allt är svart, vitt eller olika nyanser av grått. Den enda information som finns är en skylt som säger att cirkusen öppnar vid mörkrets inbrott och stänger i gryningen.

Om man läser baksidestexten står det att boken handlar om två magiker, men med handlingen förlagd till cirkusmiljö så tar det ett tag innan man får klart för sig om det handlar om scenmagi eller riktig magi. Oavsett det så är boken magisk, för det är en fantastisk miljö man kastas in i med den underliga cirkusen och människorna bakom den. Eller inte bara bakom den, förresten. Det finns ett antal berättarkaraktärer och det är bara en del av dem som verkligen tillhör cirkusen. En är en klockmakare och en är son till en fårfarmare, men alla kommer de naturligtvis i kontakt med cirkusen och dras till dess nattliga mystik.

De två magikerna det handlar om är i själva verket bara pjäser i ett spel, och detta mer bokstavligt än man kanske kan tro. Deras respektive mästare har tränat dem sedan barnsben för att de ska delta i ett slags spel som de själva vare sig har någon bestämmanderätt över eller ens vet hur det fungerar.

Berättelsen berättas inte i kronologisk ordning, utan man får berättelsen om hur cirkusen skapades uppblandad med hur magikerna kämpar mot varandra. Handlingen utspelar sig från mitten av 1880-talet till några år in på 1900-talet, men till stor del är berättelsen ganska tidlös eftersom det mesta av den sker inom cirkusen, i dess annorlunda värld.

Jag visste ingenting om den här boken när jag fick den som ett obeställt recensionsexemplar, men den visade sig vara en mycket trevlig överraskning. Morgenstern väver en spännande historia av mystik, människor och magi. Det ska bli intressant att se vad hon tar sig för härnäst; Nattens cirkus är hennes första och hittills enda roman.

Som kuriosa kan nämnas att hon ursprungligen skrev den under NaNoWriMo, och hon har deltagit där sedan 2003.

Erin Morgenstern: Nattens cirkus (The Night Circus)
Översättning: Jan Risheden
Norstedt, 2012 (originalet 2011)
421 sidor
ISBN: 978-91-1-303731-8

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, april 30, 2012

2012-15: Jan Sylvan: 10 år med geocaching

Jan Sylvan (eller "jasy" som han kallas i geocachingsammanhang) är en av de svenskar som hållit på längst med geocaching. I den här korta boken berättar han om hur hobbyn har utvecklats under de tio år som han hållit på. För perspektivets skull kan jag säga att jasy började med geocaching 2001-02-12 och den första geocachen någonsin gömdes 2000-05-03, alltså mindre än ett år tidigare. Den första geocachen i Sverige gömdes 2000-06-14 men det dröjde ända till 2001-06-19 innan någon hittade den (idag tar det ofta mindre än en timme innan de första är på plats när en ny geocache publiceras).

Boken har ett väldigt personligt perspektiv genom att helt enkelt utgå från de gömmor som jasy har hittat (och gömt) och utifrån dem berätta om nya idéer och utvecklingar inom hobbyn. Det personliga anslaget gör att det hela känns mer som ett väldigt långt blogginlägg än en fackbok. Jag (som började med geocaching i juli 2004 och också börjar bli gammal i gemet) uppskattar den "friformshistorik" som finns men hade gärna sett lite mer organiserade fakta också.

Jan Sylvan: 10 år med geocaching
Recito Förlag, 2011
98 sidor
ISBN: 978-91-7517-062-6

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

torsdag, april 26, 2012

2012-14: Muriel Barbery: Smaken

Muriel Barbery är även författare till den mycket mer kända Igelkottens elegans. I Sverige så publicerades den först och den efteråt, efter den förras framgång. I original var det tvärt om; det här är hennes debutroman.

Det finns även en koppling mellan de två så till vida att de utspelar sig i samma hyreshus och att samma personer i viss mån förekommer i båda böckerna, men den som har en stor roll i den ena förekommer typiska bara i marginalen i den andra.

Smaken handlar om den framgångsrike och fruktade matskribenten Pierre Arthens som ligger för döden. Han ligger och söker efter en smak som han aldrig glömt och med utgångspunkt från det målas hela hans liv upp i form av en mängd återblickar och anekdoter. Texten består omväxlande av hans egna minnen och andras minnen av honom.

