söndag, december 25, 2011

2011-81: John Kovalic: Dork Shadows

På det stora hela tycker jag att John Kovalics serie om gamers står sig fint även så här ett tiotal år efter att de först publicerades, även om man naturligtvis lätt kan se vilken tid det handlar om. Exempelvis försöker Carson att placera sina besparingar i samlarkortspel för att de ska vara säkra genom Y2K-problemen. På motsvarande sätt belägras spelaffären av folk som vill protestera mot Pokémonkortspelet, och det lär väl heller knappast hända nu för tiden (och deras brännande av Pokémonkort ger naturligtvis spelaffären ett uppsving i försäljningen).

Matt och Gil the perky goth försöker sig på en dejt, men deras dejt går inte som de önskar (och för den delen inte heller som läsaren förväntat sig), Igor avger ett nyårslöfte att inte köpa mer spel än han hinner spela (vilket blir synnerligen kortlivat) och Matts spelgrupp använder Gandalf som murbräcka. Kort sagt, allt är som vanligt i Dork Tower.

John Kovalic: Dork Shadows
Dork Storm Press, 2002
162 sidor
ISBN: 1-930964-41-2

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

fredag, december 23, 2011

2011-80: Tomas Tranströmer: För levande och döda

Det jag sade om den förra Tranströmer-samlingen jag läste (17 dikter) gäller i princip om den här också, men (utan att verkligen räkna) så tycker jag att frekvensen av ren naturlyrik är lägre i denna, och istället får man ofta mer urbana miljöer. Det är däremot nästan alltid miljöer det handlar om, mer sällan personer eller skeenden.

En annan skillnad jag upplever är att medan 17 dikter ofta har något slags bunden form (om än inte rimmat) så är formatet har friare (eller underligare versmått som jag inte upptäcker är versmått); det känns som att Tranströmer experimenterar lite mer med språket här. Det händer att man träffar på en och annan som är ogrammatisk, även om det i huvudsak är korrekt svenska. Å andra sidan är det inte helt lätt att dra gränsen mellan vad som är ogrammatiskt och vad som är en ovanligt oväntat skapad ordbild.

Det händer att jag känner att det simmar meningar under ytan i en del dikter här som jag inte riktigt kan få grepp på, men oavsett det så gillar jag det. Det är lättläst och vackert även om de flesta dikterna för mig i första hand är skönhet för stunden snarare än filosofiska tänkvärdheter som jag känner att jag kommer att bära med mig länge. Gott så, dock.

Tomas Tranströmer: För levande och döda
Albert Bonnier, 2011 (originalet 1989)
30 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1 (Dikter och prosa 1954-2004)

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, december 21, 2011

2011-79: Tomas Tranströmer: 17 dikter

17 dikter är Tomas Tranströmers första diktsamling, publicerad 1954. Den innehåller en längdmässigt rätt varierad samling dikter, allt från smådikter med bara ett halvdussin rader till de avslutande lite längre på ungefär lika många sidor.

Många av dikterna är naturlyrik som vackert skildrar miljöer eller händelser i naturen. Med bara några få ord målas slående bilder upp, ofta med de slående och ibland förvånande metaforer som Tranströmer blivit känd för ("kavajen luggsliten som en vargflock" (ur "Gogol")).

Andra gånger är det längre skeenden som tecknas på kort tid:
När året sparkar av sig stövlarna,

och solen klänger högre, lövas träden

och fylls av vind och seglar fram i frihet.

Vid bergets fot står barrskogsbränningen,

men sommarns långa, ljumma dyning kommer,

drar genom trädens toppar sakta, vilar

ett ögonblick och sjunker åter undan --

avlövad kust står kvar.

(ur "Epilog")

Tomas Tranströmer: 17 dikter
Albert Bonnier, 2011 (originalet 1954)
44 sidor
ISBN: 978-91-0-012572-1 (Dikter och prosa 1954-2004)

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,
intressant.se

måndag, december 19, 2011

2011-78: Michelle Paver: Evig natt

1937 följer den fattige Jack med en polarexpedition till Svalbard som radiotelegrafisk. Han känner sig redan från början utanför, eftersom de övriga som ingår i expeditionen är rika och välutbildade, men trots allt behöver de hans praktiska kunnande.

Redan på väg mot sitt mål så decimeras expeditionen och när de väl kommer fram till den plats där de ska bo så är det bara tre personer kvar. Senare tvingas även de sista två ge sig av och det faller på Jack att sköta expeditionens mätningar själv så att inte hela resan ska ha varit förgäves.

Medan han sysslar med det och tar hand om den skock hundar man tagit med sig tycker han att något tittar på honom från mörkret som alltid är runt honom. Den arktiska vintern är inte ett bra tillfälle att bli mörkrädd eftersom den varar månader i sträck.

Jag har läst ett flertal skildringar av polarexpeditioner och liknande med intresse och naturligtvis även en massa skräcklitteratur så den här boken borde passa mig väl. Skildringen av expeditionen i sig tycker jag har ett rent dokumentärt intresse men som bok betraktad är den här historien lååångsam och rätt trist, tyvärr. Det finns en del bra scener, det ska medges, men det är lite för långt mellan dem för bokens bästa.

Boken berättas i första person av Jake och det gör att den får en extra närhet, så rent hantverksmässigt tycker jag också att den fungerar bra. Som spökhistoria kan man förvänta sig att den ska vara smygande, men den här boken tar det till överdrift och kommer just ingen vart. Trist, för författaren har koll på hantverket på prosanivå även om det brister i strukturen.

Michelle Paver: Evig natt (Dark Matter)
Översättning: Birgitta Gahrton
Semic, 2011 (originalet 2010)
240 sidor
ISBN: 978-91-552-5677-7

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

fredag, december 16, 2011

2011-77: Thomas Lange & Jo Forty: Beers

Det här boken inleds med några sidor om öl och dess historia (väldigt kortfattat) och sedan ytterligare ett par sidor som listar ett förvånansvärt stort antal öltyper och berättar lite om dem. Betoningen här är tyvärr på "lite"; det hade varit bättre att lista färre typer och prata mer ingående om dem.

Resten av boken består av uppslag där högersidan upptas av en bild på en ölflaska och vänstersidan berättar om bryggeriet som producerar den, vilka öl de gör och lite om hur de smakar. Det är fortfattat, men faktiskt förvånansvärt intressant i alla fall.

Thomas Lange & Jo Forty: Beers
Select Editions, 1998
96 sidor
ISBN: 1-85648-450-5

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

onsdag, december 14, 2011

2011-76: Neil Gaiman: Death: The Time of Your Life

Det här är ett tunt album (tre nummer) med en historia som väl egentligen handlar mer om döden än om Death, tycker jag, även om båda naturligtvis förekommer ganska framträdande.

Den som verkligen är huvudperson är dock Foxglove (känd från Sandman-albumen), nu känd sångerska. Hon är ute på turné med sin manager (och fadersfigur) Larry men funderar mycket på sitt förhållande med Hazel som sitter hemma med sin son, Alvie. Deras förhållande mår inte bra av hennes konstanta resande (och kanske inte ändå), men hon verkar inte heller redo att släppa det. Hon och Larry pratar om det, men innan de blir färdiga dör han och Foxglove får fortsätta att brottas med sina känslor ensam.

Den här episoden passar bra in som en pendang till de "riktiga" Sandman-historierna. Det är en mindre och mer lågmäld historia som passar bra för sig själv så här, men jag tror samtidigt att det nog är bra om man läst åtminstone de Sandman-historier där Foxglove och Hazel förekommer innan man läser denna.

Neil Gaiman: Death: The Time of Your Life
Illustrerad av Chris Bachalo och Mark Buckingham
Vertigo, 1997
96 sidor
ISBN: 1-56389-333-9

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, november 23, 2011

2011-75: Liza Marklund: Du gamla, du fria

Du gamla, du fria är den senaste boken i Liza Marklunds serie om journalisten Annika Bengtzon. Sedan vi träffade på henne senast har hon varit en sväng som korrespondent i USA och återförenats med sin exman Thomas (även om hon är medveten om att han är otrogen).

När den här boken börjar är Thomas på konferens i Nairobi, och under en resa kidnappas både han och resten av delegationen. Annika tvingas i princip ha en gisslanförhandlare boende hos sig eftersom kidnapparna kan ringa när som helst och ställa nya krav, och samtidigt börjar det dyka upp mördade kvinnor i Stockholms förorter.

Här verkar finnas upplagt för en hel del dramatik, men det känns som att Marklund bara låter det hela rinna mellan fingrarna. Jag ska inte säga att boken är tråkig. Marklund är en för driven författare och journalist för att det ska hända, men här saknas definitivt något. Kidnappningshistorien tar upp det allra mesta av Annikas tid och tankar och även det mesta av boken, så till den grad att de döda kvinnorna i förorterna känns som en parentes. Annika gör några inpass om dem på redaktionen helt i linje med vad man förväntar sig, men ärligt talat känns det hela mest som en distraktion som inte har något syfte.

Om man läser bakgrundstexten får man intrycket att boken ska kommentera hur den gamla världen bygger murar mot den nya men här finns väldigt lite av det också. Visst, en person har några repliker åt det hållet men det handlar om en halv sida eller så. På det hela taget handlar boken om kidnappningen utifrån Annikas perspektiv. Vi ser väldigt lite av kidpparnas perspektiv och motiv. Vad Thomas får vara med om rapporteras i korta kapitel här och där, men han reflekterar väldigt lite. Hur barnen reagerar framgår inte alls, och även kollegor och det officiella Sverige är förvånansvärt tysta. Bokens upplägg hade kunnat göras till ett drama där den av kidnapparna påtvingade misären hos Thomas ställs mot den av västvärlden påtvingade misären hos kidnapparna, och där det är framgår att saker och ting väldigt sällan är svarta eller vita. Som det är nu så är kidnappningen ett problem som påtvingas Annika utan några motiv och den är allt igenom ond och fel, helt utan problematisering. Det hade gått att göra mycket mer av detta.

Det känns som om den här serien har övergått från att vara kriminalromaner med inslag av vardagsdrama till att vara vardagsromaner med inslag av kriminalromaner. Det är en gradskillnad, men det känns om att det numer är Annika och det som händer runt henne som är det väsentliga i böckerna snarare än brotten. Jag säger inte att det är en dålig sak i sig, men jag misstänker att det påverkar vilka som är intresserade av boken. Med tanke på vad som händer precis i slutet av den här boken kan man också ana att den här tendensen kommer att fortsätta framöver.

Liza Marklund: Du gamla, du fria
Piratförlaget, 2011
403 sidor
ISBN: 978-91-642-0334-2

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

söndag, november 20, 2011

2011-74: Johan Theorin: Sankta psyko

Med Sankta psyko tar Johan Teorin paus från sina ölandsromaner och för den delen får man väl säga att han även tar paus från deckargenren, även om det inte är fullt så tydligt.

Jan Hauger är barnskötare men arbetslös, och boken börjar med att han kommer till en anställningsintervju på förskolan Gläntan som ligger precis intill Sankta Patricias regionklinik - i folkmun Sankta psyko. Sankta Patricia är ett säkerhetsklassat vårdhem för tvångsintagna brottslingar med psykiska problem. Förskolan Gläntan ligger där den gör eftersom barnen som går där har föräldrar som bor på Sankta psyko.

När det gäller personalen så är det i princip vattentäta skott mellan Sankta psyko och Gläntan. Jan får bara veta det mest grundläggande när man blir anställd, och uppmuntras sedan att inte försöka forska i vad som händer inom sjukhusets väggar. Det finns däremot en koppling mellan de två verksamheterna, och det är naturligtvis barnen. De olika barnen slussas med jämna mellanrum via en underjordisk gång in till sina föräldrar på Sankta psyko och sedan tillbaka några timmar senare.

