onsdag, april 30, 2008

2008-48: Åsne Seierstad: Ängeln i Groznyj

Jag har tyckt bra om de av Åsne Seierstads böcker jag har läst tidigare, men den här är ett strå vassare. Tjetjenien var en av de första utlandsreportageresor Åsne gjorde, och den gjorde intryck på henne. Efter att ha varit borta därifrån länge åkte hon till slut tillbaka för att se vad det blivit av människorna hon träffat på. Det här är hennes berättelse.

Det förekommer ett visst mått av hukande i diken för att undvika beskjutning, åkande i bil i vanvettig hastighet på vägar som ser ut som tvättbräden, trixande för att ta sig igenom vägspärrar och andra sådana praktiska saker för en journalist som opererar i en krigszon utan tillåtelse. Det är dock inte det som är det väsentliga i boken, vilket det i högre grad är i hennes Hundra och en dag.

Det väsentliga här är människorna. Åsne hälsar på hos mödrar som förlorat man och fyra söner till kriget och terrorn. Hon pratar med islamistiska extremister. Hon bor på ett barnhem som egentligen inte är ett barnhem utan bara en familj som tar sig an allt fler föräldralösa barn. Hon försöker hela tiden tränga in till vad de här människorna tycker; förstå vad de tänker; begripa varför de gör som de gör.

Många av berättelserna är smärtsamma att läsa, som den inledande om pojken Timur som bor på en soptipp. Han slåss med förvildade hundar om maten och tjänar några slantar på att hacka loss tegelstenar och sälja eller sortera fram skrot som går att återvinna. Han lever som ett djur, så långt bort från ordnade familjeförhållanden, skolundervisning och mänskliga rättigheter att det är svårt för en svensk i sin soffa att begripa. Som något slags kompensation för att han inte har någon makt över sin situation så plågar han djur: dem kan han bestämma över. Han har makt över deras liv och död.

Genomgående i den här boken är hur Åsne beskriver hur människor har det och försöker förklara hur de har fått det så genom att låta dem själva berätta sin historia. Ibland skjuter hon in lite historisk bakgrund till situationen i Tjetjenien som åtminstone jag hade dålig koll på innan. Vad hon däremot inte gör är att fördöma någon av dem hon pratar med, även när de är islamistiska extremister, patologiska snattare, djurplågare eller hedersmördare. Hon låter deras berättelser står för sig själva, så får läsaren bilda sig en uppfattning om dem utifrån vad de faktiskt säger. Man kan visserligen ibland ana hennes frustration över att inte riktigt kunna förstå sig på de här människorna, men hon låter den inte få utlopp i frågorna.

Det här är definitivt inte någon bok för den som vill ha lite lättsam underhållning utan en inblick i ett krigshärjat hörn av världen som de flesta glömt bort. Åsne Seierstad har inte glömt bort det, och gör sitt bästa för att ingen annan ska göra det heller. Läs den!

Åsne Seierstad: Ängeln i Groznyj (De krenkede)
Albert Bonniers, 2008 (originalet 2007)
Översättning: Jan Stolpe
359 sidor
ISBN: 9789100116835

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se, Bokhora, Bokmania, DN och SvD.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

Orhan Pamuk och andra turkiska författare snart säkrare?

Med lite tur så blir livet snart mindre riskfyllt för Orhan Pamuk och andra turkiska författare som tidigare anklagats för att "förolämpa landets identitet" enligt den löjeväckande paragraf 301 i den turkiska strafflagen.

Eftersom Turkiet vill gå med i EU så har man nu i parlamentet godkänt en omskrivning av lagen som naturligtvis inte är förenlig med yttrandefriheten. Vad resultatet blir i praktiken återstår naturligtvis att se, men förhoppningsvis blir det slut på rättsprocesser där någon åklagas för att ha drivit med Kemal Ataturk eller refererat till historiska turkiska folkmord.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

tisdag, april 29, 2008

Det våras för skräcken igen

Jag snubblade just över uppgiften att en svensk översättning av 20th Century Ghosts, Vålnader av Joe Hill (son till Stephen King) kommer ut på Norstedt under sommaren. Jag noterar i kalendern och väntar med spänning. Efter ett tags svacka så är även den svenska utgivningen av Stephen King på banan igen. Den som är det minsta intresserad av King bör prenumerera på det gratis nyhetsbrevet Följeslagarna som förtjänstfullt bevakar Kings utgivning både i Sverige och utomlands.

Ännu roligare än dessa översättningar är att det finns bra svenska författare som skriver skräck. John Ajvide Lindqvist kommer snart ut med Människohamn och Andreas Roman släpper Mörkrädd i dagarna. I det lilla formatet får man inte heller glömma antologiserien Schakt. Ytterligare tips gavs av Bokhora-Helena häromdagen.

På senare år tycker jag mig ha sett en del 80-tals-nostalgi, så det är väl inte mer än rätt att även skräcken som hade sin senaste storhetstid under 1980-talet får ett nytt uppsving.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , , , ,

2008-47: Karin Fossum: Den som älskar något annat

Ett par är ute och promenerar i skogen när de hittar en pojke i tioårsåldern, död och utan byxor. Karin Fossums återkommande polis Konrad Sejer är snart på plats och börjar undersöka fallet, men det tar lång tid innan han gör några större framsteg.

Fossum brukar ofta variera perspektivet från bok till bok. Den här gången får vi följa med ganska nära Sejer och hans kollega Skarre men vi får också insikter i psyket hos mamman till pojken, det par som hittade honom (som reagerar väldigt olika på sitt fynd), mördaren och andra. Fossum håller sin vanliga höga standard på personteckningarna och alla huvudpersonerna känns levande.

Jag tycker också om upplösningen på historien som visar att det sällan är en person som är god och en som är ond utan oftast är allt mycket mer komplicerat än så.

Karin Fossum: Den som älskar något annat
Bonnier Audio, 2008
Översättning: Ulf Örnkloo
Uppläsning: Torsten Wahlund
6 CD
ISBN: 9789179536701

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

måndag, april 28, 2008

Bloggläsarundersökning

Jag länkade till en bloggläsarundersökning från Mahir för ett tag sedan. Nu finns resultaten tillgängliga. Dels kan man se vad mina läsare tycker, och dels jämföra det med vad alla bloggläsare tycker.

Andra bloggar om: ,
Technorati Technorati tags: ,
intressant.se

söndag, april 27, 2008

2008-46: Stephen King: Blaze

När Clayton Blaisdell, Jr (normalt känd som Blaze) var en ung pojke så kastade hans fulla pappa honom nerför en trappa. Tre gånger. Som minne efter detta får han ett stort märke i pannan och blir (till skillnad från innan) rätt trögtänkt. När han växer upp träffar han George som är en smart småbrottsling och de gör en serie brott tillsammans, hela tiden med George som hjärnan bakom planerna och Blaze som den aktivare parten. När de håller på att planera ett större brott -- en kidnappning -- för att kunna dra sig tillbaka blir George dödad. Blaze bestämmer sig för att fullfölja deras planer i alla fall.

Han gör så gott han kan för att följa planen, men det blir inte alltid så bra. Som hjälp när Blaze ska göra något så talar han med George. Han för en diskussion med honom i huvudet men det är inte alltid han får svar; ibland är George någon annanstans. Det sägs aldrig rakt ut om detta ska tolkas som ett övernaturligt element eller helt enkelt Blaze som fantiserar. Det spelar egentligen ingen större roll vilket.

Det tilltänkta kidnappningsoffret är en bebis, för att det ska vara möjligt att lämna tillbaka offret utan att det ska kunna identifiera sin kidnappare. Å andra sidan är en bebis lite svårare att ha hand om än vad Blaze insett i förväg. Som om det inte vore nog så börjar han dessutom tycka om bebisen. Måste han verkligen lämna tillbaka den?

Boken består i huvudsak av två olika saker. I nutid följer vi Blaze som kidnappar bebisen. Här är det i första hans interaktionen mellan Blaze och bebisen som är det intressanta; hur han mot sin vilja blir mer och mer fäst vid den samtidigt som han försöker klämma föräldrarna på pengar och polisen jagar honom. Parallellt med detta berättas historien om Blaze uppväxt, och den här sortens berättelser hanterar King som vanligt suveränt.

Blaze presenteras som en bok av Stephen Kings pseudonym Richard Bachman (även om också Stephen Kings namn står på omslaget, med större bokstäver). Den skrevs ursprungligen 1972-73 och har sedan dess legat i en låda. Inför publiceringen nu så har King fräschat upp den och flyttat fram den lite i tiden, men för att inte behöva göra allt för mycket våld på handlingen så utspelar den sig i ett något ospecificerat 1980-tal (att flytta fram den längre skulle introducera mobiltelefoner, nummerpresentation och andra komplikationer som handlingen just nu inte tar hänsyn till). Även om boken skulle ha publicerats utan Kings namn på omslaget skulle det uppmärksamme läsaren säkert ha blivit misstänksam. Förutom att stilen är Kings vanliga så finns det även andra ledtrådar. Vid ett tillfälle går Blaze på bio och ser vampyrfilmen Second Coming. Om det verkligen finns någon film med den titeln vet jag inte, men däremot vet jag att det var arbetsnamnet på Kings andra publicerade roman 'Salem's Lot.

Stephen King (som Richard Bachman): Blaze
Pocket Books, 2007
340 sidor
ISBN: 1416555048
ISBN13: 9781416555048

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

torsdag, april 24, 2008

2008-45: Jerry Scott & Jim Borgman: Rude, Crude and Tattooed (Zits 12)

Ett återkommande tema i Zits är att Jeremy förundras över hur omoderna hans föräldrar är. I den här volymen har han ett nytt modernt fenomen att lära ut: han försöker lära sina föräldrar att blogga. Även om han själv inte blir äldre så går i alla fall tiden runt omkring honom, uppenbarligen.

När man läser Zits kan man (liksom när man läser Dilbert) lätt få känslan av att det i själva verket är en dokumnetär. Det är väldigt mycket som känns bekant, men det förhindrar inte att det också är väldigt kul.

Jerry Scott & Jim Borgman: Rude, Crude and Tattooed (Zits 12)
Andrews McMeel, 2007
127 sidor
ISBN: 0740763571
ISBN13: 9780740763571

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , ,

Även böcker kan kopieras

I artikeln Den digitala malströmmen upptäcker Thomas Götselius på DN att det numer även figurerar böcker i fildelningsnätverken. Upprinnelsen till upptäckten verkar vara sammanslagningen av Kungliga Biblioteket och Statens Ljud- och Bildarkiv.

När man går från en arkivkultur där böcker lagras i dammiga förråd som man kan gå till och läsa dem till att digitalisera böckerna så blir det också naturligt för de som vill komma åt det arkiverade materialet att kräva att det ska finnas tillgängliga på nätet.
Men därmed kommer arkivens och bibliotekens traditionella öppenhetsprincip i konflikt med upphovsrätten. För när ett "lån" innebär att man kopierar verket - och det gör man oundvikligen i en digital miljö - är varje låntagare en potentiell bokpirat. Att hålla piraterna borta genom nyinrättade arkivspärrar är emellertid inget alternativ, för då schackrar man med den öppenhetsprincip som från början motiverade uppbyggnaden av mediearkivet.

