torsdag, december 31, 2009

2009-124: Neil Gaiman: Dream Country

Den här volymen av Sandman är lite annorlunda än de två tidigare, för den innehåller fyra fristående historier. Förutom det finns också manuset till en av dem, "Calliope", så att man kan se hur ett manus utvecklas från det att Gaiman lämnar det ifrån sig till att det är en färdig serie.

"Calliope" handlar om en författare som gjort succé med sin första roman och nu inte lyckas skriva någon uppföljare. Från en annan författare får han köpa en musa, Calliope, som han både fängslar på vinden och våldtar. Hans författarkarriär tar ny fart, men Calliope lyckas få hjälp av Dream. Från att inte ha haft några idéer alls får författaren uppleva hur det är att ha ett ymnighetshorn av dem att ösa ur, men det stannar inte där: till slut drunknar han i idéer -- drömmar -- som han inte kan få ut ur huvudet tillräckligt fort.

Nästa historia, "A Dream of a Thousand Cats", beskriver hur katterna en gång regerade världen och människorna var jagade av dem. Frågan är om det kan bli så igen, eller om det bara är en dröm. Om nu någonting någonsin är bara en dröm.

"A Midsummer Night's Dream" är en berättelse om hur Shakespeare och hans teatersällskap uruppför pjäsen en midsommarnattsdröm (som Shakespeare fått inspiration till från Dream, enligt en överenskommelse i en tidigare episod) med den verklige Oberon med följe som publik. Naturligtvis kan inte den riktige Puck hålla sig borta från att blanda sig i skådespelet. Tyvärr är jag inte tillräckligt insatt i Shakespeares version av historien för att lätt kunna identifiera exakt vad som är korrekt enligt den och var saker skiljer sig, men det hindrar inte att det är njutbart i alla fall. Den här historien tilldelades World Fantasy Award som första och, vad jag vet, enda serieverk hittills.

"Façade" slutligen är lite svårare att få grepp om. En kvinna sitter ensam i ett rum och vill dö. Den enda kontakt hon verkar ha med omvärlden tycks vara en person, och det via telefon. I övrigt får hon pengar en gång i månaden. Hon har uppenbarligen jobbat för CIA tidigare (och det är därifrån hon får sina pengar), men det är lite oklart hur hon hamnat i sin nuvarande situation. Hon kan kontrollera många olika ämnen, men däremot inte kött. Hennes kropp är gjord av metall (möjligen efter något misslyckat superhjälteexperiment), och när hon måste ha kontakt med omvärlden tar hon på sig olika masker för att dölja sitt verkliga utseende. Här förekommer Dream inte alls, men däremot hans storasyster, Death.

Alla de här historierna är bra trots det lilla formatet. Det är kanske inte tillrådligt att läsa dem helt utan tidigare kännedom om Sandman-universat, men de har inte heller något större sammanhang med de tidigare volymerna. Eller kanske borde jag säga att sambandet med tidigare volymer inte är uppenbart än, för man får lätt ett intryck att det mesta i Sandman hänger ihop på ett eller annat sätt.

Neil Gaiman: Dream Country
Illustrerad av Kelley Jones, Charles Vess, Colleen Doran, Malcolm Jones III & Dave McKean
Vertigo, 1990
160 sidor
ISBN: 1-56389-016-X

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , ,
intressant.se

onsdag, december 30, 2009

2009-123: Michael Farr: Porträtt av Hergé - mannen bakom Tintin

Det här är i första hand en biografi över Hergé, Tintins skapare, men samtidigt är det svårt att skriva om honom utan att även skriva om Tintin. Här får vi i alla fall läsa hur Hergé (eller Georges Remi som han egentligen hette) började sin karriär på prenumerationsavdelningen på en tidning, men snart även började göra illustrationer och efter ett tag fick ansvar för en bilaga för barn och ungdom. Hans första tecknade berättelser handlade om scoutledaren Totor vilket var fullt naturligt eftersom den producerades för en scouttidskrift, och Hergé dessutom var en hängiven scout själv. Många av Totors drag finns kvar i Tintin.

