Omslagspojken Martin

Senaste numret av tidningen Dialog från Linköpings kommun har en artikel på nästan ett uppslag om dagiset Martin går på. Dessutom är det en massa dagisbarn på omslaget, inklusive Martin. Jag lyckas inte hitta någon elektronisk version av tidningen på kommunens webbsidor, däremot.

Projekt Runeberg i SvD

Idag skriver SvD om Projekt Runeberg. Jag är en av dem som brukar scanna gamla böcker och publicera dem på nätet via Projekt Runeberg, så det är kul att se att det uppmärksammas i den vanliga pressen.

Enligt SvD har vi "över 350 titlar, de flesta på svenska". Att vi mest har böcker på svenska är helt korrekt, även om vår tanke är att samla nordisk litteratur. Eftersom alla som jobbar regelbundet med projektet är svenskar så blir det lätt en övervikt åt svenska. Vi behöver få in finnar, norrmän, danskar, samer, islänningar och så vidare som vill publicera sin litteratur fritt på internet.

Jag undrar däremot varifrån SvD fått siffran 350 titlar. Visserligen är "över 350 titlar" tekniskt sett korrekt, men de siffror jag lite snabbt hittar på våra webbsidor är 551 verk och 1029 volymer. Anledningen till de varierande siffrorna är att vi ibland räknar verk (som Nordisk Familjebok eller STFs årsbok) och ibland volymer (som A-Armati, del ett av Nordisk Familjebok, eller STFs årsbok för 1886).

Lästävling

Nu har vi utlyst en familjetävling i läsning. Den som läst flest sidor fram till slutet av mars vinner. Mina sidor räknas rakt av medan barnen får multiplicera sina sidantal med handikapp eftersom de inte läser lika fort. Hittills har Cecilia gjort ett skräckinjagande ryck genom att läsa ut Harry Potter och den flammande bägaren och få det sidantalet multiplicerat med tre. Själv ligger jag på noll...

Ett steg fram, ett steg tillbaka

Amerikanska skolbarn behöver inte längre riskera att bli ilurade "intelligent design", efter att en domstol kastat ut den. Å andra sidan var detta bara en lägre instans, så det skulle förvåna mig om det inte överklagas.

För att inte världen ska bli för bra på en gång så kompenseras detta av att Google som hittills varit en väldigt ren och trevlig sökmotor nu meddelar att de kommer att frångå sin policy med annonser som bara är text och börja ha bilder också. Det är antagligen bara en tidsfråga tills de kommer att ha irriterande blinkande animationer som alla andra. Tur att det numer är rätt lätt att blockera webbannonser.

Rimmat och klart!

Nu har jag rimmat klart på alla julklappar jag ska ge bort i år. Minst fyra rader på alla paket, och ett med en limmerick. Och gott om tid kvar till julafton!

Egentligen är jag inte säker på att jag kan alla villkor för att något ska klassas som en limmerick, men jag följer dem jag känner till: första raden är (ungefär) "en [person] från [plats]", rimmet är AABBA, och raderna tre och fyra är kortare än de övriga. Sedan ska den väl egentligen vara ekivok också, men det blev det en ganska liten dos av eftersom det är en julklapp till en minderårig. ;-)

På återbesök hos Lovecraft

När jag gick på gymnasiet träffade jag på skräckförfattaren H. P. Lovecrafts böcker. Jag lånade och läste de två svenska utgåvor som jag hittade (väl slitna gamla Delta-utgåvor). Lite senare hittade jag en serie pocketböcker från Ballantine som innehöll Lovecraftnoveller som jag köpte några av. Det som var irriterande med den serien var att varje del verkade vara ihopsatt slumpmässigt. Trots att de var utgivna ungefär samtidigt av samma förlag (och med uniforma omslag) så innehöll de dubblerade noveller.

Det är ingen hemlighet att Lovecraft har ett rätt speciellt språk. Han använder adjektiv som få andra författare, och jag är inte säker på att hans stil är allt igenom positiv. Men samtidigt är den effektiv. För hans syften fungerar det. Lovecraft har influerat otaliga andra skräckförfattare, men förutom det har han även lämnat spår efter sig på en massa andra ställen. Det finns exempelvis åtskilliga låtar, skivor och grupper som har namn som anspelar på hans verk. Mest känt är nog dock rollspelet "Call of Cthulhu" som naturligtvis är ett skräckrollspel. Jag har inte spelat det så väldigt mycket och det var länge sedan, men jag minns det som en väldigt passande miljö för rollspelande. En av styrkorna med rollspel är just att kunna bygga en stämning, och det passar utmärkt för en skräckmiljö.

