fredag, januari 28, 2011

2011-9: Hannu Rajaniemi: The Quantum Thief

Jean le Flambeur är en legendarisk tjuv, bedragare och skojare på diverse sätt. När The Quantum Thief inleds sitter han inspärrad i ett fängelse där han tvingas delta i ett oändligt spel som innebär att han blir ihjälskjuten upprepade gånger och återskapad för att fortsätta spela. Världen boken utspelar sig i kan utan vidare flytta personer (medvetanden) mellan kroppar. Tekniknivån är hög, inte olik den i Iain M. Banks Culture-böcker.

Samhället som boken beskriver är väldigt skilt från det samhälle vi lever i. Vid närmare eftertanke är det inte ett bra sätt att formulera sig, för boken beskriver inte samhället speciellt mycket. Exposition saknas nästan helt, utan läsaren får lista ut bäst hen kan vad alla de olika nya begrepp Rajaniemi inför är, vilket tar ett bra tag. Det är en helt acceptabel litterär teknik, men kombinerad med den tunga användning av sina egna påhittade termer som Rajaniemi har så blir det rätt påfrestande läsning. Detta gör också att det här inte är en bok för den som inte är van vid att läsa sf; dels för att den är tung i sig, men också för att den glatt förutsätter att man är bekant med diverse fenomen från andra sf-böcker.

Här är ett semi-slumpmässigt urval av prosan:
The former millenniaire is pale, white and naked apart from the black disc of his Watch. Go on, I tell Perhonen. Its particle beam shows up in my augmented vision, a white pencil of light playing on the Watch, quantum teleporting the minute we stole back. The augmented view explodes into white noise as the ambient resurrection system starts working, dumping the latest synchronised version of Unruh's mind back into his body from exomemory.

Just det här klippet råkar inte innehålla ordet "gevulot", men det är ett fenomen som används frekvent och som refererar till ett system som gör att personer hela tiden sätter en gevulot-nivå på möten de gör, och det bestämmer hur mycket den de möter ser av dem och vad de kan komma ihåg av det hela efteråt. Det tycks som att det hela görs via något slags modifiering av hjärnan, men det påverkar även (tillfälligt, men dock) turister på platsen. Exakt hur det fungerar framgår inte, men däremot används detta frekvent i handlingen.

Det framgår dock att systemet bara fungerar inom personerna; det kan kringgås med exempelvis en vanlig kamera. Givet den tekniknivå världen i boken har så borde en kamera vara försumbart stor och kunna trivialt byggas in i en människa som så önskar, så jag har väldigt svårt att se hur ett system som gevulot skulle kunna ha något som helst effekt för en person med en sådan moral som bokens huvudperson. Det tycks mig mest som en halvtänkt tanke från författaren. Detta, tillsammans med det faktum att just ingenting förklaras utan att man får lista ut vad allt är från små ledtrådar här och där, gör att för mig framstod det mesta av tekniken som generiskt teknobabbel á la Star Trek, och det i sin tur gör att handlingen som hänger på mycket av den här tekniken främst känns som magi och handviftningar. Det är visserligen välskrivet rent tekniskt, men engagerar inte.

Hannu Rajaniemi: The Quantum Thief
Gollancz, 2010
330 sidor
ISBN: 978-0-575-08888-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

3 kommentarer:

Mats Henricson sa...

Fan, jag har köpt boken och hoppats mycket på den.

Thomas Engström sa...

Nu är det ett bra tag sedan jag läste boken men jag vill minnas att Rajaniemi framstod som ett försök från "SF-branschen" att skapa en stjärna. Han är vetenskapsman, har minglat med kända SF-författare, skriver direkt på engelska och bor i Edinburgh.
...Och när jag läste boken blev jag rent ut sagt förbannad! Antagligen är boken i klass med den typen av modern konst som ingen kritiker av rang törs erkänna är obegriplig. Själv vill jag dock ha möjlighet att visualisera det jag läser och det gick inte med kvanttjuven.
Jag hade mycket roligare när jag försökte lära mig ryska genom att surfa på ryska siter. Och dessutom minns jag mer av det jag lärt mig på ryska än jag minns av Rajaniemis hopkok.

Anonym sa...

"Du är vad du läser?" Den enda slutsats vi kan dra av det här inlägget är att Engström är direkt korkad och recensenten en smula ouppmärksam, men jag tror inte det har ett dugg med boken att göra.