På sätt och vis är det här ett tillräckligt skruvat scenario för att kunna bli skrämmande i Theorins händer, men det stannar inte där. Jan Hauger en mörk hemlighet i bagaget: en gång under en tidigare tjänst gick han och en annan lärare ut i skogen med ett antal barn, men kom tillbaka med ett barn färre. Jan har inga misstankar riktade mot sig efter den händelsen, men han berättar inte heller om den på sin nya arbetsplats. Vad tiden lider visar det sig att det finns fler som inte berättar allt, och situationen på Gläntan och Sankta psyko kommer snart att gå mot en dramatisk upplösning.

Johan Theorin har återigen skapat en roman som lyckas vara stämningsfull utan att offra vare sig drivet i handlingen eller läsbarheten. Det här är en bok som man ogärna lägger ifrån sig. Mycket bra!

Johan Theorin: Sankta psyko
Wahlström & Widstrand, 2011
399 sidor
ISBN: 978-91-46-22122-7

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

onsdag, oktober 26, 2011

2011-73: Alan Moore & Kevin O'Neill: The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 1969

Century: 1969 är fortsättningen på Century: 1910 och avslutningen på vad som från början var tänkt som ett album kommer i en tredje del.

Mina, Allan och Orlando kommer tillbaka till England (med hjälp av Nautilus) efter att ha blivit kontaktade för att reda ut ett mord som verkar involvera Oliver Haddo, en figur tämligen lik Aleister Crowley. Det verkar som om Haddo kan flytta sitt medvetande från en kropp till en annan via ritualer, och de anstränger sig för att förhindra att han ska kunna göra det fler gånger.

Som man kan vänta sig av ett album som utspelar sig i swinging London 1969 så förekommer det en del droger, och en väsentlig del av upplösningen utspelar sig under en tripp. Det är en naturligtvis tämligen flummigt och tyvärr känns hela det här albumet en smula avslaget.

Man får väl ta med i beräkningen att det här från början var tänkt som mittendelen av ett större album, men som det är nu får jag nog säga att det är det svagaste album jag läst från Alan Moore. Det betyder inte att det är dåligt, men det är inte lika magnifikt som de brukar vara.

Alan Moore & Kevin O'Neill: The League of Extraordinary Gentlemen: Century: 1969
Top Shelf Productions, 2011
opaginerad
ISBN: 978-1-60309-006-3

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

måndag, oktober 24, 2011

2011-72: Alice Munro: Nära hem

Alice Munro är en av de där författarna som brukar återkomma i spekulationerna inför nobelpriset varje år. Hon är helt klart bra på att teckna personer som man känner att man har insyn i och förstår hur de fungerar, och i något mindre grad även miljöer. På sätt och vis är miljöerna i novellerna lite frustrerande eftersom de är lite undanglidande och svårgripbara. Det är exempelvis väldigt svårt att få ordning på när en novell utspelar sig för miljön känns ofta svårdefinierat tidlös. Man får ofta ett intryck av att befinna sig ett antal decennium tillbaka i tiden men utan att kunna säga exakt när, för det saknas ofta explicita tidsmarkörer.

Vad novellerna däremot har väldigt lite av så är det handling. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, och som "slice of life"-texter är de här mycket välgjorda. Om man förväntar siga att det ska finnas en tydlig handling som tar en från punkt A till punkt B med en tydlig dramaturgi därimellan kan man däremot tänkas bli besviken. Jag tycker inte att det är något stort problem, för de här novellerna är definitivt värda att läsas. Det finns allt för mycket litteratur som fokuserar enbart på att berätta en historia, så det är trevligt med texter som för en gångs skull lägger fokus på ett annat ställe.

Alice Munro: Nära hem
Översättning: Karin Benecke
Pocketförlaget, 2010
377 sidor
ISBN: 978-91-86369-64-4

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

lördag, oktober 22, 2011

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Om du är intresserad av science fiction eller fantasy och har möjlighet att ta dig till Uppsala lördagen den femte november, missa då inte science fiction- och fantasydagen som arrangeras då. För det ytterst facila priset gratis får man träffa författarna Erik Granström och Anders Björkelid och flera illustratörer, serietecknare och översättare som jobbar med fantastisk litteratur. Det kommer att bli en del programpunkter men även det finns även möjlighet att träffa andra sf- och fantasyintresserade och knyta nya kontakter. Dessutom kommer Alvarfondens antikvariat att vara på plats och sälja billiga sf- och fantasyböcker.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, oktober 21, 2011

2011-71: Harry Martinson: Aniara

Jag har läst Aniara en gång förut, men när vi skulle ha den i bokcirkeln var det lika bra att läsa om den igen eftersom det var ungefär tio år sedan förra gången och jag hade rätt dimmmiga minnesbilder av den, även om jag minns den som bra.

Det visade sig vara trevlig läsning även andra gången. Man kan ha invändningar om att en del av dikterna känns en smula enkla, men under bokcirkeln kom vi underfund med att det finns en del gömd struktur som man inte ser om man inte gräver djupare än i alla fall jag inte gör under normal läsning.

För den som inte vet det så är Aniara ett episkt diktverk (med varierande versmått) som berättar om det stora rymdskeppet Aniara som ska ta några tusen människor från Jorden till Mars eftersom Jorden har blivit förstörd. Under resan tvingas det ur kurs och blir skadat så att det inte går att ändra kursen tillbaka, med följd att Aniara istället rusar mot Lyrans stjärnbild många ljusår bort utan någon möjlighet till räddning. Människorna ombord måste komma överens med att de kommer att leva resten av sina liv på det här skeppet.

