2012-29: Dorothy Sayers: Kamratfesten

Jag har vad jag vet aldrig läst något av Dorothy Sayers tidigare och på det hela taget rätt lite av tidiga pusseldeckare (med undantag för en handfull Agatha Christie-titlar). Jag får säga att jag hade en rätt delad uppfattning om den här boken.

Den är lättläst (trots sitt rätt rejäla omfång) och aldrig tråkig. Ibland är den till och med riktigt rolig. Det som är bäst är utan tvekan formuleringar och en del situationer. Om man förväntar sig en spännande deckare så är det definitivt inte rätt bok, för någon spänning finns inte alls. Det hade egentligen inte varit något problem att sluta läsa halvvägs, för det var processen som var intressant snarare än historien som berättades.

Det blir inte bättre av att de allra flesta personerna som förekommer i texten (och det är allt för många för att man ska kunna hålla rätt på dem) är tämligen platta. Den som har mest personlighet är i själva verket en bifigur som egentligen inte har något med själva mysteriet att göra.

Om man ska se till deckaraspekten så finns det en förskräcklig massa detaljer som ingen vettig människa orkar hålla rätt på. Varje gång något händer så kommer en lång uppräkning av vem som kunnat konstaterats vara var och vilka man inte vet har alibi och liknande. Som läsare känner man ofta att någon av alla detaljerna som just presenterats kommer att vara väsentlig för att reda ut hur det hela hänger ihop men det blir för mycket att hålla ordning på. I så fall måste man läsa boken med anteckningsblock för alla ledtrådar. Huvuddetektiv i boken är Harriet Vane men Lord Peter Wimsey förekommer då och då, men när det är praktiskt för handlingen att Harriet Vane inte kan få tag i honom så kallas han alltid iväg på något diplomatiskt uppdrag som inte kan vänta och blir sålunda inkomunikado så att Harriet måste hantera situationen själv.

Som deckare tycker jag att den är ett misslyckande. Som roman är den för lång för sitt eget bästa eftersom det händer för lite per sida. Eller tja, det behöver inte bara en brist att det händer lite, men i så fall förväntar jag mig inträngande personteckning som kompensation för det och det får man definitivt inte här. Som tidsdokument och beskrivning av ett Oxford som jag misstänker i allt väsentligt är detsamma idag som på 1930-talet är den däremot rätt lyckad.

Men Bonnier, vad tänkte ni på när ni gjorde omslaget? Något tristare får man ju leta efter.

Dorothy Sayers: Kamratfesten (Gaudy Night)
Översättning: Sonja Bergvall (bearbetning och nyöversättning av Lena Karlin)
Bonniers, 2011 (originalet 1935)
555 sidor
ISBN: 978-91-0-012179-2