På det hela taget tycker jag att den här boken innehåller mycket intressant information, men tyvärr är den ibland lite rörigt presenterad. Det känns som om man får läsa samma sak flera gånger, och inte alltid i någon logisk ordning. Eftersom kapitlen är tematiskt ordnade (ett om Hergés erfarenheter i scoutrörelsen, ett om film, ett om konst, ett om hans fascination med orienten, och så vidare) så hoppar berättandet fram och tillbaka i tiden en hel del.

Kapitlet om filmer hanterar dels filmatiseringar av Tintin (ett antal mindre lyckade) och de influenser som film haft på Hergé. Här känns det som om författaren anstränger sig in absurdum för att hitta tänkbara influenser från filmer för enstaka rutor i albumen utan att det känns särskilt underbyggt. Det hade hjälpt om de diskuterade rutorna och stillbilder ur filmerna funnits med i boken.

Den här boken är läsvärd, men den lider av att organisationen av texten brister.

Michael Farr: Porträtt av Hergé - mannen bakom Tintin (The Adventures of Hergé - Creator of Tintin)
Översättning: Björn Wahlberg
Bonnier Carlsen, 2009 (originalet 2007)
128 sidor
ISBN: 978-91-638-6146-8

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

tisdag, december 29, 2009

2009-122: Neil Gaiman: The Doll's House

Medan Dream tillbringade ett antal decennium i fångenskap passade fyra drömmar på att smita från hans rike till den vanliga världen där de snart börjar ställa till det. I den första volymen träffar vi också som hastigast på några personer som drabbas av Dreams bortavaro. En av dem är Unity Kinkaid som sov en stor del av den tid som Dream var borta, men även fick barn (med en okänd fader) under den tiden. I The Doll's House återförenas hon med sitt barn (och barnbarn). Även barnbarnet, Rose, drömmer mycket, men hon ger sig snart iväg från mor och mormor för att söka efter sin försvunne bror i den vakna världen.

Hennes jakt leder henne till ett hus i Florida där det bor ett antal underliga typer, och sedan vidare till något så bisarrt som en kongress för seriemördare. Dialogen i de kapitel som utspelar sig på den kongressen använder passande nog metaforer för döden i nästan varenda ruta, oavsett vad personerna pratar om -- mycket välgjort!

Förutom den här handlingen som är väldigt sammanflätad både med sig själv och med det föregående albumet så finns ett par kapitel som är tämligen fristående från de andra, eller åtminstone verkar det så nu. Det är möjligt att det kommer att framgå senare att även de ingår i samma väv, men det återstår att se.

Neil Gaiman: The Doll's House
Illustrerad av Mike Dringenberg, Malcolm Jones III, Chris Bachalo, Michael Zulli, Steve Parkhouse & Dave McKean
Vertigo, 1989-1990
232 sidor
ISBN: 0-930289-59-5

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , , , , ,
intressant.se

måndag, december 28, 2009

2009-121: H. P. Lovecraft: Anteckningsbok

Anteckningsbok är precis vad det låter som: en transkribering av en anteckningsbok som H. P. Lovecraft under ett antal år använde för att notera drömmar han hade haft och trodde att han kunde komma att ha nytta av för att skriva skräckhistorier. En del av anteckningarna har också noteringar om vilken novell de legat till grund för.

Notiserna är korta. Allt från några få ord till kanske en halv sida text, ofta skrivet på en telegramliknande prosa som trots det oftast är omisskänlig som tillhörande Lovecraft. Hans typiska sätt att formulera sig skiner igenom även i den här förkortade formen.

De här texterna är alldeles för korta och stolpformade för att fungera som skräckhistorier, men de ger däremot en utmärkt provkarta över vad Lovecraft själv tyckte var lämpligt grundmaterial för skräckhistorier.

Förutom själva anteckningarna finns också en hel del kommentarer av herrar Ellerström och Fyhr som bidrar med bakgrundsinformation om varifrån Lovecraft har fått en del av idéerna, vad som är fakta och vad som är fiktion och liknande.

