fredag, mars 04, 2011

2011-23: Stephen King: Full Dark, No Stars

Full Dark, No Stars är Stephen Kings senaste bok, och trots att det bara är två år sedan Just After Sunset kom ut så är det dags för en novellsamling igen. Man kan nästan tänka sig att de har något slags samband eftersom titlarna är så tematiskt lika. Jag har å andra sidan iget emot novellsamlingar från King, för de brukar innehålla intressanta saker.

Full Dark, No Stars innehåller bara fyra texter. Två långa, en kort och en mellanlång. Här ska väl sägas att "kort" är med King-måttstock. Även den texten är över 30 sidor.

1922 är skriven i första person och avslöjar hur berättaren har ihjäl sin fru (med hjälp av sin son). Som titeln antyder utspelar sig händelserna i början av seklet på en bondgård i utkanten av ett samhälle. Det förekommer övernaturligheter i historien men det antyds i berättelsen att de skulle kunna vara hallucinationer och som läsare har man bara huvudpersonens berättelse att gå på. Jag lutar åt att det verkligen händer underliga saker, men det är svårt att vara helt säker. Den stora behållningen i texten är Kings skildring av framför allt huvudpersonens men även sonens reaktioner på mordet. Ångesten ligger tung över nejden, men den yttrar sig på olika sätt hos far och son. Att det dessutom är brist på pengar i hushållet gör naturligtvis inte saken bättre. Kings historier som utspelar sig i dåtid brukar vara rent lysande på att frammana den period de utspelar sig i. Jag ska inte säga att den här är dålig, men den är inte lika bra som de brukar vara. Jag misstänker att det helt enkelt handlar om att den här berättelsen utspelar sig i en period som King inte själv varit med om, medan historier som "The Body" och Hearts in Atlantis utspelar sig under hans uppväxt och han därmed kan fylla dem med alla de små observationer som gör deras miljöer så verkliga.

Big Driver handlar Tess som är författare till en deckarserie där en samling gamla tanter i en stickförening löser mord. Hon åker iväg och håller ett föredrag om sina böcker och får ett tips om en kortare (men mindre) väg hem, men när hon kör den vägen hem kör hon sönder bilen. När hon stannar för att fixa det stannar en man och verkar först planera att hjälpa henne, men det slutar istället med våldtäkt. Det här är dock bara upptakten, för det är vad våldtäkten gör med henne som är vad berättelsen handlar om. Tess kommer snabbt underfund med att hon har sidor som hon inte hade en aning om, och möjligen inte heller är helt bekväm med.

En egenhet i den här historien är att Tess ofta resonerar med saker i sin närhet, som exempelvis sin GPS (som iofs pratar med henne, men inte speciellt intelligent) och sin katt. Hon uppfinner dock även svar till dem, så det hela framstår som en komplett dialog. Jag tycker nog däremot att King gör det lite onödigt lätt för sig i upplösningen till historien, rent handlingsmässigt. När det gäller personteckning och så fungerar historien däremot bra.

Fair Extension är den kortaste historien i boken, och den har också ett klassiskt upplägg i form av en avtal-med-djävulen-historia. Dave Streeter har cancer och vet att hans dagar är räknade när man träffar en person som säger att han kan ge honom tio-femton år till. Som man kan vänta sig är det dock en del bivillkor av det mindre trevliga slaget förknippade med erbjudandet. Dave tvekar dock inte; att få tillbaka sitt liv smäller högre än de moraliska betänkligheterna bivillkoren skapar. Det här tycker jag är berättelsens svaghet, för Dave har egentligen aldrig några större problem trots det svek han tvingas iscensätta. Inte nog med att han får sitt liv tillbaka, han blir heller aldrig avslöjad som den som ställer till det för andra. I den mån det finns någon moral i den här berättelsen tycks den vara att den som beter sig som ett praktarsle för att förbättra för sig själv kommer undan med det och får det bra. Jag hade väntat mig mer problematisering, även i en så här pass kort text.

A Good Marriage slutligen handlar om Darcy Anderson som lever ett trevligt medelklassliv, lyckligt gift sedan årtionden med en omtänksam man. Eller det är i alla fall vad hon tror, till hon en dag snubblar över en låda i garaget. Den innehåller saker som hon inte i sin vildaste fantasi kunde ana att hon skulle hitta hemma, och det ställer hela hennes värld på ända. I viss mån är den här historien besläktad med "Big Driver", men här tas inte några genvägar. Darcy får oönskade (och oförskyllda) moraliska problem, men till skillnad från Dave i "Fair Extension" så brottas hon med dem på ett trovärdigt sätt och jag tycker att historien får ett vettigt slut.

Sammantaget måste jag säga att den här novellsamlingen är lite trött. Ingen av historierna är direkt dålig, men flera av dem har brister. King skriver som vanligt så bra att han kan komma undan även med en del fadäser, men samtidigt vet jag ju att han kan mycket bättre. Den text som står ut som bäst är "A Good Marriage" som jag tycker är lyckad utan några signifikanta brister.

Om man ska envisas med att hitta fel så finns det flera historier där någon för efterforskningar på en dator, och här framgår det att detta inte direkt är något som King själv sysslar med eller är speciellt insatt i. På ett ställe refererar han till Firefox som en sökmaskin, och över lag är de här bitarna överbeskrivna och underresearchade. Det är dock ett problem som bara drabbar beskrivningarna; själva handlingen påverkas inte. Dessutom är det i vilket fall smådetaljer. Om det är något som King generellt är bra på så är det att frammana miljöer och stämningar så att det känns som om man var där och upplevde det själv.

Stephen King: Full Dark, No Stars
Scribner, 2010
368 sidor
ISBN: 978-1-4391-9256-6

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, mars 02, 2011

Stephen Kings nästa bok handlar om kennedymordet

Det avslöjades just vad Stephen Kings nästa bok kommer att bli. Den ska få den tämligen intetsägande titeln 11/22/63 och handlar om en man som reser tillbaka i tiden för att förhindra mordet på president John F. Kennedy.

Det vi får veta nu är
Jake Epping is a thirty-five-year-old high school English teacher in Lisbon Falls, Maine, who makes extra money teaching adults in the GED program. He receives an essay from one of the students—a gruesome, harrowing first person story about the night 50 years ago when Harry Dunning’s father came home and killed his mother, his sister, and his brother with a hammer. Harry escaped with a smashed leg, as evidenced by his crooked walk.

Not much later, Jake’s friend Al, who runs the local diner, divulges a secret: his storeroom is a portal to 1958. He enlists Jake on an insane—and insanely possible—mission to try to prevent the Kennedy assassination. So begins Jake’s new life as George Amberson and his new world of Elvis and JFK, of big American cars and sock hops, of a troubled loner named Lee Harvey Oswald and a beautiful high school librarian named Sadie Dunhill, who becomes the love of Jake’s life—a life that transgresses all the normal rules of time.


Jag tycker att det låter lovande. Dels för att jag gillar när King rör sig i riktningar som han inte utforskat så mycket tidigare, i det här fallet tidsresor och kanske rent av alternativhistoria. Det här upplägget kommer också antagligen att ge honom tillfälle att skriva en stor del av boken i en miljö av 1958, och Kings återskapande av det 1950-tal han växte upp i brukar vara lysande.

