Avbruten: Fredrik Lindblom: Röd skymning

För ett litet tag sedan fick jag ett recensionsexemplar av Röd skymning som är en fantasyroman av en för mig okänd svensk författare, utgiven på ett litet förlag som jag misstänker är startat för den här boken (förlaget och världen i boken heter likadant).

Till att börja med måste jag säga att boken är imponerande påkostad. Boken är inbunden med riktig trådhäftning och skyddsomslag. Inlagan innehåller ett antal illustrationer i färg som jag tycker är riktigt snygga. De är är rätt mörka, men de passar bra i stilen (och till boktiteln).

Therese är en ung flicka vars familj mördas när krigare bränner byn hon vuxit upp i. Generalen Premanos befriar henne från familjens mördare och ser till att hon får en vettig uppväxt, och dessutom låter han henne träna till krigare. Det är naturligtvis fint och vackert med en general som inte har några synpunkter på att låta en ung flicka träna till soldat lika väl som att en massa pojkar gör det, men det går inte att undvika att reflektera över att det hela går väldigt lätt. Under sin uppväxt leker Therese med pojkarna istället för flickorna eftersom de senares drömmar om prinsessor inte intresserar henne. Fair enough, men hon har inte heller några problem att som femtonåring börja träna krigskonst i den tydligen helt mansdominerade armén. Det talas om en tidigare stridande kvinna, men sådana är i alla fall sällsynta nog för att Therese när hon är färdigutbildad ska vara den enda kvinnan i sitt förband. Det verkar som hon aldrig får höra några tråkningar om detta, inget motstånd från personer som tycker att kvinnor inte har i armén att göra, inga sexuella närmanden trots gemensamma sovsalar, och så vidare. Det är naturligtvis jättebra men, ärligt talat, är det realistiskt?

Som man kan vänta sig så kretsar handlingen helt kring soldater, strid, ära och uppoffringar. Therese framstår åtminstone under de första 100 sidorna som så präktig att Jesus skulle skämmas. Man kan också ana tydliga övermännisketendenser. Therese är inte bara en beslutsam krigare, hon talar också ett antal språk och föredrar att förhandla framför att slåss i onödan, förutom att hon dessutom har osedvanligt bra kontakt med en mycket beundrad general.

Stora delar av texten förklarar vad som händer snarare än att visa det, så läsaren känner oftast en viss distans till personerna i texten. Man får berättat vad de gör istället för att se det.

Prosan är inte tungläst i sig, men jag tycker att den har en allt för högtravande stil. Som ett exempel är här en bit av en scen där Therese har vaknat mitt i natten och sett den person som mördat hennes familj. Hon kastar på sig rustningen och springer ner till värdshuset där personen gick in. När hon kommer dit beväpnad protesterar värdshusvärden.

Theresa var inte road av erbjudandet och såg istället med en allvarsam blick på Ragnvald. Att lämna över svärdet i närvaro av hennes familjs mördare? Det skulle hon aldrig någonsin göra.

Hon såg forcerande på honom.

"Ser det ut som om jag är här för att dricka? Jag trodde att min utstyrsel avslöjade mina intentioner ganska väl. Det finns flera sätt vi kan lösa det här på, men det bästa vore om du bara steg åt sidan."

Med tanke på hur genomgod hon verkar kunde jag inte undgå att läsa hennes fundering som

Att lämna över svärdet i närvaro av hennes familjs mördare? Nej! Rakryggat hugga ner missdådaren? Ja!

(Ursäkta, både Fredrik Lindblom och Tage Danielsson.)

Fredrik Lindblom: Röd skymning
Ascentoria, 2010
Illustrerad av Takkaya Leeladechakul
457 sidor (jag gav upp efter 103)
ISBN: 978-91-979309-0-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, fredrik lindblom, röd skymning
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, fredrik lindblom, röd skymning
intressant.se

Bakvänd King-planering

Jag såg till att få Stephen Kings senaste bok Full Dark, No Stars i julklapp, men det passade inte att läsa den direkt eftersom jag hade ett par andra böcker som jag behövde bli klar med först. När det sedan var slut på böcker med deadline på, börjar jag då läsa den nya fina King-boken? Nej, då plockar jag istället helt otippat fram Desperation som är en av de numer ganska få olästa King-böcker jag har kvar, så den nya boken står fortfarande kvar i hyllan.

