2013-34: Cornelia Funke: Gespensterjäger in der Gruselburg

Jag försöker bättra på min tyska lite genom att läsa böcker, och den här nivån av ungdomsbok var det inga större problem att ta sig igenom. Jag förstod väl inte exakt vart enda ord, men det är det inte alltid jag gör med engelska eller ens svenska böcker heller, och det är oftast inget problem att lista ut vad det handlar om ur sammanhanget. Jag bestämde mig för att läsa den här utan att stanna och slå upp ord jag inte kan, för då tappar man så mycket tempo i läsandet att man aldrig kommer någonstans.

Spökjägarna som det talas om i titeln består av en äldre dam, en pojke och ett spöke. Hur de har kommit att träffa varandra vet jag inget om eftersom det här är den tredje boken i serien, men de verkar ta uppdrag i bästa Ghostbusters-stil. I det här fallet handlar det om ett par som just flyttat in i ett slott som kallat på dem eftersom slottet visat sig vara hemsökt av den blodiga baronessan.

Vad det gäller själva berättelsen så märks det tydlig att den är avsedd för yngre läsare, för här finns just inga komplikationer alls. Problemet presenteras, gruppen tänker till och skapar en plan och så sätter man den i verket med framgång, och så är det klart.

Över lag tycker jag att det gick bra att läsa på tyska, men just den här boken hade en irriterande egenskap. Spöket som ingår i gruppen talar "nedstämt" vilket gjorts genom att alla vokaler bytts ut mot lägre ljud vilket gjorde det lite komplicerat för mig att läsa. Den blodiga baronessan talar med typiskt spökigt med många vokalljud skrivna med ett halvdussin vokaler. Det ser konstigt ut men försvårar inte läsandet något nämvärt.

Cornelia Funke: Gespensterjäger in der Gruselburg
Loewe, 1995
113 sidor
ISBN: 978-3-7855-5612-2

2013-29: Terry Pratchett: Snuff

Nu är det ett tag sedan jag läste en discworldbok senaste, men jag måste säga att jag inte har något minne av att Vimes var en sådan total überpolis som han framställs som i den här boken. Fast vad som egentligen är planen i den här boken är att han ska vara på semester på Sybils herrgård, inte agera som polis. Men polisjobbet verkar inte ha några planer på att släppa honom ur sikte.

Ett genomgående tema är skillnaden mellan att följa reglerna och att göra rätt. Ibland måste även polisen stoppa regelboken under mattan och improvisera ihop något som faktiskt är vettigt istället för bara korrekt.

Trenden att discworldböckerna blir allt mer av seriös handling och riktig bok och samhällskommentarer och så och allt mindre humor fortsätter också, tyvärr. Jag tyckte faktiskt bättre om discworld när den var mer magisk och konstig än nu när den är en mer seriös fantasyvärld. Det var nog trots allt bättre för när morgonsolen långsamt flöt ut över landet som honung och ingen magiker skulle få för sig att säga "åtta".

Terry Pratchett: Snuff
Corgi, 2011
476 sidor
ISBN: 978-0-55216675-1

Avbruten: Thomas Pynchon: Gravity's Rainbow

Gravity's Rainbow är nog att betrakta som en klassiker och även något av en utmaning att ta sig igenom med sina nästan 900 sidor finstilt text. Det hela utspelar sig kring andra världskriget och rör utvecklingen av hemliga vapen och, vad jag förstår, en hel del konspirationsteorier.

Vad som är mer uppenbart är att berättandet är splittrat och inte helt lätt att hänga med i. Tanken var att jag skulle läsa den här till en bokcirkel men det blev snabbt uppenbart att jag hade underskattat tiden det skulle ta att ta sig igenom den här luntan och få någon ordning på den, så den här gången gav jag upp. Det är dock inte otänkbart att jag återkommer för jag kan inte säga att den var dålig och jag har läst bra saker om boken, men man behöver definitivt mer tid än jag hade.

Thomas Pynchon: Gravity's Rainbow
Bantam, 1974
887 sidor (jag gav upp någonstans mellan 50 och 100)

2013-30: Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg: Blod eld död

Jag har lyssnat på metal av diverse slag ett tag men på den tiden som metal först slog igenom i det allmänna medvetandet stod jag på synthsidan. Sedan dess har både min musiksmak blivit bredare och synth- och metalgenrerna utvecklats åt alla möjliga håll. Detta betyder att jag inte har genrens historia speciellt klar för mig och inte har koll på alla små och obskyra band som inte är kända idag.

Jag funderade på om det skulle vara ett problem vid läsandet men så var det inte. Ika Johannesson har en bakgrund tidskriften Filter som jag har läst från pärm till pärm sedan dess första nummer och som ideligen fascinerar mig genom att göra mig intresserad av ämnen jag inte visste att jag var intresserad av. Den här boken är precis likadan. Man får en grundlig genomgång av ämnet och i den mån man inte har bakgrund innan så kommer man att ha det efteråt.

Den som tror att det här en ren historiebok (som undertiteln säger) skulle jag nog säga har misstagit sig. Boken har definitivt ett historiskt anslag, men den består av femton kapitel som är hyfsat fristående och där vart och ett behandlar ett eget ämne. Ett ganska stort antal av kapitlen tecknar uppgången (och inte sällan fallet) för enskilda grupper eller musiker (Nifelheim, Heavy Load, Bathory, Pelle Dead, Jon Nödtveidt, Watain, etc) medan andra kapitel istället talar om fenomen som tapetrading, fansin (där man dock tror att fansin kommer ur punkrörelsen och därmed missar 20-30 år av deras historia i Sverige), black metal, bristen på kvinnor i metalgenren, högerextremism, depressiv metal och så vidare.

Förutom ett gediget textmaterial får man också ett fotoalbum som sätter lite färg på berättelserna. Inget för den kräsmagade, kan väl sägas. Man får vara glad att boken inte är utrustad med scratch-and-sniff, efter att ha läst kapitlet om Watain.

Sammantaget: mycket bra. Den här typen av journalistisk fackbok älskar jag.

Ika Johannesson & Jon Jefferson Klingberg: Blod eld död: En svensk metalhistoria
Pocketförlaget, 2011
368 sidor
ISBN: 978-91-86969-79-0

2013-31: Alice Munro: För mycket lycka

Jag läste novellsamlingen Nära hem av Alice Munro för ett par år sedan och tyckte rätt bra om den och jag skulle egentligen kunna nöja mig med att säga att jag inte ser några signifikanta skillnader på den samlingen och denna.

Munro skriver noveller som är mycket väl karaktäriserande och som man flyter igenom när man läser dem. Det är inte alltid man får en tydlig början eller slut; precis som med livet så blir en del saker hängande. Det är inte alltid lätt att få reda på när något utspelar sig, för det saknas tidsmarkörer. Man får lägga pussel med de ledtrådar man hittar för att ringa in vilken tid det handlar om. Miljön är däremot genomgående ungefär samma småstadsmiljö. Människor som först verkar vara väldigt jordnära och normala visar sig vara knepiga på sätt som man inte först väntat sig.

I den här samlingen finns dock en text som sticker ut lite, som avslutning. Den är (inser jag efteråt) biografisk, om än om en person jag inte känner till, och utspelar sig i Rysk miljö för över hundra år sedan. Den är också mycket längre än de övriga texterna, och tyvärr tycker jag inte att den vinner något på det. Det känns som att den är stelare och mer rapporterande än de övriga texterna, och trots sin längd ger den intryck av ihopträngdhet snarare än pratighet. Jag tror att den hade mått bättre av att stå på egna ben istället för att tryckas in i en novellmall.

Alice Munro: För mycket lycka (Too much happiness)
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Atlas, 2010
347 sidor
ISBN: 978-91-7389-372-5

2013-32: Péter Nádas: Egen död

Egen död handlar om en man som får en hjärtinfarkt och boken är en mycket detaljerad redogörelse av vad han upplever så som han själv upplever det; en blandning mellan rena sensoriska redogörelser, beskrivningar av vad som händer runt omkring honom med sjukhuspersonal som kämpar för att hålla honom vid liv och reminiscenser över tidigare händelser, allt i en blandning av högt och lågt, angeläget och perifert.

Allt i boken händer på bara några minuter. Det är ingen tjock bok och många av sidorna innehåller bara en mening eller två, men hur fort man än läser så kommer konsumtionen av texten att ta upp längre tid än den period som beskrivs är lång - en rätt ovanlig egenskap hos en bok.

Det finns en del att fundera över i texten men det är aldrig en tung bok att ta sig igenom. Prosamässigt är den väldigt klar och lätt att ta sig igenom, men man känner ibland i alla fall att man vill stanna till och fundera lite.

Péter Nádas: Egen död (Saját halál)
Översättning: Ervin Rosenberg
Rámus, 2009 (originalet 2002)
126 sidor
ISBN: 978-91-977074-7-3

2013-33: John Kovalic: Livin' la vida dorka

Livin' la vida dorka är den fjärde delen i serien av samlingsvolymer av Dork Tower-strippar. Den uppmärksamme läsaren har helt rätt i att jag missat volym tre; den fanns inte att få tag i just då. Det spelar å andra sidan också mindre roll för det finns ingen kontinuitet att tala om mellan volymerna, eller för den delen ens mellan stripparna.

Det som märks är så klart att de handlar om sin nutid vad det gäller vilka spel som är hippa och vad som pågår i världen runtikring (Windows XP och 11/9 förekommer). Över lag tycker jag dock att det inte gör något att stripparna är gamla; de funkar ändå.

En skillnad mot de övriga samlingar jag sett är också att den här samlar strippar från diverse specialpublikationer och här kan man därmed se hur innehållet anpassats till målgruppen eftersom samma skämt knappast funkar i en tidning om samlarkortspel som i en för IT-managers.

John Kovalic: Livin' la vida dorka
Dork Storm Press, 2002
150 sidor
ISBN: 1-930964-42-0