Nu på lunchen började jag läsa i en samlingsutgåva av alla Lovecrafts noveller som jag köpte för ett tag sedan. Jag har med tiden insett att det finns en hel del Lovecraftmaterial som jag inte läst, och att detta inkluderar några av hans mest kända verk. Det var länge sedan jag sist läste Lovecraft, men jag har trots det tydliga minnen av många av hans noveller, så jag ser fram emot att läsa mer. Novellen jag läst nu är en av Lovecrafts absolut mest kända, "The Call of Cthulhu", och även om jag bara hann igenom halva på lunchrasten känner jag mig säker på att jag inte läst den förut.

Novellen börjar såhär:

The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, eash straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and safety of a new dark age.

Det är nästan så att man kan få för sig att Lovecraft stött på internet redan för åttio år sedan. Resten av novellen är ett typexempel på Lovecrafts fascination för uråldriga kulter, mystiska monster och annat hemskt. Läs och rys!

technorati tags: horror, reading, lovecraft

Ska böcker produceras monolitiskt eller kollaborativt?

Det är många som verkar tro att en wiki som Wikipedia aldrig kan uppnå samma kvalitet som gammaldags tryckta uppslagsverk. Det är nog dags att tänka om snart. vetenskapstidskriften Nature har gjort ett test där man skickade ett antal artiklar från både Wikipedia och Encyclopedia Britannica till experter för fackgranskning. Man kom fram till att genomsnittsartikeln i Britannica hade omkring tre fel, medan Wikipedia hade omkring fyra. Man hittade totalt åtta riktigt allvarliga fel, varav fyra fanns i vardera uppslagsverket. Man kan naturligtvis tycka att detta indikerar att Wikipedia ligger långt efter, men då ska man ha klart för sig att Britannica skrivs av en noggrant övervakad stab av experter medan vem som helst kan skriva i Wikipedia, och gör det utan lön. Jag har lagt till en del småsakar som jag sett saknades. Det är också värt att notera att Britannica först kom ut 1768 medan Wikipedia startades 2001. Sådär en 230 års försprång borde göra en del nytta. Själv tror jag att det inte dröjer länge innan gemene man drar sig för att slå upp saker i pappersuppslagsverk eftersom risken då är så stor för fel och inaktualiteter, till skillnad från kollaborativa verk som Wikipedia. [Via Boing Boing.]

J Wynia propagerar för att man ska inte vara så snäll mot sina böcker som det ofta propageras för: skriv inte i dem och vik absolut inte hörnen. Hans huvudargument är att det mest respektfulla man kan göra med en bok är att använda den, och det håller jag helt med om. Jag var länge helt emot att skriva i böcker, men har successivt ändrat åsikt på den fronten. Dels är det praktiskt att notera saker i marginalen när man studerar böcker (vare sig det gäller skönlitteratur eller facklitteratur) så att man lätt kan se vad man tyckte var viktigt när man behöver repetera något eller behöver hitta citat för att skriva en recension eller så. Jag tycker också att det är intressant att läsa mina egna marginalanteckningar (som ibland känns som en diskussion med författaren) långt efter att jag läst ut boken. Det är mycket lättare att komma ihåg saker via mina egna noteringar om det än genom att hitta rätt ställe i texten utan några noteringar.

Man ska alltså inte bli förvånad om man hittar anteckningar i mina böcker. Jag är däremot så pass mycket bokvårdare att jag inte skriver med något annat än blyerts i böcker. Vem vet, det kanske ändrar sig det också? Jag har dock inte kommit så långt att jag börjat vika hundöron i böcker. Det brukar leda till att sidorna går sönder, och det gillar jag inte. Däremot brukar jag ibland lämna ett spår av PostIt-lappar efter mig för att markera intressanta ställen.

