2013-9: Herman Hesse: Siddhartha

Herman Hesse tillhör de nobelpristagare som jag inte tidigare läst något av och därmed stod han också på listan över författare jag vill läsa. Jag råkade hitta den här boken på en loppis för ett tag sedan och då den dessutom var en av de få titlar av Hesse som jag faktiskt hört talas om så var det bara att slå till (de övriga är Stäppvargen och Glaspärlespelet).

Siddhartha handlar om en indisk pojke som ger sig ut för att söka lyckan och faktiskt även lyckas med det, åtminstone för en utomstående betraktare. Han både lyckas i affärer och hittar kärleken. Han hittar däremot inte lyckan och efter ett tag ger han sig iväg från alltihop och blir tiggarmunk istället.

Nu upplever han en mycket större tillfredsställelse och gör så småningom upp helt med sitt tidigare liv.

Boken känns mer som en krönika än en typisk roman. Den berättas rakt och rättframt utan några komplikationer eller så, utan är bara en rak redogörelse för vad Siddhartha tar sig för i sitt liv. Detta kombinerat med det faktum att de religiösa resonemangen känns mig främmande gör att boken inte var speciellt engagerande, men å andra sidan var den också kort.

Herman Hesse: Siddhartha (Siddhartha)
Översättning: Nils Holmberg
Aldus/Bonniers, 1972 (originalet 1950)
123 sidor