Att läsa de här texterna är lite grann som att läsa ett destillat av Lovecrafts texter. Det är inte njutbart som fiktion, men det är intressant för att se vad han utgick från.

H. P. Lovecraft: Anteckningsbok (Commonplace Book)
Översättning: Jonas Ellerström & Mattias Fyhr
Ellerströms, 2009 (originalet 1938)
61 sidor
ISBN: 978-91-7247-201-3

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

Glöm inte rösta!

Glöm inte bort att rösta på dina tio mest älskade böcker innan årsskiftet!

söndag, december 27, 2009

2009-120: Neil Gaiman: Preludes & Nocturnes

Jag började läsa Sandman för länge sedan när den gick i tidningen Inferno och gillade den, men jag kom inte så långt. Jag vet inte om det berodde på att jag tröttnade på att köpa tidningar eller om den slutade säljas. Efter det lånade jag några album, men kom av någon anledning aldrig riktigt igång med läsningen. Allt jag läst om (och av) Sandman tyder på att det är min grej, men min förra läsning fastnade någonstans halvvägs. Nu ska jag ge mig på den igen.

Preludes & Nocturnes är inte speciellt avancerat vad det gäller handlingen; det handlar mest om att etablera figurer och miljö, men det gör det med den äran. I början fångas Sandman (eller Dream, eller Morpheus, eller vad man nu vill kalla honom) av ett magiskt sällskap i England och hålls fången för att deras ledare hoppas få honom att jobba åt dem. Dream bidar sin tid och gör ingenting. Visserligen har han tråkigt, men odödlig som han är kan han vänta ut sin fångvaktare och ta hämnd senare. Mycket senare. Men hämnd är som bekant en rätt som med fördel serveras kall.

När han till slut kommer ut (för det gör han naturligtvis) måste han först få tag i tre saker som sällskapet stal från honom och som med åren försvunnit: hans påse med sand, en hjälm och en rubin. Det gör resten av albumet till en till synes enkel quest, men det betyder inte att den inte är bra. I ett avsnitt ("A Hope in Hell") stiger Dream ner i helvetet för att få tillbaka en av sina saker, vilket slutar med att han får strida med en demon om den. Här är det dock inte fråga om någon actionsekvens, utan en utmaning i berättande där Dream och demonen turas om att övermanna varandra i en fiktion i fiktionen, med ett mycket passande slut. Kapitlet "24 Hours" börjar med att presentera ett antal personer på ett café och gör dem till mycket vältecknade karaktärer, beskrivna av sin servitris som i hemlighet skriver noveller om dem på sin fritid. Det visar sig att de även har mörka hemligheter, men just den här dagen händer saker som gör att de kommer att leva ut sina fantasier. En gräslig historia, men fantastiskt välgjord.

Preludes & Nocturnes slutar med ett kapitel som introducerar Death, Dreams syster. Det här kapitlet är mycket mer lågmält och filosofiskt än de tidigare, men även det mycket bra.

Om berättandet håller sig relativt enkelt med en rak handling utan större komplikationer så är det bildmässigt mer avancerat. Visst förekommer det sidor med raka och regelbundna rutor, men oftare så är det uppbrutet, oregelbundet och överlappande. Några gånger ska ett helt uppslag läsas som en enda sida istället för en sida i taget. Visuellt är det mycket imponerande, och jag gillar speciellt de drömska omslagen av Dave McKean.

Neil Gaiman: Preludes & Nocturnes
Illustrerad av Sam Keith, Mike Dringenberg, Malcolm Jones III & Dave McKean
Vertigo, 1988-1989
ISBN: 978-1-56389-011-6

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,, , , , ,
intressant.se

lördag, december 26, 2009

2009-119: Carl Henner: Alternativ Luna

Carl Henner är inte något välkänt namn idag, men han är en av Sveriges mest produktiva sf-författare med tio titlar utgivna framför allt under andra halvan av 1950-talet (med ett par eftersläntrare i slutet på 1960-talet).