Aniara är tidvis som man kan ana väldigt mörk, men detta blandas upp med dikter som behandlar minnen från jorden som skänker lite positiv lyster åt det hela.

Jag gillar Aniara. Man får inte försöka ge sig på att förstå de tekniska "förklaringar" som ges utan bara se dem som markeringar av att det är något tekniskt; de innehåller inget vettigt, men om man bara släpper det och läser och lyssnar så är det vackert, storslaget och sorgligt.

Harry Martinson: Aniara
Bonniers, 1963 (originalet 1956)
171 sidor

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, oktober 19, 2011

2011-70: Åsa Ekström: Sayonara september 2

Jag läste den första delen av Sayonara september nyligen och kände mig lite ljum efter det så jag var inte säker på om jag skulle läsa nästa del eller inte. Å andra sidan hade jag lånat den från bibblan samtidigt som den första delen så jag hade den ändå till hands, och det är ingen större ansträngning att läsa en manga så jag började på den också.

Det visade sig att det var en mycket bra idé, för den andra delen är inte så lik den första delen. Medan del ett till stor del handlar om att sätta scenen med ungdomarna som precis börjar på serieskolan och i största allmänhet presentera personerna så handlar andra delen till stor del om Alex bakgrund. Samtidigt som eleverna på skolan får i uppgift att producera en serie på 24 sidor på 24 timmar (vilket naturligtivs leder till stress och ångest) så får vi parallellt med det berättelsen om Alex och hennes barndomskompis Miri som hennes kamrater drar fram. Miri mår inte bra och det här är en historia om ångest, självskadebeteende och den otillräcklighet och skuld som de i närheten av sådant känner. Det är ett mycket mörkare album än den första delen, och mycket bättre. Jag ser fram emot nästa del och hoppas att den blir lika bra som den andra (men än har den inte ens kommit ut).

Åsa Ekström: Sayonara september 2
Kartago Förlag, 2010
216 sidor
ISBN: 978-91-86003-71-5

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, oktober 17, 2011

2011-69: Ivan Bunin: Mitjas kärlek

Ivan Bunin fick nobelpriset i litteratur 1933, så som en del av mitt projekt att läsa något av varje nobelpristagare i litteratur behövde jag bocka av honom. Jag visste inget om honom så jag köpte första bästa bok jag stötte på, vilket visade sig vara en novellsamling.

Tyvärr får jag nog säga att de här novellerna inte har åldrats med någon större grace. Det jag tycker var den största behållningen var just bilderna från ett svunnet Ryssland. Det litterära intresset tycker jag var rätt begränsat. Bunin har en förkärlek för beskrivningar och långa vindlande meningar som kan göra texten en smula påfrestande ibland. Exemplet nedan är extremt, men jag letade inte för att hitta det:
Mitja själv insåg mycket väl, att ingenting kunde vara mer vanvettigt än detta: att skjuta sig, att krossa skallen, att med ens hejda ett kraftigt ungt hjärtas slag, att beröva sig tanke och känsla, att förlora syn och hörsel, att försvinna ur denna outsägligt skäna värld, som först nu i sin fullhet öppnat sig inför honom, att plötsligt och för alltid beröva sig all delaktighet i detta liv, där hon, Katja, fanns, där det var sommar med himmel, skyar, solsken och varm vind, att lämna denna värld med vaggande sädesfält, hemgården, byn, modern, syskonen, bondflickorna och de gamla tidskrifternas vackra dikter -- denna värld, där någonstans långt borta låg Sevastopol, Bajdary-porten, violettskimrande berg i solrök med tallar och bokar på sluttningar, där den breda, bländande vita vägen gick fram, där Livadias och Alupkas trädgårdar lågo, där sanden glödde och glimmade vid det klarblå havet, där barn solade sig och unga badande damer uppehöllo sig -- han såg Katja klädd i vit promenaddräkt under vit parasoll sitta bland rullstenarna alldeles invid vågskvalpet, som glittrade så skarpt i solen, att dess anblick framkallade ett ofrivilligt leende av lycka...
Notera att detta alltså är en mening. 30 komman, 1 kolon, 2 tankstreck och 1 ellips. Man får väl vara glad att han inte tog till semikolon och parenteser också.

Ivan Bunin: Mitjas kärlek
Översättning: Sigurd Agrell
Hugo Gebers Förlag, 1933
206 sidor

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, oktober 06, 2011

Nobelpriset i litteratur till Tomas Tranströmer

Även i år gick nobelpriset i litteratur till en författare som jag faktiskt redan läst, om än bara en bok och dessutom en tunn sådan (Den stora gåtan). Tomas Tranströmer är en författare som jag tänkt att jag skulle läsa mer av men det har inte blivit av, men nu har jag i alla fall skaffat mig ett exemplar av hans samlade dikter. Det fanns faktiskt två exemplar på bokhandeln på universitetsområdet när jag hade vägarna förbi den någon timme efter att Tranströmer presenterats som årets pristagare. Fascinerande att priset går till någon vars samlade produktion ryms i en enda volym, och dessutom en relativt tunn sådan för att vara "samlade verk": 510 sidor

Jag har precis tittat på Babels program om Tranströmer med anledning av nobelpriset och med ledning av det och vad jag minns av den korta diktsamling jag läst så är Tranströmer den sortens poet som jag har lätt att uppskatta, så jag ser fram emot att återstifta bekantskapen med honom.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

måndag, september 26, 2011

2011-68: Camilla Läckberg: Änglamakerskan

I den senaste av Camilla Läckbergs deckare hittar man ungefär samma ingredienser som vanligt, så jag tror inte att någon kommer att förändra sin uppfattning om henne på grund av den här boken. Det man kan notera är att det känns som att den här boken har ett ovanligt stort persongalleri att hålla reda på, och de allra flesta personerna får dessutom agera innan de presenteras, så som läsare känner man sig en smula bortkommen i början innan man får ordning på vilka alla är och hur de hänger ihop. I grunden tycker jag att Läckberg är rätt bra på att skapa personer som det är lätt att hålla skillnad på, men som jag minns det brukar man få dem presenterade när de förekommer första gången.

