2007-71: Ursula K. Le Guin: The Eye of the Heron

Precis häromdagen listade jag Ursula K. Le Guin som en av mina favoritförfattare. Nu läste jag en bok av henne (en av hennes mindre kända, ska väl erkännas) och den lyckades inte alls fånga mitt intresse. Jag funderade faktiskt på om jag skulle ge upp den helt, men eftersom den var under 200 sidor tyckte jag att det inte var någon större vits med det (och generellt är jag väldigt dålig på att sluta läsa mitt i böcker, även om jag inte gillar dem).

Den här utspelar sig några hundra år i framtiden på en annan planet som koloniserats från Jorden i ett par olika etapper. Närmare bestämt har man använt den som fångkoloni. Först skickades en last med vanliga fångar som bosatte sig i "the City". Senare anländer en last med politiska oliktänkare som kallas för "the people of peace" och som nu bor i "Shantih Town".

Överlag så förtrycker de som bor i City de som bor i Town (extra mycket om de är kvinnor), och Town-folken diskuterar att flytta bort från City. Och roligare än så blir det egentligen inte.

Ursula K. Le Guin: The Eye of the Heron
Bantam, 1984 (originalet 1978)
179 sidor
ISBN: 055324258X
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

---

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 71 (varav 14 serieböcker)
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare:
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Klart 3/5!
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Klart 2/3!
Fem böcker från Japan:

Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
Nr 51-60
Nr 61-70
71: Ursula K. Le Guin: The Eye of the Heron

Andra bloggar om: böcker, läsning, ursula k. le guin, the eye of the heron, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, ursula k. le guin, the eye of the heron, science fiction

2007-70: Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 28

Den här volymen i Conan-serien är egentligen vare sig bättre eller sämre än de tidigare (och antagligen inte än de senare heller). Mystierierna som Conan träffar på är oftast bra och löses utifrån ledtrådar som finns i bild så att läsaren har en chans att klura ut dem innan Conan gör det (även om jag inte brukar göra det; speciellt inte med motiv och så klart). Däremot är det naturligtvis våldsamt orealistiskt att ett barn i Conans format skulle lyckas befinna sig på vid det här laget något hundratal mordplatser (där det dessutom ofta dör mer än en person på varje). Det är å andra sidan ett rätt vanligt problem med deckare så fort huvudpersonen är något annat än polis.

Ramhandlingen kommer som vanligt ingen vart. På sätt och vis skulle serien nästan vara bättre utan den. Visserligen verkar den intressant, men eftersom den så sällan syns i bild (långt ifrån i varje album) och dessutom sällan leder någon vart ens när den finns med så är den mest onödig.

Som jag sade så är det inget fel på den här Conan-volymen, men jag tror att jag ger upp att läsa den här serien nu (åtminstone för ett tag framöver) eftersom den bara verkar erbjuda mer av samma istället för att vilja utvecklas och gå framåt. Sayonara, Conan-kun!

Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 28 (Meitantei Konan)
Egmont Kärnan, 2006 (originalet 2000)
Översättning: Simon Lundström
Opaginerad
ISBN: 9789172697812
ISSN: 1652-5698
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

---

Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 70 (varav 14 serieböcker)
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare:
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007: Klart 3/5!
Fem böcker inte från Sverige/USA/UK: Klart 2/3!
Fem böcker från Japan:

Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
Nr 51-60
61: Camilla Läckberg: Tyskungen
62: Charles Stross: Accelerando
63: Åsa Larsson: Svart stig
64: Chris Anderson: Long Tail
65: Anna Jansson: Pojke försvunnen
66: Magdalena Graaf: Det ska bli ett sant nöje att döda dig
67: Joyce Carol Oates (som Lauren Kelly): Jag ska skydda dig från allt
68: Kaoru Mori: Shirley
69: Stieg Larsson: Luftslottet som sprängdes
70: Gosho Aoyama: Mästerdetektiven Conan 28

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, manga, mästerdetektiven conan, gosho aoyama
Technorati tags: böcker, läsning, serier, manga, mästerdetektiven conan, gosho aoyama

Bokfemman: manliga och kvinnliga författare

Nu har jag tittat på Malins bokfemmor ett tag utan att skriva något om dem, så nu är det väl dags. De senaste två veckorna har det handlat om manliga respektive kvinnliga författare man läser mycket av. För manliga författare var det inte så svårt att hitta fem författare som jag läste mycket av, men för kvinnliga var det svårare. Det verkar som om jag har rätt få kvinnliga författare som jag har många böcker av, så urvalet blev litet.

