2013-3: Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen

Lillemor Troj är på ytan en framgångsrik författare, men riktigt så enkelt är det inte. När hon träffar sin förläggare för att han vill tala om hennes nya bok blir det förvirrat eftersom hon inte lämnat in något manuskript. Manuset har kommit till förlaget via ett annat förlag och visar sig vara inlämnat av en person som Lillemor känner väl. I själva verket mer väl än hon på ett enkelt sätt kan avslöja.

Lillemor är nämligen ingen speciellt bra författare, men däremot en bra redaktör. Babba som skrivit boken är bra på att skriva, men hennes texter behöver putsas. De har känt varandra länge, och skickade en gång in en text till en tävling som Babba (i första hand, i alla fall) skrivit till en tävling, i Lillemors namn. Den vann, och sedan började snöbollen rulla.

Vid det här laget har Lillemor blivit en upplyft del av det svenska kulturlivet, hon har tagit emot många litterära priser och hon sitter i nobelprisjuryn. Och det är fortfarande Babba som skriver hennes böcker. Problemet är att det nya manuset berättar historien om hur författaren Lillemor Troj egentligen består av två personer, och den som alla tror är Lillemor Troj är inte den som håller i pennan.

Det krävs ingen större detektivinsats för att hitta paralleller till Kerstin Ekmans liv i berättelsen om Lillemor Troj. Uppväxt i en småort (Katrineholm/Kramfors), flyttad till Uppsala, jobbat med film, debuterat med deckare, fortsatt med historiska romansviter (om kvinnor/om fattiga barn), medlem i Svenska Akademien och så vidare. Fler likheter än så här hittar jag inte utan att gräva längre än en snabb titt på Wikipedia, men det spelar egentligen ingen roll heller. Jag tror inte att Kerstin Ekman är Lillemor Troj och att det sitter någon anonym kvinna i en stuga någonstans som är den verkliga författaren till Händelser vid vatten och alla de andra böckerna. Jag tror att det hela är Ekmans sätt att prova den moderna trenden att skriva autofiktion.

Berättandet alternerar mellan bitar av manuskriptet, vad Lillemor och Babba gör i nutiden och skildringar av olika episoder i deras liv fram till nu presenterade i alla fall grovt i kronologisk ordning. De två är väldigt olika men har med tiden vuxit fast i varandra på grund av sin gemensamma försörjning, men det börjar också stå klart att de behöver varandra för att komma någon vart.

Förutom skildringen av deras liv och strid för att komma överens med varandra finns här även en del små glimtar av förlagsvärlden men framför allt (mot slutet av boken) en blick in i hur livet för en akademiledamot ter sig, rimligen med en rätt solig verklighetsbakgrund. Jag får nog säga att boken blir bättre mot slutet när den tar ut svängarna lite mer med Akademien, besök i tevesoffor och så istället för att bara älta Lillemors och Babbas förhållande. Rent prosamässigt tycker jag däremot att den var lite torr, tyvärr. Som litterär konstruktion betraktad var den däremot riktigt kul med olika metanivåer man kan fundera på.

Kerstin Ekman: Grand final i skojarbranschen
Albert Bonniers förlag, 2011
339 sidor
ISBN: 978-91-0-012715-2

2013-2: Robert Kirkman: Tryggt förvar

Den förra volymen av The Walking Dead slutar med att gruppen kommer fram till ett fängelse, komplett med inhängnad rastgård och allt. Även om det finns gott om zombies där nu så är det naturligtvis en bra plats att bo på eftersom det är inhägnat och rätt stadigt befäst.

Uppröjningen kräver en del jobb, men ger också ett par oväntade effekter. I ett rum inuti fängelset hittar man fyra män som lever och som visar sig vara fångar. Det är trevligt att träffa på nya människor som inte är zombies, men när de samtidigt är tungt kriminella komplicerar det situationen en del. Förutom det hittar man också fängelsets matförråd, ett konservlager värdigt vilken survivalist som helst.

Som alltid när grupper möts blir det nya möjligheter till interaktioner, och det är inte alltid de går så bra. De tidigare fängelsekunderna tycker att de så att säga har första tjing på fängelset medan gruppen som kommer utifrån dels är fler och dels är avogt inställda till deras kriminella belastning.

Liksom i de tidigare albumen är dödssiffran rätt hög, och det gäller inte bara för zombies. Samtidigt lyckas man få fram de drabbades ångest och förtvivlan varje gång någon dör - de som inte jublar, då alltså. Känslorna är intensiva och det är svårt att hålla ordning i gruppen, men Rick gör sitt bästa för att vara gruppens ledare. Det är inte alla som är helt överens med hans beslut, och även där börjar det knaka i relationerna (och vi får antydningar om ytterligare saker som kommer att kasta grus i den relationen framöver, men än så länge är det mest som en bisats).

