2012-35: Cees Nooteboom: Paradiset förlorat

Cees Nooteboom är ett namn som brukar återkomma i spekulationerna om vem som ska få nobelpriset i litteratur så jag tänkte jag skulle läsa något av honom och se om det kändes vettigt. Nu är det naturligtvis möjligt att jag gjorde ett dåligt val av bok, men den här kändes tyvärr som en rätt glömbar historia.

På sätt och vis kan man säga att boken handlar om en våldtäkt, men det är egentligen nästan en bluff; ett slags inverterad McGuffin. Det är ingen tvekan om att Alma blir våldtagen men som läsare hinner man aldrig bli speciellt engagerad av det eftersom det hela är förbi på några stycken utan speciellt mycket beskrivningar och dessutom sker innan man fått minsta presentation av Alma; i själva verket är de här styckena skrivna så att hon bara presenteras som "någon".

I ett försök att glömma det hela reser Alma så småningom tillsammans med sin väninnan Almut från São Paulo där hon blev våldtagen till Australien vilket väl bokstavligen är ungefär så långt bort man kan komma. Hon fortsätter och hamnar i Österrike där hon träffar på en litteraturkritiker hon känner sedan tidigare, men deras återseende blir lite styltigt och leder ingen vart. I själva verket ungefär som hela den här romanen.

Någon gång ibland får författaren även för sig att som hastigast tala direkt till läsaren vilket gör att texten låter som en saga. Om det finns någon tanke bakom dessa störande infall så gick den mig förbi.

Cees Nooteboom: Paradiset förlorat (Paradijs verloren)
Albert Bonnier, 2006 (originalet 2004)
143 sidor
ISBN: 91-0-010865-0

2012-34: Jessica Schiefauer: Pojkarna

Bella, Momo och Kim är tre fjortonåriga tjejer som lever ett rätt osynligt liv. Fast ändå inte alltid så osynligt som de själva kunde önska, för pojkarna i deras klass i deras klass trakasserar dem rätt hårt ibland. När de inte har något bättre för sig, ungefär, för andra gånger behandlar de tjejerna som luft.

När tjejerna är tillsammans med varandra på fritiden kan de däremot göra som de vill, klä ut sig i kläder och masker som en av dem tillverkar och bli vad de vill. Problemet är att utklädningen bara gäller en kort tid, och när de är ensamma. Eller är det så?

I Bellas växthus finns en underlig växt. En dag kommer flickorna på att den får den att förvandlas till pojkar, men bara på nätterna. När de rör sig ut bland de andra pojkarna efter sin förvandling märker de att de blir behandlade på ett helt annat sätt. De accepteras utan några problem, och de andra är rent av nyfikna på dem. I början är de intresserade alla tre, men ganska snart tröttnar Bella och Momo och endast Kim fortsätter att umgås med de andra pojkarna - naturligtvis utan att berätta vem hen egentligen är. Tony, ledaren för killgänget,  blir något slags kompis med Kim-som-pojke. Det vore väl för mycket att säga att de är vänner på jämlik basis, men Tony tycks mer vänskaplig här än mot många av sina gamla kompisar som han egentligen inte behandlar något vidare.

Så här långt är boken intressant. Det är en välgjord och lite skrämmande beskrivning av hur flickorna går från att vara ingenting till att vara intressanta när de förvandlas. Det är Kim som berättar historien och det är en ganska sparsmakad berättelse. Det finns inte mer beskrivningar än vad som verkligen är nödvändigt, vilket ger det hela en lite vag, drömlik känsla.

Här förändras dock boken. Jag ska inte berätta vad som sker i handlingen, men jag tycker inte att det känns helt underbyggt i boken och det passar inte riktigt in i den tidigare texten. Stilen i boken är densamma även här men berättelsen blir tyvärr mycket mindre intressant i den här delen. Jag hade föredragit om berättelsen hade slutat där det här skiftet sker. Då hade det visserligen blivit en väldigt kort text för att kallas roman, men som berättelse tror jag att den hade blivit betydligt bättre. Som det är nu så börjar det väldigt lovande men sedan går luften till stor del ur det hela strax efter mitten.

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Bonnier Carlsen, 2011
188 sidor
ISBN: 978-91-638-6866-5

2012-33: Ola Wikander: Serafers drömmar

Jag var lite försiktigt skeptisk till den här boken när jag såg den, inte för att jag trodde något illa om boken som sådan utan för att jag på ett personligt plan brukar ha lite svårt för böcker med mer eller mindre kamouflerad kristen symbolik vilket titeln antydde att det här kunde handla om.

Visst är seraferna ett slags änglar men de är tämligt långt bort från de kristna änglarna och mina farhågor om boken visade sig inte alls stämma.

Seraferna är en elitstyrka i kungariket Dômweld, och deras flygattacker är väldigt svåra för motståndarna att hantera. De styrs av general Kwanzo, och han är också en av bokens huvudpersoner.