Å andra sidan, på det här sättet får jag ju den nya King kvar ett tag till. Olästa King kommer snart att vara ett minne blott.

Andra bloggar om: böcker, läsning, stephen king, skräck, full dark no stars, desperation
Technorati tags: böcker, läsning, stephen king, skräck, full dark no stars, desperation
intressant.se

2011-9: Hannu Rajaniemi: The Quantum Thief

Jean le Flambeur är en legendarisk tjuv, bedragare och skojare på diverse sätt. När The Quantum Thief inleds sitter han inspärrad i ett fängelse där han tvingas delta i ett oändligt spel som innebär att han blir ihjälskjuten upprepade gånger och återskapad för att fortsätta spela. Världen boken utspelar sig i kan utan vidare flytta personer (medvetanden) mellan kroppar. Tekniknivån är hög, inte olik den i Iain M. Banks Culture-böcker.

Samhället som boken beskriver är väldigt skilt från det samhälle vi lever i. Vid närmare eftertanke är det inte ett bra sätt att formulera sig, för boken beskriver inte samhället speciellt mycket. Exposition saknas nästan helt, utan läsaren får lista ut bäst hen kan vad alla de olika nya begrepp Rajaniemi inför är, vilket tar ett bra tag. Det är en helt acceptabel litterär teknik, men kombinerad med den tunga användning av sina egna påhittade termer som Rajaniemi har så blir det rätt påfrestande läsning. Detta gör också att det här inte är en bok för den som inte är van vid att läsa sf; dels för att den är tung i sig, men också för att den glatt förutsätter att man är bekant med diverse fenomen från andra sf-böcker.

Här är ett semi-slumpmässigt urval av prosan:

The former millenniaire is pale, white and naked apart from the black disc of his Watch. Go on, I tell Perhonen. Its particle beam shows up in my augmented vision, a white pencil of light playing on the Watch, quantum teleporting the minute we stole back. The augmented view explodes into white noise as the ambient resurrection system starts working, dumping the latest synchronised version of Unruh's mind back into his body from exomemory.

Just det här klippet råkar inte innehålla ordet "gevulot", men det är ett fenomen som används frekvent och som refererar till ett system som gör att personer hela tiden sätter en gevulot-nivå på möten de gör, och det bestämmer hur mycket den de möter ser av dem och vad de kan komma ihåg av det hela efteråt. Det tycks som att det hela görs via något slags modifiering av hjärnan, men det påverkar även (tillfälligt, men dock) turister på platsen. Exakt hur det fungerar framgår inte, men däremot används detta frekvent i handlingen.

Det framgår dock att systemet bara fungerar inom personerna; det kan kringgås med exempelvis en vanlig kamera. Givet den tekniknivå världen i boken har så borde en kamera vara försumbart stor och kunna trivialt byggas in i en människa som så önskar, så jag har väldigt svårt att se hur ett system som gevulot skulle kunna ha något som helst effekt för en person med en sådan moral som bokens huvudperson. Det tycks mig mest som en halvtänkt tanke från författaren. Detta, tillsammans med det faktum att just ingenting förklaras utan att man får lista ut vad allt är från små ledtrådar här och där, gör att för mig framstod det mesta av tekniken som generiskt teknobabbel á la Star Trek, och det i sin tur gör att handlingen som hänger på mycket av den här tekniken främst känns som magi och handviftningar. Det är visserligen välskrivet rent tekniskt, men engagerar inte.

Hannu Rajaniemi: The Quantum Thief
Gollancz, 2010
330 sidor
ISBN: 978-0-575-08888-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, hannu rajaniemi, the quantum thief
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, hannu rajaniemi, the quantum thief
intressant.se

2011-8: Gaston Leroux: Fantomen på operan

Fantomen på operan är en av de böcker som stått längst i min olästa-hylla (jag har den sorterad i kronologisk inköpsordning), men nu fick jag för mig att jag skulle läsa den. Den presenteras som författarens undersökningsrapport i fallet med fantomen på operan med diverse referenser till polisrapporter och annat sådant, och i början tyckte jag att den var rätt trist. Efter ett tag kom den dock igång, och blev riktigt lättläst.