Utifrån omslaget så hade jag väntat mig en rafflande rymdhistoria med utomjordingar och sånt, men så var det inte. Alternativ Luna visade sig vara en någorlunda realistisk beskrivning av en första månresa (den är dock inte lika realistisk som Hergés beskrivning av Tintins månresa, trots att den faktiskt utkom några år senare). Här fanns också ett förvånande stort element av romans (dock begränsat till jorden; månbesättningen består endast av män).

Det går inte att komma ifrån att det märks att den här boken är lite över 50 år gammal, men den känns trots allt inte hopplöst dammig. Visserligen känns det lite gulligt när besättningen på månraketen börjar beräkna detaljerna för sin landning med papper och penna, men den snabba utvecklingen av miniatyrdatorer känns det som om i princip varenda sf-författare missat ända tills den var ett faktum, så det är inget som Henner är ensam om. Vid några tillfällen kan man undra om det är rimligt med den brist på säkerhetsanordningar som beskrivs, men det får man nog skriva på dramaturgikontot.

Visst visar Alternativ Luna sin ålder, men absolut inte värre än att den är fullt njutbar även idag. En modern läsare upplever den däremot i första hand som en tidsresa bakåt, till 1950-talet, än en framtidsvision.

Som kuriosa kan nämnas att mitt exemplar av Alternativ Luna inte bara är signerat, det är dedicerat av Carl Henner till Alvar Appeltofft, 1950-talets antagligen mest aktiva sciencefictionfan i Sverige.

Carl Henner: Alternativ Luna
Lindqvists, 1956 (Atomböckerna)
173 sidor

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

fredag, december 25, 2009

2009-118: Karin Fossum: När djävulen håller ljuset

När djävulen håller ljuset är en rätt tidig bok i serien om Konrad Sejer men det betyder absolut inte att det är en oerfaren och trevande Karin Fossum. Tvärtom finns här som man väntar sig en berättelse som på något sätt involverar Sejer, men den är inte speciellt lik någon av hennes andra böcker. Jag kan inte komma på någon annan författare som skriver böcker i en serie och fortfarande varierar sig så mycket från en bok till en annan.

Vad som är väldigt trevligt med den här boken (och för den delen andra av Fossums böcker) är att den handlar om vanliga människor som genom händelsernas spel blir brottslingar, och sedan visar hur det påverkar dem. Här finns inga förhärdade kåkfarare som hos Jens Lapidus, utan istället får vi se vilka avgrunder som ibland kan döljas inom vem som helst. Samtidigt är det aldrig fråga om de goda och de onda. Nästan det enda man kan vara säker på hos Fossum är att inget är svartvitt; det finns alltid gråskalor. De ser däremot ofta inte ut som man först tror, men det är en del av tjusningen.

Det är ingen större tvekan om att Karin Fossum är en av de absolut bästa deckarförfattarna i Norden.

Karin Fossum: När djävulen håller ljuset
Översättning: Helena & Ulf Örnkloo
Månpocket, 2001 (originalet 1998)
220 sidor
ISBN: 9789176437575

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

torsdag, december 24, 2009

2009-117: Charles Stross: Saturn's Children

Freya är en sexandroid; en leksak i fullskala. Problemet är att hon är inaktuell, för hela mänskligheten har dött ut. Den detaljen förhindrar inte att samhället fortsätter att fungera ungefär som förut, för det finns gott om robotar av diverse olika slag. Det finns bara inga människor. Eller bara och bara, det finns inga djur eller för den delen växter heller. Men förutom det är det som vanligt även på 2400-talet.

Tjäna pengar måste även androider göra i vilket fall, så hon tar jobb som kurir: att leverera ett paket från Merkurius till Mars. (Vid det här laget är hela solsystemet bebott, om man bortser från att det inte är några människor som bor.) Naturligtvis är paketet intressant för fler än den som det är tänkt ska ha det, och Freya blir både jagad och hjälpt från oväntade håll.

Varje android har en egen distinkt personlighet, men kommer från början ur en originalklon. Det innebär att andra kopior från samma original är mer kompatibla med varandra än androider i gemen. Freya får tag i minneskretsar från en av sina systrar, vilket ger henne tillgång till även hennes erfarenheter och kunskaper (om än inte på ett så strukturerat sätt som man skulle kunna önska sig), men deras likheter gör att hon även får en del av systerns fiender på köpet. Som om hon inte hade nog med sina egna.