Den här gången handlar det om ett par som flyttar till Valö strax utanför Fjällbacka och börjar renovera ett gammalt hus, det som hon en gång i tiden växte upp i, för att någon gång framöver öppna vandrarhem. De hinner inte mer än komma dit och börja renovera innan de utsätts för mordbrand. De överlever, men det tillsätts naturligtvis en utredning och då börjar också historien om husets tidigare historia som internatskola nystas upp. Den har samband med kvinnans uppväxt, och även med de obligatoriska sekvenserna som utspelar sig i dåtid.

Som vanligt får Patrik och de andra poliserna inte ha sin utredning i fred utan Erika blandar sig som vanligt i den. Här finns ett problem, precis som med alla deckare som handlar om något annat än poliser. De måste naturligtvis få in sina huvudpersoner i handlingens centrum och i några böcker går det bra, men allt eftersom serien blir längre känns det allt mer krystat. Jag ska inte säga att det här är ett större problem i den här delen än i tidigare delar men för den som följer serien börjar det kännas som att poliserna i Tanum är väldigt toleranta mot privatspanare i familjen. Om man läser några slumpmässigt valda böcker i serien är det nog inget problem; det här är inte ett större problem här än tidigare, men sammantaget börjar det bli ansträngt. Man får bestämma sig för att det är en del av konceptet, på samma sätt som det inte är det minsta realistiskt att så många mord skulle kunna ske i en håla som Midsomer.

Upplägget känns också som ett medvetet grepp för dela upp utredandet på åtminstone två olika spår för att därigenom låta läsaren veta mer än någon enskild person i boken och på det sättet ha bättre chans att lista ut i förväg hur det hela hänger ihop. Det tycker jag är ett vettigt grepp, men tyvärr förekommer det också tillfällen i boken där någon person får reda på information men den undanhålls för läsaren, och det känns som dålig stil.

I den här boken vimlar det av personer som har mer eller mindre halvkvädna livsavgörande katastrofer bakom sig. En del av dem är kända från tidigare böcker och här verkar det som om man förväntas minnas dem från tidigare delar. Det är väl inte orimligt i sig i en pågående serie, men jag har för mig att man brukar få en hel del sånt ifyllt men här finns inte så mycket av den varan. Läckberg kanske har bestämt sig för att hennes läsare har koll på hennes tidigare böcker och struntar i sådant numer. Andra personer är nya för den här boken och deras tidigare förehavanden får man naturligtvis så småningom reda på, men det mesta presenteras i små portioner och ganska långt in i handlingen.

Det är också tydligt att Läckberg lägger upp för kommande misär för en återkommande biperson genom hens handlingar i den här boken, som om det inte varit nog med problem på den fronten redan tidigare. Det börjar nästan bli en tradition.

Jag brukar tycka att Läckbergs deckare är rätt trevliga och den här följer i samma fåra som de tidigare. Jag uppfattar den som lite mer krävande för läsaren på grund av sättet som persongalleriet presenteras än tidigare delar varit, men det ser jag inte som något problem.

Camilla Läckberg: Änglamakerskan
Forum, 2011
360 sidor
ISBN: 978-91-37-13665-3

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

fredag, september 23, 2011

2011-67: Karl Johansson: Mara från Ulthar

Mara bor i den orientaliska hamnstaden Ulthar, och hennes bästa vän är katten Nardos. Hennes pappa är slavhandlare, men en dag försvinner även han och Mara tror att han försvunnit med de mystiska svarta galärerna som regelbundet kommer och köper hans slavar.

Hon ger sig ut för att leta efter fadern med Nardos och en massa andra katter. I själva verket är Mara lika mycket katt som hon är människa, eller det är i alla fall vad hon säger att hon vill vara.

Som man kan ana av titeln så är den här historien tungt inspirerad av H. P. Lovecraft. Även om den har lånat fritt från ett antal av hans historier så har Karl Johansson också gjort en egen blandning av det som står på egna ben.

Det här är en relativt kort berättelse så den hinner inte bli verkligt djuplodande, men att kärleken är en stark kraft hinner i vilket fall framgå tydligt. Om jag ska klaga på något är det att Mara vid ett tillfälle får förklarat för sig att man inte ska uttala de onda gudarnas namn högt för att de kan äta ens själ varefter det inte tar mer än till nästa sida innan någon annan gör det utan vare sig otrevliga effekter eller att någon protesterar. Det må väl vara hänt i och för sig, om det inte vore för att just det här spelar en väsentlig roll i slutet av boken.

Teckningsstilen är påtagligt enkel men fungerar bra för historien. Rätt ofta är teckningarna helt svartvita och många har stora svarta fält för extra effekt. En del bilder har olika grader av skuggning i form av skraffering i olika varianter. Jag tycker att det blir extra effektfullt eftersom det används lite sparsamt.

Karl Johansson: Mara från Ulthar
Kolik förlag, 2009
113 sidor
ISBN: 9789197610377

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, september 21, 2011

Avbruten: Pebbles Karlsson Ambrose: Bergsstjärnan

I början av Bergsstjärnan kraschar ett rymdskepp på en avlägsen planet och de flesta ombord omkommer. En liten flicka överlever dock, och hon är arvinge till Imperiet. Frågan är om hon verkligen kommer att kunna komma till den positionen som det är tänkt.

Hur det verkligen går med den saken vet jag inte, för jag gav upp i den här boken. Inte så mycket för att något enskilt element var väldigt dåligt utan för att ett antal irritationsmoment tillsammans fick mig att tröttna. Handlingen, så långt som jag såg den (de första 50 sidorna) känns väldigt mycket som den klassiska fantasyhandlingen med ung pojke från ingenstans som måste kämpa mot besvärliga odds för att komma till den position han borde ha.