Det här innebär att det alltså faktiskt finns en anledning att se fram mot november. Den 8:e, närmare bestämt.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

2011-22: David Nessle: Döden steker en flamingo

Jag trodde att det här skulle vara ett sammanhängande seriealbum där handlingen hade något med titeln att göra, men det visade sig att så inte var fallet. Istället tycks det var en samling av diverse serier som Nessle publicerat i Galago. I en del fall är det lite längre historier, men rätt ofta är det bara ett par sidor som hänger ihop.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt för den medvetet förfulande teckningsstilen som används; ibland blir personerna så extrema att det bara känns fånigt. Vad det gäller berättelserna så är de allt ifrån äventyrsberättelser via allmänna konstiga infall till illustrerade dåliga vitsar. På samma sätt som bilderna ibland går överstyr så vinglar texterna farligt nära, rent av över, gränsen till det självparodiska med sina arkaiserat tillkrånglade formuleringar.

David Nessle: Döden steker en flamingo
Tagoförlaget, 1991
79 sidor
ISBN: 91-86540-36-X

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, februari 28, 2011

2011-21: Kaori Ekuni: Twinkle Twinkle

Mutsuki och Shoko har båda ungefär samma problem, men av olika anledningar. Deras föräldrar vill att de ska gifta sig men de har själva ingen lust, och i vilket fall kan det bli svårt att hitta någon som är intresserad. Mutsuki är homosexuell och i ett förhållande med Kon, men hans föräldrar vill hellre se att han gifter sig. Shoko är lätt alkoholiserad och mentalt instabil och inte speciellt intresserad av att gifta sig.

Trots detta tvingas de ihop på ett datingarrangemang, och redan i början av diskussionen gör de klart för varandra att de egentligen inte alls är intresserade av att gifta sig. Det slutar med att de gifter sig, men bara som en front för att var och en kunna leva vidare som de vill samtidigt som de upprätthåller en front av normalitet mot sina respektive föräldrar.

Shokos föräldrar vet inget om Mutsukis homosexualitet och Mutsukis föräldrar känner inte till Shokos problem. Allt är frid och fröjd, eller åtminstone borde det vara det. Trots parets ansträngningar att upprätthålla fasaden märker de snart att det inte verkar vara så enkelt att vara gift, även om det bara är för syns skull.

Jag har väldigt dålig insikt i hur det japanska samhället egentligen fungerar, men här får man ett intryck av att det är tämligen rigidt. Framför allt Shoko sticker ut, och hennes infall ställer ibland till det. Man får väl i huvudsak kalla det här för ett triangeldrama mellan Shoko, Mutsuki och Kon, men till skillnad från de flesta triangeldramor så är alla personer här medvetna om och införstådda med de andras existens. Jag tycker att det här var ett skoj upplägg, väl genomfört.

Kaori Ekuni: Twinkle Twinkle (Kira Kira Hiraku)
Översättning: Emi Shimokawa
Vertical, 2003 (originalet 1991)
171 sidor
ISBN: 1-932234-01-2

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, februari 25, 2011

2011-20: Stephen King: Desperation

Mitt ute i öknen i Nevada ligger den lilla hålan Desperation. Boken inleds med att ett antal personer är på väg om inte till staden så i alla fall mot den för att fortsätta mot något annat större mål. De har inget gemensamt och känner inte varandra, men snart kommer de att föras samman på liv och död. Deras första kontakt med staden, och den första indikationen på att något är fel, är att de alla stoppas av en gigantisk polis som hittar något fel på deras fordon eller på något de gjort. Han tar med dem till stationen och burar in dem, och i flera fall dödar han någon i sällskapet på vägen till stationen. Från början var det ett medelålders par, en familj med två barn och en författare på fallrepet. I finkan från början finns en av stadens invånare.

Det visar sig att gruppen människor inte bara har den galne polisen mot sig, utan även elementen (i form av en rejäl storm) och en del djur som inte beter sig som de borde. De måste samarbeta för att komma ur fängelsecellerna och på något sätt ta sig ur staden. Det hela utvecklar sig till en berättelse där tro och förtröstan spelar en rätt stor roll, och för ovanlighetens skull i en King-roman så handlar det om explicit kristen tro framför allt hos David, sonen i familjen (det enda andra exempel jag kommer på är 'Salem's Lot, och fader Callahan där har en del problem att verkligen tro på sin gud). Här är gud dock en stark kraft, komplett med fiskar-och-bröd-scen.

En sak som retar mig är att det finns en hel del rätt onödiga upprepningar. Boken inleds med hur polisen fångar in tre olika fordon och tar personerna till finkan. Till stor del är de här berättelserna rätt lika varandra och jag tycker inte att det tillför så väldigt mycket att berätta alla tre händelserna lika detaljerat. I resten av boken finns det inga lika stora sjok med upprepningar, men även i det lilla återkommer en del saker onödigt ofta, kanske framför allt när det gäller händelser i författarens förflutna som repeteras nästan som mantran.

Här finns inte heller någon förklaring till vad det är som egentligen händer. Man får intrycket av att King kokat ihop en gammal ondska och placerat den i gruvstaden Desperation inte för att han har något intressant att säga om den i sig, eller egentligen om personerna som dras in i den heller utan det verkar mer som om han börjat skriva utifrån idén "vad skulle hända om några personer togs fast av en galen polis" och sedan bara sett var det hela slutade. Att det leder fram till något övernaturligt är inget förvånande i sig i en King-bok, men jag tycker att det brukar vara bättre underbyggt och uttänkt än så här.

Med detta sagt så ska jag också säga att King som vanligt är utmärkt på att beskriva saker och personer så att man känner att man ser dem och vet vilka de är. Riktigt bra blir det i en tillbakablick där King drar fram det magiska nostalgiska skimmer som han på något sätt nästan alltid lyckas väva runt sina historier när de utspelar sig i äldre tider ("The Body", "Rita Hayworth and Shawshank Redemption", Hearts in Atlantis, etc), men den här gången ligger händelserna bara månader tillbaka i tiden, och finns med här som förklaring till varför David har en så aktiv tro på gud.

Det här är ingen av Kings bästa böcker, men helt schysst läsning.

Stephen King: Desperation
Viking, 1996
690 sidor
ISBN: 0-670-86836-1

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

onsdag, februari 23, 2011

2011-19: Lev Grossman: The Magicians

I sin grundpremiss är The Magicians väldigt lik Harry Potter-serien, fast på amerikansk mark. Quentin och ett antal ungdomar till (som han inte känner) blir ihopsamlade till ett inträdesprov till magikerskolan Brakebills. Det första problemet är att provet handlar om saker som inte verkar ha någon koppling till något vettigt, som att översätta meningar till ett egenpåhittat språk och diverse annat underligt. Quentin har länge varit en av de smartaste i sin klass, men det här provet gör honom ordentligt nervös. Å andra sidan verkar det som om andra försvinner ur lokalen när han tittar bort medan han är kvar, och till slut får han reda på att han och några till klarat provet.

Precis som Hogwarts ligger Brakebills dolt för den vanliga världen, men här får inte ens den närmaste familjen veta något. Quentins föräldrar får besök av en trollkarl som får dem att tro att sonen studerar på en obskyr skola långt bort, och ser till att de inte är speciellt intresserade av det.