Så har den kniviga fildelningfrågan till sist blivit en angelägenhet även för skriftkulturen. Och det är bra. För vad fildelningsdebatten behöver är inte mer lagstiftning utan mera eftertanke, större historiskt siktdjup, skarpare teoretisering.



Trots att det första intrycket är en nyvaknad konservativ som missat att scannade böcker piratdistribuerats på nätet i åtskilliga år så är artikeln som synes mer insiktsfull än så och ropar inte på några förbud.

Frågan är inte hur vi kan upprätthålla den hittillsvarande upphovsrätten utan vad som ska ersätta den i en tidsålder där det naturliga är att kopiera information, inte att låna den.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,
intressant.se

15 år!

Som Camilla redan hunnit skriva om så har hon och jag varit gifta i 15 år i dag!

Andra bloggar om:
Technorati Technorati tags:
intressant.se

onsdag, april 23, 2008

2008-44: Arto Paasilinna: Snablar!

Efter den positiva upplevelsen med den förra Paasilinna-boken jag läste så var det lätt hänt att det slank ner en till när jag skulle flyga till USA. Den här gången handlar det om vad som händer med en cirkuselefant när Finland plötsligen inför en ny lag som säger att man inte får hålla vilda djur i fångenskap för att visa upp dem (vad som händer med alla zoo-djur framgår inte).

Elefantskötaren Sanna Tarkiainen tar med sig elefanten till Ryssland där det inte finns några motsvarande bestämmelser och hon och elefanten har diverse äventyr där innan hon bestämmer sig för att återvända till Finland för vidare transport till Afrika. Bara en sådan sak som att ta sig från ett ställe till ett annat med en elefant i släptåg är inte helt enkelt. Att dessutom göra det utan att egentligen ha några pengar blir inte direkt enklare.

Elefanten ställer naturligtvis till med en hel del problem under sina resor, men på något sätt tar man sig alltid vidare. Det tycks aldrig vara någon brist på godhjärtade människor som är villiga att upplåta både hus och pengar för att hjälpa en luffande elefant när så krävs.

I huvudsak känns den här boken som en fars, och det blir lite långdraget efter ett tag. Den förra boken jag läste hade en del ansatser till samhällskritik och en mer genomtänkt handling än att bara berätta historien om allt som drabbar elefanten under en resa. Jag hade inte tråkigt medan jag läste den här, men den kändes rätt lättviktig (elefanten till trots!).

Arto Paasilinna: Snablar! (Suomalainen kärsäkirja)
Brombergs, 2006 (originalet 2005)
Översättning: Camilla Frostell
223 sidor
ISBN: 9789173370325

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

Andreas Roman i Eftersnack

En av de böcker jag ser fram emot just nu är Andreas Romans Mörkrädd. I kväll kommer Andreas att medverka i Eftersnack på tvåan klockan 22:25 där han ska prata om skräck och läsa lite ur boken. Missa inte det!

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

Världsbokdagen

I dag är det världsbokdagen. Glöm inte bort att läsa en bok!

Själv ska jag läsa ut Åsne Seierstads Ängeln i Groznyj och fortsätta i John Ajvide Lindqvists Människohamn.

Andra bloggar om: , ,
Technorati Technorati tags: , ,
intressant.se

tisdag, april 22, 2008

2008-43: Erik Löfvendahl: Min skuld är min

Den här boken utspelar sig på 1980-talet men det märks egentligen knappt; vid något enda tillfälle nämns ett årtal men jag kan inte påminna mig något speciellt i handlingen som låser fast den i tiden förutom bristen på mobiltelefoner och att huvudpersonen faktiskt skriver ett pappersbrev. Han skriver visserligen sin roman på skrivmaskin, men hans kompisar säger också åt honom att han är hopplöst omodern och borde skaffa sig en dator.

Huvudpersonen studerar litteraturvetenskap och fördelar sin tid mellan en uppsats och ett romanprojekt. Hans tillvaro blir snabbt rörig när en ung kvinna i en lägenhet på våningen under honom hittas mördad och det finns anledning att tro att han kan ha gjort det. Hans berättelse om vad som händer honom själv och texten i hans roman presenteras omväxlande, och trots att historierna inte heller alltid berättas i kronologisk ordning så är det aldrig något problem att hänga med i vad det är som händer.

Det finns en del paralleller mellan de två berättelserna, men inte så att det känns övertydligt och ansträngt. Eftersom huvudpersonen läser litteraturvetenskap och skriver en roman reflekterar han en del både över böcker och processen att skriva en roman (som han också diskuterar med en kompis). Detta ger naturligtvis en extra dimension åt boken för dem som likt mig är intresserade av skrivande.

Boken presenteras som en deckare, men det känns inte som dess huvudsyfte; i första hand är det en bok om kärlek, hat och litteratur som råkar involvera brott och därmed polisen. Det är hela tiden personerna som påverkas av brotten som är i fokus, inte poliserna eller utredningarna.

Den historia som utspelar sig kring huvudpersonen är snyggt uttänkt och skulle mycket väl fungera som en fristående deckare, men jag tycker att den vinner på att på det här sättet vävas ihop med en fiktiv roman. Språkligt är boken också riktigt bra. Jag hittade ett par formuleringar som kändes ovana, men jag fick intrycket av att det kan röra sig om dialektala uttryck.

Som om det inte var nog så lyckas Löfvendahl också lura läsaren i en fälla som i alla fall inte jag hade väntat mig. Som en effekt av det tricket får man inte klarhet i en persons motiv, men jag tycker att det är en smärre brist som jag gärna förlåter efter effekten var väl värd det.

