2009-86: Johnny Hart: B. C. Rides Again

Jag har alltid uppskattat det slags oöversättbara ordvitsar som B. C. brukar ägna sig åt, och i det här albumet är det till och med ovanligt tätt med sådana. Ett exempel:

A: How come you never show any feet? [till en person som målar]
B: I can't draw 'em!
A: So you just leave them off? ... What kind of attitude is that?
B: Defeatist.

Den här sortens vitsar vimlar det av, och för att göra det ännu värre för den som till äventyrs funderar på att översätta strippen så anspelar de dessutom ofta på något i bild. Det finns goda skäl till varför B. C. oftast publiceras på engelska, även i Sverige. Ett annat exempel:

A: Gimme a quick headline for this front-page story.
B: What's it about?
A: This dwarf scams these little old ladies at a séance, ... then skips town with their life savings.
B: "Small medium at large."

Och så här håller det på. Lysande!

Johnny Hart: B. C. Rides Again
Andrews and McMeel, 1988
128 sidor
ISBN: 0-8362-1803-5

Andra bloggar om: böcker, läsning, johnny hart, b.c. rides again, serier
Technorati tags: böcker, läsning, johnny hart, b.c. rides again, serier
intressant.se

2009-85: Marie Hermanson: Svampkungens son

Svampkungens son är, precis som allt annat jag läst av Marie Hermanson, en sån där bok som man lätt fastnar i för att det är så lätt att läsa ett kapitel till, både för att det är lättläst och för att man helt enkelt vill läsa vidare.

Berättaren i boken är son till en svampexpert som också utnyttnar sina guidade exkursioner i svampskogarna till kärleksmöten med någon av de kvinnliga deltagarna. Sonen följer med på svampturerna, men har inte alls samma utstrålning som pappan och det är just ingens om ser honom.

Den här boken är inte riktigt lika skruvad som de tidigare jag läst av Marie Hermanson (Mannen under trappan och Värddjuret). Det händer saker som man inte riktigt väntar sig, men de är inte på samma sätt bokens totala fokus. Man skulle kunna läsa den här boken som en ren uppväxtskildring. Det som framför allt saknas i Svampkungens son är den vaga känslan av overklighet som ligger precis under ytan på de andra böckerna av henne jag läst, och som jag verkligen gillar. Man är aldrig säker på exakt vad som händer: är det som berättaren säger eller inbillar hen sig saker? Den här boken är mer realistisk.

Det här är absolut ingen dålig bok, men det var inte heller riktigt vad jag förväntade mig när jag började läsa den, och det tillsammans med att slutet i viss mån kändes som att boken rann ut i sanden gjorde att jag blev lite besviken (men då var förväntningarna rätt höga).

Marie Hermanson: Svampkungens son
Bonnier, 2007
234 sidor
ISBN: 978-91-0-011866-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, marie hermanson, svampkungens son
Technorati tags: böcker, läsning, marie hermanson, svampkungens son
intressant.se

2009-84: Doris Lessing: The Fifth Child

Den första bok jag fick tag i av Doris Lessing när det meddelades att hon fått nobelpriset i litteratur var Ben, in the World som presenterades som en fristående fortsättning på The Fifth Child, och det gick bra att läsa den utan att ha läst föregångaren.

Harriet och David träffas på en fest och upptäcker att de båda inte passar in i förväntningarna på unga människor, men de passar för varandra. De blir snabbt ett par, köper ett gigantiskt hus på landsbygden och får barn. I rask takt får de fyra barn och allt är frid och fröjd. De har visserligen brist på pengar rätt ofta, men Davids pappa har möjlighet att skjuta till pengar. De håller släktträffar under storhelgerna, och alla har trevligt.

När de snart visar sig vänta barn en femte gång tycker omgivningen att det kanske går väl fort, men det har ju gått bra hittills. Den här gången blir det dock problem.

Ben, som det femte barnen kommer att heta, är annorlunda än de andra. Familjen frågar sig om han ens är mänsklig. Han är väldigt stark och växer fort, men ligger å andra sidan efter sina jämnåriga i förstånd.