Till skillnad från Potter-serien så täcks hela utbildningen (som här är fem år) in av den här boken. Studenterna hinner sättas på diverse prov, spela ett underligt magikerspel (som inte är quidditch, men som fyller samma funktion) och rent allmänt växa upp. Den här boken är helt uppenbart inte en ungdomsbok på samma sätt som Potter-serien; sex och alkohol (och i viss mån andra droger) har en tämligen framträdande roll. På sätt och vis är också det här med att växa upp vad boken egentligen handlar om, mer än hur det är att bli magiker. Ungdomarna sätts visserligen på diverse prov av sina lärare, det ena mer underligt än det andra, men att proven är magiska är egentligen sekundärt; det är hur personerna reagerar på proven och hur de interagerar med varandra som är det riktigt intressanta.

Detta upptar lejonparten av boken, kanske 80%, och sedan får de sin examen och återvänder till den vanliga världen. Som trollkarlar har de inget problem att få saker att gå deras väg, och dessutom har magikersamfundet dessutom diverse fonder som stöttar trollkarlar så livet efter examen är tämligen avslappnat.

En sak som förekommit redan från början är en fiktiv bokserie om det magiska landet Fillory. Serien tycks i sitt upplägg tämligen lik Narnia-serien. Den handlar om en syskonskara som reser till det magiska landet Fillory och har äventyr (två per bok i serien), och om hur en av dem försvinner där medan andra letar efter honom. Syskonen kämpar för att rädda Fillory från watcherwoman som försöker stoppa tiden där. Quentin och de bestämmer sig en dag för att försöka nå Fillory, och upptäcker att det faktiskt finns på riktigt. Den sista delen av boken handlar om deras äventyr där, och den här delen av boken känns rätt annorlunda mot den tidigare.

Medan den första delen är lugn och observerande, bra på att teckna både skolan och eleverna i den så är den här senare delen mycket mer stressad; Quentin och de andra kastas från det ena hotet till det andra och även om man ibland fått en föraning om vad det de möter är för ett par hundra sidor sedan så får man lätt känslan av att alltihopa är lite slumpmässigt och vagt.

Trots detta så tycker jag att personteckningen är fortsatt bra. Quentin har glidit igenom skolan utan allt för stort motstånd, både vad det gäller hans akademiska prestationer och hans relationer. I samband med att han kommer till Fillory får han problem både med att prestera den magi han vill och i sina relationer, och har naturligtvis lite svårt att hantera det. Framför allt hans kärleksproblem tycker jag är bra beskrivna, både när det går upp och när det går ner.

På det hela taget tyckte jag bra om The Magicians. Den första delen hade kunnat vara lite kortare (även om den aldrig är tråkig) och den avslutande delen hade inte mått illa av att vara lite mer utvecklad, men det är inget allvarligt problem.

Lev Grossman: The Magicians
Plume, 2009
516 sidor
ISBN: 978-0-452-29576-6

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, februari 21, 2011

2011-18: Marie Hermanson: Hembiträdet

Hembiträdet passar fint in i min personliga mall av hur en Marie Hermanson-bok ska vara: välskriven, intressant och med ganska knepiga huvudpersoner. De börjar ofta i en till synes helt normal miljö, men allt eftersom man läser blir situationerna allt mer skruvade, utan att man egentligen kan peka på när allt blev konstigt.

Här handlar det om Yvonne som driver en egen firma som organisationskonsult tillsammans med några till. På grund av att hennes bil går sönder går hon en lång promenad i ett för henne tidigare okänt bostadsområde och känner att det på något sätt talar till henne. Senare återvänder hon oftare och oftare till området där hon går långa promenader och inte bara lär sig vilka som bor i husen utan även vilka vanor de har.

Det är dock ett hus som hon inte lyckas få reda på så mycket om, och därför blir det extra intressant när hon upptäcker att de som bor där söker ett hembiträde. Från att ha varit ett påfallande vanligt promenadmål utvecklas det hela till ett fullfjädrat dubbelliv.

Yvonne utvecklas från en till synes helt normal person till att ha tämligen underliga drivkrafter, men parallellt med detta får vi även en del tillbakablickar på hennes uppväxt som förklarar hur hon blivit den hon är och faktiskt lyckas göra hennes underliga beteende rätt trovärdigt.

Det jag i så fall tycker är lite av en svaghet är motivationen för de andra två huvudpersonerna. Det går inte att diskutera den i detalj utan att avslöja onödigt mycket av handlingen, men jag tycker att den ena personen är lite tunt tecknad (men visst, stora delar av tiden är hon inte personligen delaktig i handlingen).

Marie Hermanson: Hembiträdet
Månpocket, 2007 (originalet 2004)
263 sidor
ISBN: 978-91-0-011691-0

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, februari 18, 2011

2011-17: Johnny Hart: B. C. on the Rocks

Det är inte helt lätt att säga något intressant om ensidesstrippar, speciellt när de som i fallet B. C. normalt sett inte ens gör några ansatser till att berätta någon historia som är längre än en enstaka stripp.

Tyvärr får jag nog säga att det här albumet var ett av de sämre jag läst av B. C.. Det finns fortfarande höjdpunkter, men det är lite längre mellan dem än vanligt. Men även en trött B. C. är B. C., och det är aldrig fel.

Johnny Hart: B. C. on the Rocks
Fawcett Gold Medal, 1984
opaginerad
ISBN: 0-449-13691-4

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, februari 16, 2011

2011-16: Svetlana Chmakova: Dramacon 2

I den andra volymen av Dramacon har det gått ett år och det är dags för nästa upplaga av den stora mangacon:en. Christie har inte kontaktat Matt trots att hon fick hans telefonnummer förra året, och när hon träffar honom visar det sig att han numer är utrustad med flickvän. Christie själv har dumpat sin pojkvän från förra året, och det medför också att hon har skaffat sig en ny tecknare.

Även i den här volymen träffar Christie en som jobbar med att teckna manga och som faktiskt tycker om den manga som Christie gör. De intressanta spänningarna i den här volymen kommer av att denna etablerade mangakai faktiskt råder Christie att tänka sig för innan hon satsar helhjärtat på att skapa manga; det är svårt att lyckas, och det är inte samma sak att göra det för att överleva som att göra det för att man älskar det. Dessutom så får Christies tecknare ett erbjudande om jobb för hennes arbete med deras serie, men utan att det innebär att den serien plockas upp av ett förlag.

Jag hade förväntat mig att en stor del av den här volymen skulle handla om förvecklingar mellan Christie, Matt och hans nya flickvän men det blev inte mycket av det. Det vi fick istället med avvägningar mellan att göra något för att man älskar att göra det och att göra det för att man måste för att överleva och de effekter det kan ha på andra i ens närhet är å andra sidan väl så intressant.

Svetlana Chmakova: Dramacon 2
Tokyopop, 2006
201 sidor
ISBN: 1-59816-130-X

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, februari 14, 2011

2011-15: K. G. Johansson: Googolplex

I en inte allt för avlägsen framtid reser Jack och några till med ett kolonistskepp till en planet 32 ljusår bort där de börjar ett nytt liv, knapert men möjligt att leva. Jack blir kär i Liya, men efter ett tag visar det sig att han inte är riktigt lycklig. Han lider av drömmar som han inte blir av med, men som inte heller säger honom vad de egentligen handlar om.

I den här världen så kan man ladda upp och ner personligheter i nya kroppar vid behov, och det är det som gör att så här långa resor är möjliga. Även under en persons vanliga liv är det normalt att man då och då byter kropp, antingen för att man råkar ut för en olyckshändelse eller för att den gamla kroppen helt enkelt är utsliten.