Kwanzo är en av kung Thomasions mest lojala tjänare men han börjar ställa frågor som han märker att Thomasion inte är intresserad av att svara på, som vad den egentliga orsaken till de senaste militära uppdragen är eller vart hans mentor doktor Cardano egentligen tagit vägen. Det hela leder till att Kwanzo istället börjar göra egna efterforskningar, assisterad av sin bäste vän Ambrogael (också seraf) och Nymwë (arkivarie och bibliotekarie vid det kungliga biblioteket).

De här undersökningarna leder rätt snart till att Kwanzo får problem, inte bara med att driva sina efterforskningar på ett sätt som både leder någon vart och undgår upptäckt, utan också på ett mer personligt plan. Han uppfattar sig själv som den främste av Thomasions förkämpar men nu håller han på att ifrågasätta dennes motiv och handlingar. Han vill vara lojal med sitt land och sin kung men driften att ta reda på sanningen driver honom till hemlighetsmakeri. Han älskar sitt land, men det gör honom illa. Som av en kosmisk slump är det en passande beskrivning även på hans kärleksliv som har en klar sadomasochistisk anstrykning.

Det står "fantasy" på den här boken, men det är en fantasy av ett slag som man sällan ser. Vid en första blick kan miljön med bevingade riddare och svärd och så verka rätt konventionell men det är en betydligt mer högteknoligisk miljö som presenteras än man först kan tro. Jag har sett Wikander kalla den för "barockpunk" någonstans, och det ligger något i det. Bitvis får man känsla av något slags fantasy/science fiction-hybrid.

Serafers drömmar är första delen i en planerad trilogi med den gemensamma titeln "Stjärnan, gryningens son" men jag tycker att den även lyckas bra att stå på egna ben som en tämligen avslutad berättelse även om den helt uppenbart öppnar för en fortsättning.

Det här är den första bok jag läser av Ola Wikander (även om jag har hans I döda språks sällskap stående i hyllan), och det var en mycket trevlig bekantskap. Jag ser fram emot nästa del i serien!

Ola Wikander: Serafers drömmar
Norstedt, 2012
404 sidor
ISBN: 978-91-1-302990-0

Hemma igen efter Kontrast/Swecon

Nu har jag kommit hem igen från Kontrast i Uppsala. Jag tyckte att jag hade tagit till med att gissa att det skulle bli någonstans mellan 300 och 400 besökare, men under avslutningsceremonin berättade Johan Anglemark att det hade varit 453 personer på plats. Eftersom en del är dagsmedlemsskap var alla inte på plats samtidigt, men i alla fall. I själva verket var det nog tur, för ibland var det riktigt trångt och under de populäraste programpunkterna var programsalarna fyllda till sista platsen.

Det ovanstående är böckerna jag köpte under Kontrast:

• Peter Öberg: Science fiction så in i norden: Nordisk science fiction på film och tv 1916-2012 [signerad]
• Karin Tidbeck: Amatka [signerad]
• Robert Kirkman & Tony Moore: The Walking Dead [svenska upplagan]
• Caitlin Sweet: The Pattern Scars [signerad]
• Joe Abercrombie: The Blade Itself [signerad]
• Nene Ormes: Särskild [signerad]
• William Gibson: All Tomorrow's Parties
• Kelly Link: Magic for Beginners [signerad]
• Peter Watts: Blindsight [signerad]
• Jenny Milewski: Skalpelldansen [signerad]

Dessutom hade jag med mig några böcker hemifrån för att få dem signerade:

• Erik Granström: Svavelvinter och Slaktare små
• Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg: Cirkeln
• Anders Björkelid: Eldbärare och Förbundsbryterskan

På det hela taget ett bra tillskott till samlingen med signerade böcker!

Det finns mycket mer att säga om Kontrast, så klart. Förhoppningsvis ska jag göra det i ett senare inlägg.

Kontrast 2012: Årets Swecon

Nu i helgen är det dags för årets Swecon, Kontrast 2012. Det här kommer att bli en med svenska mått mätt mycket stor kongress. Det normala för ett arrangemang utanför Stockholm är att man knappt och jämnt tar sig över 100 deltagare, men i år har man över 300 föranmälda och det kommer naturligtvis även att komma deltagare som inte är föranmälda.

Programmet är välfyllt och för mig kommer det största problemet antagligen att vara att välja vilja punkter jag ska missa, för allt för många gånger finns det mer än en sak jag vill göra på samma gång. Dessutom vill jag helst hinna träffa människor också och inte bara sitta i programmet. Jag kommer i alla fall att vara i programmet åtminstone tre gånger, för då ska jag medverka själv. Jag kommer att vara med i panelerna "Fantastikbloggar" (Fredag 17:00) och "Teaching others to write" (Lördag 10:00) och dessutom har jag fått uppdraget att intervjua de svenska hedersgästerna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg (Lördag 12:00).

Jag tycker att det är väldigt kul att det här ser ut att bli så stort, för det innebär att det rimligen bör vara en massa folk på plats som jag inte känner. Inget ont sagt om alla er som jag träffar på nästan alla Swecon och liknande arrangemang, men det är alltid kul när det kommer nya människor!

2012-32: Erin Kelly: Grenar av gift

Den här boken fick jag skickad till mig spontant av förlaget utan att ha en aning om vad det var för något. Baksidestexten kändes inte så väldigt intressant och omslaget gjorde inget för att få mig mer positiv (för att uttrycka sig försiktigt). Jag noterade däremot att boken rekommenderades både av Stephen King och Helena Dahlgren och det brukar vara rätt säkra tecken på att jag borde vara intresserad så jag började på boken i alla fall.

Det skulle visa sig vara en bra idé, för det här är en riktigt bra bok. Det finns ingen genreklassning på den och det enda som känns hjälpligt passande är väl i så fall det tämligen slippriga "thriller" men det känns inte riktigt rätt det heller. Det här är ingen actionroman med kamp mot klockan eller något sådant. Här får man istället bra personporträtt, en väl konstruerad handling som håller läsaren på tårna och naturligtvis en känsla av bladvändare.

Karen är toppstudent i språk (utifrån naturlig begåvning snarare än ansträngning). När hon kommer till ett universitet i London träffar hon Biba som i princip är hennes motsats: bohemisk, fladdrig och ... alldeles underbar. Det hela slutar med att Karen flyttar in i den sjabbiga jättevilla där Biba och hennes bror Rex bor tillsammans med ett varierande antal andra färgstarka inneboende.

Det är den här berättelsen (som utspelar sig 1997) som står i bokens centrum, men den ramas in av en handling i nutid där Karen i nutid har en tioårig dotter och inleder boken med att åka och hämta Rex som just frigivits från fängelset. Vi vet från början att två personer har dött och att det är anledningen till att Rex suttit i fängelse, men vi vet ingenting om vilka som dött eller hur det gick till.

Redan från början får vi tung foreshadowing om att hemska saker har hänt och inser snart att här nog faktiskt inte bara ligger en hund begraven utan rent av flera. Det är Karen själv som berättar historien både i nutid och dåtid och hon ger läsaren små ledtrådar om vad det är som hänt på ett utmärkt sätt så att man känner att man får reda på något utan att egentligen få veta speciellt mycket. Visst börjar man kunna ana vad som hänt efter ett tag och även vad som ska hända, men det gör inget. Boken är så välskriven att man gärna läser vidare för att se om det stämmer (jag hade halvrätt, men inte mer).

Grenar av gift är dessutom en debutroman, och det gör det hela än mer imponerande. Erin Kelly gick direkt från "ser lite halvtrist ut, men jag kan väl testa" till "yeah, när kommer nästa?".

Erin Kelly: Grenar av gift (The Poison Tree)
Översättning: Ylva Stålmarck
Damm Förlag, 2012 (originalet 2010)
384 sidor
ISBN: 978-91-7351-843-7

2012-31: August Strindberg: En dåres försvarstal

Den här boken har en lite komplicerad publiceringshistoria. För att citera Wikipedia:

Boken skrevs på franska 1887–1888, översatt och utgiven på tyska som Die Beichte eines Thoren, "en dåres bikt", 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland. 1895 gavs den ut på franska som Le plaidoyer d'un fou och 1914, efter Strindbergs död, gavs boken ut starkt förmildrad i svensk översättning av John Landquist.
År 1999 publicerades den som nr. 25 i Nationalupplagan med den franska texten översatt av Hans Levander.

Strindberg velade en hel del ifall boken skulle publiceras alls eller inte eller om han bara ville få ur sig berättelsen för att gå vidare med något annat. Till slut blev den alltså tryckt (under visst rabalder) men inte på svenska medan han levde. Även den tyska utgåvan lästes dock i Sverige, så den gick inte obemärkt förbi i hans hemland (vid tiden bodde Strindberg själv utomlands).

Boken är nominellt en roman men det är nog mer korrekt att se den som ett självbiografiskt verk med Strindberg själv och hustrun Siri von Essen i huvudrollerna. Det intressanta är att tänka sig att texten kallas för "försvarstal" (om än för en dåre) och är skriven av "dåren" själv. Som nutida läsare är det tämligen svårt att uppamma något slags sympati alls för den uppblåst egoistiske huvudpersonen. Han pendlar en del fram och tillbaka mellan att älska och hata sin hustru, men ju längre fram i texten man kommer desto mer slagsida åt hat blir det (även om det aldrig slår över helt).

Läsningen är bitvis lite grann som en tågolycka: man vill helst inte se eländet men det är samtidigt väldigt svårt att titta bort. Den semifiktive författaren utgjuter sig allt mer misogynistiskt och faller till slut ut mot allt och alla. Med tanke på att detta är hur han själv presenterar historien och dessutom kallar det "försvarstal" så blir jag väldigt nyfiken på vad som verkligen hände. Är det här den uppstädade versionen eller spelar Strindberg ett metafiktivt spel med sin egen person och framställer sig själv som värre än han egentligen är?