Naturligtvis handlar det allra mesta om mat i alla dess former med ett överdåd av beskrivningar, och det är kanske här som boken fallerar för mig. Jag har svårt att tänka mig in i recept och se vad det egentligen blir av det. En bild i en kokbok kan se god ut men ett recept får mig ytterst sällan att bli hungrig och detsamma gäller här: jag får inga smak- och doftförnimmelser att tala om av bokens berättelser av fantastiska maträtter och där faller nog en del av premissen för texten. Naturligtvis förekommer det inte bara mat utan även personer, men de står i skuggan av smakerna och det här är redan från början en ganska tunn bok, så man hinner aldrig riktigt få grepp om någon.

Jag tyckte bra om Igelkottens elegans, men den här boken levde inte upp till förväntningarna efter den. Å andra sidan är den en debutroman, så jag ska nog ge Barbery en chans till.

Muriel Barbery: Smaken (Une gourmandise)
Översättning: Marianne Öjerskog
Sekwa, 2010 (originalet 2000)
146 sidor
ISBN: 978-01-86480-15-8

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, april 23, 2012

2012-13: Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig

Chimamanda Ngozi Adichie är mer känd för romanen En halv gul sol om Biafra-kriget, men den här novellsamlingen är det första jag läser av henne. Jag måste säga att det var en bok som gav mersmak.

Adichie är väldigt bra på att måla upp en miljö och framför allt olika personer så att man upplever att man känner dem och förstår hur de fungerar, och det på väldigt lite utrymme. Novellerna utspelar sig ofta i alldagliga miljöer och vardag, även om betydelsen av detta kan variera. Ibland betyder det en fattig by i Afrika, ibland ett rikt boende i USA, men det handlar alltid om afrikaner, utvandrade eller inte.

Novellerna springer ofta ur något slags möte mellan personer som inte alls har något med varandra att göra snarare än interaktioner inom familjen eller liknande: det kan handla om en författarkongress eller personer som flyr till samma ställe under ett attentat mot en marknad, men det är just ur deras respektive trevanden för att förstå motparten som novellen skapas.

Det här var en mycket trevlig bekantskap, så jag ska nog gå tillbaka och prova även En halv gul sol.

Chimamanda Ngozi Adichie: Det där som nästan kväver dig (The Thing Around Your Neck)
Översättning: Ragnar Strömberg
Albert Bonniers, 2011 (originalet 2009)
226 sidor
ISBN: 978-91-0-012392-5

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

måndag, april 09, 2012

2012-12: Naturskyddsföreningen: Den flamsäkra katten

För ett litet tag sedan klagade jag på att STFs senaste årsbok inte gjorde speciellt mycket av sitt tema. Nu har jag även läst den senaste årsboken från Naturskyddsföreningen och kan jämföra dem. Här är temat "kemisamhället, hälsan och miljön".

Det här låter inte speciellt underhållande, men skenet bedrar. Boken i sin helhet berättar historien om hur en person försöker få rätsida på vilka kemikalier som egentligen påverkar hennes vardag (åtminstone delvis på grund av sin graviditet). Det visar sig att kemikalier finns överallt, och det inte bara för att allting på någon skala är kemikalier. Ungefär vad som helst kan innehålla ämnen som är förbjudna för användning på andra ställen (men inte generellt) så att exempelvis leksaker (som ofta stoppas i munnen) kan innehålla kemikalier som inte får finnas i nappflaskor. Det är också vanligt med ämnen där man egentligen inte vet vad de har för långsiktiga effekter på människor. Problemet är att kemilagstiftningen tittar på varje kemikalie för sig utan att ta hänsyn till "cocktaileffekter" och att man dessutom betraktar ämnen som ofarliga tills motsatsen bevisats. Som boken säger är det få som tycker att det är en acceptabel metod när de plockar svamp i skogen (då plockar man bara dem man vet är säkra), så varför gäller inte motsvarande regler för kemikalier som påverkar oss i våra dagliga liv.

Man får väl säga att boken i huvudsak är en sammanhängande berättelse om huvudpersonens försök att skaffa information om olika kemikalier och få rätsida på hur lagstiftningen ser ut, men de olika kapitlen handlar om olika frågor och jag tror att de skulle gå att läsa fristående. Den sammantagna bilden är att vi alla deltar i ett gigantiskt experiment om hur mycket kemikalier man kan sprida i naturen utan att den kollapsar helt, och det är många som gör sitt bästa för att se till att ingen ens utvärderar experimentet. Kemiindustrin skapar hela tiden nya varianter av ämnen som har snarlika sammansättningar och effekter som redan existerande, men med nuvarande lagstiftning måste varje ämne testas för sig. Det innebär att när ett förbud av ett ämne kan genomföras har det ämnet inte sällan redan ersatts av ett nytt snarlikt som ännu inte testats och som alltså kan fortsätta användas. Det saknas möjligheter att sätta upp begränsningar för hela grupper av snarlika kemikalier.

