måndag, september 26, 2011

2011-68: Camilla Läckberg: Änglamakerskan

I den senaste av Camilla Läckbergs deckare hittar man ungefär samma ingredienser som vanligt, så jag tror inte att någon kommer att förändra sin uppfattning om henne på grund av den här boken. Det man kan notera är att det känns som att den här boken har ett ovanligt stort persongalleri att hålla reda på, och de allra flesta personerna får dessutom agera innan de presenteras, så som läsare känner man sig en smula bortkommen i början innan man får ordning på vilka alla är och hur de hänger ihop. I grunden tycker jag att Läckberg är rätt bra på att skapa personer som det är lätt att hålla skillnad på, men som jag minns det brukar man få dem presenterade när de förekommer första gången.

Den här gången handlar det om ett par som flyttar till Valö strax utanför Fjällbacka och börjar renovera ett gammalt hus, det som hon en gång i tiden växte upp i, för att någon gång framöver öppna vandrarhem. De hinner inte mer än komma dit och börja renovera innan de utsätts för mordbrand. De överlever, men det tillsätts naturligtvis en utredning och då börjar också historien om husets tidigare historia som internatskola nystas upp. Den har samband med kvinnans uppväxt, och även med de obligatoriska sekvenserna som utspelar sig i dåtid.

Som vanligt får Patrik och de andra poliserna inte ha sin utredning i fred utan Erika blandar sig som vanligt i den. Här finns ett problem, precis som med alla deckare som handlar om något annat än poliser. De måste naturligtvis få in sina huvudpersoner i handlingens centrum och i några böcker går det bra, men allt eftersom serien blir längre känns det allt mer krystat. Jag ska inte säga att det här är ett större problem i den här delen än i tidigare delar men för den som följer serien börjar det kännas som att poliserna i Tanum är väldigt toleranta mot privatspanare i familjen. Om man läser några slumpmässigt valda böcker i serien är det nog inget problem; det här är inte ett större problem här än tidigare, men sammantaget börjar det bli ansträngt. Man får bestämma sig för att det är en del av konceptet, på samma sätt som det inte är det minsta realistiskt att så många mord skulle kunna ske i en håla som Midsomer.

Upplägget känns också som ett medvetet grepp för dela upp utredandet på åtminstone två olika spår för att därigenom låta läsaren veta mer än någon enskild person i boken och på det sättet ha bättre chans att lista ut i förväg hur det hela hänger ihop. Det tycker jag är ett vettigt grepp, men tyvärr förekommer det också tillfällen i boken där någon person får reda på information men den undanhålls för läsaren, och det känns som dålig stil.

I den här boken vimlar det av personer som har mer eller mindre halvkvädna livsavgörande katastrofer bakom sig. En del av dem är kända från tidigare böcker och här verkar det som om man förväntas minnas dem från tidigare delar. Det är väl inte orimligt i sig i en pågående serie, men jag har för mig att man brukar få en hel del sånt ifyllt men här finns inte så mycket av den varan. Läckberg kanske har bestämt sig för att hennes läsare har koll på hennes tidigare böcker och struntar i sådant numer. Andra personer är nya för den här boken och deras tidigare förehavanden får man naturligtvis så småningom reda på, men det mesta presenteras i små portioner och ganska långt in i handlingen.

Det är också tydligt att Läckberg lägger upp för kommande misär för en återkommande biperson genom hens handlingar i den här boken, som om det inte varit nog med problem på den fronten redan tidigare. Det börjar nästan bli en tradition.

Jag brukar tycka att Läckbergs deckare är rätt trevliga och den här följer i samma fåra som de tidigare. Jag uppfattar den som lite mer krävande för läsaren på grund av sättet som persongalleriet presenteras än tidigare delar varit, men det ser jag inte som något problem.

Camilla Läckberg: Änglamakerskan
Forum, 2011
360 sidor
ISBN: 978-91-37-13665-3

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

fredag, september 23, 2011

2011-67: Karl Johansson: Mara från Ulthar

Mara bor i den orientaliska hamnstaden Ulthar, och hennes bästa vän är katten Nardos. Hennes pappa är slavhandlare, men en dag försvinner även han och Mara tror att han försvunnit med de mystiska svarta galärerna som regelbundet kommer och köper hans slavar.

