måndag, november 30, 2009

2009-94: Kristina Ohlsson: Askungar

En mamma och hennes dotter åker tåg mot Stockholm, men när mamman lämnar sin plats ett par minuter försvinner dotter utan att lämna några som helst spår efter sig. Polisen börjar naturligtvis utreda men har väldigt lite att gå på. I brist på bättre följer de det mest uppenbara spåret: att leta efter kidnapparen i flickans närmaste omgivning. Efter ett tag står det dock klart att det inte handlar om någon vanlig kidnappning utan något mycket värre. Det finns en djävulsk plan bakom försvinnandet. Frågan är om polisen ska hinna stoppa den.

Askungar är Kristina Ohlssons debutroman, och det är inte utan att det märks lite här och där. Språkligt tycker jag att den håller i jämförelse med de flesta av sina konkurrenter, men det finns en del brister i genomförandet. Till att börja med ska jag säga att jag tycker att handlingen i stort är bra. Det är en intressant historia och den verkar väl genomtänkt. Problemen med den här boken ligger på det berättartekniska planet.

Framför allt är Ohlsson rätt ofta övertydlig. När nya personer introduceras får man ofta flera sidor med bakgrund om dem upprapat på raken utan några ansatser till att dramatisera eller låta deras bakgrund växa fram under bokens gång. Flera av personerna presenteras på ett ganska endimensionellt sätt: här finns kräket, här finns den lidande hustrun, här finns den fullständigt lojala modern, och så vidare. Många av de här stereotyperna presenteras tydligt (med infodumpar enligt ovan), för att sedan ofta få sina egenskaper förtydligade åtskilliga gånger. Jag kan exempelvis köpa personligheten hos kräket, men jag tycker att det är onödigt att berättandet så tydligt poängterar den; det räcker med vad han (för naturligtvis är det en han) gör för att läsaren ska bli fullt på det klara med att den här killen inte är något charmtroll. På slutet är det likadant: efter att brottet är utrett och den skyldige avslöjad så får vi hela vederbörandes bakgrund i form av en lång infodump utan dramatisering att tala om. Det ska föreställa att en av poliserna läser rapporteringen av fallet efteråt. Det hade varit bättre att dra det hela fullt ut och presentera hela tidningsartikeln i boken.

Vid ett tillfälle så presenteras den lojala modern i en scen (med onödigt mycket bakgrund, men låt oss bortse från det). Hon förhörs av en polis som tycker att det verkar som hon ljuger, och det intrycket får man också som läsare. Den typen av osäkerhet gör läsandet intressantare, för man vet inte som läsare om man kan lita på vad som sägs. Tyvärr dröjer det inte speciellt många sidor innan samma moder avslöjar att hon faktiskt ljugit för polisen. Förr eller senare måste sådant naturligtvis avslöjas, men jag ser inte vitsen med att göra det helt utan anledning när det hade gått utmärkt att hålla läsaren ovetande (för det är bara läsaren som får reda på det, inte polisen som träffade henne). Effekten blir att ett spänningsmoment för läsaren försvinner utan att det gör någon som helst nytta för boken.

Det förekommer flera brott i boken, och det tar lång tid innan poliserna lyckas lista ut vad det är som är den gemensamma nämnaren mellan dem. Tyvärr är det inte lika svårt för läsaren att inse vad länken är. Åtminstone jag satt i 150 sidor eller så och undrade varför ingen polis såg den i mitt tycke uppenbara kopplingen.

En annan sak jag tänkte på är att det verkar som om samtliga personer i boken har något slags kärleksbekymmer. Nästan varenda person i boken är otrogen eller kär i någon som är det. På något mystiskt sätt lyckas dock alla få till detta utan större praktiska problem; den andra parten har alltid tid trots en andra familj. På det känslomässiga planet är det också förvånande okomplicerat. Undantaget är för kräket, men i hans fall framgår det med mer än önskvärd tydlighet att relationsproblemen han får bara är vad han förtjänar.

Det var ganska mycket klagomål, men jag ångrar trots allt inte att jag läste boken. Handlingen är som jag sade intressant, även om presentationen inte riktigt håller. Det hade inte skadat med en sväng till i redigeringen, men intrigen i sig är bra. Med lite mer författarrutin blir det säkert bättre nästa gång. DN skriver om författaren och bokens utseende men undviker att kommentera själva boken.

Jag har läst den här boken för en bokcirkel i Google Wave.

Kristina Ohlsson: Askungar
Piratförlaget, 2009
401 sidor
ISBN: 978-91-642-0297-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

Sista dagen i frihet från FRA

I dag är den sista dagen Sverige har brevhemlighet. I morgon kopplar FRA in kablarna och storebror kan fullt lagligt läsa alla dina mejl och allt annat du gör på internet.