Boken är inte tungläst men jag får nog trots allt klassa den som mer intressant är bra på riktigt. Jag lyckas inte uppamma några som helst sympatier för huvudpersonen och egentligen inte för den hunsade frun heller.

August Strindberg: En dåres försvarstal (Le plaidoyer d'un fou)
Översättning: Hans Levander
Norstedt, 2012 (originalet skrivet 1887-88)
329 sidor
ISBN: 978-91-1-304023-3

2012-30: Inger Edelfeldt: Namnbrunnen

Jag har läst och uppskattat Inger Edelfeldt tidigare men jag var lite försiktigt skeptisk till den här boken eftersom den har undertiteln "sagor". Jag brukar av någon anledning inte var speciellt förtjust i sagor. Däremot gillar jag fantasy, vilket är en distinktion man kan fundera på om man har lust.

Den här boken har en ramhandling (om man vill vara generös) som består i att olika personer på ett torg i en stad berättar historier för alla som vill lyssna. Först i varje berättelse finns några stycken om hur man kommer fram till vems tur det är att berätta nästa historia och hurdan berättaren är, men detta har egentligen väldigt lite inverkan på texterna i övrigt. Man kan betrakta varje berättelse som en fristående saga och bortse från inledningarna.

De flesta är berättelserna är "små" så tillvida att de bara handlar om någon enda plats och ett fåtal personer. Här finns sällan stora äventyr, utan det är personernas känslor och öden som står i centrum istället. Som sig bör i sagor finns ibland en sedelärande underton men det känns inte att moralkakor är poängen med berättelsen som det ibland är. Det är lågmält, välskrivet och riktigt trevligt.

Inger Edelfeldt: Namnbrunnen
Norstedt, 2008
242 sidor
ISBN: 978-91-1-301892-8

2012-29: Dorothy Sayers: Kamratfesten

Jag har vad jag vet aldrig läst något av Dorothy Sayers tidigare och på det hela taget rätt lite av tidiga pusseldeckare (med undantag för en handfull Agatha Christie-titlar). Jag får säga att jag hade en rätt delad uppfattning om den här boken.

Den är lättläst (trots sitt rätt rejäla omfång) och aldrig tråkig. Ibland är den till och med riktigt rolig. Det som är bäst är utan tvekan formuleringar och en del situationer. Om man förväntar sig en spännande deckare så är det definitivt inte rätt bok, för någon spänning finns inte alls. Det hade egentligen inte varit något problem att sluta läsa halvvägs, för det var processen som var intressant snarare än historien som berättades.

Det blir inte bättre av att de allra flesta personerna som förekommer i texten (och det är allt för många för att man ska kunna hålla rätt på dem) är tämligen platta. Den som har mest personlighet är i själva verket en bifigur som egentligen inte har något med själva mysteriet att göra.

Om man ska se till deckaraspekten så finns det en förskräcklig massa detaljer som ingen vettig människa orkar hålla rätt på. Varje gång något händer så kommer en lång uppräkning av vem som kunnat konstaterats vara var och vilka man inte vet har alibi och liknande. Som läsare känner man ofta att någon av alla detaljerna som just presenterats kommer att vara väsentlig för att reda ut hur det hela hänger ihop men det blir för mycket att hålla ordning på. I så fall måste man läsa boken med anteckningsblock för alla ledtrådar. Huvuddetektiv i boken är Harriet Vane men Lord Peter Wimsey förekommer då och då, men när det är praktiskt för handlingen att Harriet Vane inte kan få tag i honom så kallas han alltid iväg på något diplomatiskt uppdrag som inte kan vänta och blir sålunda inkomunikado så att Harriet måste hantera situationen själv.

Som deckare tycker jag att den är ett misslyckande. Som roman är den för lång för sitt eget bästa eftersom det händer för lite per sida. Eller tja, det behöver inte bara en brist att det händer lite, men i så fall förväntar jag mig inträngande personteckning som kompensation för det och det får man definitivt inte här. Som tidsdokument och beskrivning av ett Oxford som jag misstänker i allt väsentligt är detsamma idag som på 1930-talet är den däremot rätt lyckad.

Men Bonnier, vad tänkte ni på när ni gjorde omslaget? Något tristare får man ju leta efter.

Dorothy Sayers: Kamratfesten (Gaudy Night)
Översättning: Sonja Bergvall (bearbetning och nyöversättning av Lena Karlin)
Bonniers, 2011 (originalet 1935)
555 sidor
ISBN: 978-91-0-012179-2

2012-28: Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks

Den här volymen skiljer sig lite från de tidigare i det att den till rätt stor del utspelar sig i dåtid istället för nutid. Vi får också veta mer om de hemligheter som finns i (eller snarare under) huset Keyhouse.