Hon ger sig ut för att leta efter fadern med Nardos och en massa andra katter. I själva verket är Mara lika mycket katt som hon är människa, eller det är i alla fall vad hon säger att hon vill vara.

Som man kan ana av titeln så är den här historien tungt inspirerad av H. P. Lovecraft. Även om den har lånat fritt från ett antal av hans historier så har Karl Johansson också gjort en egen blandning av det som står på egna ben.

Det här är en relativt kort berättelse så den hinner inte bli verkligt djuplodande, men att kärleken är en stark kraft hinner i vilket fall framgå tydligt. Om jag ska klaga på något är det att Mara vid ett tillfälle får förklarat för sig att man inte ska uttala de onda gudarnas namn högt för att de kan äta ens själ varefter det inte tar mer än till nästa sida innan någon annan gör det utan vare sig otrevliga effekter eller att någon protesterar. Det må väl vara hänt i och för sig, om det inte vore för att just det här spelar en väsentlig roll i slutet av boken.

Teckningsstilen är påtagligt enkel men fungerar bra för historien. Rätt ofta är teckningarna helt svartvita och många har stora svarta fält för extra effekt. En del bilder har olika grader av skuggning i form av skraffering i olika varianter. Jag tycker att det blir extra effektfullt eftersom det används lite sparsamt.

Karl Johansson: Mara från Ulthar
Kolik förlag, 2009
113 sidor
ISBN: 9789197610377

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, september 21, 2011

Avbruten: Pebbles Karlsson Ambrose: Bergsstjärnan

I början av Bergsstjärnan kraschar ett rymdskepp på en avlägsen planet och de flesta ombord omkommer. En liten flicka överlever dock, och hon är arvinge till Imperiet. Frågan är om hon verkligen kommer att kunna komma till den positionen som det är tänkt.

Hur det verkligen går med den saken vet jag inte, för jag gav upp i den här boken. Inte så mycket för att något enskilt element var väldigt dåligt utan för att ett antal irritationsmoment tillsammans fick mig att tröttna. Handlingen, så långt som jag såg den (de första 50 sidorna) känns väldigt mycket som den klassiska fantasyhandlingen med ung pojke från ingenstans som måste kämpa mot besvärliga odds för att komma till den position han borde ha.

Språket är lite oinspirerande men inte dåligt. Det som framför allt haltar är dialogen som ofta känns lite styltig. Här stör jag mig ofta också på de underliga anföringarna som kan se ut så här:
...och han sade roat.
"Borde man inte...

Nyraden känns konstig med den typen av formulering, och punkten är direkt fel, mitt i en menng som den hamnar. Det ska väl sägas att den här typen av problem inte är ovanliga när det gäller böcker som kommer från väldigt små förlag eller är egenpublicerade; de produceras helt enkelt av människor som inte har så stor redaktörserfarenhet. Ibland har de talang för det, ibland inte.

En annan störande sak tycker jag är presentationen av de bögar som förekommer i handlingen. På rätt många ställen behandlas de av texten som att det inte är något speciellt problematiskt men ibland presenteras det som stigmatiserande. Det verkar också finnas ett implicit antagande att det är naturligt att alla bögar är promiskuösa.

Jag kan stå ut med vilket som av de här problemen, men det blev lite jobbigt med allihop på en gång. Det är egentligen småsaker, men allihop verkar återkomma regelbundet och störa läsningen och då tyckte jag att jag lika gärna kunde lägga av.

Pebbles Karlsson Ambrose: Bergsstjärnan
Per Bjuhr ord & bild, 2010
221 sidor (jag slutade efter 50)
ISBN: 978-91-978624-0-0

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

måndag, september 19, 2011

2011-66: John Ashbery: Självporträtt i en konvex spegel

Den här diktsamlingen (som vad jag förstår är sammansatt i Sverige snarare än en rak översättning av någon enskild amerikansk volym) var rätt svår att begripa sig på. En del av dikterna var någorlunda konkreta och berättande medan andra både var uppbrutna i syntaxen och till synes osammanhängande. Jag misstänker att det fanns mer eller mindre dolda associationsbanor där som jag misslyckades med att följa.