Den flamsäkra katten gör dessutom ett bra jobb av att vara underhållande skriven. Samtidigt som man lär sig en del om vilka kemikalier som finns runt omkring oss hela tiden så är det faktiskt roligt skrivet, speciellt en del återgivna samtal med myndighetspersoner och representanter för kemiindustrin. De faktiska fakta som huvudpersonen gräver fram är inte roliga, men de lakoniska formuleringarna är det rätt ofta. Det här är konsumentupplysning på hög nivå. Det är bara att hoppas att den får något genomslag.

Naturskyddsföreningen: Den flamsäkra katten
Redaktör: Roger Olsson
Naturskyddsföreningen, 2011
168 sidor
ISBN: 978-91-558-0072-7

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

torsdag, april 05, 2012

2012-11: Ola Skogäng: I dödsskuggans dal

I dödsskuggans dal är den tredje volymen i berättelsen om björnen Theo och hans äventyr. Den här är lite annorlunda strukturerad än de tidigare i och med att det här är ett hopkok av mindre berättelser som publicerats på diverse ställen, men jag tycker att författaren gör ett bra jobb av att knyta ihop dem till något vettigt.

En av Theos vänner, polisen Max, får sin kropp övertagen av en demon. Man lyckas fånga kroppen med demonen, men kan inte driva ut den utan att först veta vad den heter. Den är dock inte speciellt intresserad av att berätta sitt namn, men däremot är den mycket för att berätta episoder ut sitt tidigare liv där den haft med Theo och hans bekanta att göra. Detta gör att berättelsen får formen av en novellsamling med sökandet efter demonens sanna namn som ramhandling.

Jag ska väl säga att jag föredrar en sammanhållen historia som inte flaxar så mycket från en berättelse till en annan, men givet begränsningarna för den här volymens tillkomst tycker jag att det är en riktigt lyckad konstruktion.

Teckningarna är klara och tydliga och påminner en del om Tintin. Bilderna är ibland naiva och lite förenklade, men jag tycker att de är väldigt effektfulla.

Ola Skogäng: I dödsskuggans dal
Ekholm & Tegebjer, 2011
192 sidor
ISBN: 978-91-86048-15-0

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, april 02, 2012

2012-10: Brian Power: Den siste kejsaren av Kina

Det här är boken som ligger som grund till filmen Den siste kejsaren, och det hela handlar om kinas siste kejsare Pu Yi, en person som hade ett tämligen omväxlande liv helt i linje med Kinas turbulenta 1900-tal. Via intrigerande från kejsarinnan blir Pu Yi insatt som nästa person att bli kejsare vid bara några års ålder trots att det egentligen fanns andra som stod i tur. Han hinner sedan sitta på tronen i ett fåtal år innan han tvingas abdikera, och detta är något som kommer att gå som en röd tråd genom hans liv. Han blir nämligen återinsatt och borttvingad från makten på olika sätt och över olika delar av riket flera gånger.

Det ska väl dock sägas att han egentligen aldrig har någon makt att tala om. När han först är kejsare har kejsardömet fortfarande en del makt men då är Pu Yi bara några år (han tillträder som kejsare vid tre års ålder) och det är då naturligtvis diverse rådgivare som hanterar riket. Senare blir han kejsare över Manchuriet, men detta är bara en marionettroll som japanerna sätter in för att se bättre ut och hans makt är obefintlig. Han sitter snarare i husarrest. Han hinner senare både bli tillfångatagen av ryska trupper och satt i kinesiskt arbetsläger som krigsförbrytare innan han slutar sitt liv som statstjänsteman.

Det här är naturligtvis ett intressant människoöde, men det är lätt att undra hur mycket av den här skildringen som egentligen är fakta och hur mycket som är fiktion. Författaren säger redan från start att han arbetar inom den kinesiska sagotraditionen som gärna bygger på med saga där det inte finns någon verklighet att ta av.
När man berättar historien om en människas liv måste man berätta sanningen. Att berätta sanningen innebär emellertid inte enbart att visa respekt för historiska fakta. Bortom väven av datum, årtal och andra fakta finns inlevelsens sanning. Om jag har lyckats att på ett sanningsenligt sätt återberätta några av de scener i Pu Yis liv som jag bevittnat med fantasins hjälp, så är det Kinas kringvandrande sagoberättare som jag har att tacka härför.
Som alltid med biografier så är det svårt att veta hur mycket som är sanning och hur mycket som är fiktion.