Manliga

• Stephen King
  King har varit en favorit i över tjugo år vid det här laget. Jag uppskattar inte allt han skrivit, men mycket är å andra sidan lysande. En av hans starkaste böcker är Different Seasons som består av fyra korta romaner, varav endast en har övernaturliga inslag. Tre av dem har dessutom blivit riktigt bra filmer.
  
• Terry Pratchett
  Jag har läst Pratchetts böcker om Discworld ungefär lika länge som jag läst King. Från början var de ren humor, men ju längre fram i serien vi kommer desto mer allvarliga teman kan man hitta. Som favoritbok väljer jag dock hans Good Omens som är skriven tillsammans med Neil Gaiman (en annan bra författare som dock inte får vara med här på grund av för dåligt urval).
  
• Iain Banks
  Under sitt riktiga namn skriver Banks litterära böcker, men han skriver också science fiction under pseudonymen Iain M. Banks. Jag gillar båda utgivningarna, men om jag måste välja föredrar jag hans litterära utgivning. Som favorit väljer jag The Wasp Factory.
  
• China Miéville
  Miéville är en nyare favorit. Han debuterade för tio år sedan och har en förmåga att skriva om fantastiskt mörka, hotande städer som få andra. Han skriver fantasy, men det är inte samma slags fantasy som alla andra; snarare något slags cyberpunk i fantasytappning. Som favorit väljer jag mitt första möte med honom: Perdido Street Station.
  
• Douglas Coupland
  Som enda icke-genre-författare avslutar jag med Douglas Coupland som jag tycker är bra på att fånga nutiden, och speciellt nutiden för (data)nördar. Hans Microserfs innehöll väldigt mycket som jag kände igen mig i.

Kvinnliga

• Karin Fossum
  Jag har hittills aldrig blivit besviken på Fossums böcker. Det är oftast deckare, även om undantag finnes. Jag har däremot egentligen svårt att utse någon direkt favorit, utan pekar på Natt till den fjärde november mest för att den är rätt annorlunda mot alla andra böcker av henne jag läst.
  
• Ursula K. Le Guin
  Le Guin är en författare med bredd: fantasy, science fiction, mainstream. Mitt bästa minne av henne hittills är hennes Earthsea-trilogi.
  
• Nancy Kress
  Kress skriver oftast science fiction, och normalt sett håller hon sig inom en rätt nära framtid och utforskar förändringar i samhället som tekniska förändringar skulle leda till, snarare än att titta på den tekniska förändringarna i sig. Jag rekommenderar gärna hennes Beggars in Spain som undersöker vad som skulle hända om föräldrar kunde genmanipulera sina barn och välja vilka egenskaper de skulle ha. Mer specifikt, vad skulle hända med barn som inte behöver sova?
  
• Tanith Lee
  Även Lee rör sig mellan genrerna science fiction, fantasy och skräck. Det bästa jag läst av henne är The Silver Metal Lover som handlar om en flicka som blir kär i en robot och hur det förvandlar både henne och honom.
  
• Karin Alvtegen
  Alvtegen är i viss mån en chansning här eftersom jag faktiskt bara läst två böcker av henne än, men jag tycker att de varit väldigt lovande. Hon placeras gärna i deckargenren även om hennes böcker egentligen inte passar in i den traditionella deckarmallen. De innehåller väldigt knepiga och sjuka människor, men inte någon direkt polisutredning. Den bättre av dem hittills är Svek.