Till råga på allt drabbar ett ännu större problem gruppen i slutet av albumet. Framtiden kanske inte var så utstakad som man trodde, trots allt.

Så här långt tycker jag att The Walking Dead klarar av att hålla en hög nivå. Visst är den våldsam och blodig, men action och splatter är långt ifrån seriens raison d'être. Fokus ligger på mänskliga relationer och i många fall är zombierna lika mycket ett främmande och ogripbart hot mot gruppens liv och hela mänsklighet snarare än ett här-och-nu-hot som måste bekämpas med vapen. De tär minst lika mycket mentalt som fysiskt på gruppen.

Robert Kirkman: Tryggt förvar (Safety Behind Bars)
Översättning: Sara Årestedt
Apart, 2012
opaginerad
ISBN: 978-91-979592-2-3

2013-1: Belinda Bauer: Ni älskar dem inte

Ni älskar dem inte är en rak uppföljare till Belinda Bauers tidigare Mörk jord och Skuggsida. Jag tyckte bra om den första och var lite mer tveksam till den andra. Den här är på det hela taget en vändning uppåt igen, om än inte till samma nivå som den första.

I den lilla byn intill Exmoor-heden så försvinner en dag en pojke som sitter i en bil och väntar på mamma och pappa. Det enda spåret är en lapp med texten "Ni älskar honom inte". Det dröjer inte så länge innan försvinnandena blir fler enligt precis samma mall.

Tyvärr går den här boken i samma mall som många andra deckare att låta en och samma person drabbas av brott efter brott. På samma sätt som det är helt orimligt att hundratals människor skulle mördas i Midsomer så är det inte troligt att samma familj skulle drabbas av tre spektakulära brott i rad (så klart utredda av samma poliser); det är otroligt nog att dessa tre brott skulle drabba samma ort.

Om man bortser från detta (man behöver inte ha läst de tidigare böckerna) så tycker jag att spänningen byggs upp bra. Poliserna famlar i mörkret, de kursiverade avsnitten ur brottslingens perspektiv är tacksamt få och korta (och inte ens kursiverade) och de boende i byn blir allt mer oroliga, så klart.

När det börjar dra ihop sig till upplösning så får vi plötsligt se vad som hänt med de bortrövade barnen, och handlingen börjar alternera mellan dem och poliserna. Det här känns lite omotiverat; mest som ett sätt att få oss att tycka ännu mer synd om dem när vi ser vad de drabbats av. Jag tycker att det är onödigt. Dessutom så kommer slutet på boken väldigt plötsligt, som om författaren drabbades av en hastigt annalkande deadline. Det känns hafsigt på slutet. Bauer kan bättre än så, det är tydligt från den första boken.

Det som gör mig hoppfull är vad som händer absolut sist i boken. Det verkar troligt att nästa bok kommer att handla om något helt annat, och det tror jag är en bra idé.

Belinda Bauer: Ni älskar dem inte
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
407 sidor
ISBN: 978-91-7499-111-6

Misslyckad reklam

För ett tag sedan fick jag ett mejl från en reklambyrå som undrade om jag var intresserad av ett recensionsexemplar av en bok. När jag undrade vad det var för bok ville de inte berätta det men sade att de ville skicka ett speciellt anpassat exemplar som en del av sin kampanj.

Ett tag senare fick jag en bok i brevlådan, komplett med ett personligt omslag enligt bilden till höger. Även på baksidestexten kan man läsa hur jag har vunnit en massa pengar och hur detta naturligtvis leder till en massa problem. När man öppnar boken har huvudpersonen däremot ett annat namn, så så långt sträckte sig inte personaliseringen av recensionsexemplaret.

Ett tag senare dök det upp ett tiggarbrev från något som kallade sig "Vita stjärnan" som hade hört att jag hade vunnit en massa pengar och nu undrade om jag inte kunde tänka mig att hjälpa till att finansiera "sjukvårdsinsatser i krigsområden" och liknande.

Den som befunnit sig på internet i några årtionden (eller ens några år) är med största säkerhet väl bekant med nigeriabrev och andra liknande bedrägerier på nätet. Jag får liknande elände dagligen via mejl så jag kan inte säga att jag känner mig det minsta road av att bli mål för det även utanför nätet. Sorry förlaget, men den här boken kommer inte att bli läst.

2012-52: Håkan Nesser: Kära Agnes!