Vad jag däremot kan konstatera när jag läser den här boken är att det finns stora delar av Kinas historia som jag har väldigt dålig koll på. Den här boken behandlar inte den i någon större utsträckning mer än i bisatser, men det känns om att jag gärna skulle lära mig lite mer om den. Jag skulle vilja veta lite mer om den värld som Pu Yi och hela det kinesiska samhället egentligen utvecklats ur.

Brian Power: Den siste kejsaren av Kina (The Puppet Emperor)
Översättning: Per Nyqvist
Forum, 1988 (originalet 1986)
278 sidor
ISBN: 91-37-09406-8

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

lördag, mars 24, 2012

2012-9: Johanne Hildebrandt: Förbannade fred

Förbannade fred har några olika handlingstrådar som löper parallellt. I Sverige får journalisten Sara i uppdrag av en välgörenhetsgala att åka till kriget i Darfur och göra på-platsen-reportage för sändning under galan. Nere i Darfur åker några svenska soldater runt som en del av en större fransk styrka och försöker hålla något slags ordning. Så att säga på andra sidan finns flickan Ghalia som är en av dem som är oskyldigt drabbad av konflikten.

Sara tror ursprungligen att det här jobbet ska vara en chans att få göra något bra, både journalistiskt och för Afrika, men rätt snart framkommer det att det inte bara är hon och en fotograf som ska åka. De ska även ha med sig Lena som är en ung bimbobloggare som också ska göra några inslag till välgörenhetsgalan. Lena är helt självcentrerad, flörtar med allt och alla och tycker att kortkort är lämpligt i en muslimsk krigszon. För att bara nämna några saker. Hon och Sara går inte ihop, milt uttryckt.

Förutom de tidigare nämnda finns också en mindre handlingstråd som rör en anonym bloggare i Sverige som skriver avslöjanden om diverse saker, varav en är den välgörenhetsorganisation som Sara jobbar för och för den delen även Sara själv. Det här spåret tycker jag tillför väldigt lite till handlingen och hade med fördel kunnat utelämnas helt.

Bortsett from detta fungerar det rätt bra. Man får en rimlig insyn i de olika personernas drivkrafter, och de är tämligen olika beroende på vem man tittar på. Nu har jag inte varit i Afrika och än mindre i någon krigszon, men från min horisont känns det hela som en trovärdig skildring. Det är till största delen skildrat från en priviligierad västerlännings perspektiv, men det är å andra sidan fullt naturligt med tanke på hur handlingen ser ut.

Förbannade fred är en fristående uppföljare till Älskade krig, och det verkar som att "fristående" är en korrekt etikett den här gången. Jag har inte läst den tidigare boken men kände mig inte vilse när jag läste den här.

Johanne Hildebrandt: Förbannade fred
Natur och Kultur, 2009
221 sidor
ISBN: 978-91-27-11765-5

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

onsdag, mars 21, 2012

2012-8: Lars Östling: Tornets skugga

Tornets skugga är en uppföljare till Tornet som kom förra året. Det är mer en rak fortsättning på den föregående boken än vad som är vanligt, så jag tror det är dumt att läsa den här utan att först ha läst den förra, för den här knyter direkt an till händelser i den första delen.

I den här delen fortsätter Garm och Heli sitt utforskande av världen de lever i, men den här gången tar de det hela ett steg längre - ut från världen. Samtidigt försöker de olika klanerna att manövrera sig till så mycket makt som möjligt i det samhälle som blivit uppskakat i sina grundvalar av det som hände i den föregående boken. Här finns två fraktioner: de som vill leva som de alltid gjort och fortsätta följa skrifterna och de som vill anpassa livet efter den nya information som framkom i den förra boken.

Här förekommer en del politiskt manövrerande, och det blir tyvärr onödigt svårt att följa av att författaren valt att ge många av sina personer väldigt snarlika namn. Här finns exempelvis Garm, Gashti, Garumi och Gestam, för att inte tala om Heli, Hishti, Herim och Hossima. Det är klart att det finns personer med namn som inte börjar på vare sig G eller H, men det känns som att de är i minoritet.