De andra barnen gillar inte Ben, och är rent av rädda för honom. Med viss rätt, rent av, för även om det inte går att bevisa så misstänker man starkt att det är han som dödat en katt i familjen. De normala familjerutinerna faller samman; de övriga barnen håller sig undan dels för att de är rädda för Ben och dels för att ingen tycks bry sig om dem. Harriet ägnar sin tid åt Ben för att försöka få honom att anpassa sig till ett vanligt liv, och David jobbar allt mer för att dra ihop pengar till den växande familjen (att han har ett par timmars pendlingstid in till London gör inte saken bättre).

Det är här som det börjar bli problematiskt på flera nivåer. Tanken är naturligtvis att Bens egenskaper ska skapa friktion inom familjen, eftersom det är det som boken handlar om. Gott så, även om man som läsare undrar vad det egentligen är med honom. Familjens läkare tycker att han håller sig inom det normala, men beskrivningarna av familjelivet antyder något annat, och efter ett tag lyckas man få honom satt på en anstalt utan några större problem. Det är dock fortfarande ingen läkare som ställt någon diagnos av något slag, och man försöker heller aldrig träffa mer än en läkare.

När Ben försvinner så andas resten av familjen ut och tycks återgå till sitt vanliga liv igen, utan att fundera på Ben. Det känns som om det går omotiverat lätt för dem att återgå, och för den delen framstår deras reaktioner på Ben som väldigt enkelspåriga; det känns som om de redan från början är klara över att han inte är viktig.

Harriet bestämmer sig efter ett tag för att åka och hälsa på Ben trots att planen verkar ha varit att lämna bort honom och sedan inte hälsa på alls. När hon kommer dit finner hon honom drogad och i tvångströja, och bestämmer sig för att ta tillbaka honom. Resten av familjen är inte road, och som väntat faller familjelivet sönder allt mer igen. Jag tycker dock inte att familjens reaktioner känns trovärdiga. Harriet är den enda som alls vacklar i sina reaktioner mot Ben, och även hon är mestadels negativt inställd, men här finns i alla fall ett tvivel.

Upplägget är helt klart konstruerad för att leda fram till att boken ska handla om familjens sönderfall, och för att åstakomma det så går boken fort fram genom åren. En mening i förbifarten kan vara ett halvår, även om resten av stycket handlar om samma middag. Det känns hafsigt, och jag tror att boken hade vunnit på att ha kapitel med datum på istället för att försöka töja ut en episodisk berättelse till något som ska likna ett heltäckande berättande.

Språket känns också distanserat. Dialoger och direkta beskrivningar är det inget fel på, men mycket av det sammanhållande materialet är allt för skissartat och beskrivande för att kännas levande.

Doris Lessing: The Fifth Child
Jonathan Cape, 1988
133 sidor
ISBN: 0-224-02553-8

Andra bloggar om: böcker, läsning, doris lessing, the fifth child, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, doris lessing, the fifth child, nobelpristagare
intressant.se

2009-83: Bodil Jönsson: Tio tankar om tid - tio år senare

Tio tankar om tid - tio år senare är (som man kanske kan gissa) en uppföljare till boken Tio tankar om tid. Den äldre boken är precis vad den säger sig vara: ett antal reflektioner om tid; hur den uppfattas och hur vi använder den. Jag tyckte att den var både intressant och tänkvärd.

Det gjorde att jag var nyfiken på vad den här nya boken skulle innehålla. Det visar sig rätt snart att den här boken är mer av ett hopkok, och utan att det ens finns någon vettig spik att koka soppan på. I början går Bodil Jönsson igenom vad som hänt under de tio år sedan den första boken kom ut och det har hänt en hel del, både på internet och i den vanliga världen.

