Inlägg
Han inleder med att
Många menar att rättighetsägarna tjänar in vad de ska på två tre eller högst tio år. Men dessa debattörer räknar då bara med bästsäljarna.
[...]
Men de miljoner artister och konstnärer som inte är så välbetalda då?
Vi som strävar på år efter år utan att just tjäna någonting alls, ska vi inte ha något skydd om det till äventyrs skulle skrälla till någon gång år elva (om vi antar att skyddstiden kortades till 10 år) och vårt tidigare helt ouppmärksammade arbete äntligen gör succé?
Sedan diskuterar han hur citaträtten beskärs allt mer (något det i högsta grad är vettigt att oroa sig över), och sedan avslutar han med att klaga över
Att rätten att kopiera hela böcker på bibliotek nyligen togs bort är också illa. På universiteten bör man kunna ställa samman kurslitteraturlistor som innehåller äldre böcker, som inget förlag längre bryr sig om att trycka i nya upplagor. Det finns redan problem med att till exempel studenter i uppsatser endast refererar till sådant som finns tillgängligt elektroniskt (enbart abstracts exempelvis).
Att inte kunna kopiera äldre litteratur förstärker tendensen att forska i referensdjupets ytskikt, vilket förflackar kunskapen i samhället.
Det låter som om Tallmo inte har lyckats bestämma sig för vad han egentligen vill. Ska man få kopiera äldre texter eller inte? Just nu verkar hans inställning vara att man bör få göra det, så länge de inte är skrivna av Karl-Erik Tallmo.
Han sätter dock fingret på ett av de väsentliga problemen med en allt mer växande upphovsrätt: det blir allt svårare för utbildning och journalistik att kunna citera ur och diskutera moderna verk, och till syvende och sidst är det något som skadar inte bara utbildning och journalistik, utan även dem som producerar texter.
Andra bloggar om: upphovsrätt, copyright, karl-erik tallmo
Technorati tags: upphovsrätt, copyright, karl-erik tallmo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar