onsdag, maj 20, 2009

Jonas Gardell, Stasis bäste vän

Det har blivit diskussion om Jonas Gardells artikel om nätanonymitet i kommentarerna till min recension av Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Jag började skriva en kommentar om det, men det blev så långt så jag gjorde det till ett nytt inlägg istället:

Det Gardell skriver om men undviker att nämna vid sitt rätta namn är ett övervakningssamhälle med åsiktsregistrering. Han kallar det demokrati. Han vill ha rätten att "öppet kunna uttrycka sina åsikter utan att riskera att trakasseras" men det han argumenterar för är att man inte ska få säga något utan att identifiera sig.

Tänk nu efter vad det innebär. Varje gång du vill säga eller skriva något måste du identifiera dig. Det innebär legitimationskontroll vid brevlådan, exempelvis. Posthemligheten kan man glömma. Nu kan man hävda att Gardell pratar om internet och inte om brevlådor, och det är sant. Det är just det som visar hur farligt oinsatt han är. Internet är inte en leksak som vi kan sätta skilda regler för. Internet är en del av verkligheten, och det måste fungera som resten av verkligheten. Vi är vana vid att det är OK att skicka anonyma brev på papper och det måste vara självklart att detsamma gäller på nätet. Alternativet är total övervakning, och det innebär att staten kommer att ha tillgång till ofantliga mängder information om var och en som staten inte bör ha. Varje gång du skickar mejl kommer det att sparas inte bara vem du skickar det till utan vad du skrev. Vilka webbsidor du tittar på kartläggs. Alla saker du köper på nätet bokförs. Summan av den här informationen blir en mycket detaljerad bild av ditt privatliv, och den kommer staten att ha tillgång till.

Ju mer information det finns desto troligare är det att allt eller delar av den kommer att komma på villovägar. En databas med så detaljerad information om privatpersoner kommer att vara värd stora pengar som underlag för reklam eller för den delen utpressning (vet din man om att du tittar på de här webbsidorna?), och ju värdefullare informationen blir, desto större är också risken att någon kommer att använda den till saker den inte var tänkt att användas till.

Detta kallar Gardell demokrati. Jag kallar det Stasi.

Jag noterar också att Gardell som hastigast försöker sig på att dra växlar på historien med Arbogafallet. Jag vet inte om han är oinsatt som tror att det hände som han säger, eller cynisk som drar historien trots att han vet att den är felaktig. Det spelar mindre roll. Fakta är att bilderna det handlade om publicerades av en domstol genom att de skickade hela förundersökningen till en privatperson som begärde ut informationen, eftersom den var allmän handling. Privatpersonen lade upp förundersökningen på The Pirate Bay. Några få personer laddade ner informationen under någon månads tid. Sedan fick gammalmedia nys om historien och basunerade ut det över landet, och informationen laddades raskt ner av tusentals personer. Man skulle kunna tycka att det vore intressant att klandra någon av de aktiva parterna här: domstolen, privatpersonen eller gammalmedia. Men nej.

Istället går mediadrevet mot The Pirate Bay. Så vad har de gjort? Det som gjorts är att privatpersonen gjort förundersökningen tillgänglig på sin dator, och sedan talat om det för The Pirate Bay. När sedan någon söker efter förundersökningen på The Pirate Bay så berättar de att den finns på privatpersonens dator, och så kan den som sökte hämta informationen därifrån. The Pirate Bay fungerar alltså som en telefonkatalog. Förundersökningen har aldrig lagrats hos dem, och de har alltså ingen som helst makt att ta bort den från nätet. Och ändå är det dem som mediadrevet går mot.

Detta är naturligtvis känt sedan länge, men den som vill försöka ta en billig poäng i en debatt kan försöka låtsas som om det inte vore det. Sådana billiga trick fungerar inte, för nätet glömmer aldrig.