På den övergripande nivån får jag nog säga att jag inte fick ut så väldigt mycket eftersom budskapet ofta förlorades när jag tappade bort mig mellan associationerna. På mikronivån fanns det däremot inte sällan formuleringar som jag gillade.

Jag har läst mig till att John Ashbery betraktas som en de stora amerikanska poeterna idag, men utifrån den här samlingen måste jag nog säga att jag inte riktigt förstår varför. Jag kan se att hans dikter har en tämligen stor variation i struktur och grad av komplikation, men på det hela taget går de mig förbi. Om det är ett problem med mig eller dikterna kan naturligtvis ifrågasättas.

John Ashbery: Självporträtt i en konvex spegel
Översättning: Göran Printz-Påhlson
Bonniers, 1983
120 sidor
ISBN: 91-0-045778-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, september 16, 2011

2011-65: Jens Lapidus: Livet Deluxe

Livet deluxe är den senaste delen i Jens Lapidus serie böcker om Stockholms undre värld som sedan tidigare består av Snabba cash, Aldrig fucka upp och den tecknade Gängkrig 145. Den låter oss återknyta bekantskapen med en del personer som vi känner sedan tidigare böcker. Det handlar om JW som suttit i fängelse ett tag för sitt kokainlangande i Snabba cash och nu är på väg ut i frihet, Jorge som försökt leva hederligt ett tag och juggebossen Radovan Kranjic och framför allt hans dotter Natalie.

I grytan finns även polisen Hägerström som får i uppdrag att infiltrera framför allt JW för att försöka få slut på hans skumma affärer som han fortsatt med även när han suttit i fängelset.

Som alltid i Lapidus böcker ser det till en början enkelt och glassigt ut, men allt eftersom staplas komplikationerna på varandra och det står klart att brott sällan är en motorväg till lycka och rikedom. Det går att lyckas, men även för den som ser ut att ha lyckats finns det ett pris och man vet inte förrän efteråt om det var värt det - och då är det för sent att ändra sig.

De tidigare böckerna har handlat mycket om kokainhandel. Det är nedtonat i den här boken som handlar mer om maktkamp mellan olika kriminella fraktioner (Natalie), rån (Jorge) och ekonomisk brottslighet (JW).

Jag har ingen som helst erfarenhet av Stockholms undre värld, men Lapidus är bra på att presentera en trovärdig bild både av den och av de rester av överklassmiljö som finns kvar och som i miljöer som Stureplan krockar med den kriminella. Det är inte lätt att bli accepterad som undercoverpolis i en kriminell miljö, men det visar sig vara precis lika svårt för den som har nya pengar att bli accepterad i en överklassmiljö där det inte räcker med att ha råd, man måste vara känd och dina föräldrar måste vara kända för alla andras föräldrar, och så vidare. Står man inte i adelskalendern så finns man inte på riktigt.

Lapidus är som vanligt bra på att skriva så att man vill läsa "bara ett kapitel till" med den klassiska thrillermetoden att regelbundet byta huvudperson. Hans mycket speciella språk med korta meningar och ofta ogrammatiska formuleringar, uppblandat med mycket slang gör att man sugs in i berättelsen.

Jag vet inte om Lapidus planerar att skriva fler böcker i den här serien, men om han gör det så läser jag dem gärna!

Jens Lapidus: Livet Deluxe
Wahlström & Widstrand, 2011
495 sidor
ISBN: 978-91-46-22029-9

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, september 14, 2011

Avbruten: Kate Mosse: Kryptan

Jag började läsa den här boken för ett antal månader sedan och sedan kom det något annat imellan, och sedan något annat och så vidare. Efter ett tag tittade jag på den här boken igen och konstaterade att jag inte brydde mig ett skvatt om vad som hände vidare i den, för antagligen skulle det vara samma sak som hittills (dvs inte så mycket).