En sak som jag inte tänkte på när jag läste första delen men som trots allt är rätt tydlig är likheterna mellan den här serien och A. R. Yngves Terra Hexa-serie. Båda serierna är ungdomsböcker som fungerar för vuxna, utspelar sig i världar som vid en första anblick är fantasyvärldar men som om man skrapar på ytan visar sig vara science fiction-mässiga, har världar som har underliga former och konstruktioner och tycks vara skapade av en medveten kraft snarare än framevolverade, och handlar till stor del om hur några personer försöker få reda på mer om hur världen egentligen är funtad.

Jag tycker på det hela taget att det här var rätt trevlig läsning, men den lider i viss mån av samma problem som den förra boken (om än inte i lika hög grad), och det är att handlingen tar det väldigt lugnt i början för att sedan ha väldigt bråttom mot slutet. Man skulle kunna klippa lite i första halvan och stoppa in motsvarande mängd sidor i upplösningen istället.

Jag måste också säga att böckerna från En söt robot håller riktigt hög klass rent produktionsmässigt. Visst hittade jag något korrekturfel men det är ingen ovanlighet att man gör från de största förlagen heller, och böckerna är snygga och känns rejäla. Det ska bli spännande att se vad nästa bok blir.

Lars Östling: Tornets skugga
En söt robot, 2012
209 sidor
ISBN 978-91-979713-1-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

lördag, mars 17, 2012

2012-7: Stephen King: 11.22.63

Stephen Kings senaste roman är inte någon typisk skräckroman utan en av hans utflykter till science fictions gränsland. Den här gången handlar det om tidsresor. Huvudpersonen Jake Epping får reda på att hans vän Al har en portal till 1958 i förrådet till sin restaurang. Här finns ingen som helst förklaring till vare sig hur den kommit dit eller hur den fungerar; det är inte heller det som är det intressanta här. Den här boken handlar istället om vad som händer när man åker tillbaka i tiden och ändrar något med vetskap om hur det blev om det inte ändrades. Hur påverkar en sådan ändring framtiden? Är det rätt att alls försöka ändra saker i dåtiden för att göra framtiden bättre? Som man kan ana av titeln så kretsar det hela runt vad som skulle hända om John F. Kennedy inte hade blivit skjuten av Lee Harvey Oswald i Dallas (och för den delen om det verkligen var Oswald som skjöt, och om han var ensam).

Huvuddelen av den här boken utspelar sig i 1958 och de efterföljande åren och precis som vanligt med de av Kings texter som utspelar sig i 1950-tal eller 1960-tal så är närvarokänslan här utmärkt. Vid ett par tillfällen får jag känslan av research som svämmar över; att det helt enkelt är för mycket tidstypiska detaljer som presenteras, men det är inget stort problem.

Jake stöter naturligtvis på problem med sitt uppdrag, i första hand i form av kärleken. En stor del av tiden måste han lyckas balansera att upprätthålla sin fasad som en normal person samtidigt som han också håller Lee Harvey Oswald under uppsikt i en nedgången förort i Dallas. Dessutom måste han naturligtvis också hela tiden se till att inte sprida anakronismer omkring sig. Han gör en del misstag på den fronten, men på det hela taget tror jag att det vore väldigt svårt att misslyckas så lite med vilka ord man använder som han faktiskt gör.

Hela konceptet med att Jake åker tillbaka i tiden för att ändra något i den kända historien gör att man som läsare ofta sitter inne med information om vad som kommer att hända, och det gör att en del av boken känns som transportsträckor. Det behöver inte vara andlöst spännande hela tiden men upplägget gör att tyvärr inte heller är det. Det är tur att King skriver så bra som han gör, för även om handlingen bitvis laggar lite grand så är boken aldrig trist att läsa.

Den som läst mycket King kan se diverse referenser till andra av hans böcker i 11.22.63. Vid ett tillfälle åker Jake till Derry och där träffar han på ett par av ungdomarna som figurerar i It (som utspelas vid sammma tid). En annan tydlig sak är en röd och vit Plymouth Fury årsmodell 1958 (precis som den i Christine) som dyker upp ett par gånger. Det finns säkert fler, men detta är ett par som jag kom på nu direkt.

När det gäller slutet är jag lite kluven. Jag gillar själva slutet på boken, men sektionen innan den (den som förursakar det riktigta slutet) gillar jag inte. Den är av skäl som blir uppenbara när man läst så långt i en annan stil än resten av boken men jag tycker tyvärr inte att det känns naturligt. Om det beror på att King tar i för mycket eller att det bara är en stil som inte passar honom ska jag låta vara osagt. Det blir inte bättre av att hela det här stycket i princip består av att en person berättar något för en annan.