Tid är alltså inte något större problem för personerna, och det gör att Jack (tillsammans med några till) bestämmer sig för att avbryta sin vistelse på kolonin och återvända till jorden. Skeppet de kom i delads upp inför landningen så att varje person fick en egen landningskapsel som sedan fungerat som bostad, men det är i sådana här lägen möjligt att slå ihop några av husen till ett skepp igen.

När Jack kommer tillbaka till jorden får han reda på saker om sitt tidigare liv på jorden som han inte hade en aning om, och det leder honom in på en jakt efter en person. Hans liv upptas totalt av den här jakten, men den leder honom till olika världar i ett multiversum snarare än till olika platser i universum. En ganska stor del av boken upptas av Jacks kämpande med att komma underfund med hur multiversat egentligen hänger ihop.

Själva forskningarna kring multiversat är rätt intressanta även om de tar upp väl så mycket plats som själva handlingen. Det jag däremot tycker är lite trist är att lejonparten av boken består av återberättande av vad som hänt, närmast i krönikeform, istället för att själv låta läsaren se vad som händer. Det slår mig nu att både denna berättaregenhet och stora delar av grundpremisserna får mig att tänka på böcker av Dénis Lindbohm.

K. G. Johansson: Googolplex
Wela Förlag, 2010
228 sidor
ISBN: 978-91-86081-09-6

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, februari 11, 2011

2011-14: Neil Gaiman & Ed Kramer, red: The Sandman: Book of Dreams

En gång för länge sedan när jag började samla på mig Sandman-album hittade jag även den här novellsamlingen med noveller satta i Sandman-universat. Av numer glömda orsaker blev aldrig mer än ett par album i början av serien lästa då, och den här novellsamlingen blev därmed stående. Jag råkade hitta novellsamlingen i hyllan igen häromdagen, och eftersom jag läste igenom serien nyligen så kändes det nu mycket mer motiverat att läsa den. Så här i efterhand kan jag konstatera att den är bra, men att det nog är meningslöst att försöka läsa den om man inte redan läst serierna. Den kräver att man är bekant med huvuddragen där; framför allt persongalleriet.

Det är inte alla noveller som är helt lyckade, men jag tycker inte att det finns några riktiga bottennapp. Däremot finns det flera som är riktigt bra. Här finns exempelvis en berättelse om författargästen på "cereal convention" som lyckas missförstå det mesta på ett underhållande sätt för den som vet vad som egentligen händer, en historia om mannen som slår vad med Desire i en fråga om kärlek, och en novell om en medhjälpare till Dream som ägnar sig åt att laga trasiga drömmar, men som kommer underfund med att han inte kan göra något åt sitt eget ursprung och att det är mer relevant i sammanhanget än man kan tro.

För dem som läst och gillat serierna så är den här novellsamlingen också att rekommendera. För övriga: läst Sandman-serierna först!

Neil Gaiman & Ed Kramer, red: The Sandman: Book of Dreams
HarperPrism, 1996
293 sidor
ISBN: 0-06-105354-6

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, februari 09, 2011

2011-13: Svetlana Chmakova: Dramacon 1

Christie skriver manus för amatörmanga och åker till sin första con tillsammans med Derek, hennes pojkvän tillika tecknare. Trots lite assistans från sina åtminstone lite mer con-erfarna kompisar är Christie rätt vilsen i den till synes oändliga lokalen. Det blir inte bättre av att Derek visar sig flörta med allt och alla.

Christie hinner dock inte mer än börja irritera sig på det innan hon bokstavligen springer på Matt, en cosplayare som visar sig faktiskt bry sig om henne (till skillnad från Derek). Det hela är naturligtvis mer komplicerat än så, komplett med extremt överdrivna känsloyttringar i typisk shojostil, liksom en teckningsstil som hejdlöst kastar sig fram och tillbaka mellan någorlunda realistiskt och grovt stiliserat för att framhäva enstaka uttryck eller känslor.

Jag gillade den här serien; det inte bara kändes som verkliga människor i den, utan jag tycker även att beskrivningen stämmer bra in på mitt hittills enda besök på en animecon.

Svetlana Chmakova: Dramacon 1
Översättning: My Bergström
Egmont Kärnan, 2008 (originalet 2005)
183 sidor
ISBN: 978-91-7269-889-5

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, februari 07, 2011

2011-12: Cory Doctorow: With a Little Help

Cory Doctorows senaste bok är inte bara en novellsamling, den är även ett experiment. Han producerar den utan förlag, men som titeln antyder med lite hjälp av sina vänner. Boken finns tillgänglig i ett otal format, allt från en gratis ebok (som jag läst) och en gratis ljudbok via en print-on-demand-pappersutgåva och CD med ljudboken till en inbunden lyxutgåva som är signerad, handbunden och där varje exemplar är unikt. Cory rapporterar regelbundet hur det här experimentet fortskrider ekonomiskt, så man kan se om det är en realistisk väg framåt för författare som hellre lägger ner jobb själva än anlitar ett förlag.

Nästan alla de här texterna har publicerats på nätet innan de samlades, och någon eller några har jag läst tidigare (som "Scroogled" om en tänkbar framtid där Google har frångått sitt motto "Don't be evil").

Rent generellt tycker jag att Cory är bättre när han skriver lite längre. Några av texterna här är riktigt korta, och de har en tendens att förfalla till ren polemik (även om jag väl får säga att "Scroogled" undviker den fällan hyfsat). Given lite mer utrymme blir Cory bättre, för då hinner han med inte bara handlingen utan även personteckning och scenerier, och jag tycker att han är riktigt bra på att skapa en värld som känns verklig. Flera av de längre texterna här är också riktigt bra, men eftersom den här novellsamlingen är längdmässigt ganska blandad så tycker jag inte att den är riktigt lika helgjuten som Overclocked som består av ett antal långnoveller. Den här är dock värd att läsa den också, speciellt som den ekonomiska risken är synnerligen låg.

Cory Doctorow: With a Little Help
Cory Doctorow, 2010
ebok utan fast sidantal, gratis nedladdningsbar

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , ,
intressant.se

fredag, februari 04, 2011

2011-11: Neil Gaiman & Michael Zulli: The Last Temptation

Till en av Alice Coopers skivor blev Neil Gaiman inkallad för att skriva en handling till vad som var tänkt att bli ett konceptalbum. När albumet var klart hade bara en del av idéerna kommit med, så tanken föddes att även göra ett seriealbum av det hela som kunde få med hela historien.

Detta är bakgrunden till albumet The Last Temptation som har en väsentlig karaktär som i hög grad ser ut som Alice Cooper. Steven är en grabb i yngre tonåren vars kompisar tråkar honom för att vara fegis. När de är ute och går hittar de en teater de inte sett förut och träffar på the showman - Alice - som bjuder in dem till en föreställning olik allt de tidigare sett. Eller för att vara exakt så bjuder han in en av dem. Alla utom Steven hittar snabbt på något de är tvungna att göra.

Stephen får inte bara se på föreställningen, han får också ett erbjudande om att bli en del av den. Om han gör det så ska han få förbli evigt ung, men det finns naturligtvis en baksida med erbjudandet också. Medan Steven brottas med erbjudandet så dyker showmannen upp lite här och var, iklädd andra människors kroppar men ständigt med sina typiska märken runt ögonen och försöker övertyga honom.

Jag ska inte säga att den här historien är direkt dålig, men den känns lite tunn. Jag hade väntat mig mer av Gaiman på 100 sidor. Det är långt kvar till Sandman-nivån, men det gäller å andra sidan för de allra flesta seriealbum i världen.