Språket är lite oinspirerande men inte dåligt. Det som framför allt haltar är dialogen som ofta känns lite styltig. Här stör jag mig ofta också på de underliga anföringarna som kan se ut så här:
...och han sade roat.
"Borde man inte...

Nyraden känns konstig med den typen av formulering, och punkten är direkt fel, mitt i en menng som den hamnar. Det ska väl sägas att den här typen av problem inte är ovanliga när det gäller böcker som kommer från väldigt små förlag eller är egenpublicerade; de produceras helt enkelt av människor som inte har så stor redaktörserfarenhet. Ibland har de talang för det, ibland inte.

En annan störande sak tycker jag är presentationen av de bögar som förekommer i handlingen. På rätt många ställen behandlas de av texten som att det inte är något speciellt problematiskt men ibland presenteras det som stigmatiserande. Det verkar också finnas ett implicit antagande att det är naturligt att alla bögar är promiskuösa.

Jag kan stå ut med vilket som av de här problemen, men det blev lite jobbigt med allihop på en gång. Det är egentligen småsaker, men allihop verkar återkomma regelbundet och störa läsningen och då tyckte jag att jag lika gärna kunde lägga av.

Pebbles Karlsson Ambrose: Bergsstjärnan
Per Bjuhr ord & bild, 2010
221 sidor (jag slutade efter 50)
ISBN: 978-91-978624-0-0

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, september 19, 2011

2011-66: John Ashbery: Självporträtt i en konvex spegel

Den här diktsamlingen (som vad jag förstår är sammansatt i Sverige snarare än en rak översättning av någon enskild amerikansk volym) var rätt svår att begripa sig på. En del av dikterna var någorlunda konkreta och berättande medan andra både var uppbrutna i syntaxen och till synes osammanhängande. Jag misstänker att det fanns mer eller mindre dolda associationsbanor där som jag misslyckades med att följa.

På den övergripande nivån får jag nog säga att jag inte fick ut så väldigt mycket eftersom budskapet ofta förlorades när jag tappade bort mig mellan associationerna. På mikronivån fanns det däremot inte sällan formuleringar som jag gillade.

Jag har läst mig till att John Ashbery betraktas som en de stora amerikanska poeterna idag, men utifrån den här samlingen måste jag nog säga att jag inte riktigt förstår varför. Jag kan se att hans dikter har en tämligen stor variation i struktur och grad av komplikation, men på det hela taget går de mig förbi. Om det är ett problem med mig eller dikterna kan naturligtvis ifrågasättas.

John Ashbery: Självporträtt i en konvex spegel
Översättning: Göran Printz-Påhlson
Bonniers, 1983
120 sidor
ISBN: 91-0-045778-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, september 16, 2011

2011-65: Jens Lapidus: Livet Deluxe

Livet deluxe är den senaste delen i Jens Lapidus serie böcker om Stockholms undre värld som sedan tidigare består av Snabba cash, Aldrig fucka upp och den tecknade Gängkrig 145. Den låter oss återknyta bekantskapen med en del personer som vi känner sedan tidigare böcker. Det handlar om JW som suttit i fängelse ett tag för sitt kokainlangande i Snabba cash och nu är på väg ut i frihet, Jorge som försökt leva hederligt ett tag och juggebossen Radovan Kranjic och framför allt hans dotter Natalie.

I grytan finns även polisen Hägerström som får i uppdrag att infiltrera framför allt JW för att försöka få slut på hans skumma affärer som han fortsatt med även när han suttit i fängelset.

Som alltid i Lapidus böcker ser det till en början enkelt och glassigt ut, men allt eftersom staplas komplikationerna på varandra och det står klart att brott sällan är en motorväg till lycka och rikedom. Det går att lyckas, men även för den som ser ut att ha lyckats finns det ett pris och man vet inte förrän efteråt om det var värt det - och då är det för sent att ändra sig.

De tidigare böckerna har handlat mycket om kokainhandel. Det är nedtonat i den här boken som handlar mer om maktkamp mellan olika kriminella fraktioner (Natalie), rån (Jorge) och ekonomisk brottslighet (JW).

Jag har ingen som helst erfarenhet av Stockholms undre värld, men Lapidus är bra på att presentera en trovärdig bild både av den och av de rester av överklassmiljö som finns kvar och som i miljöer som Stureplan krockar med den kriminella. Det är inte lätt att bli accepterad som undercoverpolis i en kriminell miljö, men det visar sig vara precis lika svårt för den som har nya pengar att bli accepterad i en överklassmiljö där det inte räcker med att ha råd, man måste vara känd och dina föräldrar måste vara kända för alla andras föräldrar, och så vidare. Står man inte i adelskalendern så finns man inte på riktigt.

Lapidus är som vanligt bra på att skriva så att man vill läsa "bara ett kapitel till" med den klassiska thrillermetoden att regelbundet byta huvudperson. Hans mycket speciella språk med korta meningar och ofta ogrammatiska formuleringar, uppblandat med mycket slang gör att man sugs in i berättelsen.

Jag vet inte om Lapidus planerar att skriva fler böcker i den här serien, men om han gör det så läser jag dem gärna!

Jens Lapidus: Livet Deluxe
Wahlström & Widstrand, 2011
495 sidor
ISBN: 978-91-46-22029-9

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, september 14, 2011

Avbruten: Kate Mosse: Kryptan

Jag började läsa den här boken för ett antal månader sedan och sedan kom det något annat imellan, och sedan något annat och så vidare. Efter ett tag tittade jag på den här boken igen och konstaterade att jag inte brydde mig ett skvatt om vad som hände vidare i den, för antagligen skulle det vara samma sak som hittills (dvs inte så mycket).

