Karin Tidbeck har tidigare publicerat
Vem är Arvid Pekon? men
Amatka är hennes första roman. Jag hoppas verkligen att hon skriver fler, för det här är riktigt bra.
Amatka är en avlägsen koloni i bokens värld men det är där all handlingen utspelar sig. Huvudpersoner Brilars Vanja Essre Två är hygieninspektör och skickas till Amatka för att göra en rapport om hygienvanorna på kollektivet där. Det låter verkligen som en rafflande upptakt för en roman, eller hur?
Medan novellerna i
Vem är Arvid Pekon? är undanglidande, mystiska och svårkategoriserade så är
Amatka en tämligen rak dystopi. Eller åtminstone är det vad det verkar som på ytan, men fullt så enkelt är det kanske inte trots alls. Men visst, här finns den totala kollektivismen, hyllandet av ordning och ställande av kollektivet framför individuella motiv och så vidare.
Med de flesta dystopier brukar det kännas som att författaren har ett politiskt motiv: antingen att visa hur illa det blir med ett kollektivistiskt samhälle eller undantagsvis hur bra det blir. Det är naturligtvis inget som säger att läsarens uppfattning om vad som är en dystopi stämmer överens med författarens och därmed kan var en författare menade som en utopi uppfattas som en dystopi av en läsare och vice versa. I
Amatka är det politiska styrelseskicket viktigt inte så mycket i sig självt utan det intressanta är vad det döljer. Som i de flesta dystopier så är information något som invånarna inte får mer än de absolut behöver och här delar de sin okunskap med läsaren.
Förutom de uppenbara egenheterna med styrelseskicket har den här världen även andra underligheter. Man märker noga allt med vad det är: en penna är märkt "penna", det står "dörr" på dörren och så vidare och här lämnas man som läsare (eller för den delen som huvudperson) länge i undran om varför det är så. En stor del av maten består av svamp som odlas i stora underjordiska odlingar, och även annat tillverkas av svamparna. Ett exempel är papper, men svamppappret blir inte bra. Om man skriver något på mykopapper måste man skriva om det med jämna mellanrum eftersom pappret faller sönder efter rätt kort tid. Det finns vanligt papper också (kallat "finpapper") men det är en bristvara och på senare tid har de styrande börjat samla in det utan att berätta vad de ska ha det till.
Det mesta av texten följer Vanjas tid i Amatka, men här och där förekommer insprängda dokument, både sådana som Vanja skrivit och sådana som hon hittar. Det här ger en trevlig dokumentär karaktär till texten, och jag tycker att språket även i övrigt är väl genomfört. Det är enkelt och ändamålsenligt precis som det mesta i Amatka, och man kan ana en del detaljer som är annorlunda och skaver lite på normaliteten: exempelvis är det aldrig någon som säger "man kan" eller något liknande, utan alltid "en kan". Det sägs aldrig vad jag kan minnas att detta skulle vara en del av något uttalat jämställdhetsprojekt, men solidaritet är över lag en uttalad policy i kolonin så jag antar att det har med det att göra. Som synes ovan är personers namn också lite speciella: släktnamn, personnamn (som ska väljas ur listan med godkända namn som har ett per begynnelsebokstav för män respektivs kvinnor) och sedan namnet på kolonin de kommer från och för de som är födda där även numret på barnhuset de föddes i, då barnhuskamraterna betraktas som ens närmaste familj.
Allt det här är väl genomtänkt och konsekvent genomfört, och
Amatka är en fröjd att läsa.
Karin Tidbeck:
Amatka
Mix Förlag, 2012
224 sidor
ISBN: 978-97-86843-54-0
Inlägg