Erik Löfvendahl: Min skuld är min
Norstedts, 2008
368 sidor
ISBN: 9789113018164

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,

måndag, april 21, 2008

2008-42: George Monbiot: Samtyckets tidsålder

Den här boken har undertiteln "Manifest för en ny världsordning" och det beskriver också innehållet rätt bra. Situationen i världen i dag är att en stor del av pengarna finns hos en väldigt liten del av befolkningen. Monbiot börjar med att gå igenom de internationella institutioner som finns (FN, Världsbanken, Internationella valutafonden, etc). Han förklarar hur de är uppbyggda och hur de styrs, och passar även på att visa varför de här organisationerna hela tiden arbetar för de rika och inte kommer att kunna reformeras. I FN ligger makten hos säkerhetsrådet. De fem permanenta medlemmarna har veto mot alla förändringar, och därmed kommer inga förändringar som inte gynnar dem att kunna drivas igenom. IMF och Världbanken har liknande problem i det att rösterna som styr organisationerna fördelas strikt efter hur mycket länder betalar till driften. För att förändra något så krävs 85% majoritet och de rika ländernas bidrag står naturligtvis för långt mer än 15%. I själva verket står USA ensamt för mer än 15%, och kan därmed ensamt blockera alla förslag som inte gynnar landet.

Efter att ha plockat fram problemen med de existerande organisationerna börjar Monbiot skissa på hur en bättre situation -- ett världsparlament -- skulle kunna se ut, och lägger till sist fram ett förslag för hur något sådant skulle kunna införas från grunden, utan stöd från existerande organisationer, och hur det nya parlamentet skulle kunna skapa sig ett inflytande.

Presenterat så här låter det mesta vettigt och möjligt, men jag tror att världsparlamentet som skisseras kommer att stanna på idéstadiet som alla andra utopier. Boken är dock intressant i alla fall tack vare presentationerna av de existerande organisationerna och deras problem.

George Monbiot: Samtyckets tidsålder (The Age of Consent)
Ordfront, 2005 (originalet 2003)
Översättning: Margareta Eklöf
233 sidor
ISBN: 9170371393
ISBN13: 9789170371394

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

Människohamn på gång

Jag har fått ett förhandsexemplar av John Ajvide Lindqvists kommande roman Människohamn och började läsa i den i går kväll. Jag hann inte så långt, men det verkar lovande redan nu. Liksom i Hanteringen av odöda inleds boken med att huvudpersonerna drabbas av en tung förlust, men här är det ett par föräldrar som blir av med en sexårig dotter. Hon försvinner spårlöst när de är ute och åker skidor i skärgården. Spåren efter henne bara tar slut. Ingen kropp, inga saker, ingen vak. Ingenting.

Förutom det verkar det förekomma en hel del magi, både på riktigt och på låtsas. En av personerna i boken har varit scentrollkarl liksom John Ajvide Lindqvist själv. Om han även har personlig erfarenhet av verklig magi vet jag däremot inte.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

söndag, april 20, 2008

2008-41: Adam Roberts: Salt

Den här boken hade jag svårt för, även om den inte är illa skriven och egentligen intressant. Redan från början får man intrycket av att den som berättar historien är en opålitlig berättare, och det intrycket bekräftas rätt snart. Det är två personer som alternerar berättandet, och de kommer från olika fraktioner av de människor som skickats ut på ett långfärdsrymdskepp för att kolonisera planeten Salt.

Den ena gruppen är strikt kristna och formellt hierarkiskt organiserade och framstår i mångt och mycket som en nidbild av dagens allt mer fundamentalistiska USA. Den andra gruppen är helt anarkistiska individualister som porträtteras ungefär som den idealbild som många amerikaner har av sitt land men som egentligen är en bra bit bort. Den här gruppen beskrivs i allmänhet på ett klart mer positivt sätt, även om jag inte tror att det är meningen.

Det huvudsakliga problemet med boken är att den i första hand är en gigantisk infodump, komplett med ett "as you know..."-avsnitt. Det som berättas är planeten Salts utseende, uppbyggna och kolonisation. Detta görs genom ögonen på de två berättarna med olika åsikter om det mesta. Det finns en konflikt som bygger på deras skillnader: under resan har ett antal av de kvinnliga anarkisterna blivit med barn av religiösa fäder. Problemen kommer av att anarkisterna anser att det är upp till modern att bestämma över barnen medan de religiösa försöker kräva fädernas rätt till sina barn. Problemen uppstår när de utsträcker den rätten till att kidnappa barnen med våld.

Trots att det här på pappret framstår som en intressant konflikt så lyckas inte presentationen av den. De två personerna som berättar händelserna är inte direkt drabbade och deras känslomässiga engagemang i det hela är inte speciellt stort -- de har fullt upp med att skriva läsaren på näsan hur rätt just deras synsätt är. De personer som faktiskt är direkt inblandade i det hela, mödrar, fäder och barn, får man inte stifta personlig bekantskap med och det gör att hela berättelsen mer känns som ett filosofiskt experiment än en roman. Tyvärr, för det är ett lovande koncept.

Adam Roberts är en av hedersgästerna på årets nationella science fiction- och fantasykongress. Kom dit och diskutera boken med honom personligen!

Adam Roberts: Salt
Gollancz, 2000
248 sidor
ISBN: 185798787X
ISBN13: 9781857987874

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

onsdag, april 16, 2008

Cool hur man än gör

I mitt amerikanska hotellrum sitter det en stor luftkonditionering under fönstret. Om den är på så startar den regelbundet (ofta) och mullrar högt samt blåser ut luft så att man fryser om man är i rummet. Om den å andra sidan är av så sjunker temperaturen i rummet så att man fryser hela tiden istället för bara när den är på (fast man slipper lyssna på mullrandet). Kan inte SIDA starta ett projekt för att införa värmeelement här?