Det är för sent nu att förhindra att övervakningslagen går igenom eftersom det sker imorgon, men det förhindrar inte att det fortfarande sker motstånd. Rick Falkvinge lämnar in en stämning till Europadomstolen, stoppaFRAlagen.nu finns kvar, och EU-parlamentarikern Christian Engström föreslår en Bill of Rights för internet. Det är också läge att börja fundera på att kryptera mer av din internettrafik.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , ,
intressant.se

Vill du ha en Google Wave-inbjudning?


Jag har några inbjudningar till Google Wave som jag inte behöver. Om du vill ha en, skicka mig din epostadress.

Andra bloggar om: ,
Technorati Technorati tags: ,
intressant.se

fredag, november 27, 2009

2009-93: Andreas Roman: Någon i din säng

Andreas Romans senaste roman Någon i din säng är besläktad med hans föregående, Mörkrädd, på flera sätt. Dels handlar de båda om personer som har psykiska problem som gör det svårt för dem att leva ett normalt liv, och dels framgår det att de faktiskt hänger ihop lite. Det är inte så att man måste ha läst Mörkrädd för att läsa den här, men det finns en koppling.

Sofia tycks ha allt. Hon är succéförfattare och säljer bra, hon får erbjudanden om filmatiseringar av sina böcker, hon bor i en vacker lägenhet och har gott om pengar. Det är bara ett problem. Hon är ensam. Hon träffar en massa människor, men hon känner samtidigt att ingen av dem egentligen bryr sig om henne. Det värsta är att så har det alltid varit. Hon hade inte mycket till vänner när hon var barn heller, förutom en låtsasvän. Problemet är att låtsasvännen börjar komma tillbaka när hon känner sig som mest ensam, och han vill ha Sofia för sig själv.

Precis som flera andra av Andreas Romans böcker så är det här en väldigt "liten" och tajt bok. Persongalleriet kan i princip räknas på ena handens fingrar, och detsamma gäller för platserna som förekommer. Det mesta sker i Sofias huvud. Frågan är exakt hur mycket som verkligen sker i hennes huvud och hur mycket som är verklighet. Hon vet inte själv.

Uppblandat med den här berättelsen får vi även nedslag i Sofias barndom, och de här styckena kan ibland vara riktigt plågsamma att läsa. Redan som barn har Sofia allt hon kan önska sig -- utom vänner. Hon har knappt och jämnt föräldrar, för de är nästan aldrig hemma, utan hon får hålla tillgodo med en hemhjälp som inte alltid finns på plats. Allt för ofta lovar föräldrarna att de ska komma hem och leka med Sofia för att sedan prioritera om och göra något annat i sista minuten. Sofias besvikelse är så stark att den nästan går att ta på. De här tillbakablickarna kryper under skinnet på en medan man läser. Det är inga problem att förstå hur Sofia blivit som hon är; under hennes framgångsrika fasad i nutiden finns den lilla flickan som ingen har tid med.

Man ska inte förvänta sig speciellt mycket action från den här boken men som psykologiskt porträtt är den utmärkt, och framför allt i barndomsscenerna tidvis lysande.

Andreas Roman: Någon i din säng
Natur och Kultur, 2009
318 sidor
ISBN: 978-91-27-12037-2

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

Vilka författare definierar ditt läsande?

Ibland läser jag böcker mer eller mindre på slump, andra gånger har jag full koll på vad jag ger mig in på. Med åren snöar man in på vissa författarskap som mer eller mindre kommer att definiera ens läsande. Min lista på författare som jag läst allt eller i alla fall nästan allt av finns nedan. Vilka är dina?

Stephen King
Jag saknar veterligen bara The Dark Tower 7, men har ett halvdussin olästa i hyllan.


Terry Pratchett
Jag tror att jag har allt utom Unseen Academicals, men den har inte kommit i pocket än. Jag har lyckats hålla mig från att börja köpa discworldserien inbunden eftersom jag har de första trettiovaddetnuär delarna i pocket.


China Miéville
Jag har allt men har inte läst The City & the City än. Den är nästnästa bok till LSFFs bokcirkel, så det blir snart gjort.


Ian McDonald
Har allt (inklusive rätt många av de osamlade novellerna). Av någon anledning har vare sig Brasyl eller Cyberabad Days blivit lästa än (plus en del spridda noveller).


Iain Banks
Här har jag slappat på sistone, framför allt med hans sf-titlar, men fram till för några år sedan har jag läst alla hans mainstramtitlar utom The Crow Road (jag skaffade den men sedan gick teveserien precis och jag hade inte lust att läsa samma bok igen, så den blev stående).


John Ajvide Lindqvist
Har och har läst allt.


William Gibson
Har och har läst allt utom All Tomorrow's Parties, av någon anledning.