Gardells problem är att han är kontroversiell. Han är både bög och kristen och rätt högljudd om både och. Han är inte direkt den som drar sig för att häckla folk i sina framträdanden, men jag antar att han inte tycker att han tillhör pöbeln eftersom han är ensam. Samtidigt vill han ha ett privatliv. Jag förstår att det inte är lätt, men Gardell har valt att trampa på rätt många tår för att komma dit han är idag. Jag förstår om det finns de som gärna trampar tillbaka på hans tår. Det betyder inte att jag tycker att det är OK att mordhota honom, men sådant finns det redan lagar mot. Att det inte alltid går att lagföra den som gör det via nätet är inget konstigt. Det går inte att lagföra alla som mordhotar någon via anonyma pappersbrev heller.

Egentligen kokar det hela ner till Voltaires berömda uttalande: "Jag avskyr dina åsikter men jag skulle kunna ge mitt liv för att du skall få ha dem." Yttrandefrihet är svårt. Det svider. Folk kommer att säga saker som sårar, som vilseleder, som är totalkorkat. Lev med det. Det kallas frihet.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, maj 18, 2009

2009-33: Unni Drougge: Boken i mitt drama kallas kärlek

Unni Drougges senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek kan laddas ner från The Pirate Bay. Det som är lite ovanligt är att det är Unni själv som har lagt upp den.

I ett tidigare inlägg (skrivet innan jag lyssnat ut boken) skrev jag
Ett förlag kan naturligtvis göra samma sak som Unni, och rent tekniskt kan de göra det bättre. Hennes bok är producerad så billigt som det går, och visst märks det. Ljudkvaliten i sig är det inget fel på (jag har hört sämre ljud i professionellt utgivna böcker), men redigeringen är lite slarvig. Vid något tillfälle har man missat att klippa bort omtagningar, vilket definitivt förstör illusionen. Man hör också när läsarna vänder blad, men det tycker jag inte stör utan tillför snarast en känsla av en riktig uppläsning istället för något helt sterilt.
och det gäller fortfarande. Det märks att det här är en produktion som är gjord på en minimal budget. De flesta podcast jag lyssnar på (producerade av amatörer) låter proffsigare än så här, men det handlar om program på max en timme medan detta är en hel roman på över femton timmar.

Det känns som om Unni är ovan att läsa på det här sättet (eller så är det bara det att de flesta andra jag lyssnar på är hårdare redigerade), men om vi bortser från de rent redigeringsmässiga bristerna så tycker jag att läsningen oftast är bra. Förutom Unni själv (som läser de delar av boken som hon själv presenterar) så finns avsnitt ur hennes son Gogges perspektiv. Dessa läses av Linus Raudsepp som dels känns mer varm i kläderna som uppläsare och som också har en röst och en arrogant attityd som passar bra till texten.

Själva boken beskriver en period i Unnis liv där hon träffar en ny man, blir kär i honom trots att varningsklockor borde ringa. Hon har sedan tidigare erfarenhet av misshandlade män och lever på att föreläsa om sådant, och ändå misslyckas hon uppenbarligen att se varningstecknen när det gäller sin egen relation. Hon går mot bättre vetande med på både det ena och det andra som hennes nya pojkvän vill, och sjunker allt djupare i något slags känslomässig misär.

Eftersom hon skriver den här boken så reser hon sig också till slut ur eländet. Det som framför allt slår mig om innehållet (där jag naturligtvis inte kan veta vad som är sant och inte) är hur fantastiskt naiv Unni tycks vara.

Tyvärr finns det även en annan sak som slår en, och det är att språket inte alltid håller. Unnis prosa är oftast rätt blommig; det är gott om ord och ibland får hon till formuleringar som är riktigt bra. Problemet är att hon verkar skriva ungefär med samma precision som ett hagelgevär. För varje hagel som träffar precis mitt i prick så finns det ett stort gäng som visserligen träffar men inte är exakt där de borde vara och ytterligare några som är fullständigt på fel ställe. Med tanke på att det här (som redan nämnts) är en ljudbok med redigeringsproblem så är det möjligen lite vanskligt att säga vad som är problem med prosan och vad som är rena felläsningar, men det finns en del kreativa fall av blandade metaforer och felanvända ord. Ett exempel som jag råkar komma ihåg är "jag svalde det med hullingar och hår". Det ledde visserligen till en del smärta efteråt, men det var den känslomässiga sorten och inte den med direkt man skulle kunna förvänta sig av uttrycket.