Andra bloggar om: ,
Technorati Technorati tags: ,

måndag, april 14, 2008

SIPit 22

Jag befinner mig utanför Boston för att testa nätverksutrustning.
Uppdateringar kan bli sporadiska den här veckan.

tisdag, april 08, 2008

2008-40: Gary Gygax: Role-Playing Mastery

När Gary Gygax dog nyligen så kom jag att tänka på att jag hade en av hans böcker i hyllan som jag aldrig tittat på. Jag har läst några av hans romaner från Greyhawk-världen med ganska tveksam behållning, men här handlar det istället om rollspel. Role-Playing Mastery är en guide till hur man ska bära sig åt för att bli en så bra rollspelare som möjligt, och att Gygax själv är det sägs visserligen aldrig rakt ut men är lätt att läsa mellan raderna i boken.

Jag kan naturligtvis inte uttala mig om Gygax kvaliteter som rollspelare, men hans åsikter om hur man blir en bra rollspelare finner jag rätt underliga. I första hand ser Gygax rollspel som just spel; det verkar som om inlevelsebiten hela tiden kommer i andra hand.
Always seek to contribute the most to the team's success. From the player's and the PC's standpoint, any role-playing game is a group endeavour. Individual success is secondary to the success of the group, for only through group achievements can the quality of a campaign be measured.
Det här håller jag inte med om alls. Visst är det normalt för spelarpersoner i ett rollspel att färdas i grupp - rollspel är en social aktivitet - men det betyder inte att alla i gruppen har samma mål. Det är fullt rimligt för en person att ha mål som krockar med en annan person i gruppen. Det ger rent av öppningar för intressantare rollspel eftersom man antagligen får en känslomässig konflikt på köpet. Samtidigt måste man vara medveten om att en spelargrupp där rollfigurerna har mål som är i konflikt med varandra också riskerar att falla sönder lättare än en grupp där alla personerna arbetar mot samma mål.

Ännu mer felaktigt tycker jag detta är:
The core of the game is the combat between the players' characters and the nonplayer opponents controlled by the game master.
Rollspelande och interaktion är hela tiden i bakgrunden medan konflikt och strid är det väsentliga. Det poängteras om och om igen också att man måste vara insatt i alla regler i det spel man spelar även som spelare. Det räcker inte med att spelledaren kan detaljerna, för en väsentlig del av rollspelande enligt Gygax är att slå spelet, att göra det som är regelmässigt bäst. Samtidigt får man inte spela sin rollfigur på ett sätt som går emot de tankar spelkonstruktören hade när hen konstruerade spelet. För min del tycker jag att det väsentliga är att spelaren har full koll på sin rollfigurs egenskaper och målsättningar och agerar i linje med dem. Om det innebär att hen gör saker som ställer till det för de övriga rollfigurerna eller ignorerar den optimala strategin så är det precis vad som borde hända. Rollspel handlar om att agera utifrån en given rollperson, inte att vinna spelet. Gygax håller helt klart inte med:
The whole adventure might be sprinkled with conflict situations not necessarily involving combat, but the heart of the action - its most exciting moments - must be related to combat of a personal sort. Rules systems that are virtually nothing but combat are, without question, not roleplaying game systems. Those that relegate such activity to an adjunctive position are best understood as overemphasizing roleplaying to the exclusion of gaming. The combat portion of the rules reveal an RPG structure for what it is.
Det är helt klart att friform inte var påtänkt när detta skrevs. Några av de bästa rollspelssessioner jag har varit med om har bestått i att gruppen försökt komma överens om vad man ska göra. Medan alla spelare lever sig in i sina respektive roller och argumenterar utifrån dem så kan spelledaren gå iväg och sätta på te eller så; spelarna klarar sig bra själva.

Gary Gygax: Role-Playing Mastery
Grafton, 1989 (originalet 1987)
176 sidor
ISBN: 0586205233

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,

måndag, april 07, 2008

Speltidningen Fenix 2/2008

Fenix handlar om spel i alla dess former: rollspel, brädspel, datorspel. Tidningen är på 70 sidor och är producerad i fyrfärgstryck på glättat papper med undantag för sexton sidor i mitten som är svartvitt. Jag antar att det är en besparingsåtgärd, men det känns ändå rätt naturligt eftersom man valt att lägga ett rollspelsäventyr på sidorna så att det nästan känns som en inhäftad bilaga. Tyvärr har man inte riktigt dragit den tanken fullt ut, för de sexton sidorna innehåller även en annan artikel. Det hade varit bättre om man låtit de sidorna innehålla en enda sak. Nå, det är trots allt en smärre produktionsdetalj.

Innehållet då? Till att börja med kommer några sidor nyheter. Trots att den intresserade kan få motsvarande nyheter på webben (tidigare, antagligen) så känns upplägget vettigt tack vare att texten inte bara är en uppspaltning av fakta utan faktiskt presenterad med lite personlighet.

Efter det kommer man fram till det egentliga innehållet i tidningen:

  • Fyra sidor om en ny varelse (etterdoggen) till Mutant. Jag kan inte bedöma hur bra den passar in i Mutant eftersom jag (tyvärr) aldrig spelat det, men för den utomstående läsaren var artikeln inte speciellt givande.
  • Tre sidor om "de tolv huggens princip", en presentation av en stridsskola (både läran och skolan där den lärs ut) för Drakar och demoner: Trudvang. De regelmässiga delarna är knutna till DoD, men tanken med stridsskolan som sådan kan lätt lyftas över till godtyckligt annat fantasyrollspel.
  • Åtta sidor scenario för Western ("Adobe och järn: Yuma territorial prison"). Trots att detta är tänkt för en westernmiljö som är historisk bör scenariots grundtankar (personer och intriger och så) fungera utmärkt i nästan vilket rollspel som helst. Om man flyttar det till fantasy kan man i princip använda kartor och sånt också, skillnaden blir att vakterna kommer att använda armborst istället för gevär. Jag gillar konflikten som finns inbyggd i spelledarpersonerna i dramat; det borde bli ett intressant äventyr.
  • Tretton sidor scenario för Götterdämmerung ("Värdshuset"). Det här äventyret bör gå bra att stoppa in i en färdig kampanj utan några större problem för spelledaren. Historien som ligger till grund för handlingen är bra; möjligen kan jag tänka mig att den kan kräva en hel del av spelledaren för att bli bra.
  • Tre sidor regler för Noir om fordonsjakter. Antagligen ointressant om man inte redan kan Noir; åtminstone fick inte jag ut något signifikant ur det.
  • Fyra sidor bakgrund om landet Tarkas till Eon. Utmärkt bakgrundsmaterial för den som spelar Eon; andra fantasyintresserade bör kunna få ett par uppslag till scenarion ur det även om de kanske behöver anpassas lite.
  • Sjutton sidor recensioner av både det ena och det andra: fansin, rollspel och tillbehör, brädspel, kortspel och datorspel. Recensionssidorna är gjorda i trespalt och recensionerna varierar mellan en och tre spalter i längd. Eftersom texterna är skrivna av ett flertal personer (ingen har skrivit mer än tre recensioner, tror jag) så är de varierade, men jag tycker att kvaliten generellt sett är rätt ok.


Om man ska se till antalet sidor så är åtminstone det här numret av Fenix fokuserat på rollspel. Det finns kortare texter om annat och recensionsavdelningen är mer balanserad, men det känns som om man främst riktar sig till rollspelare och sedan hoppas på att de även är intresserade av övriga spel, snarare än att försöka göra en tidning för alla spelare. Jag är inte någon regelbunden läsare av Fenix, men jag har fått samma intryck av de tidigare strönummer jag har tittat i även om jag inte kan svära på att det är sant för tidskriften generellt.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,

Glamprogg?

En gång i tiden anklagade proggrörelsen Melodifestivalen för att vara sorgligt kommersiell och inte ta tillräcklig hänsyn till politiska frågor. I dag lever Melodifestivalen men proggen är död. Eller är den det? Jag råkade höra BWOs "Lay Your Love on Me" på radio och noterade att man rimmat "me" på ... "bourgeoisie".

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,

Klart för inflyttning

I går skruvade jag upp en ny fågelholk (som jag fick i julklapp) på husgaveln. Det intressanta med den är att den har en inbyggd webbkamera som dessutom ser i mörker. Tanken är alltså att man ska kunna titta på de som bor i holken. Det ska bli spännande att se om det fungerar i praktiken, om det nu faktiskt flyttar in någon.

Holken sitter precis ett pyttelitet fönster som finns i klädkammaren som vetter mot sovrummet. Från holken går en sladd in genom fönstret, och så får man koppla in en dator där för att se vad kameran ser. Det vore naturligtvis snitsigt om det gick att ordna så att bilderna fanns tillgängliga på webben automatiskt, men det har jag inte lyckats lista ut hur man gör. Dessutom finns det inget nätverksuttag i klädkammaren vilket komplicerar det hela ytterligare.

Andra bloggar om: , ,
Technorati Technorati tags: , ,
intressant.se

söndag, april 06, 2008

2008-39: Arundhati Roy: De små tingens gud

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om den här boken. Om det bara vore för handlingen så skulle jag antagligen ha gett upp efter ett tag, för det händer inte så mycket. Berättandet skiftar också fram och tillbaka mellan olika tidsperioder och det är inte alltid tydligt från början vilken tid ett givet kapitel utspelar sig i (det framgår inte av kapitelrubrikerna eller så). Handling är dock inte allt, och det är ingen tvekan om att Roy kan skriva. Ibland får hon till rent lysande formuleringar
Han vek sin rädsla till en perfekt ros. Han höll fram den på sin utsträckta handflata. Hon tog den och satte den i håret.

men även när hon håller sig på en lite mer beskedlig nivå är språket alltid trevligt. En försvarlig del av boken är skriven med fokus på ett par sjuåriga tvillingar, och de leker en hel dem med ord och fraser vilket återspeglas i de bitarna av texten. Ibland har de inte förstått vad orden betyder och uttalar dem fel, och då får läsaren lista ut vad det bör ha talats om utifrån deras felhörningar.

Jag tycker att man får en bra bild av Indien utifrån boken; Roy lyckas bra med att avbilda myllrandet, kasterna, hettan och så vidare. Vad som också slog mig med boken är att det finns en massa politik i den. Dels förekommer ett par personer som är medlemmar i kommunistpartiet, men det finns också en generell känsla av förståelse för de som har det sämre, vare sig det råkar vara barn med problem, kastlösa eller fattiga. Kanske som en naturlig följd av detta så han Roy inte publicerat fler romaner efter debuten med De små tingens gud; istället har hon ägnat sig åt politiska essäer och aktivism.

Arundhati Roy: De små tingens gud (The God of Small Things)
Albert Bonniers förlag, 1998 (originalet 1997)
Översättning: Gunilla Lundborg
332 sidor
ISBN: 9100564575

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, april 04, 2008

Utvecklingen hos rollspel och brädspel över tiden

Från mitten av 1980-talet och ungefär tio år framåt spelade jag massor av spel, både brädspel och rollspel. Sedan spelade jag väldigt lite spel under de nästkommande tio åren medan vi hade småbarn och så. När sedan barnen blev lite större och det började gå att spela spel med dem så har det blivit en hel del spelande igen.

När jag började spela spel igen efter ett antal års uppehåll insåg jag också att det hade hänt rätt mycket på speldesignfronten under den tiden. Före uppehållet hade jag spelat spel som Civilization, Junta och Kings & Things: spel som tar några timmar att bli färdig med och har ett antal sidor regler fulla med detaljer och undantag. Spelen jag spelade då lider ofta av att de (liksom de mer kända Monopol och Risk) går ut på att slå ut sina motspelare tills bara en person är kvar. Detta är ofta en lång och utdragen process, och den som blivit efter kan sällan komma igen, men kan likafullt hänga kvar i lång tid innan hen verkligen blir utslagen.

