2011-71: Harry Martinson: Aniara

Jag har läst Aniara en gång förut, men när vi skulle ha den i bokcirkeln var det lika bra att läsa om den igen eftersom det var ungefär tio år sedan förra gången och jag hade rätt dimmmiga minnesbilder av den, även om jag minns den som bra.

Det visade sig vara trevlig läsning även andra gången. Man kan ha invändningar om att en del av dikterna känns en smula enkla, men under bokcirkeln kom vi underfund med att det finns en del gömd struktur som man inte ser om man inte gräver djupare än i alla fall jag inte gör under normal läsning.

För den som inte vet det så är Aniara ett episkt diktverk (med varierande versmått) som berättar om det stora rymdskeppet Aniara som ska ta några tusen människor från Jorden till Mars eftersom Jorden har blivit förstörd. Under resan tvingas det ur kurs och blir skadat så att det inte går att ändra kursen tillbaka, med följd att Aniara istället rusar mot Lyrans stjärnbild många ljusår bort utan någon möjlighet till räddning. Människorna ombord måste komma överens med att de kommer att leva resten av sina liv på det här skeppet.

Aniara är tidvis som man kan ana väldigt mörk, men detta blandas upp med dikter som behandlar minnen från jorden som skänker lite positiv lyster åt det hela.

Jag gillar Aniara. Man får inte försöka ge sig på att förstå de tekniska "förklaringar" som ges utan bara se dem som markeringar av att det är något tekniskt; de innehåller inget vettigt, men om man bara släpper det och läser och lyssnar så är det vackert, storslaget och sorgligt.

Harry Martinson: Aniara
Bonniers, 1963 (originalet 1956)
171 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, dikter, poesi, nobelpris, nobelpristagare, harry martinson, aniara, bokcirkel, sf, science fiction
intressant.se