Agnes och Henny är vänner sedan barndomen, men sedan många år har de glidit isär och inte träffats. Tjugo år senare träffas de igen på Agnes mans begravning, men de talar inte med varandra då. Strax efteråt får Agnes dock brev från Henny som vill återuppta bekantskapen. Hon har dock även ett förslag till Agnes som hon inte alls hade väntat sig. Först slår hon ifrån sig och vill inte ha med det att göra, men som omständigheterna är går hon så småningom med på förslaget.

I grunden är det här en brevroman men det finns också två olika berättelsetrådar som är mer konventionellt berättade. Dels ser vi Agnes i nutid medan hon förbereder sig för uppdraget hon fått från Henny och dels ser vi Henny och Agnes som barn.

Man märker ganska snart en skillnad i hur personerna framställs i nutid och hur de interagerar med varandra som barn, och den är antagligen även en del av anledningen till hela uppdraget i romanen.

Det hela är en kriminalhistoria utan poliser eller så; det är bara brottets planering och utförande man får se. Det är dock inte allt som går som man skulle kunna tro att det gör, utan det sker en snygg omkastning på slutet.

Nu har jag inte läst Nessers van Veeteren-böcker så jag kan inte säga om den här utspelar sig i samma miljö eller inte, men det är i alla fall satt i ett fiktivt mellaneuropa.

Håkan Nesser: Kära Agnes!
Månpocket, 2005
160 sidor
ISBN: 91-7001-122-1

2012-51: Suzanne Collins: The Hunger Games

Jag har tänkt läsa den här boken länge men det har inte blivit av, men när det uppstod ett exemplar här eftersom dottern läste den tyckte jag att jag lika gärna kunde passa på jag också. Jag hade grundkonceptet i berättelsen klart för mig innan jag började läsa men jag har däremot inte sett filmen baserad på boken som kom nyligen.

Man kan väl säga att berättelsen är en dokusåpa på steroider och med huggtänder. I en framtida totalitär version av USA finns teveprogrammet hungerspelen som alla följer. Det går ut på att varje distrikt (12 stycken) väljer ut en kvinnlig och en manlig deltagare till serien genom lottning bland alla som är mellan 12 och 18 år. Den som vinner får både pengar och privilegier så i den fattiga provins 12 som huvudpersonen Katniss kommer från så skulle det ge en mycket bättre tillvaro för hennes fattiga familj. Problemet är att förlorarna i det här teveprogrammet inte röstas ut. Man förlorar genom att någon annan av deltagarna dödar en.

Berättelsen har klara likheter med Stephen Kings berättelser The Running Man liksom (sägs det) Koushun Takamis Battle Royale (den har jag inte läst, även om jag har den stående i hyllan). Å andra sidan finns det alltid liknande berättelser. Frågan är om boken är läsvärd, och det tycker jag att den är.

De tävlande från varje distrikt coachas ett litet tag av tidigare vinnare från det distriktet, och presenteras sedan i teve. Utifrån sina presentationer och en betygsättning av deras förmågor får de sedan olika mycket sponsorpengar. De pengarna kan deras coacher använda för att skicka saker till dem medan tävlingen pågår. De tävlande är övervakade hela tiden och tävlingsledningen har möjlighet att skicka in saker till precis rätt plats för att hjälpa någon i nöd. Eller för den delen tvärt om: om deltagarna koncentrerar sig för mycket på att överleva och för lite på att döda varandra för att det ska bli intressant teve för tittarna så kan tävlingsledningen sätta in en skogsbrand, en översvämning eller något annat för att få fart på deltagarna.

Distrikt 12 som huvudpersonerna kommer från är fattigt och de räknar med att få slå ur underläge. En del andra distrikt tränar sina deltagare långt i förväg men sådant finns inga resurser för här. Å andra sidan har Katniss ägnat en hel del av livet åt att jaga för att hon och familjen ska överleva, så hon har fördelar som de mer bekvämt uppväxta deltagarna inte har.

Bokens hela premiss bygger på att hela processen ska bli dramaturgiskt bra teve och det gör att det nästan per automatik blir en bra bok också: här finns både spänning och, som man kan förvänta sig av en YA-bok, ett visst mått av tonårsromantik. Språkligt är det väl inget att skriva hem om, men jag hade heller inga invändningar medan jag läste. Det har gått lite trögt med läsandet ett tag, men en sådan här bladvändare verkar vara precis vad jag behövde för att komma igång igen.

Suzanne Collins: The Hunger Games
Scholastic Press, 2008
257 sidor
epub

2012-50: Svenska Turistföreningen: Svenska scener

Det normala med Svenska Turistföreningens årsböcker är att de handlar om platser som man kan åka till på ett eller annat sätt, men den här gången är det inte riktigt så. Istället handlar det om varför man reser.

