2012-27: Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police

Det är väl egentligen inte så mycket att säga om den här boken som inte är sant för Dilbert-album i allmänhet. Det är lätt att tro att det är en dokumentär. Vissa saker om hur beslutfattande går till skulle vara roligare om man inte visste att de faktiskt är sanna...

Scott Adams: Fugitive from the Cubicle Police
Andrews and McMeel, 1996
224 sidor
ISBN: 0-8362-2119-2

2012-26: Christopher McDougall: Born to Run

Författaren Christopher McDougall är även motionslöpare och han hade egentligen inte alls tänkt att skriva någon bok om löpning. Det hela började med att han fick ont i foten när han var ute och sprang och sedan började snoka lite i löparskador. Det visade sig att sådana är väldigt vanliga, men också att deras frekvens har ökat drastiskt sedan början av 1970-talet. Det går inte att se någon nedgång i skadefrekvensen för löpare trots att det kommer allt mer avancerade löpskor med dämpning, stöd och så vidare. I själva verket kan man istället notera att den moderna dämpade löparskon också introducerades i början av 1970-talet.

McDougall börjar forska i barfotalöpning och upptäcker att de folk som springer utan skor inte alls har samma problem med skador förknippade med löpning. Han börjar försöka modellera sin löpning efter den mallen och blir snabbt bättre.

Under resans gång kommer han också i kontakt med den avlägsna indianstammen tarahumara som bor i ett bergigt område i Mexiko där de springer extremt långa sträckor i princip barfota. Där finns också den mystiske figuren Caballo Blanco som är en västerlänning som lämnat sitt tidigare liv och lever bland indianerna, men som också jobbar med att försöka skapa ett ultramaraton där tarahumaraindianerna möter "vanliga" ultralöpare.

Boken är uppbyggd runt att följa framväxten av det här extremloppet, men här finns också utvikningar om hur McDougall tror att den moderna människan utvecklats just för att kunna springa extremt långa distanser för att kunna jaga effektivt långt innan man lärde sig att hantera kastvapen. På tillräckligt långa distanser kan människor springa ikapp hästar och antiloper, för även om de springer fortare på korta sträckor så överhettar de sedan och måste stanna och ta igen sig och under den tiden hinner människan ikapp och efter ett antal vändor på det sättet orkar djuret till slut inte fly längre.

Det här är en lättläst faktabok av precis den sort jag gillar. Det finns en tråd som löper genom texten och sedan presenteras fakta allt eftersom när det passar. En del av de idéer som presenteras om människans evolution är kanske inte fullt så mycket fakta som de presenteras i texten utan mer av spekulationer, men det får man leva med i en sådan här text, och jag tycker att McDougall argumenterar väl för sina teorier.

Den allra största delen av boken handlar om människor snarare än om löpning som sådan, och jag tror att den är intressant även om man inte är intresserad av löpningen som sådan. Själv skulle jag gärna läsa något mer om barfotalöpning, men jag vet inte vad som finns.

Christopher McDougall: Born to Run: Jakten på löpningens själ (Born to Run. A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen)
Översättning: Johan Nilsson
Månpocket 2012 (originalet 2009)
366 sidor
ISBN: 978-91-7232-260-8

2012-25: Nick Montfort: Twisty Little Passages

Ett av de första datorspel jag spelade var Adventure, och sedan ägnade jag ett flertal år att spela en hel del textäventyrsspel (som de kallades då). Med tiden skrev jag även ett par egna varav inte alla blev färdiga, men ett av dem släpptes som shareware och finns fortfarande för nedladdning.

Framför allt spelade jag dock andras spel. Adventure var nog det första jag stötte på, men det kompletterades snart av andra från det brittiska företaget Level 9 och senare (när jag skaffat mig en diskettstation) även från amerikanska Infocom som väl i mångt och mycket får sägas vara det företag som definierat genren.