11.22.63 når inte riktigt upp till toppskiktet i Kings produktion, men det är det å andra sidan få böcker som gör. Det är fortfarande en bra bok.

Stephen King: 11.22.63
Hodder & Stoughton, 2011
740 sidor
ISBN: 978-1-444-72729-6

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

onsdag, mars 07, 2012

2012-6: Svenska Turistföreningen: Svenska leder

Den senaste årsboken från STF har titeln Svenska leder och med det som paraply ger man sig ut på diverse äventyr som följer ett i förväg upplagt spår: järnvägsresa, pilgrimsvandring, ledklättring, stadsvandring, kanotled och så vidare. Det känns om om man har täckt in de flesta tänkbara transportmedel och möjliga tolkningar av ordet "led".

Artiklarna är som vanligt inspirerande och varierade. Här finns något för alla oavsett om man vill göra en liten utflykt på en eftermiddag eller en äventyrlig resa på en vecka.

Det jag tycker är lite trist är att det känns som ett tämligen krystat tema. Ungefär det enda det tillför är att göra så att alla artiklarna har en koppling till titeln, men det ger inte mig som läsare något extra av att läsa alla artiklarna istället för bara en. Den här årsboken känns mer som ett ovanligt tjockt nummer av STFs tidskrift Turist (och om man läser det finstilta så är det faktiskt också det; jag antar att det finns någon publikationsteknisk finess med det).

Med tidigare årsboksteman som handlat om landskap, olika ämnen, olika tidsåldrar eller som häromåret "svenskhet" så känner jag att jag som läsare får ut mer av boken: genom att olika artiklar belyser ämnet från olika håll så tränger man djupare in i det på ett sätt som den här årsboken inte klarar. Det betyder inte att artiklarna i årets årsbok är dåliga, men summan av dem är tyvärr inte större än artiklarna var för sig, vilket kan bli fallet med ett intressantare valt tema.

Svenska Turistföreningen: Svenska leder: På äventyr i andras spår (STFs årsbok 2011)
Svenska Turistföreningen, 2011
208 sidor

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, mars 05, 2012

2012-5: Belinda Bauer: Mörk jord

Det är väl egentligen gränsfall om man borde kalla det här för en deckare, men av omslaget att döma så är det den publiken förlaget siktar på. I första hand är det en tajt berättelse om en ung pojke, Steven, och hans ganska trasiga familj.

Steven bor med sin lillebror, mamma och mormor samt ibland någon mansperson som oftast byts ut tämligen fort. Han är inte speciellt duktig i skolan och han är konstant mobbad eftersom familjen inte har några pengar. Det här tar upp en del av hans tankar, men framför allt kretsar hans tankar kring att han vill försöka hitta den plats där hans morbror finns.

Det här är mer handgripligt än man kan tro. Stevens morbror försvann när han var ungefär lika gammal som Steven är nu, och man antar att även han föll offer för en seriemördare som kopplats till ett antal andra försvunna barn i samma område. Den som dömdes för de brotten blev dock aldrig knuten till morbroderns försvinnande, så familjen hänger i viss mån i luften. Det är uppenbart både för Steven och läsaren att det här håller på att slita sönder familjen inifrån, och det enda han kan komma på att göra för att lösa problemet är att hitta morbroderns grav. Det har lett till att han tillbringar en hel del av sin tid på den närbelägna Exmoor-heden.

En dag kommer Steven på att det finns en möjlighet till att få reda på vad som hände. Han skriver ett brev till mannen som dömdes för morden på de andra försvunna barnen, och han får faktiskt svar.

Den här korta och rätt kryptiska brevväxlingen får effekter både för Steven och för mördaren som är större än man kunde ana, och situationen blir snabbt hotfull. Det blir lite thrillerkänsla på slutet, men egentligen tycker jag att boken är bättre innan dess när den skildrar Stevens liv i sin söndervittrande familj. Det här porträttet av en pojke som har väldigt lite och framför allt inte har någon möjlighet att göra något signifikant åt sin situation är välgjort och gripande.

Belinda Bauer: Mörk jord (Blacklands)
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2011 (originalet 2010)
ISBN: 978-91-86629-51-9

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

torsdag, februari 09, 2012

2012-4: Ola Skogäng: De förlorade sidornas bok


Theo är en björn som driver en ockultetsaffär i Stockholm, och även om det är ett Stockholm som i stort verkar som det jag är bekant med så är det samtidigt ett Stockholm som utan vidare accepterar en björn som går omkring på bakbenen på stan. I den här volymen får vi reda på varför Theo faktiskt är en björn, och handlingen kretsar kring hans sökande efter en bok som ska göra det möjligt för honom att reversera förvandlingen och låta honom återkomma till en människokropp.