Det här ska föreställa något slags thriller av samma typ som Da Vinci-koden och liknande, förutom att den utspelar sig i Frankrike 2007 och 1891. Till skillnad från de flesta andra thrillers så händer det inte så mycket här. Författaren bluddrar på, men det tar tid att komma någon vart. Efter de knappt 200 sidor jag orkade med hade jag kommit så långt med att knypta ihop handlingarna i nutid och dåtid som att det har något med Claude Debussy att göra och att det nog ska hända i södra Frankrike, men det är också allt. I övrigt så är det två separata handlingar.

Författaren är också väldigt pigg på franska. Det är ofta som repliker är på franska istället för svenska, och som om inte det var nog så får man ideligen enstaka ord i texten på franska, och sedan direkt på svenska också så att man inte ska misslyckas med att förstå det i alla fall. Jag har svårt att se någon poäng med det här, förutom att visa hur bra på franska hon är.

Kate Mosse: Kryptan (Sepulchre)
Översättning: Ingar Gadd
Norstedts, 2009 (originalet 2007)
659 sidor (jag gav upp efter 185)
ISBN: 978-91-1-301896-6

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

måndag, september 12, 2011

2011-64: Yoko Tawada: Facing the Bridge

Facing the Bridge är en liten novellsamling (bara tre noveller) av den för mig tidigare okända författaren Yoko Tawada, född i Japan men sedan länge bosatt i Tyskland.

Den första novellen "The Shadow Man" handlar om Amo som rövas bort från Afrika för några hundra år sedan och om Tamao som är japansk student. Båda kommer så småningom att studera filosofi på samma ort om än på olika platser i tiden, och Amo förekommer även i Tamaos berättelse. Det luriga är att berättandet flyter fram mellan Amo och Tamao utan att det ges några tydliga signaler om när det byts; plötsligt upptäcker man bara att det talas om ett annat namn än man väntade sig. Jag hade trevligt medan jag läste den här historien (om än lite frustrerande när man ibland får backa för att kolla exakt när berättandet bytte århundrade), men jag tycker att den egentligen inte ledde någon vart.

"In Front of Trang Tien Bridge" är en rätt lång historia om en kvinna som reser runt som något slags ständig turist, utan att känna sig hemma någonstans.

Den sista historien, "Saint George and the Translator", var den jag tyckte bäst om, även om den samtidigt också var väldigt svår att få grepp om. Den handlar som man kan ana om en översättare. Hon har rest till Kanarieöarna för att göra en översättning, men texten hon ska översätta är långt från det enda hon behöver kämpa mot. Personer i hennes omgivning förstår inte riktigt vad hon sysslar med, och hon får tillfälle att försöka förklara vad det egentligen ska vara bra för. Så långt är det rätt normalt (och tidvis intressant som diskussion om översättning som fenomen).

Vad som är lite mer udda är att hon regelbundet träffar på olika Saint George som hon på något sätt behöver konfrontera. Det här framstår som helt normalt inom berättelsen, men vad det egentligen beror på misslyckades jag att inse. En annan skum sak är att hon när hon tittar ut tycker hon sig se att en bananträdslund kommer närmare, på samma sätt som MacBeth trängs av Birnam wood. Inte heller detta förklaras på något sätt, och jag lyckas inte heller inse om det hela verkligen är en referens till MacBeth och i så fall varför.

Den här historien är som kan anas av det ovanstående lite mystisk. Samtidigt gillar jag den, kanske rent av på grund av dess oklarheter.

Yoko Tawada: Facing the Bridge
Översättning: Margaret Mitsutani
New Directions, 2007 (novellerna skrivna 1993, 1998 och 2000)
192 sidor
ISBN:

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, september 09, 2011

2011-63: Åsa Ekström: Sayonara september

Sayonara september börjar med att Alex kommer till sin nya skola där hon ska studera till mangatecknare. Hon flyttar in i ett kollektiv tillsammans med två klasskamrater som hon inte känner sedan tidigare. Det hela utvecklas som väntat snabbt till en viss såpakaraktär med ingredienser som att flytta hemifrån, att försöka bo tillsammans med okända människor utan att vara tillsammans med dem (eller?), att skapa, att umgås med andra kreativa människor både som klasskamrater och som konkurrenter i serietävlingar och så vidare.