Twisty Little Passages (som är ett citat från Adventure, så klart) är i första hand en bok om konstformen textäventyrsspel eller som de kallas i boken (och för den delen på nätet numer) "interactive fiction". Diskussionen inleds dock med en genomgång av vad man kan kalla förhistorien, vilket författaren i första hand är gåtor, men även diverse andra former av litterära experimentformer.

Efter det diskuteras hur formen fungerar, vad den har för egenskaper som  särskiljer den från andra mer konventionella texter och så vidare. Förutom det får man även en historik över delar av den kortlivade men medan den existerade rätt livfulla del av datorbranschen som producerade dessa spel. Det handlar först och främst om Infocom, men här finns utrymme även för Adventure International, Level 9, Melbourne House och diverse andra.

En kul detalj är att jag nämns som källa på flera ställen i texten eftersom jag för numer rätt länge sedan satte ihop egna listor över textäventyrsspel och publicerade på webben när webben var precis ny, och eftersom de här listorna finns kvar än idag så är de idag rätt väl länkade och lätta att hitta.

Jag har svårt att bedöma om det finns tillräckligt med bakgrundsmaterial i texten för att göra den njutbar för en läsare som inte redan är bekant med konceptet textäventyrsspel eftersom jag själv i alla högsta grad är det, men för den som är det så är det här mycket intressant (och nostalgisk) läsning, även om framställningen ibland kan bli påfrestande akademisk.

Nick Montfort: Twisty Little Passages: An Approach to Interactive Fiction
The MIT Press, 2003
286 sidor
ISBN: 0-262-63318-3

2012-24: Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott

Det här är ingen ny bok av Murakami utan en som uppenbarligen blivit överhoppad av det svenska förlaget när den var ny. Det är inte utan att jag förstår varför.

Den handlar om systrarna Eri och Mari, fast bara en av dem i taget. Mari sitter på ett nattöppet kafe och kan inte sova och träffar där jazztrombonisten Takahashi som drar iväg henne från kafeet för att hjälpa till. Eri å andra sidan verkar ha fastnat i något slags drömland; hon sover i princip konstant.

Förutom dessa personer förekommer även en anställd på ett love hotel, en ung prostituerad kinesiska och en mystisk person som jag inte riktigt fick klart för mig vem han är, men som verkar vara något slags mördare.

Knepigt? Jodå. De gånger vi ser Eri i bild så beskrivs det verkligen exakt så: vi ser Eri i bild. De scenerna (och för den delen en del andra, men långt ifrån alla) beskrivs som om läsaren vore en kamera:

Nu ser det ut som om Eri Asais mungipa rörde sig svagt. Nej, man kanske inte ska kalla det rörelse. Det är en nästan osynlig darrning. Kanske var det bara som bilden fladdrade till. Eller en optisk villa. Kanhända är det vår önskan om förändring som frambringade en sådan hallucination. För att fastställa vilket skärper vi blicken ännu mer.

Som för att tillmötesgå oss flyttar sig kameralinsen närmare sitt objekt. Eris mun kommer i närbild. Vi håller andan och stirrar på tv-skärmen. Med stort tålamod väntar vi på vad som ska komma härnäst. Läppen darrar till igen. En ögonblickskort muskelryckning. Ja, det måste vara samma rörelse. Inget tvivel om saken. Det är ingen optisk villa. Något håller på att hända med Eri Asais kropp. 

Övriga delar av texten är skrivna med en mer normal prosa, även om den också kan kännas lite distanserad ibland. Jag blir dock inte klok på vart Murakami egentligen vill komma med den här boken. Det händer inte mycket och den mystiska dikotomin med en syster som inte verkar kunna sova och en som inte verkar kunna låta bli ges ingen förklaring, och det mystiska kameragreppet i en del av berättandet blir även det bara hängande i luften. Jag har inga invändningar emot prosan i sig, men även om jag brukar gilla Murakami så måste jag tyvärr säga att den här gången leder det hela just ingen vart.