Om någon lyckats missa det efter Andrew Lloyd Webbers succémusikal baserad på den här boken så bor det alltså en "fantom" i operahuset i Paris, och han ställer krav på direktörerna. Inte nog med att han vill ha 20000 franc i månaden, han har också synpunkter på vilka aktriser som ska få chansen att spela huvudroller. Riktigt komplicerat blir det dock inte förrän han kidnappar Christine, den sångerska han velat få att sjunga huvudrollerna. Förutom att hon naturligtvis behövs i uppsättningarna så har hon även en trolovad, Raoul de Chagny, som omedelbart börjar leta efter henne när hon försvinner.

Jag hade förväntat mig att det här i huvudsak skulle vara ett triangeldrama, men egentligen är det inte det. Christine är aldrig på allvar intresserad av fantomen, utan det hela är snarare en äventyrshistoria när Raoul och diverse andra försöker lista ut var fantomen gömmer Christine. Hur som var det rätt trevlig läsning. Jag tycker dock inte att idén att presentera det hela som en rapport om fakta tillför något. Det känns lite ojämnt genomfört för att göra det hela intressant.

Gaston Leroux: Fantomen på operan (Le Fantôme de l'Opéra)
Översättning: Ulla Hornborg (från den engelska utgåvan)
Bokförlaget Trevi, 1989 (originalet 1909)
256 sidor
ISBN: 91-7160-938-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, gaston leroux, fantomen på operan
Technorati tags: böcker, läsning, gaston leroux, fantomen på operan
intressant.se

2011-7: Dakota Lane: Gothic Lolita

Gothic Lolita handlar om två tonårstjejer som klär sig i gothic lolita-stil. De började skriva varsin blogg när de var elva och började av en slump läsa varandras, men de har aldrig kommunicerat direkt med varandra, bara via bloggarna. Det, och att de båda har en japansk och en amerikansk förälder är deras stora likheter. Nu är de sexton år och deras situationer är rätt annorlunda.

Miya bor i Tokyo tillsammans med sin bror, men han är bokstavligen allt hon har. De bor på ett barnhem efter att deras pappa först lämnat dem där och sedan dött. Miya oroar sig över att någon, som exempelvis den störiga amerikanskan som är på barnhemmet just nu, ska komma och adoptera hennes bror så att de inte längre får vara tillsammans.

Chelsea däremot bor i Los Angeles och har föräldrar och till synes ett ordnat liv och så, men hon lider av att hennes lillebror försvann för tre år sedan. En rätt stor del av boken går åt till att bygga upp den här situationen och måla upp karaktärerna. Det låter som rätt lång tid (och är det väl i viss mån också), men då presentationen görs på ett ganska fragmentariskt sätt så tar det ett tag innan man får klart för sig hur allt hänger ihop. All text är skriven utifrån antingen Miyas eller Chelseas perspektiv och jag tycker att det är rätt välgjort även om Chelseas texter kan bli lite väl påfrestande emo ibland. Miyas texter består delvis av hennes blogginlägg. Chelsea däremot slutade blogga när hennes bror försvann för tre år sedan, men Miya tittar fortfarande med en dåres envishet dagligen efter uppdateringar.

Naturligtvis börjar Chelsea till slut skriva igen, efter att ha hållit allt inne så länge, och det får konsekvenser för alla.

Jag tycker att upplägget för boken är rätt skoj och prosan fungerar bra (även om det är irriterande med dess försök att emulera tonårsbloggar genom att utesluta alla versaler). Flickornas ältade av sina problem (verkliga eller påhittade) känns trovärdigt, men det kan man tyvärr inte säga om slutet. Att det skulle framkomma något slags koppling mellan Miya och Chelsea var uppenbart, men att den skulle bli fullt så banal trodde jag inte. Jag tillhör å andra sidan dem som tycker att ett misslyckat slut på en bok visserligen naturligtvis är en brist, men inte något som förstör det man läst fram till slutet.