Jag misstänkte att Unni Drougge inte riktigt skulle vara min påse, men eftersom jag inte hade någon annan ljudbok till hands så tyckte jag att det var ett bra tillfälle att prova den här som så lägligt dök upp.

Unni Drougge: Boken i mitt drama kallas kärlek
Uppläsare: Unni Drougge & Linus Raudsepp
15h 16m 11s
mp3-filer

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

lördag, maj 16, 2009

Hugonominerade noveller, 2009

Under några av LSFFs bokmöten brukar vi läsa de texter som är nominerade till Hugo-priset. Under det senaste mötet klarade vi av de fem texterna som var nominerade i novellkategorin.

Alla de nominerade novellerna går att ladda ner härifrån.

De nominerade är

  • "26 Monkeys, Also the Abyss" av Kij Johnson.
  • "Article of Faith" av Mike Resnick.
  • "Evil Robot Monkey" av Mary Robinette Kowal.
  • "Exhalation" av Ted Chiang.
  • "From Babel's Fall'n Glory We Fled" av Michael Swanwick.


26 Monkeys, Also the Abyss handlar om en kvinna som plötsligen får för sig att köpa ett cirkusnummer bestående av 26 apor som gör diverse trick och sedan hoppar ner i ett badkar och försvinner spårlöst. Hon vet inte själv hur det hela fungerar, men så länge det fungerar spelar det ingen större roll. Den här novellen är bra på beskrivningar och kort om förklaringar. Apornas försvinnande presenteras som ett mysterium och vi får egentligen inga ledtrådar till vad som verkligen händer, men jag tycker att det är helt okej så. Apcirkusen sätter igång en process i henne, och det verkar inte vara första gången det händer. Jag gillar den här; ett kul mysterium som är väl berättat.

Article of Faith är den näst intill obligatoriska novellen av Mike Resnick, och en ovanligt bra sådan. Den är som vanligt sentimental, men den här gången går det inte (som ofta annars) överstyr. Handlingen är inget speciellt revolutionerande i sig (det handlar om en robot som jobbar hos en präst och försöker komma underfund med konceptet "religion") men jag tycker att det behandlas rätt väl. Det finns ett par moment av religionskritik, men jag misstänker att det inte riktigt är meningen så. Oväntat bra från Resnick som jag inte hade så höga förväntningar på.

Evil Robot Monkey är mycket kortare än de övriga novellerna; bara tre sidor. Den är i och för sig välskriven och lyckas presentera förvånansvärt mycket på det lilla utrymmet, men den känns fortfarande för avhuggen för att ha en chans i tävlingen. Novellen handlar om en apa (igen!) som fått någon form av implantat och blivit smartare, och därmed varken platsar som apa eller som människa.

Exhalation är den andra novellen jag läser av den haussade Ted Chiang, men tyvärr måste jag säga att även den här blev en besvikelse. Den utspelar sig i en värld där allting drivs av komprimerad luft, inklusive människorna. Det låter jätteknepigt, men det fungerar faktiskt inom novellens premisser. Problemet är att novellen inte är mycket mer än den skojigt uttänkta världen. Den ger iofs sense of wonder, men jag tycker att det inte hade varit fel med lite karaktärer, känslor eller drama också. Just nu är novellen väldigt kall.