Det är väl i och för sig vettigt att börja med att titta på vad som hänt, men sedan känns det som att mycket av det rinner ut i sanden. De kommande kapitlen anknyter inte i någon större utsträckning till den förra boken, och inte heller till varandra. Istället filosoferas det om miljön, forskning om hälsa till skillnad från om sjukdomar och att bli gammal. Jag ska inte säga att texterna är ointressanta, men de känns spretiga och utan större sammanhang, och man kan fråga sig vad de gör under den samlingstitel som boken erbjuder. Man får lätt intrycket att det helt enkelt är bra för försäljningen att anknyta till den förra boken.

En av de nya observation man kan hitta om tid är att vi numer sägs befinna oss i en antecipatorisk tid, en prenässans. Vi tar ofta ut det som ska hända innan det hänt, eller åtminstone så förväntar vi oss att allt ska hända direkt istället för att planera och gå och vänta på saker. Författaren förefaller helt säker på att detta har med nätet att göra, och det må väl vara hänt, men hon har också en väldigt uppenbar (men inte direkt uttalad) negativ inställning till det allra mesta som har med detta nät att göra. Lärandet blir annorlunda av att Google ger tillgång till svar direkt och relationer blir plottriga av att hanteras en-till-många via Facebook och Twitter istället för en-till-en med telefon, där det tar en massa tid. Exakt så säger hon. Det framhålls implicit som en fördel att det tar en massa tid att umgås via telefon.

För mig säger det framför allt att hon är uppvuxen före internet och aldrig har vant sig vid det, och just att hon inte har någon större insikt i hur modern kommunikation på internet fungerar är uppenbart även av andra delar av boken. Själv har jag aldrig haft så tät och ingående kontakt med mina bekanta som jag har med internet. Det är inte ett sämre medium för sociala kontakter än telefon, det bara fungerar annorlunda och kräver (som alla medium) att man kan hantera det.

Jag måste säga att jag blev besviken på den här boken. Framför allt för att den försöker framstå som något den inte är, men också för att den är spretig. Den har en del intressant att säga, men det hade gjort sig bättre under en annan titel eller i en annan form.

Bodil Jönsson: Tio tankar om tid - tio år senare
Brombergs, 2009
150 sidor
ISBN: 978-91-7337-218-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, bodil jönsson, tio tankar om tid, tio år senare
Technorati tags: böcker, läsning, bodil jönsson, tio tankar om tid, tio år senare
intressant.se

2009-82: Terry Pratchett: Nation

Nation är, om jag minns rätt, Pratchetts första bok som inte handlar om Discworld och inte är en ungdomsbok sedan Good Omens. Vid en första anblick utspelar den sig i vår värld, men när man tittar lite närmare är det en lätt modifierad version av den, men skillnaderna är inte speciellt stora.

Tiden är 1800-tal och det brittiska imperiet är på sin topp. Det vet dock inte Mau som lever på en liten ö i pelagiska oceanen (vilket är vad stilla havet kallas i den här versionen av vår värld). Han skickas iväg till en annan ö för att genomgå en manbarhetsrit som innebär att han under en månad inte bara måste överleva utan även lyckas bygga en kanot och ta sig tillbaka hem. Det verkar som om han inte ska ha några stora problem med det, men precis som han håller på att paddla hem så far en tsunami fram över öarna. Han lyckas efter ett tag hitta tillbaka till sin hemö men inser att han är den enda människa som finns kvar.

Fast kanske inte, ändå. Han hittar en underlig spökflicka som tillhör byxfolket (det vill säga västerlänningar) och som spolats iland tillsammans med hela skeppet hon befann sig på. Hon var dock den enda (förutom en papegoja) som överlevde.

Mau och Ermintrude (som tar tillfället i akt att börja kalla sig Daphne) tvingas överleva ensamma på ön bäst de kan. Till att börja med måste de lära sig att kommunicera. En grundläggande nivå av kommunikation får de till ganska snart, men att förstå hur den andra parten tänker tar längre tid. Mau är uppvuxen som jägare och fiskare på en liten ö utan några tekniska apparater medan Daphne kommer från det övre samhällsskiktet i England. De har olika uppfattningar om det mesta, och det här använder Pratchett naturligtvis som material för diverse satiriska nedslag.

