På drift är en av alla de där litterära klassikerna som jag känner till men inte har läst. Uppenbarligen var jag inte ensam om det, för det visade sig att ingen i min bokcirkel hade läst den, så vi bestämde oss för att läsa den till nästa gång.
Berättarjaget Sal Paradise och några av hans bekanta ger sig ut på irrfärder i bil kors och tvärs över Amerika var min uppfattning av boken innan jag läste den, och i stora drag stämmer det, men ändå inte riktigt. Jag hade fått för mig att de i princip åkte planlöst fram och tillbaka, dit de fick för sig för stunden. Istället åker de fram och tillbaka mellan New York och Kalifornien ett antal gånger eftersom någon person alltid bor på fel sida av kontinenten. Det är kanske inte alltid den närmsta vägen de åker (jag orkade inte ta fram någon karta och se efter), men det är inte heller några jättelika omvägar.
Boken börjar 1947 och jag tycker att den bild det ger av undersidan av ett Amerika som precis kommit ut ur andra världskriget är minst lika intressant som den (för dåtiden) sensationella frispråkighet om sex och droger som gjorde boken omtalad när den kom ut, och som också var anledningen till att Kerouac fick skriva om boken en hel del för att minska risken att hans förläggare skulle drabbas av sedlighetsåtal. Det är också anledningen till att alla personer i boken uppträder under pseudonymer; i det ursprungliga manuskriptet används deras riktiga namn. Sal Paradise är Jack Kerouac själv, Dean Moriarty är Neal Cassady, Old Bull Lee är William S. Burroughs, Carlo Marx är Allen Ginsberg -- några av beatgenerationens centralgestalter.
Det känns som en väldigt annorlunda värld som boken beskriver. Det går att få tillfälliga jobb utan några kvalifikationer alls på olika ställen, jobba några dagar och driva vidare till ett annat ställe och börja om där. Vägarna tycks fulla av liftare, och många av dem betalar gärna bensinpengar för att komma dit de ska, så gänget i bilen behöver bara köra medan någon annan betalar. Det finns också gott om luffare som driver runt genom att tjuvåka på järnvägsvagnar utan att ens betala bensinpengar. Jag inbillar mig att allt detta tillhör en svunnen tid.
På drift är, tycker jag, i första hand ett tidsdokument och en dokumentär (om än med en tunn slöja av fiktion över sig). Den beskrivs som en roman, men är vad jag kan förstå i huvudsak inte fiktiv. Det känns också sällan som om man läser en roman utan mer en biografi. Någon större dramatik förekommer aldrig utan det är i hög grad resan som är målet. Att leva i nuet var väl också en av beatgenerationens inställningar, men när det gäller de resor över USA som beskrivs i den här boken så har de oftast ett mål -- andra sidan av landet -- men det förhindrar inte att jag kan luta mig tillbaka och njuta av resan även om personerna i boken är otåliga att komma fram.
Andra bloggar om: böcker, läsning, jack kerouac, på drift, resor
Technorati tags: böcker, läsning, jack kerouac, på drift, resor
intressant.se
Inlägg