From Babel's Fall'n Glory We Fled går ut hårt med att göra en maffig beskrivning av Babels torn och sedan placera huvudpersonen i tornet, när det faller. Här finns varelser av olika slag, och en av dem kommunicerar genom ett "språk" som i novellen presenteras som ett slags träd av ord. Det är väldigt svårt att beskriva, men det fungerar förvånansvärt bra. Man får en känsla för vad det är som ska framföras, men det känns samtidigt väldigt annorlunda. Trots de här styrkorna tyckte jag inte att novellen var helt övertygande, och den engagerade mig inte riktigt.

Min rankning av novellerna:

  • "26 Monkeys, Also the Abyss" av Kij Johnson.
  • "Article of Faith" av Mike Resnick.
  • "From Babel's Fall'n Glory We Fled" av Michael Swanwick.
  • "Exhalation" av Ted Chiang.
  • "Evil Robot Monkey" av Mary Robinette Kowal.


Vi gjorde även en omröstning på bokmötet enligt samma regler som används vid det riktiga Hugo-omröstningen, och om vi åtta som var på mötet skulle bestämma så är det "From Babel’s Fall’n Glory We Fled" som ska få hugon.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, maj 13, 2009

2009-32: Fritz Leiber: Conjure Wife

Conjure Wife handlar om en universitetsprofessor i en liten amerikansk småstad, och till en början verkar den som en helt normal samtidsroman. Det går dock rätt fort över när professorn upptäcker att hans fru och många andra kvinnor kan trolla.

Från början var det hela en upptäckt han gjorde mer eller mindre av misstag. Så här femtio år efter att boken skrevs måste jag säga att omständigheterna runt det hela känns lite styltade eftersom det presenteras som uppseendeväckande att mannen överhuvud taget befinner sig i sin frus privata rum i deras gemensamma hus, men jag vet inte vad som var normalt för amerikanska akademiker på 50-talet. Efter det blir det snabbt mer dramatiskt när professorn blir tvungen att omsätta informationen han snubblat över i praktisk handling.

Jag gillar sättet som den här boken kombinerar det väldigt alldagliga i professorns liv (studentmöten, föreläsningar, intern politik på institutionen) med magi och diaboliska konspirationer bland de trolldomskunniga kvinnorna. De två olika miljöerna är väldigt annorlunda, men kombinationen av dem fungerar.

Fritz Leiber: Conjure Wife
Ace, 1981 (originalet 1953)
210 sidor
ISBN: 0-441-11712-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, maj 11, 2009

2009-31: Jens Lapidus & Peter Bergting: Gängkrig 145

Gängkrig 145 är Jens Lapidus tredje bok i den serie han kallar "Stockholm noir". Den är alltså besläktad med Snabba cash och Aldrig fucka upp. Det är samma mörka miljöer med gäng, droger och våld, och en del av de personer som förekommer är bekanta för dem som läst de tidigare böckerna.

Det som särskiljer den här boken från de tidigare böckerna är att den inte är en vanlig roman utan ett seriealbum. Historien är helt klart Lapidus, men Peter Bergting har gjort ett mycket bra jobb med att skapa bilder som passar bra till historien och som stämmer bra med stilen. Lapidus berättande brukar vara korthugget, nästan upphackat i sina formuleringar. När historien presenteras i bilder så framgår inte detta riktigt lika tydligt eftersom de berättande bitarna ofta presenteras i bild istället och den mesta texten är repliker. Detta gör att den här historien kan kännas lite mer tillbakalutad jämfört med de tidigare, trots att det här egentligen är en kortare historia.

Vad man också kan notera jämfört med de tidigare böckerna är att det i den här finns en person som framstår som mer renodlat på den goda sidan än vad någon huvudperson i romanerna gjort. Där är alla personer mer eller mindre korrumperade, men alla har också bra sidor. Flera av personerna här är också sådana, men inte alla. Möjligen är det också en effekt av att det här är en kortare historia; det finns helt enkelt mindre plats att utveckla alla personerna.