Just detta är också den aspekt av boken som fungerar bäst. Pratchett är ingen oäven satiriker (vilket för den delen visar sig i många av de senare Discworldböckerna också), men här har han låtit den delen av sitt skrivande få lite mer utrymme än vanligt. Det förekommer en del humor också, men i första hand av den underfundiga typen. Både ordvitsar och ren slapstick hålls kort, och det passar den här boken bra.

Handlingen är inte speciellt komplicerad; i första hand är det interaktionen mellan Maus värld och Daphnes bakgrund som är det intressanta, men det uppstår även en spänning i och med att det naturligtvis är känt ungefär var Daphne befinner sig, så man kan gissa att det förr eller senare kommer att komma någon och leta efter henne. Det visar sig också att det finns mer i Maus samhälles bakgrund än man kanske tror.

Förutom det rika satiriska innehållet är det här även en bok om att växa upp. Både Mau och Daphne är tonåringar och deras situation tvingar dem att lära sig att klara sig själva (så småningom i sällskap av fler överlevare som kommer paddlande från andra öar). Även detta tema hanteras väl; på det hela taget tycker jag att det här är en av Pratchetts bästa böcker på länge. Man får nästan intrycket att han i viss mån blivit en fånge i sin egen värld. Många av de senare discworldböckerna ägnar sig till stor del åt att satirisera över vår värld och det är inte utan att man kan tro att de hade kunnat bli bättre om de inte hade varit intvingade i discworldmallen. Å andra sidan är det ibland lättare att visa på brister i vår värld genom att skriva om en helt annan värld. Man kan i alla fall notera att discworld blivit allt mindre discworldig med åren. Många av de konstigheter den hade från början har försvunnit. Man kan väl anta att det med tiden blev tröttsamt påpeka dem om och om igen, för varje ny del i serien.

Pratchetts näst bok är återigen en discworldbok, rent av en trollkarlsbok. Det brukar vara de delhandling som handlar närmast hur discworld ursprungligen betedde sig. Det ska bli intressant hur det känns att återgå dit efter den här utflykten i en helt annan värld.

Personligen gillade jag detta Nation skarpt. Jag hoppas att Pratchett skriver fler böcker som inte har med discworld att göra (vilket inte betyder att jag ogillar discworld, men att jag gärna ser mer variation).

Terry Pratchett: Nation
Corgi, 2009
410 sidor
ISBN: 978-0-552-55780-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, terry pratchett, nation
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, terry pratchett, nation
intressant.se

2009-81: Arnaldur Indriðason: Frostnätter

Frostnätter är den senaste deckaren i serien om den isländske polisen Erlendur Sveinsson. Den här gången är den tekniskt sett helt befriad från polisutredning, men ändå är allt som vanligt. Erlendur får ta hand om ett självmordsfall, och det verkar från början som ett solklart fall. Men det är något som inte stämmer.

Han får ett vagt tips och börjar snoka lite. Som den romanpolis han är så snokar han utan att ha någon officiell utredning som uppbackning, och gör istället allt själv via kontakter, efterforskningar på fritiden och diverse andra tveksamheter som jag har svårt att tro att en polis skulle komma undan med i verkligheten. Om vi nu ska vara på det humöret så är Erlendur själv en polis som har svårt med det mesta utom jobbet; hans familj är det inte så mycket med. Bokens upplösning baserar sig på händelser som ligger lång tillbaka i tiden, och viktiga ledtrådar portioneras ut till läsaren i kursiva avsnitt då och då. Det är som upplagt för en deckare som följer alla mallar. Och ändå... ändå är det så bra. Arnaldur Indriðason lyckas ta alla de här klichéerna och göra en riktigt bra bok av dem.

Erlendur reser runt i ett kallruggigt Island och snokar och skalar av lager efter lager från den lök som den här härvan visar sig vara. Eller på sätt och vis är det två fall, fast ändå inte. Jag ska inte avslöja detaljerna om detta, men jag tycker om sättet det hanteras.