Joe Hill
Har och har läst allt, men eftersom det bara är två titlar är det inte så svårt. Det finns gott om författare som bara gett ut ett fåtal titlar där jag läst allt, men Hill är en som jag kommer att kasta mig över när han ger ut något nytt.


Roslund & Hellström
Har och har läst allt.


Cory Doctorow
Har och har läst allt.


Andra bloggar om: ,
Technorati Technorati tags: ,
intressant.se

onsdag, november 25, 2009

Georges Perecs begränsade romaner

Dagens avsnitt av litteraturprogrammet Babel pratade lite om författaren Georges Perec. Jag kände sedan tidigare till honom som författaren till romanen Försvinna (1969; La disparition) som inte innehåller ett enda "e" (förutom de i författarens namn) trots att "e" är den vanligaste vokalen både i franska och i svenska. Jag vet inte vilket som är mest vansinnigt: att skriva en sådan här roman eller att ge sig på att översätta den.

Vad jag däremot inte kände till var att han även publicerat kortromanen Les revenentes (1972) som istället bara använder vokalen "e".

Perec var, förutom författare och översättare, även korsordskonstruktör vilket kanske delvis kan förklara hans dragning till att begränsa sitt skrivande med strikta regler.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

2009-92: Stephen King: Under the Dome

Under the Dome är Stephen Kings senaste roman, och med sina 1074 sidor är den tjock även med King-mått mätt. Trots det fysiska omfånget är det däremot inte någon handlingsmässigt speciellt stor bok på det sätt som exempelvis The Stand är. Under the Dome handlar om den lilla staden Chester's Mill i Maine. En dag uppstår en genomskinlig kupol över staden som avgränsar den totalt från omvärlden, förutom att det går att se och tala genom den. När kupolen väl uppstått i det första kapitlet så ägnar sig resten av boken åt att fråga sig vad som händer människor som på det här sättet blir avskilda från omvärlden.

En del människor befinner sig i Chester's Mill fastän de inte bor där, och de kan inte ta sig hem. Å andra sidan blir många av de lokala familjerna splittrade eftersom en del personer befinner sig utanför staden när kupolen anländer. Det står rätt snart klart att en del människor tar tillfället i akt att försöka skaffa sig fördelar när de plötsligt befinner sig utom räckhåll för de flesta lagliga instanser. Eller rent av alla, eftersom de flesta som tar sig friheter har med polismyndigheten under kupolen att göra.

Chester's Mill är en småstad med ett par tusen invånare, och det här är mammas gata för King. När det gäller att beskriva människor, småstadsliv och alla de små historiska kopplingar mellan människorna som gör att de är som de är och tycker som de gör om varandra så är han lysande. Hans bild av småstadsamerika är utmärkt, men det finns detaljer som inte håller riktigt. Det går inte att undgå att notera att det börjar kännas som att King börjar bli gammal. Han nämner vid några tillfällen hur personer använder internet för att skicka information ut och in, men det är i princip bara i samband med den lokala journalisten. Vanliga människor får sin information från CNN och andra tevekanaler. Om något i den här stilen hände idag så skulle twitter översvämmas av rapporter inom ett par minuter, men här finns inget sådant. Istället får vi ett trettonårigt datorgeni som inte har någon mobiltelefon och bara tycks använda datorn som ett föremål, inte som en anslutning till världen utanför. Det känns inte realistiskt för tre öre.

En annan sak som jag tycker är lite underlig är tilltalet i boken. Berättandet följer ett otal personer (det finns tre sidor med personlista i början av boken, men det är bara de viktigaste) och den person som är i fokus för stunden får man se både handlingar och tankar för, och det fungerar rätt bra. Ibland kan berättandet få för sig att byta från att fokusera på en person till en annan utan att det är tydligt för läsaren, men det är inte så farligt. Det jag däremot hängde upp mig på är att det finns ett par tillfällen i boken där författaren helt plötsligt börjar tala direkt till läsaren som om det var en saga som berättades runt en lägereld. Det är samma tonfall som ofta brukar förekomma i Kings efterord när han talar till Constant Reader, men då känns det rätt. Det passar däremot inte mitt i en roman, och definitivt inte som ett par till synes slumpmässiga infall i en roman som annars inte har det tilltalet.

När det gäller slutet har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det. Det är storslaget på flera sätt, men man skulle också kunna se det som att luften lite grann går ur boken när vi till slut måste få reda på vad det egentligen var som hände. Jag får lite grann känslan jag hade när jag läste It; det är fantastiskt bra under resans gång och på slutet får man se monstret och reaktionen blir då mest "jaha, var det bara det?". I Under the Dome är det inte lika illa som i It, men tendensen finns där. Samtidigt ska det sägas att upplösningen på ett snyggt sätt anknyter till de funderingar om vad människor är kapabla att göra mot varandra som hela romanen genomsyras av.