Vissa ger sig ut för att gå i fotspåren efter någon litterär figur, vare sig det handlar om böcker eller filmer. Det kan dock ofta vara svårt att verkligen få det att passa, för när det gäller böckerna så är det inte alltid författarna skriver om en verklig plats och även om de nominellt gör det så kan de mycket väl ta sig friheter med den så att den inte stämmer överens med verkligheten. När det gäller filmer så spelas olika scener som i berättelsen ligger väldigt nära varandra in på geografiskt helt skilda ställen och det kan alltså även här vara svårt att hitta den plats man tycker sig ha sett på film, trots att man kan tycka att den borde existera.

Ett annat intressant kapitel är det som handlar om reseberättelsen. Hur det idag kan vara lika väsentligt att klä sin resa i ord och bild och dela med sig till andra av detta som det är att göra själva resan. Vi har länge haft karikatyren av japanerna som väller ur sin turistbuss och fotograferar varandra framför ett turistmål för att sedan åka vidare, men i allt högre grad blir även svenskarna ett fotograferande folk; framför allt nu när kameran i allt högre grad sitter stadigt förankrad i Facebook så att bilderna når ens bekanta direkt utan att ta omvägen via postverket som tidigare års vykort (som det för övrigt också finns ett kapitel om).

Svenska Turistföreningen: Svenska scener: om reslust i bild och berättelse (årsbok 2012)
Redaktör: Anders Tapper
Svenska Turistföreningen, 2012
208 sidor
ISSN: 0283-2976

Avbruten: Maria Turtschaninoff: Anaché

Anaché är en ung flicka i ett nomadfolk i en miljö där ett visst mått av magi fungerar, framför allt i form av kontakt med andar. Samhället är strikt patriarkaliskt och både kärvt och orättvist. Anaché börjar reflektera över varför hon inte får samma möjligheter som sin äldre bror och det gör att hon börjar ifrågasätta saker vilket inte alltid är populärt i familjen.

Det här är ju på sätt och vis trevligt och behjärtansvärt och så, men samtidigt kommer det väldigt mycket från en klar himmel. Att Anaché är förfördelad är inte svårt att se som utomstående betraktare, men att hon själv skulle se det på samma klara och otvetydiga sätt känns inte så väldigt trovärdigt även om det ser vackert ut i en nutida läsares ögon.

Det må väl dock vara en brist som går att överse med. Värre är att det inte händer något att tala om. Efter över 100 sidor har inga större spår av handling setts till utan allt känns som uppbyggnad av miljö och bakgrund. Karaktärsuppbyggnad i all ära men det är inte i första hand det man får heller utan det känns som att de flesta av de här sidorna går åt till att visa upp hur utomordentligt väl researchat bokens fiktiva nomadfolk är. Det må vara hur realistiskt och historiskt korrekt som helst, men vill jag veta exakt hur man bevarar torkade bär på ett optimalt sätt så vänder jag mig inte till skönlitteratur. För lite bok och för mycket bakgrund, både vad gäller grundning i bokens bakgrund och framför allt vad det gäller att förankra bokens fiktiva nomadfolk i vår världs realism. Jag har haft boken som lunchbok på jobbet och nu när jag varit hemma över jul och inte haft någon kontakt med boken på ett tag känner jag att det gör mig helt detsamma att läsa vidare, så jag ger upp här.

Maria Turtschaninoff: Anaché: myter från Akkade
Schildts & Söderströms, 2012
389 sidor (jag gav upp efter 110)
ISBN: 978-951-52-3015-7

2012-49: Nene Ormes: Särskild

Särskild är en rak uppföljare till Nene Ormes' debutbok Udda verklighet. Efter ett uppehåll så börjar Udda drömma igen och kontaktar Hemming igen för att hon inte gillar vad det betyder om det hon drömmer verkligen är sanndrömmar.

Den här gången går hon så att säga in i historien med öppna ögon så till vida att hon redan från början är medveten om att det finns något som heter sära; att det inte bara är hon själv som har underliga förmågor. Hon är däremot fortfarande en nykomling i den här världen och känner sig inte bekväm i den, men förhoppningsvis kan hon få hjälp i alla fall. Det är dock inte alla som är glada över hennes existens.

Jag gillar miljön och känslan i de här böckerna. Det är synd att inte fler skriver fantastik som verkligen utspelar sig i Sverige på ett identifierbart sätt.

Tyvärr lyckades jag inte hålla ordning på handlingen i den här boken så bra som jag velat, men det är mitt eget fel. Av olika skäl (framför allt en deadline för en bokcirkelbok) så blev boken liggande halvläst ett bra tag så när jag läste slutet hade jag inte början riktigt så färsk i minnet som jag hade önskat mig.

Nene Ormes: Särskild
Styxx Fantasy, 2012
282 sidor
ISBN: 978-91-7355-254-7