Under resans gång får vi stifta bekantskap med en egyptisk farao, zombier, en till synes harmlös liten flicka och gigantiska sjömonster. Theo förvånas inte över något av detta utan kämpar vidare för att finna sin bok, men naturligtvis går inte det hela riktigt som han vill.

Det här är en trevlig blandning av någorlunda realistisk stockholmsskildring, lovecraftiansk mystik med hemliga sällskap och en klassisk äventyrsberättelse.

Teckningarna är klara och tydliga utan speciellt mycket detaljer, men utan att vara tråkigt enkla. Det normala berättandet är färglagt med klara fält, vilket gör att det särskiljer sig tydligt från de återblickar som finns här och där och dels är gjort utan ramar på rutorna, dels med gott om skuggningar i rutorna, något som i stort saknas i de normala sekvenserna. Mycket snyggt och välgjort!

Ola Skogäng: De förlorade sidornas bok (Theos ockulta kuriositeter 2)
Ekholm & Tegebjer, 2010
180 sidor
ISBN: 978-91-86048-10-5

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

måndag, februari 06, 2012

2012-3: Anders Björkelid: Förbundsbryterskan

Förbundsbryterskan är den tredje delen av fyra i Anders Björkelids serie "Berättelsen om blodet". Jag har hyllat de två delarna tidigare, men jag tycker tyvärr inte riktigt att den här orkar upp till samma nivå som de föregående.

Precis som förut så är Björkelids prosa utmärkt, så jag har inga invändningar mot hantverket. Det jag har svårt för är att en signifikant del av handlingen består av drömmar, tankar, resor i magiska världar inuti huvudpersonernas huvud eller något slags blandning av detta. Det är inte alltid vare sig läsaren eller huvudpersonerna vet var/när/hur de egentligen befinner sig, och detta gör att berättelsen blir så pass vag och svårgripbar att jag helt enkelt inte lyckas engagera mig i personerna. Om det inte går att veta om personerna är i den vanliga världen och faktiskt i fara eller i en magisk värld som bara spelar upp en upplevelse för dem så känns det inte längre som att farorna som hotar dem -- som kanske hotar dem, om de nu är verkliga -- är så farliga längre. Om man på det sättet gör farorna i en bok ofarliga eller ointressanta så faller en stor del av dramatiken samtidigt. Tyvärr, för jag har gillat den här serien hittills.

Jag ska dock inte säga att den här delen är ointressant för så illa är det inte. Här finns också intressanta vändningar som när Sunia mycket handgripligen tar kontrollen över sitt eget öde. Det är svårt att upprätthålla läsarens intresse för en bokserie genom ett antal delar och det här är en mellandel, så jag är fortfarande hoppfull inför seriens avslutning.

Anders Björkelid: Förbundsbryterskan
Natur och Kultur, 2011
475 sidor
ISBN: 978-91-27-13154-5

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

fredag, februari 03, 2012

ACTA, musikens liv och framtiden

Under senare år har upphovsrättsindustrin blivit allt mer högljudd i sina försök att kriminalisera alla slags kopiering. Detta är på intet sätt något nytt, men med digitaliseringen av musiken i och med CDns intåg och internet så har det blivit mer tydligt. Man har tidigare hävdat att orkestrar inte skulle överleva när tryckta noter började säljas eller att pianister inte skulle klara sig i och med det självspelande pianot eller att all musik skulle dö ut för att "home taping is killing music" och så vidare. Den här gången är det internet som håller på att döda musikindustrin. Förutom detaljen att musiker tjänar mer pengar nu än de gjort tidigare, då.

Däremot tjänar skivbolagen mindre pengar eftersom deras "mervärde", att pressa, lagerhålla och distribuera plastbitar med musiken på, i ett slag har blivit onödigt. Förut har skivbolagen dragit in stora pengar och de ser nu den möjligheten minska, och naturligtvis gör de allt för att hejda den förändringen. Under tiden tjänar musikerna själva pengar som vanligt, om än från andra källor. Istället för att göra konserter och radioframträdanden för att sälja skivor handlar det idag om att bli kopierad och omskriven på nätet för att folk ska gå på ens konserter. Det som förut var reklamen har idag blivit produkten. Vad det egentligen handlar om är att upplevelsen av att gå på konsert är svår att kopiera, och den går därmed att sälja. Innehållet på en skiva är bara information, så den går utmärkt att kopiera och har därmed ett väldigt litet värde.