Som vanligt är det ingen brist på action, men här finns också ovanligt mycket persondrama och avslöjanden om vad som verkligen ligger bakom det som hänt i tidigare delar i serien, som jag tycker att det här var ett ovanligt starkt album i en även normalt sett bra serie.

Om jag fattat rätt så är det bara tänkt att bli ett album till i serien, så jag antar att tempot börjar skruvas upp inför finalen. Synd bara att jag måste vänta ytterligare ett knappt år på att få läsa upplösningen.

Joe Hill & Gabriel Rodriguez: Clockworks
IDW, 2012
160 sidor
ISBN: 978-1-61377-227-0

2012-27: Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om den här boken som inte är sant för Dilbert-album i allmänhet. Det är lätt att tro att det är en dokumentär. Vissa saker om hur beslutfattande går till skulle vara roligare om man inte visste att de faktiskt är sanna...

Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police
Andrews and McMeel, 1996
224 sidor
ISBN: 0-8362-2119-2

2012-26: Christopher McDougall: Born to Run

Författaren Christopher McDougall är även motionslöpare och han hade egentligen inte alls tänkt att skriva någon bok om löpning. Det hela började med att han fick ont i foten när han var ute och sprang och sedan började snoka lite i löparskador. Det visade sig att sådana är väldigt vanliga, men också att deras frekvens har ökat drastiskt sedan början av 1970-talet. Det går inte att se någon nedgång i skadefrekvensen för löpare trots att det kommer allt mer avancerade löpskor med dämpning, stöd och så vidare. I själva verket kan man istället notera att den moderna dämpade löparskon också introducerades i början av 1970-talet.

McDougall börjar forska i barfotalöpning och upptäcker att de folk som springer utan skor inte alls har samma problem med skador förknippade med löpning. Han börjar försöka modellera sin löpning efter den mallen och blir snabbt bättre.

Under resans gång kommer han också i kontakt med den avlägsna indianstammen tarahumara som bor i ett bergigt område i Mexiko där de springer extremt långa sträckor i princip barfota. Där finns också den mystiske figuren Caballo Blanco som är en västerlänning som lämnat sitt tidigare liv och lever bland indianerna, men som också jobbar med att försöka skapa ett ultramaraton där tarahumaraindianerna möter "vanliga" ultralöpare.

Boken är uppbyggd runt att följa framväxten av det här extremloppet, men här finns också utvikningar om hur McDougall tror att den moderna människan utvecklats just för att kunna springa extremt långa distanser för att kunna jaga effektivt långt innan man lärde sig att hantera kastvapen. På tillräckligt långa distanser kan människor springa ikapp hästar och antiloper, för även om de springer fortare på korta sträckor så överhettar de sedan och måste stanna och ta igen sig och under den tiden hinner människan ikapp och efter ett antal vändor på det sättet orkar djuret till slut inte fly längre.

Det här är en lättläst faktabok av precis den sort jag gillar. Det finns en tråd som löper genom texten och sedan presenteras fakta allt eftersom när det passar. En del av de idéer som presenteras om människans evolution är kanske inte fullt så mycket fakta som de presenteras i texten utan mer av spekulationer, men det får man leva med i en sådan här text, och jag tycker att McDougall argumenterar väl för sina teorier.

Den allra största delen av boken handlar om människor snarare än om löpning som sådan, och jag tror att den är intressant även om man inte är intresserad av löpningen som sådan. Själv skulle jag gärna läsa något mer om barfotalöpning, men jag vet inte vad som finns.

Christopher McDougall: Born to Run: Jakten på löpningens själ (Born to Run. A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen)
Översättning: Johan Nilsson
Månpocket 2012 (originalet 2009)
366 sidor
ISBN: 978-91-7232-260-8

2012-25: Nick Montfort: Twisty Little Passages

Ett av de första datorspel jag spelade var Adventure, och sedan ägnade jag ett flertal år att spela en hel del textäventyrsspel (som de kallades då). Med tiden skrev jag även ett par egna varav inte alla blev färdiga, men ett av dem släpptes som shareware och finns fortfarande för nedladdning.

Framför allt spelade jag dock andras spel. Adventure var nog det första jag stötte på, men det kompletterades snart av andra från det brittiska företaget Level 9 och senare (när jag skaffat mig en diskettstation) även från amerikanska Infocom som väl i mångt och mycket får sägas vara det företag som definierat genren.

Twisty Little Passages (som är ett citat från Adventure, så klart) är i första hand en bok om konstformen textäventyrsspel eller som de kallas i boken (och för den delen på nätet numer) "interactive fiction". Diskussionen inleds dock med en genomgång av vad man kan kalla förhistorien, vilket författaren i första hand är gåtor, men även diverse andra former av litterära experimentformer.

Efter det diskuteras hur formen fungerar, vad den har för egenskaper som  särskiljer den från andra mer konventionella texter och så vidare. Förutom det får man även en historik över delar av den kortlivade men medan den existerade rätt livfulla del av datorbranschen som producerade dessa spel. Det handlar först och främst om Infocom, men här finns utrymme även för Adventure International, Level 9, Melbourne House och diverse andra.

En kul detalj är att jag nämns som källa på flera ställen i texten eftersom jag för numer rätt länge sedan satte ihop egna listor över textäventyrsspel och publicerade på webben när webben var precis ny, och eftersom de här listorna finns kvar än idag så är de idag rätt väl länkade och lätta att hitta.

Jag har svårt att bedöma om det finns tillräckligt med bakgrundsmaterial i texten för att göra den njutbar för en läsare som inte redan är bekant med konceptet textäventyrsspel eftersom jag själv i alla högsta grad är det, men för den som är det så är det här mycket intressant (och nostalgisk) läsning, även om framställningen ibland kan bli påfrestande akademisk.

Nick Montfort: Twisty Little Passages: An Approach to Interactive Fiction
The MIT Press, 2003
286 sidor
ISBN: 0-262-63318-3

2012-24: Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott

Det här är ingen ny bok av Murakami utan en som uppenbarligen blivit överhoppad av det svenska förlaget när den var ny. Det är inte utan att jag förstår varför.

Den handlar om systrarna Eri och Mari, fast bara en av dem i taget. Mari sitter på ett nattöppet kafe och kan inte sova och träffar där jazztrombonisten Takahashi som drar iväg henne från kafeet för att hjälpa till. Eri å andra sidan verkar ha fastnat i något slags drömland; hon sover i princip konstant.

Förutom dessa personer förekommer även en anställd på ett love hotel, en ung prostituerad kinesiska och en mystisk person som jag inte riktigt fick klart för mig vem han är, men som verkar vara något slags mördare.

Knepigt? Jodå. De gånger vi ser Eri i bild så beskrivs det verkligen exakt så: vi ser Eri i bild. De scenerna (och för den delen en del andra, men långt ifrån alla) beskrivs som om läsaren vore en kamera:

Nu ser det ut som om Eri Asais mungipa rörde sig svagt. Nej, man kanske inte ska kalla det rörelse. Det är en nästan osynlig darrning. Kanske var det bara som bilden fladdrade till. Eller en optisk villa. Kanhända är det vår önskan om förändring som frambringade en sådan hallucination. För att fastställa vilket skärper vi blicken ännu mer.

Som för att tillmötesgå oss flyttar sig kameralinsen närmare sitt objekt. Eris mun kommer i närbild. Vi håller andan och stirrar på tv-skärmen. Med stort tålamod väntar vi på vad som ska komma härnäst. Läppen darrar till igen. En ögonblickskort muskelryckning. Ja, det måste vara samma rörelse. Inget tvivel om saken. Det är ingen optisk villa. Något håller på att hända med Eri Asais kropp. 

Övriga delar av texten är skrivna med en mer normal prosa, även om den också kan kännas lite distanserad ibland. Jag blir dock inte klok på vart Murakami egentligen vill komma med den här boken. Det händer inte mycket och den mystiska dikotomin med en syster som inte verkar kunna sova och en som inte verkar kunna låta bli ges ingen förklaring, och det mystiska kameragreppet i en del av berättandet blir även det bara hängande i luften. Jag har inga invändningar emot prosan i sig, men även om jag brukar gilla Murakami så måste jag tyvärr säga att den här gången leder det hela just ingen vart.

Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott (Afutadaku)
Översättning: Vibeke Emond
Norstedt, 2012 (originalet 2004)
237 sidor
ISBN: 978-91-1-302154-6

2012-23: Irvine Walsh: Trainspotting

Jag blev först medveten om Trainspotting via filmen som gjordes av den rätt snart efter publicering av boken (även om jag inte sett den). Nu när det kom en nyutgåva av boken har jag till slut stiftat bekantskap med den brokiga skara knarkare som utgör persongalleriet i den.

Trainspotting känns inte speciellt mycket som en typisk roman. Den består av ett antal kapitel som utspelar sig i samma miljö i Edinburgh och har samma personer som huvudpersoner, men vem det är som berättar ett givet kapitel varierar. Det finns inte heller någon uppenbar följd från ett kapitel till nästa utan man kan ofta snarare se dem som lite halvt om halvt fristående noveller. Texten är osminkad och närgången men inte försedd med någon större mängd egentlig handling, utan den nöjer sig med att skildra personer och miljöer.

Alla repliker i texten är skrivna ljudenligt med den dialekt som personerna talar. I översättning blir det svårplacerat och inte alldeles lätt att läsa, men det hade säkert inte varit lättare för mig att ta mig igenom ljudenligt återgiven skotska heller. Så långt har jag inga synpunkter på översättningen, men däremot tycker jag att en del av ordvalen i replikerna känns rätt gammaldags, nästan som om knarkarna från tidigt 1990-tal hade klivit ut ur en gammal pilsnerfilm.