Om man ska likna Under the Dome vid tidigare King-verk så ligger det närmast till hands med den postapokalyptiska The Stand (även den en tegelsten) där en spillra av mänskligheten (fördelad på goda och onda) kämpar för sin överlevnad, kortromanen The Mist om ett antal människor som blir instängda i ett snabbköp medan monster rör sig i den mystiska dimman utanför och screenplayen Storm of the Century om människorna på en ö som blir avstängda från fastlandet av en snöstorm samtidigt som något slags demon besöker dem.

Sammanfattningsvis tycker jag att Under the Dome är en stark King-roman. Den är snarare thriller än skräck (även om det finns en del otrevliga scener), och den fokuserar på hur helt vanliga människor drivs av omständigheter kring dem att göra dåliga saker, och hur andra tar på sig att kämpa emot så gott de kan. Även om det finns en "god" sida och en "ond" sida så är det aldrig svartvitt. I Storm of the Century så kan det onda hela tiden spåras tillbaka till Linoge som tveklöst är ond. I Under the Dome så har de onda människorna (om man nu ska kalla dem det) goda sidor (även om de ibland sitter långt inne) och hjältarna har mörka hemligheter.

Med reservation för det jag nämnt ovan så är berättandet utmärkt och man vill hela tiden läsa mer. Att boken är över 1000 sidor känns absolut inte som något problem. På det hela taget en bra King, om än inte en av de absoluta topparna.

Stephen King: Under the Dome
Scribner, 2009
1074 sidor
ISBN: 978-1-4391-4850-1

Helena på Bokhora har också recenserat Under the Dome.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

Bokcirkel i Google Wave

Petra på En annan sida har dragit igång en virtuell bokcirkel i Google Wave. Wave är ett nytt påhitt som är en kombination mellan Wiki, webbforum, mail och chatt. Google själva beskriver det som "epost så som det hade sett ut om det skapats idag".

Boken vi ska läsa är Askungar av Kristina Ohlsson som Piratförlaget generöst delat ut till alla som är med i bokcirkeln.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

tisdag, november 24, 2009

Dags för en ny antispelhysteri?

Det är vid det här laget över tio år sedan Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt publicerade sin antirollspelspamflett De övergivnas armé. Efter att stormen kring den bedarrat så tycker jag att det varit rätt lugnt i media kring spel av olika slag, antagligen mycket på grund av den utbildande insats som Sverok står för.

Det senaste i spelväg som journalister kan missförstå för att skapa bra rubriker tycks vara MMORPG:et World of Warcraft som har fler spelare än Sverige har invånare. I en artikel idag basunerar Expressen ut att WoW ligger bakom ett mord i Stockholm.

Rubriken är "Erika, 27 mördad av spelkompis" och framåt slutet av artikeln finns texten
Den misstänkte 33-åringen har tidigare varit med i en förening som ägnar sig åt lajv, ett teaterliknande rollspel där deltagarna klär ut sig. På föreningens hemsida finns en bild från 2007 där han spelar rollen som en 1800-talsvampyr som senare blir pålad till döds. På bilden poserar han med ett k-pist-liknande föremål.


Tanken är helt klart att vi som läsare ska tycka att det är förskräckligt med farliga spel som WoW och lajv. Det råder ingen tvekan om att det finns rötägg bland dem som spelar WoW. Med 11.5 miljoner spelare vore det underligt om så inte vore fallet. Det finns rötägg i vilket annan församling som helst (bridgespelare, den lokala sportföreningen, Expressens redaktion, ...).

Att ta upp att mördaren och offret träffats via WoW tycks kunna vara relevant eftersom mordet skett under en fest där alla närvarande träffats via just WoW. Men att komma från att de träffats via WoW till att spelet WoW (snarare än kommunikationsnätverket WoW) skulle ha något med mordet att göra tycks inte självklart (eller ens rimligt) från den information som syns i artikeln. Ännu mer frågande ställer jag mig inför att man drar fram uppgifterna om att den misstänkte ägnat sig åt lajvande. Vad har det med saken att göra?

Andra bloggar om: ,
Technorati Technorati tags: ,
intressant.se

Sociala media för författare

Författarkurser är inget ovanligt numer, men det brukar betyda en kurs för den som vill lära sig att bli författare. Igår blev jag tipsad om en författarkurs som istället var för författare som vill lära sig att utnyttja de nya sociala medierna för att marknadsföra sig och sina verk.

Teorin är att författare numer inte kan förlita sig på att förlagen ska sköta hela marknadsföringen utan de måste själva jobba med att etablera sig som ett namn. Sociala media som Facebook och bloggar är viktiga byggstenar i detta. Jag har inte gått kursen så jag kan inte uttala mig om innehållet i detalj, men mitt intryck av kursbeskrivningen är att det är rätt grundläggande. (Om du är intresserad av något av seminarierna så ger koden F6ZX4KP 10% rabatt.)