Dakota Lane: Gothic Lolita
Atheneum, 2008
201 sidor
ISBN: 978-1-4169-1396-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, dakota lane, gothic lolita
Technorati tags: böcker, läsning, dakota lane, gothic lolita
intressant.se

2011-6: Micael Dahlén: Nextopia

Nextopia tillhör den amerikanska skolan av faktaböcker, vilket innebär att den för säkerhets skull tar om saker några gånger så att man säkert inte ska missa något. Den innehåller å andra sidan en hel del skoj exempel, så det gör inte så mycket att de bakomliggande teorierna upprepas en del.

Den grundläggande tanken med nextopia (som man kan gissa av namnet) är att det numer oftast inte handlar om hur det är nu, utan alla är inställda på vad som kommer att hända sedan. Det kanske är OK nu, men nästa projekt kommer att bli riktigt bra. Det finns också stöd för "det var bättre förr" så till vida att människor i efterhand tenderar att överskatta hur bra de tyckte om något, på samma sätt som de tror att allt kommer att bli bättre sedan. Effekten blir att man tror att det aldrig kommer att vara så dåligt som nu, vare sig förr eller senare. Om man kontinuerligt frågar samma människor om hur de uppfattar nutid och dåtid går det att se att deras uppfattningar om dåtiden ändras och blir mer positiva med tiden. Den här boken var väl OK, men jag har läst bättre. Men boken som jag börjar läsa nu, den kommer att vara riktigt bra!

Micael Dahlén: Nextopia
Volante, 2008
240 sidor
ISBN: 978-91-978368-0-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, micael dahlén, nextopia
Technorati tags: böcker, läsning, micael dahlén, nextopia
intressant.se

2011-5: Peter M. Eronson: Öl - Kunskap ger mersmak

För ett litet tag sedan kom jag underfund med att vilka sorters öl jag trodde att jag gillade och vilka sorter jag faktiskt gillade inte längre stämde något vidare överens. Uppenbarligen har mina smaklökar ändrat sig, så för att komma underfund med vad jag egentligen gillar numer har jag på sistone medvetet försökt prova en massa olika ölsorter istället för att dricka samma sorter jag alltid gjort och som på sistone visat sig inte vara de jag tycker bäst om.

I samband med detta frågade jag också runt lite om vad som var en bra bok för att lära sig lite mer om öl och fick tips om den här. Jag kan börja med att klara av det dåliga: boken är dåligt korrekturläst. Den är däremot trevligt skriven med ett tämligen personligt tilltal, men utan att låta fånig.

Boken börjar med att beskriva ölets historia lite övergripande och berättar sedan hur det går till att göra öl. Här reds det ut vad det är för skillnad på överjäst och underjäst öl, vad malten, humlen, vattnet och jästen (och eventuella andra ingredienser) har för olika roller i ölets tillkomst. Efter det kommer ett kapitel som berättar hur man gör för att själv brygga öl. Det kanske kan vara intressant men det är inget jag har några omedelbara planer på att prova. Möjligen känns det lite underligt att stoppa upp boken genom att ha det kapitlet mitt i; det hade passat bättre som en frivillig fördjupning på slutet.

Bokens huvudsektion heter "Från lambik till pilsner" och går igenom dessa och andra öltyper lite mer ingående. Deras historia; var de tillkom, hur och varför, och vad de har för typiska egenskaper. Rätt många av öltyperna som diskuteras produceras främst i speciella geografiska regioner, och då får man även veta lite om det relevanta området. Som avslutning kommer att kapitel om svensk öl. Svenska ölsorter har nämns här och där tidigare när de passat in i det som diskuterats, men här kommer en mer sammanhållen genomgång av hur det svenska bryggandet utvecklats historiskt och hur det på senare år framkommit massor av svenska småbryggerier som gör mer egensinniga ölsorter än de rätt slätstrukna brygder de stora bryggerierna producerar. Avslutningvis får man lite råd om hur man ska bära sig åt när man häller upp och dricker öl för att få mest glädje av den.