Irvine Walsh: Trainspotting (Trainspotting)
Översättning: Einar Heckscher
Modernista, 2012 (originalet 1993)
379 sidor
ISBN: 978-91-86021-99-3

2012-22: Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater

Detta är Roslund & Hellströms senaste, och tydligen kommer det också att vara den sista ett tag eftersom de sägs planera att ta en paus från skrivandet.

Det här är på sätt och vis inte riktigt en typisk deckare även om det är en del i Roslund & Hellströms serie om polisen Ewert Grens så finns det andra delar framför allt i slutet som jag tycker inte riktigt stämmer med deckarmallen. Jag ser dock inget egentligt problem med att bryta mot deckarmallen, det är snarare en merit.

Vad som kan sägas vara mer problematiskt är att den här boken fortsätter trenden från den förra med att vara väldigt tjock. Även om det inte känns som att just den här boken innehåller några allt för långa transportsträckor så tycker jag rent generellt inte om trenden mot allt tjockare böcker.

De två soldaterna som titeln handlar om heter egentligen Leon och Gabriel och är två ynglingar i förorten Råby som trots sin ringa ålder har varit fullblodskriminella i åratal. Just detta med fullskalig kriminalitet väldigt långt ner i åldrarna är vad Två soldater handlar om; här får man en uppvisning av en sida av Sverige som i alla fall jag inte har någon som helst personlig erfarenhet av, och det är definitivt inget jag saknar. Här talar vi om gäng som leds av femtonåringar och där allt det smutsiga arbetet som knarklangning och liknande utförs av mycket yngre barn som gör vad som helst för att få en chans att vara med i gemenskapen. Det här förfarandet har fördelen att de som är ledande kan hålla sina fingrar borta från det praktiska arbetet, och de som verkligen utför arbetet är inte straffmyndiga utan får bara en tandlös tillsägelse av det sociala och är sedan tillbaka igen.

Leon och Gabriel har alltid litat på varandra men i gengäld aldrig på någon annan. Det som komplicerar världen nu är att Gabriel har börjat få känslor för Wanda och inser att han faktiskt inte vill vara med i gänget längre. Det är Leon inte road av alls, och Gabriel tvingas komma till insikten att han nu befinner sig på samma sida som polisen - mot Leon.

Även om jag tycker att boken kunde varit kortare så hade jag aldrig tråkigt medan jag läste den, och den är välproducerat och tidvis rätt skrämmande. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi kan få se en ny bok av Roslund & Hellström igen.

Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater
Piratförlaget, 2012
686 sidor
ISBN: 978-91-642-0390-8

2012-21: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Eld

Eld är uppföljaren till succén Cirkeln, och kommer så småningom att följas av den avslutande Nyckeln. I den här delen så måste häxorna i första hand förhålla sig till organisationen "Positiva Engelsfors" som till en början mest verkar harmlös men en smula irriterande men snart visar sig vara en smula farligare än så.

Lite mer i bakgrunden finns även det magiska rådet som inte vill att häxorna ska använda magi hur som helst och på det hela taget komplicerar tillvaron med diverse begränsningar som det inte känns realistiskt att leva efter och samtidigt är svårt att bryta mot på ett omärkligt sätt.

Medan den första delen definierade hela miljön så är den här boken i första hand mer av samma, och eftersom det är en mittendel i en trilogi så kommer den inte heller till något riktigt definitivt avslut, men det är likafullt intressant och läsvärt hela tiden. Både vi som läsare och flickorna själva får en bättre inblick hur de känner och resonerar i den här delen. Detta kanske speciellt i ett avsnitt där de genom magi byter kroppar med varandra och därmed tvingas agera som någon annan i gänget tillräckligt bra för att lura deras föräldrar och bekanta.

Flickorna vacklar fortfarande mellan att tycka illa om varandra och vilja kämpa mot ett gemensamt mål, men i den här delen känns det som att de får lite bättre styrsel på sitt samarbete. Det ska bli intressant att se vad som kommer att drabba dem i den avslutande delen.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Eld
Rabén & Sjögren, 2012
638 sidor
ISBN: 978-91-29-67780-5

2012-20: Inga Hamngren & Jan Odhnoff: De byggde internet i Sverige

Jag har haft internetanslutning sedan andra halvan av 1980-talet och samma epostadress sedan årsskiftet 1988-89 så jag har varit med och sett rätt mycket av hur internet byggts upp i Sverige. Jag har inte varit med och byggt det själv, men jag har varit medveten om mycket av det som beskrivs i den här boken redan när det hände, men det var kul att få det hela i en mer sammanhållen form.

Det är också fascinerande att se hur mycket av historien om internet i Sverige som kretsar kring ett fåtal personer som var väldigt tongivande i skapandet av det nätverk vi har idag. De mest kända är Björn Eriksen som länge helt ensam skötte all registrering av nya domännamn i hela Sverige och Peter Löthberg som envist propagerade för att det svenska nätet skulle byggas med TCP/IP istället för OSI-modellen som förespråkades från telekomhåll.