Det är stor skillnad på hur mogna svenska författare är när det gäller sociala media. Å ena sidan har vi gamla stofiler med etablerad publik och eget förlag med stadig marknadsföringsbudget som Jan Guillou som i en debatt nyligen ideligen avbröt för att flika in "riktiga media" om gammelmedia, som kontrast till elektroniska fora. I den andra änden har vi dem som lever på nätet som Åsa Schwarz som gjorde rubriker nyligen när hon lurat pressen genom att skapa en facebookprofil för Nova Barakel, huvudpersonen i sin senaste roman Nefilim och sedan presenterat handlingen i boken i form av Novas statusuppdateringar och på det sättet interagerat direkt med sin publik.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, november 23, 2009

Augustpriset till sf-författaren Steve Sem-Sandberg

Jag ser att årets skönlitterära augustpris gick till Steve Sem-Sandberg för hans roman De fattiga i Łódź.

Jag har inte läst den, och knappt något annat heller av Sem-Sandberg. Det enda jag kommer på är det han skrivit i Stjärnfall - Om SF, en essäsamling med en text vardera av honom, Lars Jakobson och Ola Larsmo. Jag kommer inte längre ihåg vad den handlade om, men jag vet att jag tyckte att boken i sin helhet var bra.

Eftersom jag samlat på mig en hel del svenskskriven science fiction genom åren så råkar jag däremot ha ett par titlar av Steve Sem-Sandberg stående, för det var inom den genren han debuterade. Flera gånger, faktiskt.

Jag har två böcker av honom. Det intressanta är att båda två presenteras som debutromaner. (Jag har till och med för mig att jag hört att det ska finnas en tredje med den etiketten.) Den ena av dem är Sländornas värld (1976):
Jonny Carlgrehn har genom hot och utpressning tvingats till ett uppdrag av den Terranska rymdadministrationen. Han skall göra rebellplaneten Lizene lojal mot Jorden och få kolonisterna där att underkasta sig de terranska invasionsstyrkorna.

Men på Lizene väntar andra konflikter. Planetens urinnevånare, en uråldrig, förvuxen ras trollsländor, gör uppror mot de mänskliga kolonisterna och Jonny Carlgrehn går in i kampen på människornas sida. Planetens räddning, människors och sländors fortbestånd, ligger plötsligt i hans händer. Han kan inte samtidigt förråda denna värld till terranerna. Han måste göra ett val med sitt eget liv som insats.
Den här boken presenteras som en ungdomsroman. Jag kan väl inte säga att jag blir jätteentusiastisk av blurben.

Då tycker jag att den andra av hans böcker jag har, Sökare i dödsskuggan (1976), låter intressantare:
Europa år 2744. Befolkningen lever i gigantiska, kupolövertäckta stadsstater. I Scandia bor Ayac. Han vill dö, men Staten vill inte tillåta honom detta. Han är för ung och har ännu inte fullgjort sina samhälleliga plikter. Ayac drivs på flykt -- en vild jakt inte bara efter rätten att få dö, utan lika mycket efter medmänsklighet och erkännande som individ. Hans märkliga odyssé genom tid och rum för honom till dagens Stockholm -- och tiden är plötsligt inte framtid längre.


Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

Måste böcker kosta något?

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund säger sig vilja ha tillbaka de fasta priserna på böcker som fanns i Sverige fram till 1970.

Han hävdar att det skulle ge mer pengar till författare och översättare, men jag har svårt att se hur det skulle hänga ihop. Vad jag vet får författare och översättare lika mycket pengar för alla exemplar av en bok som säljs (så länge vi talar om samma utgåva, naturligtvis -- det skiljer mellan en inbunden version och en pocket) oavsett om den säljs för 350:- på dyra bokhandeln på fina gatan eller om den säljs för 150:- på någon nätbokhandel. De som hamnar i kläm är väl snarare förlagen och bokhandlare med fysiska lokaler.

Det känns som om det här uttalandet framför allt är ett försök att minska på nätbokhandelns inflytande. Om priset på en bok skulle vara detsamma oavsett var man handlar så skulle en av nätbokhandelns främsta konkurrensmöjligheter -- priset -- försvinna. De har fortfarande möjlighet att hålla mycket fler titlar tillgängliga och de erbjuder hemleverans till alla oavsett hur avsides man bor. Klassiska bokhandlar kan å andra sidan erbjuda leverans direkt i handen för de titlar de har hemma, så det beror på hur bråttom man som köpare har vilket som är snabbast (och hur nära man har till sin närmaste bokhandel).