Jag tyckte mycket bra om Snabba cash. Uppföljaren Aldrig fucka upp kändes inte lika intressant eftersom den i princip kändes som samma bok igen. Det är möjligt att den är lika bra som den första om man läser dem i omvänd ordning, men för mig var det lite för lika. Gängkrig 145 förnyar konceptet, men jag tror att det hela skulle vinna på att historien var lite längre. Det här är inte någon dålig bok, men den känns en smula kortfattad.

Jens Lapidus & Peter Bergting: Gängkrig 145
Wahlström & Widstrand, 2009
opaginerad
ISBN: 978-91-46-21955-2
Artikel i DN

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

fredag, maj 08, 2009

Uppsagd

I dag har jag fått reda på att jag kommer att bli uppsagd under hösten eftersom kontoret jag jobbar på ska flytta till Stockholm (och det har jag inte lust med), så det är dags att se sig om efter något annat att göra. Exakt vad det kommer att bli har jag ingen aning om, men det löser sig säkert. Jag kan nätverk, IP-telefoni och diverse annat relaterat om det är någon i Linköping som är intresserad.

Å andra sidan kunde det vara kul att prova på något helt annat. Undrar vad, bara...

Andra bloggar om:
Technorati Technorati tags:
intressant.se

onsdag, maj 06, 2009

Ett antal svenska ljudboksförlag var först ut att få missfostret IPRED provat i domstol i hopp om att bevara sin affärsmodell med tvångsmedel. Eftersom det (oavsett domstolens utslag) naturligtvis är dömt att misslyckas på sikt så är det trevligt att se att man även funderar lite kring alternativa affärsmodeller i stil med Spotify för ljudböcker.

Tanken på att få sina ljudböcker streamade och inte behöva hantera någon fysisk produkt alls är först lockande eftersom det är ljudet som är det intressanta, inte förpackningen. Problemet är att jag (och gissningsvis många med mig) läser ljudböcker i första hand när vi är på språng. Själv läser jag en stor del av de ljudböcker jag konsumerar medan jag cyklar till och från jobbet. I den situationen är en dator med internetuppkoppling inte tillgänglig, vilket så klart är ett problem. Man kan tänka sig att streama till en telefon istället, men då uppstår problemet att det skapar trafikkostnader istället. Ljudböcker är dyrt redan som det är. Jag tror att man måste inse att en stor andel av lyssnarna är ute efter mp3-filer som kan laddas in på vilken spelare som helst. Som det också konstateras i artikeln måste även en Spotify-liknande lösning finansieras, och det är nog inte många ljudboksläsare som skulle acceptera regelbunden reklam i boken. Jag skulle inte göra det.

Tyvärr så finns det inte så mycket nytänkande i artikeln som man kunde hoppats på. Shadi Bitar, VD på ljudboksförlaget Earbooks, presenterar samma trötta felslut som vanligt:
Författare som inte vill tillgängliggöra sina verk gratis ska ha rätt att få betalt.
Så är det naturligtvis inte. Det står alla författare fritt att inte göra sina verk tillgängliga gratis. Det finns däremot ingen rättighet för någon författare att få betalt för sina verk. Om de har tur finns det läsare som är beredda att betala, men det är ingen rättighet. Det är en fri marknad, och den som inte är attraktiv får inga pengar.

Helena Gustafsson, VD på Storyside, spekulerar lite över om allt behöver kosta pengar:
Numera finns det äldre ljudböcker som inte köps i speciellt stor utsträckning och en idé är att de titlarna är gratis eller billigare medan nyheterna har ett annat pris. Då kan ju kunden välja.
Riktigt gamla böcker börjar redan gratis från exempelvis Librivox och det är ju trevligt om förlagen själva börjar släppa ut äldre titlar av sina författare gratis. Då börjar vi närma oss den modell med ljudboken som reklam för författarskapet som Unni Drougge talade om när hon släppte ljudboken för sin senaste roman gratis via The Pirate Bay.