Genom hela boken återkommer temat att människor ibland har svårt för att prata med varandra och vilka oanade konsekvenser det kan få, både nu och långt senare. Det gäller Erlendur (både som barn och vuxen) och det gäller människorna runt honom, både de som är direkt inblandade i den här härvan och de som bara skymtar i periferin av den.

För den som tycker att deckare ska innehålla en massa action så är det här fel bok. För den som tycker om psykologiska historier där motiven ligger som isberg under ytan och bara långsamt friläggs är det däremot utmärkt läsvärt.

Arnaldur Indriðason: Frostnätter (Harðskafi)
Norstedts, 2009 (originalet 2007)
Översättning: Ylva Hellerud
311 sidor
ISBN: 978-91-1-302005-1

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, arnaldur indriðason, frostnätter
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, arnaldur indriðason, frostnätter
intressant.se

2009-80: Fred! 100 röster mot våld och krig

Jag fick Fred! 100 röster mot våld och krig som ett slumpmässigt neddimpande recensionsexemplar idag. Jag hade bara tänkt att bläddra lite i den och sedan göra något annat, men det slutade med att jag läste den från pärm till pärm.

Texterna är en blandad skara. De kommer från FN-dokument och kändisar, men även från (i alla fall för mig) helt okända personer. De varierar i längd från ett par rader till ett par sidor och de allra flesta av dem är bra. Rätt många har en positiv vinkel, men absolut inte alla. Framför allt så finns en del riktigt smärtsamma berättelser i de texter som till slut kommer till en hoppfull avslutning. Det sammanhållande i texterna över huvud taget är hopp och envishet; det går att förändra världen! Det är bara att sätta igång och göra det -- om man bara väntar händer ingenting.

Bildmaterialet tar upp mer plats än texten och är nästan genomgående excellent. Även här är spridningen stor; allt från vardagliga porträtt till riktigt klassiska bilder som den nakna vietnamesiska flickan med napalm på ryggen (som även skrivit en av texterna), den kinesiska studenten som stoppar stridsvagnar på Himmelska Fridens Torg (var är han idag?) och soldater i en helt utbombad skog i Ypres under första världskriget.

Läs, titta, berörs, tänk!

Saam Kapadia & Jeppe Wikström: Fred! 100 röster mot våld och krig
Bokförlaget Max Ström, 2009
192 sidor
ISBN: 978-91-7126-147-2

Andra bloggar om: böcker, läsning, fred, saam kapadia, jeppe wikström, foto
Technorati tags: böcker, läsning, fred, saam kapadia, jeppe wikström, foto
intressant.se

2009-79: Amos Oz: Att känna en kvinna

Huvudpersonen i Att känna en kvinna, Joel, är spion och reser mycket kors och tvärs i världen. En dag när han är borta så dör hans fru i en olycka. Joel åker naturligtvis hem, men passar även på att börja ett nytt liv. Han flyttar till en förort med sin dotter, mor och svärmor och han passar även på att ta farväl av sitt jobb.

Han kommer underfund med att det är mycket han inte vet även om de som är närmast honom. Trots sitt spionerande saknar han den information han tycker att han borde ha. Som läsare upplever man inte det här som fullt lika underligt, för familjen har länge levt på ett sätt som verkar lite underligt: Joel, frun och dottern har alla haft egna rum och en tyst överenskommelse om att inte gå in i varandras rum. När de träffas i de gemensamma utrymmena pratar de mest om oväsentligheter.

Den här bristen på samhörighet inom familjen kan även sägas återkomma mellan boken och läsaren. Dottern i familjen har något slags medicinskt problem, men det refereras bara till som hennes "tillstånd" och det framgår att hon ibland får något slags anfall, men det sägs inget om vad som händer. Så småningom spekuleras det om epilepsi, men läsaren får aldrig någon klarhet. Eftersom hon aldrig får några anfall i boken så kan det tyckas egalt vad det är hon lider av, och är väl också det, men jag inser inte poängen med att boken anstränger sig för att göra hennes problem mer mystiskt än det borde vara. Problemet har en viss signifikans för handlingen, men bara som medicinskt problem; vad det är mer specifikt spelar ingen roll.