Sammanfattningsvis var den här boken en mycket bra introduktion till öl; precis vad jag var ute efter. Korrekturläsningsbrister finns, men själva innehållet i texten är bra, och jag har lättare att överse med sådana brister i en fackbok som jag läser för innehållets skull än i skönlitteratur.

Peter M. Eronson: Öl - Kunskap ger mersmak
Grenadine, 2010
94 sidor
ISBN: 978-91-85329-97-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, öl, peter m. eronson, öl - kunskap ger mersmak
Technorati tags: böcker, läsning, öl, peter m. eronson, öl - kunskap ger mersmak
intressant.se

2011-4: Neil Gaiman & John Bolton: Harlequin Valentine

På grund av dess ringa tjocklek skulle man kunna tycka att Harlequin Valentine är en bagatell, men då det är en bagatell signerad Neil Gaiman finns det ingen anledning att missa den bara för det. Den utspelar sig naturligtvis på valentindagen, men kvinnan i boken, Missy, får en något ovanlig present. Harlequin spikar fast sitt eget hjärta på hennes dörr och försvinner sedan.

Det är naturligtvis en relativt enkel historia eftersom det inte finns speciellt mycket plats att breda ut sig på, men jag tycker att den fungerar bra. Gaimans texter presenteras oftast i textytor (mer sällan i repliker). Textytorna är ofta små vilket på sätt och vis är bra eftersom det ger bilderna möjlighet att breda ut sig mer, men det gör också att texterna tidvis blir på gränsen till svårlästa. Dessutom drar bilderna inte riktigt nytta av detta, utan man har istället lagt in fler bilder än låtit några av dem vara stora och effektfulla (även om det finns några helsidor).

Bilderna är lite udda, för de är en kombination av rätt realistiska -- ibland näst intill fotorealistiska -- och ganska skissartade eller stiliserade. Personerna, framför allt deras ansikten, är realistiska medan bakgrunder och andra detaljer inte alls är lika tydliga. Stilen är lite ovan, men jag gillar den.

Som man kan ana redan av titeln så leker historien med Harlequin, Columbine och andra Commedia dell'arte-figurer, och albumet avslutas med en kort artikel av Gaiman om Harlequin, pantomin, Commedia dell'arte och andra relaterade fenomen.

Neil Gaiman & John Bolton: Harlequin Valentine
Dark Horse Comics, 2001
40 sidor
ISBN: 1-56971-620-6

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, neil gaiman, john bolton, harlequin valentine
Technorati tags: böcker, läsning, serier, neil gaiman, john bolton, harlequin valentine
intressant.se

2011-3: Terry Pratchett: Unseen Academicals

Exakt vilken del i Discworld-serien Unseen Academicals utgör beror lite på hur man räknar. Wikipedia tycker att den är #37. Vi kan nöja oss med att notera att det är en lång serie.

Bortsett från den första delen så har jag läst alla delarna i serien ungefär när de kom ut i pocket, och jag har generellt gillat dem. Jag gillar den här också, så som man alltid gillar en ny Pratchett-bok. Men. Jag ska till att börja med inte göra någon hemlighet av att trollkarlarna nog är den av de olika subserierna i discworldserien som jag tycker är minst intressant. Det var där serien började, men det är nog tyvärr också där som det skett minst intressant utveckling under det dryga kvartssekel som serien kommit ut.

Jag lyckas inte frigöra mig från känslan att Pratchett blivit en fånge i sin egen framgång. Han skriver den ena boken efter den andra om discworld, men de har inte varit riktigt bra på sistone. Man får intrycket att han är lite mätt på sin skapelse. Den känslan blir extra tydlig när man läser hans Nation som inte har något med discworld att göra alls, och den är lysande. Här är humorn tillbaka med full kraft, och även en hel del satir. Personligen skulle jag gärna se fler fristående böcker av det slaget, istället för ytterligare en del i discworldserien. Speciellt som Good Omens (skriven tillsammans med Neil Gaiman), en annan av hans enstaka fristående böcker, är en annan av hans absolut bästa verk.