När jag började om att spela spel hade vad som brukar kallas "tyska spel" blivit vanliga. Detta är spel som inte nödvändigtvis kommer från Tyskland (även om det är vanligt), men som kännetecknas av att de har tydliga slutvillkor och oftast tar en förutsägbar tid att spela. Under tiden man spelar känner sig alla spelare oftast delaktiga hela tiden, och vinnaren utses genom något slags poängräkning på slutet. Typiska spel här är The Settlers of Catan och Ticket to Ride. De här spelen har oftast mycket enklare regler än de äldre spelen, och de fungerar också att spela med barn utan att vuxna har tråkigt.

När det nu är aktuellt att börja om att spela rollspel efter ett ännu längre uppehåll (1991-2008 eller så) är jag nyfiken på att se vad som har hänt med regelsystemen för rollspel under den tiden.

Jag började min karriär som rollspelare precis efter att jag börjat gymnasiet och blivit indragen i en kampanj av några klasskompisar. Det som spelades var Advanced Dungeons & Dragons, och det var också det första rollspel jag köpte själv. Då, 1983, var det första utgåvan (om än med det nya omslaget) som gällde. Jag hittade snart på en egen kampanj (Tarator) som jag drog ihop ett antal kompisar att spela i medan jag var dungeon master. Samtidigt spelade jag i andra kompisars kampanjer, och det var AD&D som gällde även där som regelsystem. I början hade vi inte så noga koll på alla detaljregler och missade en hel del. När vi spelat mer och läst in oss bättre insåg vi att reglerna inte var helt lyckade, och började göra om dem. Med tiden var det regelsystem jag använde rätt modifierat, även om man fortfarande kunde se att det var AD&D som låg i botten av det hela.

Några år senare, antagligen i samband med att jag flyttade till egen lägenhet 1987, så pensionerade jag min gamla rollspelskampanj och hittade på en ny (Miras) som var lite mer genomtänkt. Den spelade vi mycket mer i än vi gjort i den förra, och den fungerade på det hela taget bättre.

Parallellt med att spela AD&D (som tillhandahåller en väldigt standardmässig fantasymiljö) så började det dyka upp andra spel på radarn, många av dem med andra miljöer än high fantasy. Jag tror inte att listan är komplett, men här är några av de andra rollspel som jag provade att spela:

  • Flashing Blades: äventyr i De tre musketörerna-miljö
  • Pendragon: ridderlighet i och kring Kung Arthurs hov
  • Call of Cthulhu: skräck och detektivarbete, främst baserat på H. P. Lovecrafts verk
  • Warhammer Fantasy Role Play: rollspel i en fantasyvärld ursprungligen skapad för ett figurspel
  • The Fantasy Trip: enkelt rollspel i normal fantasymiljö
  • RuneQuest: komplicerat rollspel i normal fantasymiljö
  • Paranoia: humoristiskt science fiction-rollspel i storebrorsamhälle


Av dessa övriga spel är det som jag tycker var mest givande Call of Cthulhu eftersom det är så enkelt att göra det till en totalupplevelse. Eftersom det är ett skräckspel så är det tacksamt att spela det i ett mörkt rum med tända stearinljus, stämningsmusik och inlevelsefulla berättelser.

AD&D som inte bara var det första rollspelet jag spelade utan också antagligen det äldsta av spelen jag spelade är uppbyggt så att man väljer ett yrke (fighter, magicuser, cleric, thief, etc) och sedan får man olika egenskaper beroende på vilket yrke man valde. Mindre naturligt är att beroende på vilket yrke man valt så finns det olika saker man inte kan göra. Det finns vissa möjligheter att välja mer än ett yrke till sin rollperson, men det är klumpigt och ofördelaktigt. När man slår ihjäl monster eller hittar skatter får man erfarenhetspoäng, och när man samlat på sig tillräckligt många sådana går man upp i nivå, precis som i datorspel. Detta gör att man blir bättre på det man gör: slåss bättre, kan använda fler trollformler eller vad det nu kan vara. Det här är vare sig speciellt smidigt eller speciellt realistiskt.

Många av de andra spelen jag provade senare (men i de flesta fall aldrig spelledde själv) var konstruerade på ett lite annorlunda sätt. Här kunde en rollperson istället välja ett antal egenskaper fritt ur en lång lista och säga hur bra man ville vara på dem. Man hade i allmänhet en begränsad mängd poäng att fördela på de egenskaper man valt. Den här sortens system gjorde att det gick att konstruera en spelarperson som hade vilka kombinationer av egenskaper som helst; det fanns inga begränsningar av den typ som yrkena i AD&D gav. En del system gav också spelaren möjlighet att få extra poäng att fördela på sina färdigheter genom att även välja någon mer eller mindre besvärlig nackdel, allt från att rollfiguren är ovanligt ful till blindhet. Istället för att rollpersonerna som i AD&D plötsligt blev bättre på allt genom att levla så blev man istället successivt bättre på de egenskaper och färdigheter man faktiskt använde; precis som i verkligheten.

Nu är jag nyfiken på att se i hur stor grad regelsystemet i Eon har utvecklats vidare jämfört med de regelsystem jag spelade med för femton år sedan. Om det har hänt lika mycket som det gjort när jag återkom till brädspel igen och upptäckte tyska spel så kommer det att bli en stor omställning, men det är en omställning till det bättre. Frågan är om det hänt lika mycket med rollspelen som med brädspel under den här tiden.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , ,

Rollspelsomstart med Eon

Sedan ett tag har Henrik och Cecilia tjatat om att de vill spela rollspel. Jag har spelat mycket rollspel förr, men nu var det länge sedan. När jag slutade sålde jag en del av de rollspel jag hade, men ett par blev kvar. Kvar av mina gamla rollspel är en komplett uppsättning regelböcker till Advanced Dungeons & Dragons, ett ElfQuest med alla tillbehör och den första boxen till Kult.