Marginalanteckningar framhålls ibland i antikvariatskataloger som något som höjer en boks värde - om det är någon känd person som gjort dem (eller åtminstone någon som har koppling till författaren eller boken). Även om det är någon helt okänd person som skrivit i marginalen kan det vara intressant att läsa som kontrast till ens egna reflektioner till boken. Detta fenomen används för den delen i den senaste Harry Potter-boken, där marginalanteckningar i en bok spelar en viktig roll. [Också via Boing Boing.]

technorati tags: reading, books, wiki

Snart nytt år, snart ny video

Nu är det dags att starta om ett projekt som legat på is ett tag. Jag har planerat ett tag att bygga en PVR av en linuxdator, och nu känns det som om det är dags att se till att det händer något. Om inte annat för att de gamla trevliga analoga TV-sändningarna snart försvinner, så vi blir i vilket fall som helst snart tvungna att göra någonting åt TVn. Istället för att använda VCR och digitalbox är det alltså tänkt att det ska bli en dator med inspelning av TV-program på hårddisk och mottagning av digital-TV direkt i datorn. Återstår att få ihop alla delar så att det fungerar som det ska och paketera det på ett sätt som fungerar att ha intill TVn. För ett tag sedan köpte vi en dator som var tänkt att bli PVR, men av diverse anledningar blev det inte så, utan den blev ny arbetsstation istället, så nu är steg ett att skrapa ihop ny hårdvara att bygga PVR av. Jag tänkte börja med diverse gammalt skrot för att se att saker fungerar som jag vill och sedan uppgradera delar allt eftersom det visar sig behövas. Efter en tur ner i källaren verkar det som om jag har allt som behöver för en första väldigt primitiv version, förutom ett grafikkort.

technorati tags: pvr

Hur man använder en pennkniv

Jag har naturligtvis stött på kedjor och liknande snidade i trä förut, men här är någon som tagit det konceptet ytterligare en bit genom att snida fram kedjor och annat ur vanliga pennor. Med tanke på hur ömtåliga blystiften i pennor är måste detta vara ett verkligt tålamodskrävande arbete.

Uppdatering: Om man inte tycker att det var pilligt nog kan man prova att skulptera saker i själva blystiftet på pennan istället.

technorati tags: wood, carving, art

NIX, jag ska inget ha

Nyss ringde telefonen och när jag svarade hörde jag "Congratulations! You have just won a free cruise to the Caribbean...". Jag trodde att sådana lurendrejerier var begränsade till epostspam, men uppenbarligen förekommer det via vanlig telefon också.

Jag utgick från att det inte skulle gå att få reda på vem det egentligen var som låg bakom och dessutom var de säkert utlandsbaserade och utanför NIX-registrets räckvidd, så jag lade på. Egentligen borde man kanske se till att lägga av luren istället så att samtalet tar så lång tid (== pengar) som möjligt för andra parten. Ju längre de pratar med tomma luften hos mig, desto längre tid innan de kan ringa och kasta bort någon annans tid.

Att komma upp sig

Ingates julfest börjar snart men jag har redan tjuvstartat lite på en av attraktionerna. Närmare bestämt klätterväggen som smugit sig in på kontoret över natten. Det var inga större problem att ta sig upp till taket (drygt sju meter upp). Det fanns en lätt och en svår led, och jag lyckades ta mig upp för båda. Jag antar att den som kan klättra tycker att båda är lätta, men det är ju en annan sak.

Jag kommer antagligen att ha ont i fingrarna i morgon, men det är ett senare problem. Kul var det i vilket fall.

Minnen från förr

Signaturen MarshallPoe skriver i en artikel på Kuro5hin.org om hur vi idag är det första samhdllet där vem som helst kan sprida sina minnen genom bloggar, webbsidor och andra internettjänster. I många tidigare samhällen var det inte många som kunde läsa och skriva, och även om de kunde det så skrev man inte ner dagliga minnen och tankar. Han har läst rysk historia och konstaterar att vi egentligen vet ytterst lite om den tsar som idag kallas Ivan den förskräcklige. Varför ska han ha varit så förskräcklig? Idag kan man få reda på lika mycket sin vi vet om honom eller mer om många personer bara genom ett par internetsökningar. Ivan själv var antagligen inte ens skrivkunnig, för sådant hade man slavar till.

MarshallPoe propagerar för att fler ska dokumentera sina minnen. Dels är det trevligt att kunna gå tillbaka och se vad man själv tyckte tidigare, men också för kommande generationer.