Andra bloggar om: böcker, läsning, utmaning, bokfemman, författare
Technorati tags: böcker, läsning, utmaning, bokfemman, författare

Stieg Larsson och den moderna kommunikationen

Nu har även SvD kommit sig för att recensera Luftslottet som sprängdes. Precis som vad jag kan minnas alla andra recensioner jag läst är de positiva (väldigt positiva, till och med), men det är inte det som jag tyckte var intressant utan detta:

Kommunikationen i Larssons fiktiva universum är hela tiden iögonenfallande medierad och indirekt. Man mejlar, chattar, programmerar, scannar, buggar, fotograferar, ordbehandlar och pratar i mobiltelefoner. Om kommunikation någon gång sker med rösten, ansikte mot ansikte, kan vi vara säkra på att dialogen snart avbryts av någon av de allestädes närvarande medieteknologierna. Denna, relativt ouppmärksammade, formella sida av Larssons texter är nog så intressant som handlingen, vill jag hävda.

Visst sker en massa kommunikation muntligt, men det är helt sant att Stieg Larsson tycks ha varit klart mer insatt i moderna kommunikationsmedia än de flesta andra svenska författare jag läst på sistone. I exempelvis Liza Marklunds böcker mejlar personerna lite ibland, men det känns mest som att hon nödtvunget visar upp resultatet av sin research. I Stieg Larssons böcker får man faktiskt intrycket av att detta är något helt naturligt, både för författaren och för personerna i boken -- liksom det är för mig. En stor del av min kommunikation sker skriftligen via mejl och chattprogram, så att vad som skulle kunna vara ett femminuters telefonsamtal istället kan dras ut till en konversation över hela dagen. Just möjligheten att kunna ägna mig åt kommunikationen när det passar mig i relation till jobbet istället för att bli avbruten av en telefon tilltalar mig mycket.

Här finns DNs recension.

Andra bloggar om: böcker, läsning, stieg larsson, luftslottet som sprängdes, liza marklund, mail, mejl, chatt, im, kommunikation
Technorati tags: böcker, läsning, stieg larsson, luftslottet som sprängdes, liza marklund, mail, mejl, chatt, im, kommunikation

Fälldin och rädslan för det annorlunda

Thorbjörn Fälldin nöjer sig inte med att dyka upp som en viktig bifigur i Luftslottet som sprängdes utan står även som ett av namnen för en debattartikel där man hävdar att det är "ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”. Fel var ordet, sade Bull.

Äktenskapet har ingenting med biologi att göra alls. Det är en religiös institution som har fått juridisk innebörd. Den religiösa instiftaren hade tveklöst intentionen att äktenskapet skulle vara mellan man och kvinna, men det var länge sedan. Idag håller vårt samhälle på att växa ifrån religionen och kyrkan ska skiljas från staten.

Att definiera äktenskapet som en rent juridisk företeelse som reglerar arvsförhållanden och liknande mellan två personer är en helt rimlig följd av detta. Notera att jag här lägger mig i mittenfåran; jag förespråkar definitivt en könsneutral äktenskapslagstiftning men jag är osäker på implikationerna av en antalsneutral skrivning, så jag låter bli att ha någon åsikt där. Det finns de som vill gå längre.

Det staten bör tillhandahålla är ett juridiskt ramverk enligt ovan. Detta ersätter både äktenskap och partnerskap enligt dagens modell. Sedan är det naturligtvis fritt fram för alla möjliga religiösa institutioner att ha vigselcermonier hur de vill, med vilka löften och begränsningar som helst. Som det är nu har en del religiösa institutioner vigselrätt vilket kan krocka med deras egna trosbegränsningar. Det smartaste tror jag vore att helt skilja på det juridiska äktenskapet och eventuella religiösa ceremonier.

Andra bloggar om: äktenskap, religion, vigsel, juridik, thorbjörn fälldin, homosexuella, homifobi
Technorati tags: äktenskap, religion, vigsel, juridik, thorbjörn fälldin, homosexuella, homifobi