Man kan naturligtvis också fråga sig hur det här förslaget egentligen skulle påverka nätbokhandeln om det slog igenom. Det skulle innebära att böcker där blev dyrare än nu, antagligen rätt mycket (och det skulle helt rycka undan mattan för aktörer som bokfynd.nu). Det innebär att många läsare skulle få betala en hel del extra för sina böcker, men det innebär inte självklart att köparna kommer att överge nätbokhandeln. Eftersom man vet att alla andra bokhandlar är lika dyra så finns det ingen anledning att titta i fler affärer, så kunderna kommer att välja det som är enklast för dem. För mig kommer det oftast att vara nätbokhandeln.

Man kan också notera att ett av de klassiska bokhandlarnas argument för att ta ut högre priser är att de har utbildad personal. Om bokpriserna blir de samma överallt så kommer nätbokhandeln (som saknar dyra lokaler) att få pengar över jämfört med de klassiska bokhandlarna, något som de skulle kunna lägga på att skaffa utbildad personal som rekommenderar böcker.

Jag tror inte att en återgång till fasta bokpriser skulle gynna någon. De konsumenter som vant sig vid ett visst pris kommer att tycka att det är magstarkt att betala det dubbla, och kommer antagligen att minska på sina inköp eller handla engelska böcker istället till en del. Jag betvivlar att den samlade mängden pengar som kommer författare och översättare till del skulle bli större.

Båda artiklarna länkade i början repeterar också det vanliga mantrat "upphovsmännen måste få betalt för sitt arbete". Det är naturligtvis fel. Upphovsmän har (och ska ha) rätt att försöka få betalt för sitt arbete. De har inte rätt att faktiskt få det. Precis som alla andra som gör saker så måste de se till att de producerar något som faktiskt efterfrågas. Bara för att jag sitter i min källare i tio år och slöjdar avantgardistiskt utformade stolar i rosa betong så betyder det inte att jag kan sälja dem till ett pris som gör att jag kan leva på det. Detsamma gäller för exempelvis experimentella poeter och författare av westernromaner med lesbiska tanter som huvudpersoner. Det är inte ett problem. Det är hur verkligheten fungerar.

Men visst, om det inte är så det ska vara så vill jag gärna få lön för att sitta i källaren och slöjda något som ingen vill köpa.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

Animerad bok

Här är en fantastisk video av hur en bok kommer till liv via "papercraft" och kreativt fotograferande.



[Via BoingBoing.]

Andra bloggar om: , ,
Technorati Technorati tags: , ,
intressant.se

torsdag, november 19, 2009

2009-91: Douglas Coupland: jPod

Douglas Couplands böcker brukar kunna vara ganska nördiga, och jPod är på intet sätt något undantag. Med tummen mot pulsen på nördkulturen fortsätter Coupland att dokumentera ungefär samma miljöer som han gjorde i Mikroslavar fast ett tiotal år senare. Den här gången är det inte Microsoft som är intressant, utan istället talas det om Google-generationen. Huvudpersonerna är ett antal programmerare på ett spelföretag, och deras grupp kallas jPod.

När det gäller deras arbetsliv så känns det som en tämligen realistisk bild av verkligheten, på samma sätt som Dilbert känns realistisk. De drabbas ideligen av motgånger i form av mystiska beslut ovanifrån, men kämpar på något sätt vidare. Deras privata liv känns inte fullt så realistiskt. Här har Coupland skruvat till sina personer ett varv till, men det betyder inte att det inte känns underhållande, bara att det är lite mer flippat.

Texten berättas till största delen i första person av Ethan, en i jPod-gruppen. Här och där i texten finns dock annat inskjutet; man kan nästan se det som illustrationer, även om det är text. Här finns reklam, listor på olika saker, spambrev, ordlistor och annat. Det kan också förekomma stycken där huvudpersonerna skriver om sig själva. En gång får de exempelvis för sig att skriva presentationer av sig själva som om de skulle sälja sig på Ebay.

Jag gillar Coupland. Han skriver lättläst och insatt om nördkulturen, men lyckas samtidigt få till en handling som är intressant trots att den är så skruvad. Eller kanske just för att.

Douglas Coupland: jPod (jPod)
Månpocket, 2007 (originalet 2006)
460 sidor
ISBN: 978-91-7001-556-4

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

måndag, november 16, 2009

2009-90: Cory Doctorow: Makers

Makers är den produktive Cory Doctorows senaste roman, och den har en hel del gemensamt med hans tidigare produktion. Den utspelar sig i en väldigt nära framtid och handlar (som redan titeln antyder) om människor som gör saker. De är inte riktigt hackers eftersom de lika ofta sysslar med föremål som med programkod, men annars är det ungefär samma sorts människor.