Nå, boken då: Det upptäcks att trollkarlsuniversitetet får en stor del av sina pengar via en donation som är villkorad med att universitetet ställer upp i en fotbollsturnering då och då, och det har man inte gjort på länge. Närmare bestämt är det dags att göra det i år om inte pengarna från den här källan ska sluta komma, och det skulle innebära allvarliga följder för universitetets finanser. Alltså måste man sätta ihop ett fotbollslag, utan att veta något om sport eller ha några talanger på området.

Även jag är lite som trollkarlarna och inte speciellt intresserad av sport. Jag trodde att det skulle kunna bli mer av ett problem än det egentligen blev, för på något sätt lyckas den här boken handla väldigt lite om sport trots upplägget. Här finns även den mystiske Nutt som ingen (inklusive han själv) vet speciellt mycket om, här finns två kokerskor från universitetets nattkök: Glenda och Juliet. Glenda är smartare än många tror, medan Juliet behöver ett recept för att koka te. En stor del av handlingen handlar om dem snarare än om fotbollsmatchen, men på slutet visar det sig att deras krumbukter genom handlingen (speciellt Juliets) inte ens var speciellt viktiga utan mest verkar ha varit där för att få till en scen i slutet som inte ens var speciellt kul. Jag ska inte säga att de är onödiga för handlingen, men de hade kunnat skäras ner en hel del.

Nutt är en mycket bättre ingrediens och utgör faktiskt ett intressant tillskott till både handlingen och discworldmyten i sin helhet. Jag utgår från att vi kommer att få höra mer om honom någon gång. Problemet med honom ur ett rent litterärt perspektiv är att han kan lite för mycket och gör saker lite för bra för att bli riktigt intressant som karaktär, nu när vi väl vet vem han är.

Visst, det här är en discworldbok och den är skriven av Terry Pratchett. Jag skrattade högt några gånger och fnissade här och där. Trots det är det inte någon av hans bättre titlar. Det betyder inte att det är en dålig bok, men det finns bättre i serien.

Terry Pratchett: Unseen Academicals
Corgi, 2010
541 sidor
ISBN: 978-0-552-15337-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
intressant.se

SF-Bokhandelns topplista

SF-Bokhandeln har släppt sin svenska och engelska topplista över vilka böcker som sålde mest under 2010. Den engelska innehåller en massa kända namn som Robert Jordan, Terry Pratchett och Peter Hamilton och är inte så speciellt intressant.

Det är däremot intressant att titta på den svenska listan. Jag noterar två saker. Här finns, trots att det ibland känns dåligt med svenska författare i fantastikgenrerna, faktiskt fyra böcker av svenska författare på listan (inklusive förstaplatsen!):

1: Nene Ormes: Udda verklighet
10: John Ajvide Lindqvist: Lilla stjärna
12: Anders Fager: Svenska kulter
14: Erik Granström: Svavelvinter

Alla dessa är bra böcker som jag gärna rekommenderar. (Jag har tyvärr inget blogginlägg om Svavelvinter, för jag skrev inte om allt jag läste när den kom ut (anledningen till att den ligger på försäljningslistan är pocketnyutgåvan).)

Man kan också notera att av de översatta titlarna så är nästan alla antingen i någon mån ungdomsböcker (Eoin Colfers Liftarens guide till galaxen: En grej till... och Stephenie Meyers Bree Tanners andra liv) eller så är de översättningar från andra språk än engelska. I praktiken handlar det om ryska: dels Dmitrij Gluchovskijs Metro 2033 och dels inte mindre än sju böcker av Nick Perumov. Den enda bok som inte passar in i någondera facket. är en Lovecraft-titel. Gissningsvis kan man tolka det som att en stor del av SF-Bokhandelns kunder hellre läser på engelska än väntar på en svensk översättning.

Det kan också noteras att endast 2 av böckerna på listan kan klassas som sf. 3-5 kan kallas skräck och 9-12 är fantasy, beroende på lite hur man räknar (några av böckerna platsar i flera genrer). Det värsta är att det känns som att man ska se de ynka 2 sf-titlarna som en framgång, i och med att några sf-titlar alls orkat upp på listan.

Andra bloggar om: böcker, läsning, statistik, sf-bokhandeln, sf, science fiction, fantasy, skräck
Technorati tags: böcker, läsning, statistik, sf-bokhandeln, sf, science fiction, fantasy, skräck
intressant.se

2011-2: Alan Moore & Oscar Zarate: En liten död

Jag snubblade över det här albumet när jag letade efter böcker åt barnen. Jag vet att jag inte läst allt av Alan Moore, men jag trodde att jag åtminstone hört talas om dem av hans verk som jag inte läst men så var det uppenbarligen inte. En liten död var helt nytt för mig, även om det kom ut 1991.

En liten död handlar om Timothy Hole, en reklammakare som gjort karriär men långt ifrån är lycklig. Ett av problemen (men inte det enda) är att någon vill döda honom. Exakt vem denna någon är vet han inte. Eller det kanske han egentligen gör, men i så fall vill han inte erkänna det för sig själv. Effekten blir densamma i vilket fall.

Berättandet är lite underligt ordnat. Boken är uppdelad i ett antal sektioner som var och en inleds med en tidsperiod. Den första är 1985-1989, och sedan blir perioderna tidigare och tidigare. Det är dock inte så enkelt som att det som handlingen visas utspelar sig tidigare och tidigare. Så vitt jag kan förstå så är handlingen linjär, men de händelser som handlingen berör får sina orsaker längre och längre tillbaka i tiden. Förutom det så finns tillbakablickar här och där, vilket inte gör det lättare att lista ut exakt hur det hela hänger ihop.

Som man kan vänta sig av Alan Moore så är det en komplex historia med flera bottnar, och även om den som sagt var helt okänd för mig så är den värd att uppmärksammas. Teckningsstilen kan jag tänka mig stöter bort en del, för den är bitvis lite impressionistisk och spretig. Här och där är teckningarna gjorda ovanpå fotografier, så delar av bakgrunderna är helt realistiska. Det ger ett lite splittrat intryck, men samtidigt tycker jag att det passar rätt bra till historien. Timothy är osäker på verkligheten och bilderna speglar det väl. Hans huvudproblem verkar vara att han har svårt att ta ansvar för otrevliga saker som kommer i hans väg, och till slut hinner de ikapp honom. Det här var ett läsvärt slumpfynd som jag gärna rekommenderar.

Alan Moore & Oscar Zarate: En liten död (A Small Killing)
Översättning: Göran Ribe
RSR Epix, 1992 (originalet 1991)
Opaginerad (ett oskick!)
ISBN: 91-7089-024-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, alan moore, oscar zarate, en liten död
Technorati tags: böcker, läsning, serier, alan moore, oscar zarate, en liten död
intressant.se

2011-1: Muriel Barbery: Igelkottens elegans

Den här boken handlar om två personer som gör sitt bästa för att dölja sina inre tankar. Den ena är portvakterskan Renée som anstränger sig för att upprätthålla sin fasad av hur en portvakt ska vara (grinig, enkel, fast framför enkel teveunderhållning) medan hon i hemlighet ger den enkla maten till katten och äter finare saker, läser Tolstoy, uppskattar finkonst och förfasas över felaktig kommatering. Den andra är tolvåriga Pomona som är överintelligent och har bestämt sig för att ta livet av sig nästa gång hon fyller år eftersom ingen verkar tycka om henne och hela hennes övriga familj är ytlig och trist.

En rätt stor del av boken går åt till att introducera och etablera de här båda personerna genom att visa hur de beter sig i diverse situationer. Det låter långsamt och i någon mening är det väl också det, men samtidigt är det också välskrivet och fullt av bra observationer och skojigheter så det gör inget.

Både Renées och Pomonas berättelser presenteras i första person, men i Renées fall är det hennes tankar som presenteras medan det i Pomonas fall är hennes dagbok vi läser. Deras kapitel alternerar, men de om Renée är fler. Det kan för övrigt noteras att boken är översatt av två personer, en för vardera huvudpersonen. Deras röster känns annorlunda i texten, och att göra på det sättet befäster rimligen den skillnaden.