Neil Gaiman & Michael Zulli: The Last Temptation
Dark Horse Comics, 2000
102 sidor
ISBN: 1-56971-455-X

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, februari 02, 2011

2011-10: Karin Tidbeck: Vem är Arvid Pekon?

Vem är Arvid Pekon? är en kort novellsamling med noveller som på det hela taget är svåra att kategorisera. De innehåller en del övernaturligheter och vissa ger något slags vag olustkänsla så man skulle kunna klassa dem både som fantasy och skräck, men egentligen är det nog ett bra tillfälle att ta fram den riktigt slippriga genrebeteckningen "weird fiction".

Med åtta noveller på knappt åttio sidor så är det naturligtvis rätt korta historier; här finns inte några väl utarbetade miljöer eller så utan i första hand knepiga idéer, ibland nästan absurdistiska. Över lag gillar jag dem. Ett par kändes onödigt korta, men flera av de andra är riktigt bra. Jag gillade speciellt "Beatrice" (om en kvinna som får barn med en ångmaskin), "Rebecka" (om en kvinna vars vän om och om igen gör halvhjärtade självmordsförsök, och till slut ändrar strategi) och "Arvid Pekon" (om en växeltelefonist som får allt mer underliga samtal att hantera).

Karin Tidbeck: Vem är Arvid Pekon?
Man av skugga förlag, 2010
83 sidor
ISBN: 978-91-85253-12-8

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

måndag, januari 31, 2011

Avbruten: Fredrik Lindblom: Röd skymning

För ett litet tag sedan fick jag ett recensionsexemplar av Röd skymning som är en fantasyroman av en för mig okänd svensk författare, utgiven på ett litet förlag som jag misstänker är startat för den här boken (förlaget och världen i boken heter likadant).

Till att börja med måste jag säga att boken är imponerande påkostad. Boken är inbunden med riktig trådhäftning och skyddsomslag. Inlagan innehåller ett antal illustrationer i färg som jag tycker är riktigt snygga. De är är rätt mörka, men de passar bra i stilen (och till boktiteln).

Therese är en ung flicka vars familj mördas när krigare bränner byn hon vuxit upp i. Generalen Premanos befriar henne från familjens mördare och ser till att hon får en vettig uppväxt, och dessutom låter han henne träna till krigare. Det är naturligtvis fint och vackert med en general som inte har några synpunkter på att låta en ung flicka träna till soldat lika väl som att en massa pojkar gör det, men det går inte att undvika att reflektera över att det hela går väldigt lätt. Under sin uppväxt leker Therese med pojkarna istället för flickorna eftersom de senares drömmar om prinsessor inte intresserar henne. Fair enough, men hon har inte heller några problem att som femtonåring börja träna krigskonst i den tydligen helt mansdominerade armén. Det talas om en tidigare stridande kvinna, men sådana är i alla fall sällsynta nog för att Therese när hon är färdigutbildad ska vara den enda kvinnan i sitt förband. Det verkar som hon aldrig får höra några tråkningar om detta, inget motstånd från personer som tycker att kvinnor inte har i armén att göra, inga sexuella närmanden trots gemensamma sovsalar, och så vidare. Det är naturligtvis jättebra men, ärligt talat, är det realistiskt?

Som man kan vänta sig så kretsar handlingen helt kring soldater, strid, ära och uppoffringar. Therese framstår åtminstone under de första 100 sidorna som så präktig att Jesus skulle skämmas. Man kan också ana tydliga övermännisketendenser. Therese är inte bara en beslutsam krigare, hon talar också ett antal språk och föredrar att förhandla framför att slåss i onödan, förutom att hon dessutom har osedvanligt bra kontakt med en mycket beundrad general.

Stora delar av texten förklarar vad som händer snarare än att visa det, så läsaren känner oftast en viss distans till personerna i texten. Man får berättat vad de gör istället för att se det.

Prosan är inte tungläst i sig, men jag tycker att den har en allt för högtravande stil. Som ett exempel är här en bit av en scen där Therese har vaknat mitt i natten och sett den person som mördat hennes familj. Hon kastar på sig rustningen och springer ner till värdshuset där personen gick in. När hon kommer dit beväpnad protesterar värdshusvärden.
Theresa var inte road av erbjudandet och såg istället med en allvarsam blick på Ragnvald. Att lämna över svärdet i närvaro av hennes familjs mördare? Det skulle hon aldrig någonsin göra.

Hon såg forcerande på honom.

"Ser det ut som om jag är här för att dricka? Jag trodde att min utstyrsel avslöjade mina intentioner ganska väl. Det finns flera sätt vi kan lösa det här på, men det bästa vore om du bara steg åt sidan."
Med tanke på hur genomgod hon verkar kunde jag inte undgå att läsa hennes fundering som
Att lämna över svärdet i närvaro av hennes familjs mördare? Nej! Rakryggat hugga ner missdådaren? Ja!
(Ursäkta, både Fredrik Lindblom och Tage Danielsson.)

Fredrik Lindblom: Röd skymning
Ascentoria, 2010
Illustrerad av Takkaya Leeladechakul
457 sidor (jag gav upp efter 103)
ISBN: 978-91-979309-0-1

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

lördag, januari 29, 2011

Bakvänd King-planering

Jag såg till att få Stephen Kings senaste bok Full Dark, No Stars i julklapp, men det passade inte att läsa den direkt eftersom jag hade ett par andra böcker som jag behövde bli klar med först. När det sedan var slut på böcker med deadline på, börjar jag då läsa den nya fina King-boken? Nej, då plockar jag istället helt otippat fram Desperation som är en av de numer ganska få olästa King-böcker jag har kvar, så den nya boken står fortfarande kvar i hyllan.

Å andra sidan, på det här sättet får jag ju den nya King kvar ett tag till. Olästa King kommer snart att vara ett minne blott.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, januari 28, 2011

2011-9: Hannu Rajaniemi: The Quantum Thief

Jean le Flambeur är en legendarisk tjuv, bedragare och skojare på diverse sätt. När The Quantum Thief inleds sitter han inspärrad i ett fängelse där han tvingas delta i ett oändligt spel som innebär att han blir ihjälskjuten upprepade gånger och återskapad för att fortsätta spela. Världen boken utspelar sig i kan utan vidare flytta personer (medvetanden) mellan kroppar. Tekniknivån är hög, inte olik den i Iain M. Banks Culture-böcker.

Samhället som boken beskriver är väldigt skilt från det samhälle vi lever i. Vid närmare eftertanke är det inte ett bra sätt att formulera sig, för boken beskriver inte samhället speciellt mycket. Exposition saknas nästan helt, utan läsaren får lista ut bäst hen kan vad alla de olika nya begrepp Rajaniemi inför är, vilket tar ett bra tag. Det är en helt acceptabel litterär teknik, men kombinerad med den tunga användning av sina egna påhittade termer som Rajaniemi har så blir det rätt påfrestande läsning. Detta gör också att det här inte är en bok för den som inte är van vid att läsa sf; dels för att den är tung i sig, men också för att den glatt förutsätter att man är bekant med diverse fenomen från andra sf-böcker.

Här är ett semi-slumpmässigt urval av prosan:
The former millenniaire is pale, white and naked apart from the black disc of his Watch. Go on, I tell Perhonen. Its particle beam shows up in my augmented vision, a white pencil of light playing on the Watch, quantum teleporting the minute we stole back. The augmented view explodes into white noise as the ambient resurrection system starts working, dumping the latest synchronised version of Unruh's mind back into his body from exomemory.