Lester och Perry är uppfinnare som hittar på den ena manicken efter den andra. Det är smarta prylar de gör, oftast genom att bygga om någonting som redan finns så att det gör något helt annat än det var tänkt. Samtidigt så är deras konstruktioner oftast något de bygger för att de kan snarare än för lösa något problem. Marknadsföring och sånt är inte deras grej alls; de lever på att sälja enstaka konstruktioner till samlare.

De upptäcks av teknikbloggaren Suzanne som beskriver deras påhitt fortlöpande (och nog innehåller en hel del av Cory själv). De får också riskkapital, och börjar göra saker i större skala. Bland annat börjar de bygga åkattraktioner i stil med de som finns på Disneyworld, men med skillnaden att man på deras turer har möjlighet att berätta vad man tycker om och vad man inte tycker om, under tiden man åker. Den här informationen används sedan för att hela tiden anpassa turerna efter vad publiken uppskattar, och det dyker också upp andra som bygger egna turer som kommunicerar automatiskt med Perry och Lesters, så att de påverkar varandra.

Mycket av de här turerna byggs med hjälp av 3D-skrivare som jobbar automatiskt utifrån den information som de som åker producerar, så det är lika spännande för Perry och Lester att se hur turen ändras från dag till dag som för alla andra.

För den som läst Doctorow tidigare så kan man se teman från ett antal av hans tidigare verk. Olika slags hackers förekommer på många ställen, men den jag tänkte på vad i första hand han som bygger nätverk i Someone Comes to Town, Someone Leaves Town. Att Perry och lester jobbar mot Disney ekar naturligtvis Doctorows debutroman Down and Out in the Magic Kingdom, och grundpremissen i novellen "Printcrime" förekommer också här, men alltihop är ihopsatt på ett nytt sätt, precis som Perry och Lester hela tiden tar bitar de hittar på olika ställen och sätter ihop på nya och oväntade sätt.

Det är fascinerande att läsa Doctorow. Han har ett fantastiskt öga för hackers och många andra subkulturer och porträtterar dem både närgånget och kärleksfullt. Det är ingen tvekan om att det är människor av kött och blod han skriver om. En annan sak som Cory är väldigt bra på är att hitta på ekonomiska teorier som passar in i hans framtid på ett sätt som känns helt naturligt samtidigt som det blir en helt annan värld än den vi lever i. Man får helt enkelt känslan av att Cory inte så mycket skriver om framtiden som att han lever i den redan idag och berättar för oss andra hur det är där.

Cory Doctorow: Makers
Harper Voyager, 2009
416 sidor
ISBN: 978-0-00-733086-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, november 13, 2009

Jobbfri

Idag har jag gjort min sista arbetsdag på Ingate Systems där jag jobbat de senaste ungefär nio åren. Det kontoret jag jobbat på i Linköping kommer att stängas, och eftersom jag inte har lust att flytta till Stockholm så är jag alltså nu utan jobb. Jag håller så klart på att leta efter nytt jobb, men jag har inte hittat något lämpligt än. Å andra sidan känns det inte helt fel att få lite ledigt heller, faktiskt. Ett nytt jobb efter nyår känns lagom, så kan jag ta det lugnt och fixa saker hemma ett tag. Kan tomten leverera ett nytt jobb, tro?

Å andra sidan, är det någon som har ett ledigt datajobb till övers så säg till! Eller nåt annat skoj, för den delen.

Andra bloggar om:
Technorati Technorati tags:
intressant.se

onsdag, november 11, 2009

2009-89: Bruce Sterling: Schismatrix

Schismatrix är en roman som utspelar sig i Bruce Sterlings Shaper/Mechanist-universum som han även skrivit några noveller om.

Shapers är människor som modifierar sina kroppar med genterapi. Mechanists däremot använder mjukvara eller externa modifikationer för att förändra sig. Bokens huvudperson, Abelard Lindsay är född till Mechanist men genomgår diplomatisk träning hos Shapers och övergår till den sidan i och med det.

Det är inte bara sin grupptillhörighet som Lindsay byter; genom boken flyttar han mer eller mindre konstakt runt allt eftersom tiden går (boken täcker över 150 år) och han hinner avverka ett antal namn under den tiden. Att ge sig på att säga något om vad boken egentligen handlar om är vanskligt; det händer saker hela tiden utan att de känns speciellt viktiga. I och med att Lindsay konstant är på resande fot både genom tiden och rummet så känns boken som en road movie; det som främst fångar läsarens intresse är vad som sker runt Lindsay och de miljöer han befinner sig i.

Miljöerna är också den stora behållningen med Schismatrix; ju mer man ser av världen desto mer skruvad framstår den. Trots att boken är nästan 25 år så känns den inte gammal - snarare tvärt om (det enda som känns gammalt är att inspelningsprylar är baserade på band). Över lag känns boken som något som Charles Stross hade kunnat skriva idag, och man kan ana att han tagit till sig en del från den här boken. Det tydligaste exemplet är att här förekommer gravt modifierade människor som är uppladdade i sina rymddräkter för att kunna leva i vacuum och kallas "Lobsters". Det är svårt att tro annat än att det är de som ligger till grund för de "Lobsters" som förekommer i Stross' Accelerando där de också är uppladdade personligheter, men verkligen från humrar som vill komma undan från mänsklighetens inflytande.