Teckningarna är välgjorda och fungerar bra, men jag kan inte säga att de sticker ut och har någon tydlig personlig stil. Det ser väldigt mycket ut som typisk manga 1A. Eftersom det hela handlar om serietecknande så får man här och där korta sekvenser i helt andra stilar som är bitar av de serier som personer i serien tecknar. Det här är ett bra grepp, för det ger möjlighet att se hur personerna i serien tänker och skapar istället för att bara få det beskrivet, och det ger en mer direkt kontakt med dem.

Åsa Ekström: Sayonara september
Illustrerad av Åsa Ekström.
Kartago, 2009
189 sidor
ISBN: 978-91-86003-34-0

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, september 07, 2011

2011-62: Tahar Ben Jelloun: Den tjugosjunde natten

En natt i ramadan dör Ahmeds far, och på sin dödsbädd erkänner han för Ahmed att han i tjugo år uppfostrat honom till att bli någonting han inte är: den son han länge önskat sig men aldrig lyckats få (Ahmed har en hel skock storasystrar). Ahmed kan nu återta sin rätt identitet och blir Zarah istället. Det är lite oklart exakt hur klar över sin identitet han/hon egentligen varit tidigare, men hon kan nu sluta linda sina bröst för att de inte ska synas, men måste i gengäld nu leva efter kvinnliga regler istället för manliga, efter en uppväxt så att säga på andra sidan.

Jag gillar konceptet och det ger en del intressanta inblickar i det spänningsfält som Ahmed/Zarah nu hamnar i, men jag tycker också att boken inte gör så mycket av det som man hade kunnat hoppas. Det känns som att texten ibland flummar iväg planlöst. Zarahs liv efter faderns död är visserligen tämligen planlöst; hon lämnar hemmet och ger sig av ut i världen utan något uppenbart mål och har diverse äventyr men de leder inte till något signifikant. Tiden är rätt töjbar; det kan utan vidare gå tio år mellan ett par kapitel lika gärna som en timme.

Jag vet ytterst lite om hur det normala livet ser ut i muslimska länder, så för mig är det här även något slags guidad tur men man ser egentligen rätt lite av miljöer vilket jag tycker är lite synd, men egentligen inte ett problem med boken. Vad man däremot får ibland är drömska utvikningar där man till en början inte har klart för sig om det som händer är verklighet eller inte. Jag har inte bestämt mig riktigt för om jag gillar det greppet eller inte, men det förekommer i alla fall några gånger i texten.

Tahar Ben Jelloun: Den tjugosjunde natten (La nuit sacrée)
Översättning: Mats Löfgren
Alfabeta, 1989 (originalet 1987)
230 sidor
ISBN: 91-7712-174-0

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

måndag, september 05, 2011

2011-61: Christine Falkenland: Sfinx

Christine Falkenland brukar producera böcker med ett vackert språk, ofta rent poetiskt, och generellt är den här inget undantag. Några gånger under läsningen studsade jag dock på satsradningar och liknande som jag i början trodde skulle vara en artefakt av att texten jag läste just då var ett brev skrivet av bokens huvudperson och inte något anonymt författaralterego i form av en allseende berättare eller så, men när jag sedan insåg att hela boken består endast av brev från huvudpersonen verkar det inte som en rimlig teori. Med ett så bra språk som Falkenland generellt producerar hade det varit bra med lite bättre korrekturläsning.

Bokens namnlösa huvudperson refererar till sig själv som den första hustrun, och alla hennes brev som utgör boken är ställda till Claire, den andra hustrun, hon som numer är gift med huvudpersonens exman Felix. Huvudpersonen är avundsjuk på Claire som inte bara har fått hennes Felix utan även är rik och vacker och på det hela taget en lyckad person. Själv är hon en om inte svältande så i alla fall inte speciellt välbärgad konstnär som lever ensam med dottern Ma.