Det här är ett skifte som är naturligt för att inte säga ofrånkomligt i och med digitaliseringen. Inom kort kommer större delen av skivbranschen att vara försvunnen, och musikbranschen kommer att bestå av musiker och konsertarrangörer. Musiken kommer att produceras precis som förut, och folk kommer att lyssna på den precis som förut.

Så långt allt väl. Att skivbolagen går under kommer inte att skada vare sig musiker eller musiklyssnare. Problemet är att vi inte riktigt är där än, för skivbolagen har fortfarande en massa pengar och därmed en massa inflytande. Deras senaste drag (tillsammans med filmindustrin och diverse andra intressenter) är att försöka få igenom ACTA som är ett handelsavtal som på ytan handlar om att förhindra produktion av kopior av produkter med kända varumärken, men även innehåller en massa begränsningar som har med digitala varor att göra. Det kommer att bli tillåtet för tullen att gå igenom din digitala utrustning för att leta efter olagliga kopior, men hur ska de veta att min musik är kopierad från internet och inte inläst från mina egna CD? Det kommer att bli olagligt att gå runt kopieringsskydd, vilket exempelvis förhindrar säkerhetskopiering av många programvaror och gör det omöjligt att läsa in DVD:er till datorn för att slippa bära runt på dem när man exempelvis är ute och reser. Det kommer att läggas ett mellanhandsansvar på internetleverantörer som gör att de blir ansvariga för vad deras kunder publicerar. Detta står i skarp kontrast mot hur Postverket bara transporterar brev, men inte är ansvariga för dess innehåll. Det borde finnas motsvarande lagstiftning för brevhemlighet på internet. Eller för att vara exakt, den redan existerande lagstiftningen om brevhemlighet borde med självklarhet gälla även på internet.

Som om det nu inte vore illa nog med hur dåligt ACTA är i sig så finns det fler problem. Den process som ACTA tagits fram med är om möjligt ännu värre. Till att börja med skapades avtalet genom förhandlingar som inte bara hemlighöll innehållet utan till och med sin egen existens. Till slut läckte avtalet i alla fall ut. Som det ser ut nu vill man få alla länder att anta ACTA som det ser ut idag, men en del av avtalet är att en icke-vald ACTA-kommitté har befogenhet att ändra i avtalet. Det innebär att vi inte har en aning om vad det är vi egentligen inför, eftersom det kan ändras under resans gång, återigen utan insyn.

Processen att få igenom ACTA drivs av USA men även EU är inblandat. Nyligen skrev 22 av EU:s medlemsländer på en avsiktsförklaring att införa avtalet. För att det ska kunna ske måste det först antas av EU-parlamentet, och sedan av de respektive ländernas parlament.

Nu har som tur sprickor börjat synas i ACTA-fasaden. Den EU-parlamentariker som tillsattes för att hantera ACTA för EU:s räkning, Kader Arif, avgick nyligen i protest. Hans uttalande i samband med det var
I want to denounce in the strongest possible manner the entire process that led to the signature of this agreement: no inclusion of civil society organisations, a lack of transparency from the start of the negotiations, repeated postponing of the signature of the text without an explanation being ever given, exclusion of the EU Parliament's demands that were expressed on several occasions in our assembly...

...This agreement might have major consequences on citizens' lives, and still, everything is being done to prevent the European Parliament from having its say in this matter. That is why today, as I release this report for which I was in charge, I want to send a strong signal and alert the public opinion about this unacceptable situation. I will not take part in this masquerade.

Det är inte ofta man ser så tydligt språk från en politiker. Imorgon kommer demonstrationer mot ACTA att arrangeras i Stockholm och på andra ställen. Om du är i närheten, se till att vara där! Om du inte kan vara där, skriv till dina politiker och berätta att du vill att de ska rösta mot ACTA, och skriv på den elektroniska protestlistan mot ACTA!

Det jag dock tycker är verkligen intressant med allt detta är att det blir sådant ståhej när det bara handlar om ett specialintresse för en enstaka bransch, nämligen skivbolagen. Om kanske ett tiotal år kommer 3D-skrivare att vara var mans egendom. I och med det kommer nästan vad som helst att kunna kopieras och skrivas ut med ledning av elektroniska instruktioner som kan skickas via internet. Då om inte förr kommer vi att få se en mycket intressant diskussion om piratkopiering. Det här är bara början!

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se