Språkligt är jag lite kluven till boken. Den är välskriven med en del formuleringar som återkommer som något slags mantran och Joel och hans funderingar beskrivs bra, men samtidigt kan jag inte komma ifrån en känsla av distans när jag läser. Jag blir inte så engagerad i honom som jag borde kunna bli; hans situation griper mig inte. Jag har inte bestämt mig för om det har med presentationen att göra eller om det är en effekt av den kyliga relationen inom Joels familj (även om jag inte tror att den är tänkt att framstå som kärlekslös, bara ... annorlunda).

Amos Oz: Att känna en kvinna (L'daat Isha)
Wahlström & Widstrand, 1992 (originalet 1989)
Översättning: Mose Apelblat
268 sidor
ISBN: 91-46-16208-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, amos oz, att känna en kvinna
Technorati tags: böcker, läsning, amos oz, att känna en kvinna
intressant.se

Herta Müller årets litteraturpristagare

Som många andra litteraturintresserade har jag följt med och spekulerat i vem som skulle få årets litteraturpris i litteratur. Jag tittade igår på Ladbrokes lista över vilka potentiella vinnare de gav lägst odds på och konstaterade att jag läst fyra av de sannolikaste fem. När Peter Englund idag öppnade Akademiens dörr och avslöjade pristagaren var det den femte, Herta Müller, som jag alltså inte läst något av. Jag kan i alla fall säga att jag kände till henne, och inte ens det har varit självklart om jag tittar på tidigare vinnare. Andras kommentarer: DN (1, 2, 3, 4), SvD (1, 2, 3), Bokhora, Bokmania, Daniel Åberg

Precis som förra året diskuteras det även om det har förekommit någon läcka hos Akademien. Müllers odds hos Ladbrokes föll stadigt från det att de första listorna publicerades tills tillkännagivandet, precis som för Le Clézio förra året. Det må vara hur det vill med det, men vissa har i alla fall haft bättre koll eller tur än andra: DN publicerade en stor recension av Müllers senaste bok idag med rubriken "Årets Nobelpristagare?", och tydligen var de även som ensam tidning på plats hemma hos Müller när priset tillkännagavs. Om eventuella läckor: SvD, Newsmill (1, 2, 3)

Jag har läst det mesta som skrivits om Müller nu efter tillkännagivandet av priset, och såg även Babels specialsändning nyss, och jag tycker att hon låter som en intressant författare. Jag ska se till att läsa något av henne så snart jag kan få tag i en bok av henne.

Jag jobbar på att läsa något av varje nobelpristagare.

Andra bloggar om: böcker, läsning, herta müller, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, herta müller, nobelpristagare
intressant.se

2009-78: John Steinbeck: Möss och människor

Henrik fick i uppdrag att skriva om Möss och människor i skolan, så när boken ändå låg framme hemma så passade jag på att läsa den.

Den handlar om George och Lennie, två lantarbetare som vandrar runt i USA och tar jobb där de får. De när en dröm om att en dag kunna skaffa sig en egen gård i Kalifornien, men det kräver mer pengar än de har. Lennie är milt uttryckt inte speciellt begåvad, men som kompensation är han väldigt stark. George har det inte alltid så lätt att få Lennie att förstå vad han ska göra för att komma någonstans i livet, men när de väl är på plats och arbetar gör han bra ifrån sig.

Boktiteln syftar på en dikt av Robert Burns där bland annat följande rader finns

The best laid schemes o' mice an' men
Gang aft agley,
An' lea'e us nought but grief an' pain,
For promis'd joy!

och de är en bra sammanfattning av den här kortromanen. George och Lennie har en dröm om hur de vill ha det i framtiden, men deras plan faller sönder. Det här är en sorglig bok där Steinbeck på ett litet utrymme hinner visa upp de problem som vänskap kan leda till men även ge en målande beskrivning av ett USA som inte längre finns.