Just det här klippet råkar inte innehålla ordet "gevulot", men det är ett fenomen som används frekvent och som refererar till ett system som gör att personer hela tiden sätter en gevulot-nivå på möten de gör, och det bestämmer hur mycket den de möter ser av dem och vad de kan komma ihåg av det hela efteråt. Det tycks som att det hela görs via något slags modifiering av hjärnan, men det påverkar även (tillfälligt, men dock) turister på platsen. Exakt hur det fungerar framgår inte, men däremot används detta frekvent i handlingen.

Det framgår dock att systemet bara fungerar inom personerna; det kan kringgås med exempelvis en vanlig kamera. Givet den tekniknivå världen i boken har så borde en kamera vara försumbart stor och kunna trivialt byggas in i en människa som så önskar, så jag har väldigt svårt att se hur ett system som gevulot skulle kunna ha något som helst effekt för en person med en sådan moral som bokens huvudperson. Det tycks mig mest som en halvtänkt tanke från författaren. Detta, tillsammans med det faktum att just ingenting förklaras utan att man får lista ut vad allt är från små ledtrådar här och där, gör att för mig framstod det mesta av tekniken som generiskt teknobabbel á la Star Trek, och det i sin tur gör att handlingen som hänger på mycket av den här tekniken främst känns som magi och handviftningar. Det är visserligen välskrivet rent tekniskt, men engagerar inte.

Hannu Rajaniemi: The Quantum Thief
Gollancz, 2010
330 sidor
ISBN: 978-0-575-08888-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, januari 26, 2011

2011-8: Gaston Leroux: Fantomen på operan

Fantomen på operan är en av de böcker som stått längst i min olästa-hylla (jag har den sorterad i kronologisk inköpsordning), men nu fick jag för mig att jag skulle läsa den. Den presenteras som författarens undersökningsrapport i fallet med fantomen på operan med diverse referenser till polisrapporter och annat sådant, och i början tyckte jag att den var rätt trist. Efter ett tag kom den dock igång, och blev riktigt lättläst.

Om någon lyckats missa det efter Andrew Lloyd Webbers succémusikal baserad på den här boken så bor det alltså en "fantom" i operahuset i Paris, och han ställer krav på direktörerna. Inte nog med att han vill ha 20000 franc i månaden, han har också synpunkter på vilka aktriser som ska få chansen att spela huvudroller. Riktigt komplicerat blir det dock inte förrän han kidnappar Christine, den sångerska han velat få att sjunga huvudrollerna. Förutom att hon naturligtvis behövs i uppsättningarna så har hon även en trolovad, Raoul de Chagny, som omedelbart börjar leta efter henne när hon försvinner.

Jag hade förväntat mig att det här i huvudsak skulle vara ett triangeldrama, men egentligen är det inte det. Christine är aldrig på allvar intresserad av fantomen, utan det hela är snarare en äventyrshistoria när Raoul och diverse andra försöker lista ut var fantomen gömmer Christine. Hur som var det rätt trevlig läsning. Jag tycker dock inte att idén att presentera det hela som en rapport om fakta tillför något. Det känns lite ojämnt genomfört för att göra det hela intressant.

Gaston Leroux: Fantomen på operan (Le Fantôme de l'Opéra)
Översättning: Ulla Hornborg (från den engelska utgåvan)
Bokförlaget Trevi, 1989 (originalet 1909)
256 sidor
ISBN: 91-7160-938-5

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

måndag, januari 24, 2011

2011-7: Dakota Lane: Gothic Lolita

Gothic Lolita handlar om två tonårstjejer som klär sig i gothic lolita-stil. De började skriva varsin blogg när de var elva och började av en slump läsa varandras, men de har aldrig kommunicerat direkt med varandra, bara via bloggarna. Det, och att de båda har en japansk och en amerikansk förälder är deras stora likheter. Nu är de sexton år och deras situationer är rätt annorlunda.

Miya bor i Tokyo tillsammans med sin bror, men han är bokstavligen allt hon har. De bor på ett barnhem efter att deras pappa först lämnat dem där och sedan dött. Miya oroar sig över att någon, som exempelvis den störiga amerikanskan som är på barnhemmet just nu, ska komma och adoptera hennes bror så att de inte längre får vara tillsammans.

Chelsea däremot bor i Los Angeles och har föräldrar och till synes ett ordnat liv och så, men hon lider av att hennes lillebror försvann för tre år sedan. En rätt stor del av boken går åt till att bygga upp den här situationen och måla upp karaktärerna. Det låter som rätt lång tid (och är det väl i viss mån också), men då presentationen görs på ett ganska fragmentariskt sätt så tar det ett tag innan man får klart för sig hur allt hänger ihop. All text är skriven utifrån antingen Miyas eller Chelseas perspektiv och jag tycker att det är rätt välgjort även om Chelseas texter kan bli lite väl påfrestande emo ibland. Miyas texter består delvis av hennes blogginlägg. Chelsea däremot slutade blogga när hennes bror försvann för tre år sedan, men Miya tittar fortfarande med en dåres envishet dagligen efter uppdateringar.

Naturligtvis börjar Chelsea till slut skriva igen, efter att ha hållit allt inne så länge, och det får konsekvenser för alla.

Jag tycker att upplägget för boken är rätt skoj och prosan fungerar bra (även om det är irriterande med dess försök att emulera tonårsbloggar genom att utesluta alla versaler). Flickornas ältade av sina problem (verkliga eller påhittade) känns trovärdigt, men det kan man tyvärr inte säga om slutet. Att det skulle framkomma något slags koppling mellan Miya och Chelsea var uppenbart, men att den skulle bli fullt så banal trodde jag inte. Jag tillhör å andra sidan dem som tycker att ett misslyckat slut på en bok visserligen naturligtvis är en brist, men inte något som förstör det man läst fram till slutet.

Dakota Lane: Gothic Lolita
Atheneum, 2008
201 sidor
ISBN: 978-1-4169-1396-2

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, januari 21, 2011

2011-6: Micael Dahlén: Nextopia

Nextopia tillhör den amerikanska skolan av faktaböcker, vilket innebär att den för säkerhets skull tar om saker några gånger så att man säkert inte ska missa något. Den innehåller å andra sidan en hel del skoj exempel, så det gör inte så mycket att de bakomliggande teorierna upprepas en del.

Den grundläggande tanken med nextopia (som man kan gissa av namnet) är att det numer oftast inte handlar om hur det är nu, utan alla är inställda på vad som kommer att hända sedan. Det kanske är OK nu, men nästa projekt kommer att bli riktigt bra. Det finns också stöd för "det var bättre förr" så till vida att människor i efterhand tenderar att överskatta hur bra de tyckte om något, på samma sätt som de tror att allt kommer att bli bättre sedan. Effekten blir att man tror att det aldrig kommer att vara så dåligt som nu, vare sig förr eller senare. Om man kontinuerligt frågar samma människor om hur de uppfattar nutid och dåtid går det att se att deras uppfattningar om dåtiden ändras och blir mer positiva med tiden. Den här boken var väl OK, men jag har läst bättre. Men boken som jag börjar läsa nu, den kommer att vara riktigt bra!