Det här ska föreställa något slags thriller av samma typ som Da Vinci-koden och liknande, förutom att den utspelar sig i Frankrike 2007 och 1891. Till skillnad från de flesta andra thrillers så händer det inte så mycket här. Författaren bluddrar på, men det tar tid att komma någon vart. Efter de knappt 200 sidor jag orkade med hade jag kommit så långt med att knypta ihop handlingarna i nutid och dåtid som att det har något med Claude Debussy att göra och att det nog ska hända i södra Frankrike, men det är också allt. I övrigt så är det två separata handlingar.

Författaren är också väldigt pigg på franska. Det är ofta som repliker är på franska istället för svenska, och som om inte det var nog så får man ideligen enstaka ord i texten på franska, och sedan direkt på svenska också så att man inte ska misslyckas med att förstå det i alla fall. Jag har svårt att se någon poäng med det här, förutom att visa hur bra på franska hon är.

Kate Mosse: Kryptan (Sepulchre)
Översättning: Ingar Gadd
Norstedts, 2009 (originalet 2007)
659 sidor (jag gav upp efter 185)
ISBN: 978-91-1-301896-6

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

måndag, september 12, 2011

2011-64: Yoko Tawada: Facing the Bridge

Facing the Bridge är en liten novellsamling (bara tre noveller) av den för mig tidigare okända författaren Yoko Tawada, född i Japan men sedan länge bosatt i Tyskland.

Den första novellen "The Shadow Man" handlar om Amo som rövas bort från Afrika för några hundra år sedan och om Tamao som är japansk student. Båda kommer så småningom att studera filosofi på samma ort om än på olika platser i tiden, och Amo förekommer även i Tamaos berättelse. Det luriga är att berättandet flyter fram mellan Amo och Tamao utan att det ges några tydliga signaler om när det byts; plötsligt upptäcker man bara att det talas om ett annat namn än man väntade sig. Jag hade trevligt medan jag läste den här historien (om än lite frustrerande när man ibland får backa för att kolla exakt när berättandet bytte århundrade), men jag tycker att den egentligen inte ledde någon vart.

"In Front of Trang Tien Bridge" är en rätt lång historia om en kvinna som reser runt som något slags ständig turist, utan att känna sig hemma någonstans.

Den sista historien, "Saint George and the Translator", var den jag tyckte bäst om, även om den samtidigt också var väldigt svår att få grepp om. Den handlar som man kan ana om en översättare. Hon har rest till Kanarieöarna för att göra en översättning, men texten hon ska översätta är långt från det enda hon behöver kämpa mot. Personer i hennes omgivning förstår inte riktigt vad hon sysslar med, och hon får tillfälle att försöka förklara vad det egentligen ska vara bra för. Så långt är det rätt normalt (och tidvis intressant som diskussion om översättning som fenomen).

Vad som är lite mer udda är att hon regelbundet träffar på olika Saint George som hon på något sätt behöver konfrontera. Det här framstår som helt normalt inom berättelsen, men vad det egentligen beror på misslyckades jag att inse. En annan skum sak är att hon när hon tittar ut tycker hon sig se att en bananträdslund kommer närmare, på samma sätt som MacBeth trängs av Birnam wood. Inte heller detta förklaras på något sätt, och jag lyckas inte heller inse om det hela verkligen är en referens till MacBeth och i så fall varför.

Den här historien är som kan anas av det ovanstående lite mystisk. Samtidigt gillar jag den, kanske rent av på grund av dess oklarheter.

Yoko Tawada: Facing the Bridge
Översättning: Margaret Mitsutani
New Directions, 2007 (novellerna skrivna 1993, 1998 och 2000)
192 sidor
ISBN:

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, september 09, 2011

2011-63: Åsa Ekström: Sayonara september

Sayonara september börjar med att Alex kommer till sin nya skola där hon ska studera till mangatecknare. Hon flyttar in i ett kollektiv tillsammans med två klasskamrater som hon inte känner sedan tidigare. Det hela utvecklas som väntat snabbt till en viss såpakaraktär med ingredienser som att flytta hemifrån, att försöka bo tillsammans med okända människor utan att vara tillsammans med dem (eller?), att skapa, att umgås med andra kreativa människor både som klasskamrater och som konkurrenter i serietävlingar och så vidare.

Teckningarna är välgjorda och fungerar bra, men jag kan inte säga att de sticker ut och har någon tydlig personlig stil. Det ser väldigt mycket ut som typisk manga 1A. Eftersom det hela handlar om serietecknande så får man här och där korta sekvenser i helt andra stilar som är bitar av de serier som personer i serien tecknar. Det här är ett bra grepp, för det ger möjlighet att se hur personerna i serien tänker och skapar istället för att bara få det beskrivet, och det ger en mer direkt kontakt med dem.

Åsa Ekström: Sayonara september
Illustrerad av Åsa Ekström.
Kartago, 2009
189 sidor
ISBN: 978-91-86003-34-0

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, september 07, 2011

2011-62: Tahar Ben Jelloun: Den tjugosjunde natten

En natt i ramadan dör Ahmeds far, och på sin dödsbädd erkänner han för Ahmed att han i tjugo år uppfostrat honom till att bli någonting han inte är: den son han länge önskat sig men aldrig lyckats få (Ahmed har en hel skock storasystrar). Ahmed kan nu återta sin rätt identitet och blir Zarah istället. Det är lite oklart exakt hur klar över sin identitet han/hon egentligen varit tidigare, men hon kan nu sluta linda sina bröst för att de inte ska synas, men måste i gengäld nu leva efter kvinnliga regler istället för manliga, efter en uppväxt så att säga på andra sidan.

Jag gillar konceptet och det ger en del intressanta inblickar i det spänningsfält som Ahmed/Zarah nu hamnar i, men jag tycker också att boken inte gör så mycket av det som man hade kunnat hoppas. Det känns som att texten ibland flummar iväg planlöst. Zarahs liv efter faderns död är visserligen tämligen planlöst; hon lämnar hemmet och ger sig av ut i världen utan något uppenbart mål och har diverse äventyr men de leder inte till något signifikant. Tiden är rätt töjbar; det kan utan vidare gå tio år mellan ett par kapitel lika gärna som en timme.