Båda huvudpersonerna känner sig alienerade från världen omkring dem men har olika strategier för att tackla detta. Medan Renée gömmer sig medan hon pysslar med sitt i hemlighet planerar Pomona för ett storstilat avsked, men deras attityder av att världen inte förstår dem är egentligen väldigt lika, och båda deras resonemang kring världen (kryddade med referenser till litteratur, filosofi och annat) blir stundtals nästan små essäer.

När deras respektive bubblor har etablerats så börjar deras världar så smått att rämna genom att en ny person flyttar in i huset som Renée sköter åt bland andra Pomonas familj. Den nye är en äldre japan, och han tycks se båda två på ett sätt som de tidigare inte varit med om.

Jag gillar den här boken för dess skarpa observationer av hur människor är och dess sätt att blanda litteratur och nästan-essäer på ett otvunget sätt, även om boken i sig själv inte gör några anspråk på att vara avancerad litteratur.

Muriel Barbery: Igelkottens elegans (L'élégance du hérisson)
Översättning: Marianne Öjerskog & Helén Enqvist
Sekwa, 2010 (originalet 2006)
346 sidor
ISBN: 978-91-86480-04-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, muriel barbery, igelkottens elegans, bokcirkel
Technorati tags: böcker, läsning, muriel barbery, igelkottens elegans, bokcirkel
intressant.se

Lästa böcker 2010

Under 2010 läste jag ut 100 böcker (60 på svenska, 40 på engelska). Jag brukar sikta på 100, så det blev visst för en gångs skull precis rätt. Jag försöker även läsa fem nobelpristagare som jag inte läst tidigare så att jag ska komma ikapp någon gång. I år blev det sex stycken:

• Björnstjerne Björnson (1903): Synnöve Solbakken
  
• Eugene O'Neill (1936): Long Day's Journey Into Night
  
• Halldor Kiljan Laxness (1955): Salka Valka: Du vinträd rena
  
• Saint-John Perse (1960): Jord vindar hav
  
• Gao Xingjian (2000): En ensam människas bibel
  
• Mario Vargas Llosa (2010): Den stygga flickans rackartyg, Det gröna huset
  

I och med det så har jag läst mer än hälften av litteraturpristagarna (54 av 107). Jag lyckades även för första gången läsa årets nobelpristagare innan priset avslöjades (med bara några veckors marginal, men dock).

Jag läste rätt många seriealbum förra året (med mina mått mätt, åtminstone), och nästan alla var bra för att inte säga mycket bra. Jag kan inte säga att jag är ett skvatt förvånad, för nästan alla var säkra kort. Till att börja med inledde jag året med andra halvan av Sandman-sviten av Neil Gaiman (första halvan läste jag i slutet av året innan). Dessutom har jag läst ett antal verk av Alan Moore (The League of Extraordinary Gentlemen, V for vendetta) och ett par album i Locke & Key-serien av Joe Hill, och till slut avrundade jag det hela med Scott McClouds lysande serieanalys Understanding Comics. 2010 var helt klart ett lyckat serieår för min läsning även om de flesta volymerna jag läste var äldre.

Jag noterade förra året att det var kul att det kom ut bra svensk fantastik. Det är extra kul att kunna säga samma sak igen: Anders Björkelids Eldbärare, Anders Fagers Svenska kulter, John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna och Nene Ormes Udda verklighet är alla riktigt bra, så det verkar som om bokutgivningen är på gång. Tyvärr är det sämre med novelltidskrifterna: Jules Verne-Magasinet, Mitrania, Minotauren och Nova SF har alla lagt ner eller legat på is under året, så det enda som kvarstår är Eskapix. För den som vill skriva fantastiknoveller i Sverige ser läget med andra ord rätt mörkt ut.

Bland de utländska titlarna var de bästa Ian McDonalds The Dervish House, Ali Shaws Flickan med glasfötter, Markus Zusaks Jokern, Les Murrays Den svarta hunden och China Miévilles The City & the City och Kraken.

2010 i bilder:



Andra bloggar om: böcker, läsning, statistik
Technorati tags: böcker, läsning, statistik
intressant.se