John Steinbeck: Möss och människor (Of Mice and Men)
Forum, 2006 (originalet 1937)
Översättning: Sven Barthel
105 sidor
ISBN: 91-37-04666-7

Andra bloggar om: böcker, läsning, john steinbeck, möss och människor, nobelpristagare
Technorati tags: böcker, läsning, john steinbeck, möss och människor, nobelpristagare
intressant.se

Album med Bokhora

Nu har jag läst det första numret av Norstedts nya tidskrift Album. Det här numret är gästredigerat av Bokhora, och den som läser bloggen kommer garanterat att känna igen sig. Precis som på nätet är det medryckande, personligt och engagerat. Även innehållsmässigt ligger Album nära bokhora.se, med skillnaden att Album inte innehåller några bokrecensioner (och det är inte fråga om återtryck av texter från bloggen, bara texter i samma stil). Det gör att Album känns lite mer tidlös än den skulle gjort annars; nu handlar det om läsning i allmänhet utan att hänga upp sig på några nyutkomna böcker. Jag vill också berömma Pelle Forsheds illustrationer, både de tecknade porträtten av bokhororna själva och en del annat.

Det här numret av Album är alltså utmärkt läsning, precis som bokhora.se brukar vara. Det jag saknar är något slags information om vad Album ska vara i framtiden. Som jag förstått det så är det tänkt att varje nummer ska ha olika redaktörer, och alltså kommer tidskriften rimligen att variera i innehåll och stil rätt mycket från nummer till nummer. Det låter som en intressant idé, men det gör det naturligtvis också vanskligt att säga något om kommande nummer utifrån detta. Det är också lite synd att det inte sägs något om detta upplägg i själva Album i sig.

Andra bloggar om: böcker, läsning, tidskrifter, album, bokhora
Technorati tags: böcker, läsning, tidskrifter, album, bokhora
intressant.se

2009-77: Martin Gellerstam, red.: SAOL och tidens flykt

I SAOL och tidens flykt presenteras ett antal artiklar om ordlistan SAOL och dess historia. Här presenteras exempelvis historien bakom hur ordlistan över huvud taget kom till och hur man resonerat när man gjort de olika upplagorna.

Spelet inom akademien när det gäller hur ordlistan ska förhålla sig till de olika språkreformer som skett under ordlistans livstid (slopandet av substantivens genus, avskaffandet av gammalstavning och slopandet av verbens pluralformer) presenteras också, och vi får en genomgång av hur ordlistan tagit emot låneord genom tiden (framför allt från franska och engelska, men även tyskt inflytande noteras).

De här historiska kapitlen är alla intressanta, men det är lite synd att de publiceras som separata artiklar av olika författare. Den presentationsformen ger onödigt mycket repetition av information från tidigare kapitel. Det hade varit bättre att låta varje författare skriva om det de kan bäst, men sedan gå igenom och integrera materialet till en mer sammanhållen text. Texten är fortfarande läsvärd, men den hade kunnat vara bättre.

I slutet av boken finns ett avsnitt om den interna databas som används för att bygga upp SAOL, samt den digitala utgåvan SAOL Plus. En del av det här avsnittet är också bitvis intressant, men en allt för stor del av kapitlet låter som en handbok till ett datorprogram, skriven av en allt för entusiastisk författare. Att sökresultat kommer nästan omedelbart (vilket påpekas åtskilliga gånger) framstår inte som något annat än självklart i Googleåldern.

Med detta sagt så är SAOL och tidens flykt klart läsvärd för den som är intresserad av språk.

Martin Gellerstam, red.: SAOL och tidens flykt: Några nedslag i ordlistans historia
Norstedts, 2009
181 sidor
ISBN: 978-91-1-302270-3

Andra bloggar om: böcker, läsning, svenska akademien, saol och tidens flykt, martin gellerstam, språk,
Technorati tags: böcker, läsning, svenska akademien, saol och tidens flykt, martin gellerstam, språk,
intressant.se