Huvudpersonen fokuserar intill besatthet dock på Claire och Felix och skriver brev på brev till Claire där hon ömsom berättar om sig själv, ömsom mindre smickrande saker om Felix och öppenhjärtligt talar om hur hon spionerar på familjen och så småningom går ännu längre. Jag ska inte avslöja exakt vad hon gör, men här ligger också en del av problematiken: det enda vi som läsare har är huvudpersonens egen berättelse om vad hon gör. Det finns ingenting som antyder att hon skulle vara något annat än en synnerligen opålitlig berättare (hon beskriver till och med själv hur hennes föräldrar verkar tycka att hon inte längre ens är speciellt lämplig som mor till Ma), så här finns all anledning att tro att allt vi får läsa nog inte är sant.

Hennes beteende går rätt tidigt över gränsen till stalkerbeteende, men det finns inga indikationer i berättelsen om att Claire skulle ha vidtagit några som helst åtgärder på grund av det. Min teori är att huvudpersonen skriver breven och säger sig skicka dem till Claire men i själva verket skickar hon dem inte. En episod precis i slutet av boken när huvudpersonen och Claire träffas och Claire reagerar med förvåning men inte ilska eller äckel antyder att åtminstone rätt många av breven aldrig har nått henne.

Hur det än är med den saken så är huvudpersonen, för att att uttrycka det milt, inte riktigt rätt monterad i skallen längre. Oavsett om hennes brev är skickade eller inte så är hon knappast riktigt frisk som skriver dem och framför allt inte om hon gör det hon beskriver i dem. Falkenland är däremot fantastiskt bra på att krypa under skinnet på huvudpersonen och låta oss se in i hennes vridna verklighet via hennes egna texter. Det här är en mörk bok, men den är väl värd att läsa.

Christine Falkenland: Sfinx
Wahlström & Widstrand, 2011
222 sidor
ISBN: 978-91-46-22103-6

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, september 02, 2011

2011-60: Joe Hill: Keys to the Kingdom

Jag har gillat både berättarstilen och teckningarna på Locke & Key från början, och med den här delen blir det bara ännu tydligare. Det första avsnittet är en hommage till Bill Wattersons Kalle och Hobbe. Här får vi (bitvis) se prov både på en teckningsstil väldigt lik Wattersons och en berättarteknik som drar stor nytta av Kalles förmåga att uppleva en sak samtidigt som de runt honom ser något helt annat. Den här berättelsen är mycket mer våldsam och blodig än något som Kalle någonsin drabbats av, men att återanvända stilen känns fortfarande passande.

De händelser från förr i tiden som ligger till grund för problemen nu har fortfarande inte i sin helhet blivit klara för huvudpersonerna, och bitvis vet vi mer än vad någon enskild person i handlingen gör och kan se när de gör dumma val. I andra fall vet vare sig de eller vi som läsare vad det är som ligger bakom händelserna.

I ett av de inför framtiden intressantaste avsnitten ser vi Bode och den utvecklingsstörde Rufus leka med soldatactionfigurer och leva sig in i strider, men deras repliker blir ibland snyggt dubbeltydiga så att man kan se dem både som en del av leken och som en kommentar till det som händer kring dem. I den här sekvensen träffar Rufus också på ett spöke som tar honom avsides och förklarar en del av vad som händer för honom. Problemet är att Rufus nog inte förstår allt han får höra, och om han berättar det för andra senare så lär de antagligen ta det som en del av hans fantasier kring hans soldatfigurer, speciellt om han berättar att han fått reda på historien om demonerna i källaren av ett spöke.

Om jag förstår planeringen rätt så ska det bli två album till i den här serien förutom de fyra som nu är publicerade och jag ser mycket fram emot dem!

Joe Hill: Keys to the Kingdom
Illustrerad av Gabriel Rodriguez
IDW, 2011
147 sidor
ISBN: 978-1-60010-886-0

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se