Det yngsta av spelen är 17 år gammalt (Kult) och knappast lämpligt för barn. De andra två spelen är klart över 20 år gamla och dessutom på engelska. När jag höll på med rollspel fanns det väldigt få rollspel på svenska, men nu gör det faktiskt det. Efter en del efterforskningar på nätet bestämde jag mig för att det som verkade mest lämpligt var Eon från Neogames. Det andra tänkbara alternativet var Drakar och demoner: Trudvang från Riotminds.

I dag levererade posten ett grundpaket för Eon: regelbok för spelare, regelbok för spelledare, ett antal kartor över spelvärlden Mundana, några häften med information om spelvärlden och ett äventyr. Nu är det bara att läsa in sig på reglerna så att vi kan börja spela.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , ,

torsdag, april 03, 2008

2008-38: Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Mannen som gick upp i rök

I den kronologiska ordningen är det här den andra Martin Beck-romanen, och det märks att den är rätt gammal. Martin Beck tillbringar en stor del av romanen i Budapest och måste exempelvis vänta en kvart på att hans beställda samtal till Stockholm kopplas upp, järnridån är en benhård realitet, alla röker överallt inklusive på flygplan och en journalists bagage inkluderar en reseskrivmaskin.

Tyvärr måste jag säga att det här nog var den minst intressanta av de Beck-romaner jag läst hittills. Det betyder inte att den är dålig, men den har inte samma sting som de andra. Jag misstänker att det till stor del beror på att den utspelar sig i Budapest, och det som gör att de andra känns intressanta är att de innehåller en hel del samtidskritik. Det gör att de behöver ha Sverige som bakgrund för att det ska fungera.

Martin Beck kallas in från sin semester för att leta reda på en person som försvunnit. Han är journalist och var på en resa i Budapest, men efter att han checkat in på sitt hotell har ingen sett honom och han har inte heller levererat sina artiklar till tidningen som han skulle. Beck börjar nysta i de fåtaliga ledtrådar han har, samtidigt som hans kollegor i Sverige undersöker mannens bekantskapskrets för att få tag i nya ledtrådar.

Efter ett tag börjar bilden klarna, och det är naturligtvis inte alls som är vad det först verkade som. Själva handlingen är välkonstruerad på samma sätt som de brukar vara, men boken känns en smula oinspirerad. Det kan bero på att det utspelar sig i Budapest som inte är en miljö författarna är vana vid (även om de skrev boken efter ett besök där), men det kan också helt enkelt bero på att det är en tidig bok i serien och man inte riktigt hittat formen än. Det är tyvärr länge sedan jag läste den första boken i serien, så jag kommer inte ihåg om den hade samma problem.

Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Mannen som gick upp i rök
Piratförlaget Audio, 2008 (originalet 1966)
1 CD mp3
ISBN: 9789164221452

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,

tisdag, april 01, 2008

Kvartalsrapport 1, 2008

Det har börjat dyka upp kvartalsrapporter på en del bokbloggar, så det är väl dags att titta på vad som blivit läst hittills i år. Under första kvartalet läste jag 37 böcker (varav 6 ljudböcker).

Vad som var bäst är som vanligt svårt att säga eftersom det beror på vilket humör jag är på för stunden, men här är några böcker som jag tyckte bra om av olika skäl.

Alla böcker jag läst under första kvartalet i år:
1: Paul Auster: Resor i skriptoriet
2: Lena Törnqvist & Suzanne Öhman-Sundén: Ingen liten lort: Astrid Lindgren som opinionsbildare
3: Lars Forssell: En bok för alla människor
4: Leif G. W. Persson: Linda - som i Lindamordet
5: Simon Kernick: Handel med döden
6: John Ajvide Lindqvist: Tindalos
7: Bertil Mårtensson: Vingmästarens dotter
8: Gabriela Mistral: Dikter
9: Johan Tell: 100 sätt att rädda världen...
10: Lennart Ramberg: Kyoto och fjärilarna
11: Dénis Lindbohm: Allt har sin tid
12: Annika Bryn: Den sjätte natten
13: J. K. Rowling: Harry Potter och dödsrelikerna
14: Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset
15: Niklas Krog: Krigarens väg
16: Bertil Falk: Infranet
17: Anders Roslund & Börge Hellström: Edward Finnigans upprättelse
18: Charlie Christensen: Arne Anka 6: Manövrer i mörkret
19: Britt Engdal & Gull Åkerblom: Trollkarlar, spöken & fantastiska världar 1
20: Leena Krohn: Bipaviljongen
21: Hannah Nyala: Ett sista livstecken
22: Lise Myhre: Nemi 5
23: Stefan Spjut: Fiskarens garn
24: Stephen King & f-stop Fitzgerald: Nightmares in the Sky
25: Lasse Eriksson: I huvudet på en orolig komiker
26: Håkan Nesser: En helt annan historia
27: Boris Pasternak: Doktor Zjivago
28: Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
29: Doris Lessing: London Observed
30: Hans Arnold: Veckans chock
31: Katarina Juvander: Linköpings slott - en 900-årig historia
32: China Miéville: Un Lun Dun
33: Neil Gaiman: Odd and the Frost Giants
34: Cory Doctorow: Eastern Standard Tribe
35: Inger Frimansson: Ligga som ett O
36: Naturskyddsföreningen: Grön design
37: Arto Paasilinna: Domedagen gryr

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se