Ett förlag kan naturligtvis göra samma sak som Unni, och rent tekniskt kan de göra det bättre. Hennes bok är producerad så billigt som det går, och visst märks det. Ljudkvaliten i sig är det inget fel på (jag har hört sämre ljud i professionellt utgivna böcker), men redigeringen är lite slarvig. Vid något tillfälle har man missat att klippa bort omtagningar, vilket definitivt förstör illusionen. Man hör också när läsarna vänder blad, men det tycker jag inte stör utan tillför snarast en känsla av en riktig uppläsning istället för något helt sterilt.

Själv tror jag att knäckfrågan är kostnaden:
En ljudbok i MP3-format kostar oftast mellan 150-180 kronor, medan en CD ligger på 200-350. Helena Gustafsson vill även betona att en ljudboksproduktion kostar pengar och för att klara sig måste branschen också ha intäkt.
I dag köper man lätt böcker i pocket för en femtiolapp, ofta billigare än så. Detta gäller även för böcker översatta för andra språk. Jag har svårt att tänka mig att processen att läsa in en text (med efterföljande redigering) tar längre tid än vad översättningsprocessen (med efterarbete) gör. Det som skulle få upp omsättningen för ljudböcker tror jag är att man slutar att försöka tjäna så väldigt mycket pengar på varje sålt exemplar och satsar på att sälja i volym istället. En bok för 200:- funderar de flesta en extra gång innan de köper, men en för 50:- är inte så mycket att tjafsa över. Produktionsmässigt finns också vinster att göra. De flesta ljudböcker levereras idag i en låda med en hel trave ljud-CD som inte går att använda utan att man konverterar dem till mp3-filer först. Varför inte skippa lådan och sälja ljudboken som en mp3-CD i ett vanligt CD-fodral? Produktionskostnaden för det kan knappast vara högre än för att trycka en pocketbok. Ljudboksförlagen måste så klart få in pengar för att kunna leva, men det är inget som säger att de ska kunna göra det på att sälja exemplar till slutkunder. Det är fullt möjligt att deras framtida roll är att producera ljudböcker åt de vanliga förlagen, och att dessa sedan ges bort som reklam för pappersböcker.

Andra bloggar om: , ,
Technorati Technorati tags: , ,
intressant.se

måndag, maj 04, 2009

2009-30: Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Polismördaren

Polismördaren är den näst sista i Sjöwall/Wahlöös serie romaner om Martin Beck och hans poliskollegor. Det är faktiskt även den näst sista jag inte hade läst, men jag har absolut inte läst dem i ordning, och det behöver man inte heller göra. Kopplingen mellan dem är normalt sett obefintlig förutom att det är samma personer. I den här fanns för ovanlighetens skull faktiskt en uttrycklig koppling till en tidigare bok: mordet i Roseanna (den första boken i serien) nämns vid flera tillfällen, och personen som utförde det förekommer i boken.

Till skillnad från de flesta böckerna i serien så utspelar sig den här boken inte heller i Stockholm mer än undantagsvis: det mesta av handlingen rör sig kring orten Anderslöv i Skåne. En kvinna har försvunnit och Martin Beck kallas in för att ta reda på vad som hänt. Det jag tycker är trevligt med den här boken är att den inte totalt gräver ner sig i ett brott, utan det är flera olika händelser som bildar en väv av händelser som ibland har med varandra att göra, ibland bara råkar ske på samma ställe.

Jag reagerade på att inte bara Martin Beck och de flesta andra poliser (med ett lysande jovialiskt skånskt undantag), bovarna, övriga misstänkta och rent av berättarrösten har ett påfallande negativt, för att inte säga nihilistiskt, perspektiv på tillvaron. Boken är stundtals väldigt mörk, inte minst när det gäller polisernas roll i samhället. Oavsett det så är det dock -- precis som övriga Sjöwall/Wahlöö-titlar -- en bra bok.

Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Polismördaren
Uppläsare: Torsten Wahlund
Pirat Audio, 2009
7 CD

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se