Här måste jag hålla med. Jag har hållit på med släktforskning i många år. Tack vare den noggranna svenska kyrkbokföringen går det att få reda på en hel del uppgifter om en person även om hen levde på 1700-talet. Man kan få fram alla familjeförhållanden, födelse- och dödsdatum, flyttningar hit och dit och så vidare. Om man har tur kan man hitta en utförlig bouppteckning och få reda på vilka saker personen ägde vid sin död och bilda sig en uppfattning om hur hemmet såg ut. Ibland kan också prästen ha skrivit en nekrolog i kyrkboken vid dödsfallet, men ofta står det bara datum och dödsorsak. Detta säger dock väldigt lite om personen själv, och framför allt är det bara antingen fakta eller saker som andra har tyckt. Man får aldrig reda på någonting om en persons egna tyckanden. Vanliga människor förr skrev inte dagbok, och om de mot förmodan skulle ha gjort det skulle den antagligen inte finnas kvar idag.

Därför är det så trevligt när man faktiskt kan hitta dokument som en person själv skrivit, vad det än är. Jag har turen att faktiskt ha en del sådant, och det gör att jag har en betydligt fylligare bild av åtminstone några släktingar än jag annars skulle ha.

Min farfar tyckte om att skriva och efter honom har jag 3-4 pärmar fulla med texter. En hel del är maskinskrivet, men rätt mycket är handskrivet. Nästan allt är skrivit på baksidan av gamla fakturor, reklampapper och liknande (farfar hade en egen verkstad, och såg uppenbarligen till att ta hand om papper som blev över). En del av texterna är skönlitterära försök eller ganska långa roliga historier och anekdoter. De har inte alltid åldrats så väl. De övriga texterna är mycket intressantare, för de är minnen från farfars barndom, eller i flera fall återberättningar av historier som farfars farföräldrar berättat för honom vilket innebär att det handlar om händelser från förra halvan av 1800-talet. Jag har (sedan länge) påbörjat en sortering och renskrivning av det här materialet men det är inte klart än och kommer antagligen inte heller att bli det på ett tag. Rätt många av texterna finns i flera olika versioner, i olika grader av redigering, så det kan vara tidskrävande att sålla fram en komplett version. Förutom det har jag också ett antal brev kvar från honom som farmor sparat. Det verkar inte som om de är sparade enligt något särskilt mönster, utan det verkar som om en del brev helt enkelt råkat bli sparade (breven jag har verkar inte vara i följd och de är spridda över flera årtionden). En del av dem är från krigseren vilket ju är lite extra intressant.

Även farmor har lämnat lite skrivet material efter sig. Hon var småmskollärarinna, och ett par av de första åren hon jobbade (i övergången mellan 1920-talet och 1930-talet) skrev hon en del i en anteckningsbok som jag har. Det är omväxlande om hur det är att vara lärare och hur det går för eleverna, hur man förbereder för julfesten och annat liknande.

Från mormor har jag några sidor där hon berättar om hur det var när hon var liten. Hur de bodde, vad de gjorde som barn och så vidare. Jag vet inte om hon skrev det för sig själv eller om någon hade bett henne göra det. På sista sidan slutar texten mitt i en mening, så jag antar att hon blev avbruten av telefonen eller så och det aldrig blev av att fortsätta.

Morfar däremot har jag inget sådant här material efter och han dog dessutom när jag var ungefär fem år gammal så honom har jag dessutom inga egna minnen av. Mamma och mormor har naturligtvis berättat en del, men han är i alla fall en mycket dimmigare gestalt än de andra.

Från farfar och farmor har jag även ärvt en massa gamla fotografier. Släktforskare som jag är vill jag naturligtvis veta vilka de föreställer, så jag har numrerat dem på baksidan och lämnat dem i buntar till pappa och bett honom skriva vilka som är på varje bild. Som resultat av det har jag fått långa berättelser med minnen om hur det var när han var barn, utifrån det som finns på bilderna. Man skulle kunna tro att det inte skulle vara så stor skillnad på hur vi växte upp eftersom han och jag vuxit upp i hus som ligger några hundra meter från varandra (eller låg, för huset han växte upp i är rivet nu) och med bara tjugofem års mellanrum, men ju mer jag läser ju mer upptäcker jag att tiderna och samhället förändrat sig. Och ju mer jag vet om hur det var förr, desto mer upptäcker jag som om jag skulle vilja veta mer om.

technorati tags: genealogy, memories

Projektet som luften gick ur

Nu har jag precis lagt på vinterdäcken. Eller åtminstone tre av dem. Det fjärde vinterdäcket var det ingen luft i, så det sommardäcket får tjänstgöra en dag till eller två.