Haruki Murakami: Efter mörkrets inbrott (Afutadaku)
Översättning: Vibeke Emond
Norstedt, 2012 (originalet 2004)
237 sidor
ISBN: 978-91-1-302154-6

2012-23: Irvine Walsh: Trainspotting

Jag blev först medveten om Trainspotting via filmen som gjordes av den rätt snart efter publicering av boken (även om jag inte sett den). Nu när det kom en nyutgåva av boken har jag till slut stiftat bekantskap med den brokiga skara knarkare som utgör persongalleriet i den.

Trainspotting känns inte speciellt mycket som en typisk roman. Den består av ett antal kapitel som utspelar sig i samma miljö i Edinburgh och har samma personer som huvudpersoner, men vem det är som berättar ett givet kapitel varierar. Det finns inte heller någon uppenbar följd från ett kapitel till nästa utan man kan ofta snarare se dem som lite halvt om halvt fristående noveller. Texten är osminkad och närgången men inte försedd med någon större mängd egentlig handling, utan den nöjer sig med att skildra personer och miljöer.

Alla repliker i texten är skrivna ljudenligt med den dialekt som personerna talar. I översättning blir det svårplacerat och inte alldeles lätt att läsa, men det hade säkert inte varit lättare för mig att ta mig igenom ljudenligt återgiven skotska heller. Så långt har jag inga synpunkter på översättningen, men däremot tycker jag att en del av ordvalen i replikerna känns rätt gammaldags, nästan som om knarkarna från tidigt 1990-tal hade klivit ut ur en gammal pilsnerfilm.

Irvine Walsh: Trainspotting (Trainspotting)
Översättning: Einar Heckscher
Modernista, 2012 (originalet 1993)
379 sidor
ISBN: 978-91-86021-99-3

2012-22: Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater

Detta är Roslund & Hellströms senaste, och tydligen kommer det också att vara den sista ett tag eftersom de sägs planera att ta en paus från skrivandet.

Det här är på sätt och vis inte riktigt en typisk deckare även om det är en del i Roslund & Hellströms serie om polisen Ewert Grens så finns det andra delar framför allt i slutet som jag tycker inte riktigt stämmer med deckarmallen. Jag ser dock inget egentligt problem med att bryta mot deckarmallen, det är snarare en merit.

Vad som kan sägas vara mer problematiskt är att den här boken fortsätter trenden från den förra med att vara väldigt tjock. Även om det inte känns som att just den här boken innehåller några allt för långa transportsträckor så tycker jag rent generellt inte om trenden mot allt tjockare böcker.

De två soldaterna som titeln handlar om heter egentligen Leon och Gabriel och är två ynglingar i förorten Råby som trots sin ringa ålder har varit fullblodskriminella i åratal. Just detta med fullskalig kriminalitet väldigt långt ner i åldrarna är vad Två soldater handlar om; här får man en uppvisning av en sida av Sverige som i alla fall jag inte har någon som helst personlig erfarenhet av, och det är definitivt inget jag saknar. Här talar vi om gäng som leds av femtonåringar och där allt det smutsiga arbetet som knarklangning och liknande utförs av mycket yngre barn som gör vad som helst för att få en chans att vara med i gemenskapen. Det här förfarandet har fördelen att de som är ledande kan hålla sina fingrar borta från det praktiska arbetet, och de som verkligen utför arbetet är inte straffmyndiga utan får bara en tandlös tillsägelse av det sociala och är sedan tillbaka igen.

Leon och Gabriel har alltid litat på varandra men i gengäld aldrig på någon annan. Det som komplicerar världen nu är att Gabriel har börjat få känslor för Wanda och inser att han faktiskt inte vill vara med i gänget längre. Det är Leon inte road av alls, och Gabriel tvingas komma till insikten att han nu befinner sig på samma sida som polisen - mot Leon.

Även om jag tycker att boken kunde varit kortare så hade jag aldrig tråkigt medan jag läste den, och den är välproducerat och tidvis rätt skrämmande. Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge innan vi kan få se en ny bok av Roslund & Hellström igen.

Anders Roslund & Börge Hellström: Två soldater
Piratförlaget, 2012
686 sidor
ISBN: 978-91-642-0390-8