Det Stross istället ägnar sig åt är att spekulera om vad som händer om människor får möjlighet att "ladda upp" sina medvetanden till något slags datorer. Först handlar det om rena säkerhetskopior så att man kan återskapa människor som förolyckats, men senare i boken kan man leva i form av ett rent intellekt utan någon fysisk kropp.
Tekniska utvecklingar av det här slaget lämnar naturligtvis inte människornas sociala spel orört, och det är också något som utforskas. Hur kommer människor att utnyttja de här möjligheterna i sina dagliga liv som inte var möjligt förut?
Boken består av nio avsnitt som ursprungligen publicerats som fristående noveller. De har tre olika personer som huvudpersoner: de tre första handlar om Manfred Macx, de tre nästa om hans dotter och de sista tre om hennes son. De äldre personerna dör visserligen inte, men tyngden i framställningen ligger på olika ställen, och att fokusera på olika personer ger en viktig möjlighet att låta handlingen spänna över lång tid och därmed också få möjlighet att visa hur framtiden utvecklar sig. I de första kapitlen kan man i stora drag känna igen vår nutida värld även om det förekommer en massa teknik som vi inte har idag. Manfred har exempelvis ett par glasögon som kontinuerligt förser honom med extra information om allt han ser. I de sista kapitlen reser man långt utanför solsystemet och de inre planeterna i solsystemet finns inte ens kvar; de har plockats ner för att tillhandahålla råmaterial.
Att läsa Charless Stross är som att försöka dricka från en brandslang av idéer. Det är på ett sätt häftigt med den ena balla idén efter den andra, men samtidigt blir det jobbigt när det kommer nya saker hela tiden. Man hinner aldrig smälta det som händer medan man läser, utan man måste nästan stanna upp ibland och tänka igenom vad som egentligen händer.
Prosan är på något sätt hightech på samma sätt som innehållet den beskriver. Om man gillar det eller inte är naturligtvis högst personligt, så jag ger ett smakprov istället för att försöka mig på att beskriva det:
"NASA are idiots. They want to send canned primates to Mars!" Manfred swallows a mouthful of beer, aggressively plonks his glass on the table. "Mars is just dumb mass at the bottom of a gravity well: there isn't even a biosphere there. They should be working on uploading and solving the nanoassembly conformational problem instead. Then we could turn all the available dumb matter into computronium and use it for processing our thoughts. Long-term, it's the only way to go. The solar system is a dead loss right now -- dumb all over! Just measure the MIPS per milligram. If it isn't thinking, it isn't working. We need to start with the low-mass bodies, reconfigure them for our own use. Dismantle the moon! Dismantle Mars! Build masses of free-flying nanocomputing processor nodes exchanging data via laser link, eash layer running off the waste heat of the next one in. Matrioshka brains, Russian doll Dyson spheres the size of solar systems. Teach dumb matter to do the Turing boogie!"
Jag kan inte säga att den här boken är problemfri, men jag tycker fortfarande att den var ball att läsa. Det är som en mental berg-och-dalbana med gasen i botten.
Charles Stross: Accelerando
Penguin, 2005
415 sidor
ISBN: 0441014151
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.
Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 62 (varav 12 serieböcker)
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare:
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker från Japan:
Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
Nr 51-60
61: Camilla Läckberg: Tyskungen
62: Charles Stross: Accelerando
Andra bloggar om: böcker, läsning, science fiction, sf, charles stross, accelerando
Technorati tags: böcker, läsning, science fiction, sf, charles stross, accelerando
4 kommentarer:
Bra formulering: "Att läsa Charles Stross är som att försöka dricka från en brandslang av idéer." Det är precis samma känsla som jag fick när jag läste den:
En till recension av Accelerando
Bra rec. Har också läst boken, och tycker som dig. Ball bok, men den var svårläst.
Mats
Jag har börjat läsa den ett par gånger, men inte kommit särskilt långt. Det är som om varje mening är skriven som ett fristående uttalande, allting kan bli citat. Kompakt var ordet.
Helt klart en av mina favoritböcker.
Skicka en kommentar