Jag vet ytterst lite om hur det normala livet ser ut i muslimska länder, så för mig är det här även något slags guidad tur men man ser egentligen rätt lite av miljöer vilket jag tycker är lite synd, men egentligen inte ett problem med boken. Vad man däremot får ibland är drömska utvikningar där man till en början inte har klart för sig om det som händer är verklighet eller inte. Jag har inte bestämt mig riktigt för om jag gillar det greppet eller inte, men det förekommer i alla fall några gånger i texten.

Tahar Ben Jelloun: Den tjugosjunde natten (La nuit sacrée)
Översättning: Mats Löfgren
Alfabeta, 1989 (originalet 1987)
230 sidor
ISBN: 91-7712-174-0

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

måndag, september 05, 2011

2011-61: Christine Falkenland: Sfinx

Christine Falkenland brukar producera böcker med ett vackert språk, ofta rent poetiskt, och generellt är den här inget undantag. Några gånger under läsningen studsade jag dock på satsradningar och liknande som jag i början trodde skulle vara en artefakt av att texten jag läste just då var ett brev skrivet av bokens huvudperson och inte något anonymt författaralterego i form av en allseende berättare eller så, men när jag sedan insåg att hela boken består endast av brev från huvudpersonen verkar det inte som en rimlig teori. Med ett så bra språk som Falkenland generellt producerar hade det varit bra med lite bättre korrekturläsning.

Bokens namnlösa huvudperson refererar till sig själv som den första hustrun, och alla hennes brev som utgör boken är ställda till Claire, den andra hustrun, hon som numer är gift med huvudpersonens exman Felix. Huvudpersonen är avundsjuk på Claire som inte bara har fått hennes Felix utan även är rik och vacker och på det hela taget en lyckad person. Själv är hon en om inte svältande så i alla fall inte speciellt välbärgad konstnär som lever ensam med dottern Ma.

Huvudpersonen fokuserar intill besatthet dock på Claire och Felix och skriver brev på brev till Claire där hon ömsom berättar om sig själv, ömsom mindre smickrande saker om Felix och öppenhjärtligt talar om hur hon spionerar på familjen och så småningom går ännu längre. Jag ska inte avslöja exakt vad hon gör, men här ligger också en del av problematiken: det enda vi som läsare har är huvudpersonens egen berättelse om vad hon gör. Det finns ingenting som antyder att hon skulle vara något annat än en synnerligen opålitlig berättare (hon beskriver till och med själv hur hennes föräldrar verkar tycka att hon inte längre ens är speciellt lämplig som mor till Ma), så här finns all anledning att tro att allt vi får läsa nog inte är sant.

Hennes beteende går rätt tidigt över gränsen till stalkerbeteende, men det finns inga indikationer i berättelsen om att Claire skulle ha vidtagit några som helst åtgärder på grund av det. Min teori är att huvudpersonen skriver breven och säger sig skicka dem till Claire men i själva verket skickar hon dem inte. En episod precis i slutet av boken när huvudpersonen och Claire träffas och Claire reagerar med förvåning men inte ilska eller äckel antyder att åtminstone rätt många av breven aldrig har nått henne.

Hur det än är med den saken så är huvudpersonen, för att att uttrycka det milt, inte riktigt rätt monterad i skallen längre. Oavsett om hennes brev är skickade eller inte så är hon knappast riktigt frisk som skriver dem och framför allt inte om hon gör det hon beskriver i dem. Falkenland är däremot fantastiskt bra på att krypa under skinnet på huvudpersonen och låta oss se in i hennes vridna verklighet via hennes egna texter. Det här är en mörk bok, men den är väl värd att läsa.

Christine Falkenland: Sfinx
Wahlström & Widstrand, 2011
222 sidor
ISBN: 978-91-46-22103-6

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, september 02, 2011

2011-60: Joe Hill: Keys to the Kingdom

Jag har gillat både berättarstilen och teckningarna på Locke & Key från början, och med den här delen blir det bara ännu tydligare. Det första avsnittet är en hommage till Bill Wattersons Kalle och Hobbe. Här får vi (bitvis) se prov både på en teckningsstil väldigt lik Wattersons och en berättarteknik som drar stor nytta av Kalles förmåga att uppleva en sak samtidigt som de runt honom ser något helt annat. Den här berättelsen är mycket mer våldsam och blodig än något som Kalle någonsin drabbats av, men att återanvända stilen känns fortfarande passande.

De händelser från förr i tiden som ligger till grund för problemen nu har fortfarande inte i sin helhet blivit klara för huvudpersonerna, och bitvis vet vi mer än vad någon enskild person i handlingen gör och kan se när de gör dumma val. I andra fall vet vare sig de eller vi som läsare vad det är som ligger bakom händelserna.

I ett av de inför framtiden intressantaste avsnitten ser vi Bode och den utvecklingsstörde Rufus leka med soldatactionfigurer och leva sig in i strider, men deras repliker blir ibland snyggt dubbeltydiga så att man kan se dem både som en del av leken och som en kommentar till det som händer kring dem. I den här sekvensen träffar Rufus också på ett spöke som tar honom avsides och förklarar en del av vad som händer för honom. Problemet är att Rufus nog inte förstår allt han får höra, och om han berättar det för andra senare så lär de antagligen ta det som en del av hans fantasier kring hans soldatfigurer, speciellt om han berättar att han fått reda på historien om demonerna i källaren av ett spöke.

Om jag förstår planeringen rätt så ska det bli två album till i den här serien förutom de fyra som nu är publicerade och jag ser mycket fram emot dem!

Joe Hill: Keys to the Kingdom
Illustrerad av Gabriel Rodriguez
IDW, 2011
147 sidor
ISBN: 978-1-60010-886-0

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se