Schismatrix bjuder på en rätt schysst dos gammal hederlig gosh-wow men det dramaturgiska drivet uteblir nästan helt. Om man är OK med att läsa en bok för miljöerna så håller den däremot utmärkt trots sin ålder.

Bruce Sterling: Schismatrix
Ace, 1985
288 sidor
ISBN: 0-441-75400-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, november 09, 2009

2009-88: Åsa Linderborg: Mig äger ingen

Mig äger ingen är Åsa Linderborgs berättelse om hennes uppväxt i ett arbetarhem i Västerås, men framför allt är den ett kärleksfullt porträtt av hennes far. Det som gör att det känns så äkta är att hon visar sin pappa med alla hans fel och brister, mindervärdeskomplex och alkoholism, men älskar honom i alla fall.

Den här boken är ett mycket välgjort porträtt, både av fadern och av den yngre Åsa. Det fascinerar mig alltid att läsa sådana här barndomsskildringar, för jag tycker att jag mest kommer ihåg enstaka scener ur min barndom medan Åsa Linderborg framkallar hela skeenden, replikskiften, miljöer och så vidare. Eftersom jag tillhör samma generation som hon så har läsningen även en rejäl komponent av igenkännande för mig. Det är på sätt och vis min egen barndom som spelas upp. Jag har visserligen ingen egen erfarenhet av vare sig alkoholism eller metallarbetarliv, men det finns alltid detaljer som stämmer. Åsas beskrivning av hennes farmors husmanskost förflyttar mig direkt till mormors kök för 30-35 år sedan: dillkött, stuvad potatis och mjölk i pyramidpaket.

Precis som med Jonas Gardells komiker-trilogi så fungerar den här boken på två plan för mig. Dels som en bok, dels som en nostalgitripp. Endera hade varit tillräckligt för att jag skulle varit nöjd, så att få båda på en gång är en rejäl vinst.

Åsa Linderborg: Mig äger ingen
Storyside, 2007
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
6 CD
ISBN: 978-91-7036-218-7

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

söndag, november 01, 2009

2009-87: Cormac McCarthy: The Road

En far och hans son vandrar genom ett förött USA, på väg söderut till en kust. Det sägs aldrig vad det är som har hänt, men världen har helt klart drabbas av en rejäl katastrof. Landskapet de vandrar genom är bränt och grått och verkar vara i princip sterilt. Det finns enstaka människor kvar som vandrar runt och letar efter mat, men det finns inga djur och alla växter tycks vara döda. Marken är täckt av aska. Varför en del människor överlevt vad som verkar ha dödat alla djur framgår inte, och jag kan tycka att det är är en svaghet. Även om huvudpersonerna inte vet det (de verkar över huvud taget inte veta mycket om vad som hänt) så tycker jag det är underligt att de inte reflekterar över vart alla djur tagit vägen. Man kan också undra hur halvsvältande personer bär sig åt för att klara att sova flera nätter under några filtar i snöoväder utan att ta skada. Man får intrycket att författaren bor i varmare trakter.

Boken är skriven i ett svep utan några kapitel, men det är i gengäld gott om avbrott. Vad som är lite mystiskt är att det inte finns några indikationer på vilka stycken som handlar om nutid (de allra flesta) och vilka som är tillbakablickar i tiden eller flashbacks. Ibland hinner man läsa en bra bit av ett stycke innan man inser att det utspelar sig i dåtid. På samma sätt saknar dialogen uppmärkning i form av citationstecken eller talstreck. I den engelska utgåvan jag läste så saknar även många ord (som "don't" och "doesn't") konsekvent sina apostrofer (medan andra ord har dem kvar). Jag är osäker på om det här är ett genomtänkt stildrag för att spegla att världen huvudpersonerna rör sig genom även den är väldigt befriad från detaljer och omväxling eller om det är ett orelaterat stildrag.

Oavsett dessa småinvändningar så tycker jag om den här boken. Den fungerar som bild av ett modernt samhälle som förfallit, men i första hand tycker jag om den som stämningsbild. Med små språkliga medel manar McCarthy fram en bild av ett sönderfallet samhälle, men trots det är språket på intet sätt fattigt. När man börjar titta på det är det inte så enkelt som det känns när man läser det, men det flyter lätt.

The Road är inte någon glättig bok, men den är väl värd att läsa.

Cormac McCarthy: The Road
Picador, 2006
307 sidor
ISBN: 978-0-330-44862-8

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se