Micael Dahlén: Nextopia
Volante, 2008
240 sidor
ISBN: 978-91-978368-0-7

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

onsdag, januari 19, 2011

2011-5: Peter M. Eronson: Öl - Kunskap ger mersmak

För ett litet tag sedan kom jag underfund med att vilka sorters öl jag trodde att jag gillade och vilka sorter jag faktiskt gillade inte längre stämde något vidare överens. Uppenbarligen har mina smaklökar ändrat sig, så för att komma underfund med vad jag egentligen gillar numer har jag på sistone medvetet försökt prova en massa olika ölsorter istället för att dricka samma sorter jag alltid gjort och som på sistone visat sig inte vara de jag tycker bäst om.

I samband med detta frågade jag också runt lite om vad som var en bra bok för att lära sig lite mer om öl och fick tips om den här. Jag kan börja med att klara av det dåliga: boken är dåligt korrekturläst. Den är däremot trevligt skriven med ett tämligen personligt tilltal, men utan att låta fånig.

Boken börjar med att beskriva ölets historia lite övergripande och berättar sedan hur det går till att göra öl. Här reds det ut vad det är för skillnad på överjäst och underjäst öl, vad malten, humlen, vattnet och jästen (och eventuella andra ingredienser) har för olika roller i ölets tillkomst. Efter det kommer ett kapitel som berättar hur man gör för att själv brygga öl. Det kanske kan vara intressant men det är inget jag har några omedelbara planer på att prova. Möjligen känns det lite underligt att stoppa upp boken genom att ha det kapitlet mitt i; det hade passat bättre som en frivillig fördjupning på slutet.

Bokens huvudsektion heter "Från lambik till pilsner" och går igenom dessa och andra öltyper lite mer ingående. Deras historia; var de tillkom, hur och varför, och vad de har för typiska egenskaper. Rätt många av öltyperna som diskuteras produceras främst i speciella geografiska regioner, och då får man även veta lite om det relevanta området. Som avslutning kommer att kapitel om svensk öl. Svenska ölsorter har nämns här och där tidigare när de passat in i det som diskuterats, men här kommer en mer sammanhållen genomgång av hur det svenska bryggandet utvecklats historiskt och hur det på senare år framkommit massor av svenska småbryggerier som gör mer egensinniga ölsorter än de rätt slätstrukna brygder de stora bryggerierna producerar. Avslutningvis får man lite råd om hur man ska bära sig åt när man häller upp och dricker öl för att få mest glädje av den.

Sammanfattningsvis var den här boken en mycket bra introduktion till öl; precis vad jag var ute efter. Korrekturläsningsbrister finns, men själva innehållet i texten är bra, och jag har lättare att överse med sådana brister i en fackbok som jag läser för innehållets skull än i skönlitteratur.

Peter M. Eronson: Öl - Kunskap ger mersmak
Grenadine, 2010
94 sidor
ISBN: 978-91-85329-97-7

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, januari 17, 2011

2011-4: Neil Gaiman & John Bolton: Harlequin Valentine

På grund av dess ringa tjocklek skulle man kunna tycka att Harlequin Valentine är en bagatell, men då det är en bagatell signerad Neil Gaiman finns det ingen anledning att missa den bara för det. Den utspelar sig naturligtvis på valentindagen, men kvinnan i boken, Missy, får en något ovanlig present. Harlequin spikar fast sitt eget hjärta på hennes dörr och försvinner sedan.

Det är naturligtvis en relativt enkel historia eftersom det inte finns speciellt mycket plats att breda ut sig på, men jag tycker att den fungerar bra. Gaimans texter presenteras oftast i textytor (mer sällan i repliker). Textytorna är ofta små vilket på sätt och vis är bra eftersom det ger bilderna möjlighet att breda ut sig mer, men det gör också att texterna tidvis blir på gränsen till svårlästa. Dessutom drar bilderna inte riktigt nytta av detta, utan man har istället lagt in fler bilder än låtit några av dem vara stora och effektfulla (även om det finns några helsidor).

Bilderna är lite udda, för de är en kombination av rätt realistiska -- ibland näst intill fotorealistiska -- och ganska skissartade eller stiliserade. Personerna, framför allt deras ansikten, är realistiska medan bakgrunder och andra detaljer inte alls är lika tydliga. Stilen är lite ovan, men jag gillar den.

Som man kan ana redan av titeln så leker historien med Harlequin, Columbine och andra Commedia dell'arte-figurer, och albumet avslutas med en kort artikel av Gaiman om Harlequin, pantomin, Commedia dell'arte och andra relaterade fenomen.

Neil Gaiman & John Bolton: Harlequin Valentine
Dark Horse Comics, 2001
40 sidor
ISBN: 1-56971-620-6

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, januari 14, 2011

2011-3: Terry Pratchett: Unseen Academicals

Exakt vilken del i Discworld-serien Unseen Academicals utgör beror lite på hur man räknar. Wikipedia tycker att den är #37. Vi kan nöja oss med att notera att det är en lång serie.

Bortsett från den första delen så har jag läst alla delarna i serien ungefär när de kom ut i pocket, och jag har generellt gillat dem. Jag gillar den här också, så som man alltid gillar en ny Pratchett-bok. Men. Jag ska till att börja med inte göra någon hemlighet av att trollkarlarna nog är den av de olika subserierna i discworldserien som jag tycker är minst intressant. Det var där serien började, men det är nog tyvärr också där som det skett minst intressant utveckling under det dryga kvartssekel som serien kommit ut.

Jag lyckas inte frigöra mig från känslan att Pratchett blivit en fånge i sin egen framgång. Han skriver den ena boken efter den andra om discworld, men de har inte varit riktigt bra på sistone. Man får intrycket att han är lite mätt på sin skapelse. Den känslan blir extra tydlig när man läser hans Nation som inte har något med discworld att göra alls, och den är lysande. Här är humorn tillbaka med full kraft, och även en hel del satir. Personligen skulle jag gärna se fler fristående böcker av det slaget, istället för ytterligare en del i discworldserien. Speciellt som Good Omens (skriven tillsammans med Neil Gaiman), en annan av hans enstaka fristående böcker, är en annan av hans absolut bästa verk.

Nå, boken då: Det upptäcks att trollkarlsuniversitetet får en stor del av sina pengar via en donation som är villkorad med att universitetet ställer upp i en fotbollsturnering då och då, och det har man inte gjort på länge. Närmare bestämt är det dags att göra det i år om inte pengarna från den här källan ska sluta komma, och det skulle innebära allvarliga följder för universitetets finanser. Alltså måste man sätta ihop ett fotbollslag, utan att veta något om sport eller ha några talanger på området.

Även jag är lite som trollkarlarna och inte speciellt intresserad av sport. Jag trodde att det skulle kunna bli mer av ett problem än det egentligen blev, för på något sätt lyckas den här boken handla väldigt lite om sport trots upplägget. Här finns även den mystiske Nutt som ingen (inklusive han själv) vet speciellt mycket om, här finns två kokerskor från universitetets nattkök: Glenda och Juliet. Glenda är smartare än många tror, medan Juliet behöver ett recept för att koka te. En stor del av handlingen handlar om dem snarare än om fotbollsmatchen, men på slutet visar det sig att deras krumbukter genom handlingen (speciellt Juliets) inte ens var speciellt viktiga utan mest verkar ha varit där för att få till en scen i slutet som inte ens var speciellt kul. Jag ska inte säga att de är onödiga för handlingen, men de hade kunnat skäras ner en hel del.

Nutt är en mycket bättre ingrediens och utgör faktiskt ett intressant tillskott till både handlingen och discworldmyten i sin helhet. Jag utgår från att vi kommer att få höra mer om honom någon gång. Problemet med honom ur ett rent litterärt perspektiv är att han kan lite för mycket och gör saker lite för bra för att bli riktigt intressant som karaktär, nu när vi väl vet vem han är.

Visst, det här är en discworldbok och den är skriven av Terry Pratchett. Jag skrattade högt några gånger och fnissade här och där. Trots det är det inte någon av hans bättre titlar. Det betyder inte att det är en dålig bok, men det finns bättre i serien.

Terry Pratchett: Unseen Academicals
Corgi, 2010
541 sidor
ISBN: 978-0-552-15337-9

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

torsdag, januari 13, 2011

SF-Bokhandelns topplista

SF-Bokhandeln har släppt sin svenska och engelska topplista över vilka böcker som sålde mest under 2010. Den engelska innehåller en massa kända namn som Robert Jordan, Terry Pratchett och Peter Hamilton och är inte så speciellt intressant.

Det är däremot intressant att titta på den svenska listan. Jag noterar två saker. Här finns, trots att det ibland känns dåligt med svenska författare i fantastikgenrerna, faktiskt fyra böcker av svenska författare på listan (inklusive förstaplatsen!):
1: Nene Ormes: Udda verklighet
10: John Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna
12: Anders Fager: Svenska kulter
14: Erik Granström: Svavelvinter


Alla dessa är bra böcker som jag gärna rekommenderar. (Jag har tyvärr inget blogginlägg om Svavelvinter, för jag skrev inte om allt jag läste när den kom ut (anledningen till att den ligger på försäljningslistan är pocketnyutgåvan).)

Man kan också notera att av de översatta titlarna så är nästan alla antingen i någon mån ungdomsböcker (Eoin Colfers Liftarens guide till galaxen: En grej till... och Stephenie Meyers Bree Tanners andra liv) eller så är de översättningar från andra språk än engelska. I praktiken handlar det om ryska: dels Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 och dels inte mindre än sju böcker av Nick Perumov. Den enda bok som inte passar in i någondera facket. är en Lovecraft-titel. Gissningsvis kan man tolka det som att en stor del av SF-Bokhandelns kunder hellre läser på engelska än väntar på en svensk översättning.

Det kan också noteras att endast 2 av böckerna på listan kan klassas som sf. 3-5 kan kallas skräck och 9-12 är fantasy, beroende på lite hur man räknar (några av böckerna platsar i flera genrer). Det värsta är att det känns som att man ska se de ynka 2 sf-titlarna som en framgång, i och med att några sf-titlar alls orkat upp på listan.

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, januari 12, 2011

2011-2: Alan Moore & Oscar Zarate: En liten död

Jag snubblade över det här albumet när jag letade efter böcker åt barnen. Jag vet att jag inte läst allt av Alan Moore, men jag trodde att jag åtminstone hört talas om dem av hans verk som jag inte läst men så var det uppenbarligen inte. En liten död var helt nytt för mig, även om det kom ut 1991.

En liten död handlar om Timothy Hole, en reklammakare som gjort karriär men långt ifrån är lycklig. Ett av problemen (men inte det enda) är att någon vill döda honom. Exakt vem denna någon är vet han inte. Eller det kanske han egentligen gör, men i så fall vill han inte erkänna det för sig själv. Effekten blir densamma i vilket fall.

Berättandet är lite underligt ordnat. Boken är uppdelad i ett antal sektioner som var och en inleds med en tidsperiod. Den första är 1985-1989, och sedan blir perioderna tidigare och tidigare. Det är dock inte så enkelt som att det som handlingen visas utspelar sig tidigare och tidigare. Så vitt jag kan förstå så är handlingen linjär, men de händelser som handlingen berör får sina orsaker längre och längre tillbaka i tiden. Förutom det så finns tillbakablickar här och där, vilket inte gör det lättare att lista ut exakt hur det hela hänger ihop.

Som man kan vänta sig av Alan Moore så är det en komplex historia med flera bottnar, och även om den som sagt var helt okänd för mig så är den värd att uppmärksammas. Teckningsstilen kan jag tänka mig stöter bort en del, för den är bitvis lite impressionistisk och spretig. Här och där är teckningarna gjorda ovanpå fotografier, så delar av bakgrunderna är helt realistiska. Det ger ett lite splittrat intryck, men samtidigt tycker jag att det passar rätt bra till historien. Timothy är osäker på verkligheten och bilderna speglar det väl. Hans huvudproblem verkar vara att han har svårt att ta ansvar för otrevliga saker som kommer i hans väg, och till slut hinner de ikapp honom. Det här var ett läsvärt slumpfynd som jag gärna rekommenderar.

Alan Moore & Oscar Zarate: En liten död (A Small Killing)
Översättning: Göran Ribe
RSR Epix, 1992 (originalet 1991)
Opaginerad (ett oskick!)
ISBN: 91-7089-024-2

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, januari 10, 2011

2011-1: Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Den här boken handlar om två personer som gör sitt bästa för att dölja sina inre tankar. Den ena är portvakterskan Renée som anstränger sig för att upprätthålla sin fasad av hur en portvakt ska vara (grinig, enkel, fast framför enkel teveunderhållning) medan hon i hemlighet ger den enkla maten till katten och äter finare saker, läser Tolstoy, uppskattar finkonst och förfasas över felaktig kommatering. Den andra är tolvåriga Pomona som är överintelligent och har bestämt sig för att ta livet av sig nästa gång hon fyller år eftersom ingen verkar tycka om henne och hela hennes övriga familj är ytlig och trist.

En rätt stor del av boken går åt till att introducera och etablera de här båda personerna genom att visa hur de beter sig i diverse situationer. Det låter långsamt och i någon mening är det väl också det, men samtidigt är det också välskrivet och fullt av bra observationer och skojigheter så det gör inget.

Både Renées och Pomonas berättelser presenteras i första person, men i Renées fall är det hennes tankar som presenteras medan det i Pomonas fall är hennes dagbok vi läser. Deras kapitel alternerar, men de om Renée är fler. Det kan för övrigt noteras att boken är översatt av två personer, en för vardera huvudpersonen. Deras röster känns annorlunda i texten, och att göra på det sättet befäster rimligen den skillnaden.

Båda huvudpersonerna känner sig alienerade från världen omkring dem men har olika strategier för att tackla detta. Medan Renée gömmer sig medan hon pysslar med sitt i hemlighet planerar Pomona för ett storstilat avsked, men deras attityder av att världen inte förstår dem är egentligen väldigt lika, och båda deras resonemang kring världen (kryddade med referenser till litteratur, filosofi och annat) blir stundtals nästan små essäer.

När deras respektive bubblor har etablerats så börjar deras världar så smått att rämna genom att en ny person flyttar in i huset som Renée sköter åt bland andra Pomonas familj. Den nye är en äldre japan, och han tycks se båda två på ett sätt som de tidigare inte varit med om.

Jag gillar den här boken för dess skarpa observationer av hur människor är och dess sätt att blanda litteratur och nästan-essäer på ett otvunget sätt, även om boken i sig själv inte gör några anspråk på att vara avancerad litteratur.

Muriel Barbery: Igelkottens elegans (L'élégance du hérisson)
Översättning: Marianne Öjerskog & Helén Enqvist
Sekwa, 2010 (originalet 2006)
346 sidor
ISBN: 978-91-86480-04-2

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se