Inlägg
Alice Munro är en av de där författarna som brukar återkomma i spekulationerna inför nobelpriset varje år. Hon är helt klart bra på att teckna personer som man känner att man har insyn i och förstår hur de fungerar, och i något mindre grad även miljöer. På sätt och vis är miljöerna i novellerna lite frustrerande eftersom de är lite undanglidande och svårgripbara. Det är exempelvis väldigt svårt att få ordning på när en novell utspelar sig för miljön känns ofta svårdefinierat tidlös. Man får ofta ett intryck av att befinna sig ett antal decennium tillbaka i tiden men utan att kunna säga exakt när, för det saknas ofta explicita tidsmarkörer. Vad novellerna däremot har väldigt lite av så är det handling. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, och som "slice of life"-texter är de här mycket välgjorda. Om man förväntar siga att det ska finnas en tydlig handling som tar en från punkt A till punkt B med en tydlig dramaturgi därimellan kan man däremot tänkas bli besviken. Jag tycker inte att det är något stort problem, för de här novellerna är definitivt värda att läsas. Det finns allt för mycket litteratur som fokuserar enbart på att berätta en historia, så det är trevligt med texter som för en gångs skull lägger fokus på ett annat ställe.
Alice Munro: Nära hem
Översättning: Karin Benecke
Pocketförlaget, 2010
377 sidor
ISBN: 978-91-86369-64-4
Andra bloggar om: böcker, läsning, noveller, alice munro, nära hem
Technorati tags: böcker, läsning, noveller, alice munro, nära hemintressant.se
1 kommentar:
Jag håller med om att hennes noveller inte har så mycket handling, och jag håller också med om att det inte nödvändigtvis behöver vara ett problem. Snarare är det jag som är problemet. Jag är så himla nyfiken, så ibland känner jag mig lämnad i sticket när jag inte får veta mer om vad som hänt innan och vad som händer sen.
Skicka en kommentar