Inlägg
I den senaste av Camilla Läckbergs deckare hittar man ungefär samma ingredienser som vanligt, så jag tror inte att någon kommer att förändra sin uppfattning om henne på grund av den här boken. Det man kan notera är att det känns som att den här boken har ett ovanligt stort persongalleri att hålla reda på, och de allra flesta personerna får dessutom agera innan de presenteras, så som läsare känner man sig en smula bortkommen i början innan man får ordning på vilka alla är och hur de hänger ihop. I grunden tycker jag att Läckberg är rätt bra på att skapa personer som det är lätt att hålla skillnad på, men som jag minns det brukar man få dem presenterade när de förekommer första gången.Den här gången handlar det om ett par som flyttar till Valö strax utanför Fjällbacka och börjar renovera ett gammalt hus, det som hon en gång i tiden växte upp i, för att någon gång framöver öppna vandrarhem. De hinner inte mer än komma dit och börja renovera innan de utsätts för mordbrand. De överlever, men det tillsätts naturligtvis en utredning och då börjar också historien om husets tidigare historia som internatskola nystas upp. Den har samband med kvinnans uppväxt, och även med de obligatoriska sekvenserna som utspelar sig i dåtid.
Som vanligt får Patrik och de andra poliserna inte ha sin utredning i fred utan Erika blandar sig som vanligt i den. Här finns ett problem, precis som med alla deckare som handlar om något annat än poliser. De måste naturligtvis få in sina huvudpersoner i handlingens centrum och i några böcker går det bra, men allt eftersom serien blir längre känns det allt mer krystat. Jag ska inte säga att det här är ett större problem i den här delen än i tidigare delar men för den som följer serien börjar det kännas som att poliserna i Tanum är väldigt toleranta mot privatspanare i familjen. Om man läser några slumpmässigt valda böcker i serien är det nog inget problem; det här är inte ett större problem här än tidigare, men sammantaget börjar det bli ansträngt. Man får bestämma sig för att det är en del av konceptet, på samma sätt som det inte är det minsta realistiskt att så många mord skulle kunna ske i en håla som Midsomer.
Upplägget känns också som ett medvetet grepp för dela upp utredandet på åtminstone två olika spår för att därigenom låta läsaren veta mer än någon enskild person i boken och på det sättet ha bättre chans att lista ut i förväg hur det hela hänger ihop. Det tycker jag är ett vettigt grepp, men tyvärr förekommer det också tillfällen i boken där någon person får reda på information men den undanhålls för läsaren, och det känns som dålig stil.
I den här boken vimlar det av personer som har mer eller mindre halvkvädna livsavgörande katastrofer bakom sig. En del av dem är kända från tidigare böcker och här verkar det som om man förväntas minnas dem från tidigare delar. Det är väl inte orimligt i sig i en pågående serie, men jag har för mig att man brukar få en hel del sånt ifyllt men här finns inte så mycket av den varan. Läckberg kanske har bestämt sig för att hennes läsare har koll på hennes tidigare böcker och struntar i sådant numer. Andra personer är nya för den här boken och deras tidigare förehavanden får man naturligtvis så småningom reda på, men det mesta presenteras i små portioner och ganska långt in i handlingen.
Det är också tydligt att Läckberg lägger upp för kommande misär för en återkommande biperson genom hens handlingar i den här boken, som om det inte varit nog med problem på den fronten redan tidigare. Det börjar nästan bli en tradition.
Jag brukar tycka att Läckbergs deckare är rätt trevliga och den här följer i samma fåra som de tidigare. Jag uppfattar den som lite mer krävande för läsaren på grund av sättet som persongalleriet presenteras än tidigare delar varit, men det ser jag inte som något problem.
Camilla Läckberg: Änglamakerskan
Forum, 2011
360 sidor
ISBN: 978-91-37-13665-3
Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, camilla läckberg, änglamakerskan
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, camilla läckberg, änglamakerskanintressant.se