Jag tyckte att den här boken låg på ett rätt lagom nivå för nöjesläsning. Om man ska få någon behållning av den behöver man nog ha åtminstone en grundläggande förståelse för nätverk eftersom det tidvis är rätt mycket termer som diskuteras utan allt för mycket förklaringar, men boken handlar trots allt om hur processerna som skapade nätverket såg ut och samspelet mellan personerna som var inblandade, snarare än om tekniken som nätverket är byggt av.

Större delen av boken flyter bra, men det var en period (den som handlar om nästan nutid) där det kändes som att framställningen var lite hafsig och mer ett hopklipp av diverse citat än en sammanhållen berättelse som de tidigare delarna verkligen varit.

Inga Hamngren och Jan Odhnoff: De byggde internet i Sverige
ISOC-SE, 2003
175 sidor
ISBN: 91-974517-1-1


Andra bloggar om: böcker, läsning, internet, historia, inga hamngren, jan odhnoff, de byggde internet i sverige
Technorati tags: böcker, läsning, internet, historia, inga hamngren, jan odhnoff, de byggde internet i sverige
intressant.se

2012-19: Sofi Oksanen: Baby Jane

Baby Jane är Sofi Oksanens andra roman och är skriven innan Utrensning men även detta är en välskriven roman som berör. Huvudpersonen (som saknar namn) går in i ett lesbiskt förhållande med den äldre och mer erfarna Piki och de lever högt med mycket festande och dyra vanor. Till slut håller det inte längre och pengarna tar slut, och huvudpersonen kommer också underfund med att allt inte står rätt till med Piki.

Hon visar sig lida av panikångest vilket gör att hon inte klarar enkla saker som att gå och handla. Allt sådant sköts istället av hennes tidigare flickvän, Bossa.

Uppblandat med det relativt tunga stoffet om ångest och relationer finns även beskrivningen av hur huvudpersonen och Piki förtjänar sitt levebröd genom att starta en telefonsexlinje där de även säljer begagnade underkläder och annat liknande vilket visar sig bättre än de förväntat sig. Den här delen av historien är rätt underhållande och inte så lite lik Tanja Suhininas Phonephucker.

Sofi Oksanen är helt klart ett namn att hålla ett öga på. Vad jag vet har hon bara publicerat ytterligare en roman, Stalins kossor, men det verkar vara ytterligare en på gång.

Sofi Oksanen: Baby Jane (Baby Jane)
Översättning: Janina Orlov
Bazar, 2008 (originalet 2005)
224 sidor
ISBN: 978-91-7028-239-3


Andra bloggar om: sofi oksanen, böcker, läsning, baby jane
Technorati tags: sofi oksanen, böcker, läsning, baby jane
intressant.se

2012-18: Belinda Bauer: Skuggsida

Skuggsida är uppföljaren till Bauers Mörk jord, och även detta är en mycket bra bok. Den utspelar sig i samma sömniga lilla håla på den engelska landsbygden vid Exmoor-heden. De personer som var huvudpersoner i den förra romanen förekommer även i denna, men i tämligen små roller.

I centrum står istället polisen Jonas Holly som är den klassiska landsortspolisen som känner alla i sin lilla by. Normalt sett har han hand om bilstölder (som alltid kan spåras till samma person), fyllerier och andra småbrott. En dag hittas en äldre rörelsehindrad kvinna mördad i sin säng och Holly tvingas rätt snart lämna över utredningen till den tillreste kriminalinspektören Marvel. Inte nog med att Holly tvingas lämna en utredning i sin hemby ifrån sig, det visar sig också att Marvel är ett praktkräk som anser att Holly är en landsortsclown som inte kan tänkas ha något vettigt att tillföra till utredningen.

Medan Holly stängs ute från utredningen och de tillresta poliserna famlar i blindo (både på grund av den kompakta snön som täcker allting och på grund av att de totalt saknar kännedom och lokala förhållanden och personer) så vilar inte mördaren. Man hittar en kropp till, och dessutom börjar Holly få hotfulla lappar om att han inte gör sitt jobb som han borde.

Bauer är bra på att måla upp den här lilla orten med alla de relationer som finns mellan människor i en ort där alla känner alla. Miljöerna får man inte se lika mycket av, men det lilla som finns fungerar. Vad som tyvärr inte är lika bra är översättningen som här och där känns lite klumpig eftersom en del missar slunkit igenom redigeringen. Det finns exempelvis flera fall av replikskiften i stil med detta (citerat ur minnet):

"Vet du var han är?"
"Nej. Varför då?"

Oavsett detta är det här ytterligare en bra bok från Belinda Bauer som uppenbarligen är ett namn att lägga på minnet.

Belinda Bauer: Skuggsida (Darkside)
Översättning: Ulla Danielsson
Modernista, 2012
383 sidor
ISBN: 978-91-7499-069-0

Andra bloggar om: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, skuggsida
Technorati tags: böcker, läsning, deckare, belinda bauer, skuggsida
intressant.se