På det hela taget känns det här som en ganska typisk Stross-bok. Det vimlar av skoj idéer varav en del är tämligen knäppa, men sammantaget känns den postulerade framtiden som ett vettigt hopkok. Här och där springer Stross̈́' språk iväg med honom och blir lite onödigt slängigt, men det kan jag stå ut med.

Charles Stross: Saturn's Children
Ace, 2008
321 sidor
ISBN: 978-0-441-01731-7

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, december 23, 2009

2009-116: Nils Leijer: Miniput

En man har väldigt ont i ryggen, och tycks ha något slags inflammerad böld där. En dag visar det sig att den innehåller en väldigt liten människa. Den sitter ihop med honom med en navelsträng. Han låter den sitta kvar och ändrar bara sitt sätt att klä sig lite så att den lilla personen ska kunna ha det bekvämt i ett tygveck.

Den lilla personen reagerar på stimuli men gör inte mycket själv. Efter ett tag kommer han underfund med att den faktiskt är kopplad till honom. Om man blundar när den lilla tittar så ser han genom dess ögon istället, och senare kommer han på att hela medvetandet kan flyttas dit. Han börjar känna sig mer levande när han ser genom den lillas ögon.

Samtidigt är det svårt att sköta sitt jobb genom den lilla, så han måste stå ut i sin stora kropp. Jobbet består ironiskt nog i att utveckla ett nytt slags människa som ska vara mindre, för att motverka det resursslöseri som pågår. Det här projektet gör det uppenbart att boken har ett politiskt syfta (liksom Leijers tidigare titlar Bilburen och Köpsugen antyder), men jag tycker inte att det egentligen blir något av det här försöket till politisering. Jag får aldrig klart för mig vad det är tanken att boken ska säga. När det på slutet sedan blir oklart vad som egentligen är verkligt och vad som är något slags hallucinationer eller missförstånd så blir det väldigt svårt att få grepp om vad boken har för syfte, för det känns trots allt rätt uppenbart att författaren är ute efter att säga något snarare än att berätta en historia.

Nils Leijer: Miniput
Norstedt, 1968
107 sidor

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

tisdag, december 22, 2009

2009-115: Otto Witt: Mysteriet på Heavyfängelset

Mysteriet i Heavyfängelset är en deckare, och som man kan ana av titeln utspelar den sig i England, och anledningen till detta är att en väsentlig del i handlingen är den brittiska suffragetterörelsen. Boken inleds med att en suffragette fängslas, deklarerar att hon tänker hungerstrejka, och efter fängelsevistelsen är mer välmående än hon var innan. Hennes medsystrar anklagar henne för att ha fuskat med matstrejken men hon vidhåller att hon intet ätit. För att komma till klarhet med vad som hänt bestämmer kvinnorna sig för att anlita en privatdetektiv.

Beskrivningen av suffragetterna är ibland en aning nedlåtande; de hamnar på den mottagande änden av en del lustigheter. Å andra sidan gäller det även en del manliga karaktärer, som Mr. Keep, chefen för Heavyfängelset. Han å sin sida har inga höga tankar om suffragetter, men det hör väl å andra sidan i princip till hans yrkesroll att inte ha det; de ägnade sig trots allt åt diverse attentat.

Det finns å andra sidan även positiva kvinnliga porträtt, för den privatdetektiv som suffragetterna anlitar är (naturligtvis) kvinnlig. Hon är dock inte suffragette själv, och inte ens speciellt välvilligt inställd till dem. Hon är för att var och en ska stå upp för sina egna rättigheter (och ser till att hålla på sina egna), men hon har inget för kvinnosaksrörelsen i stort. Hon är å andra sidan också fullt inställd på att kvinnans mål är att gifta sig, men det är värt att notera att hon är ute efter att gifta sig så lyckligt som möjligt, inte så rikt som möjligt. Hon har både utseendet för sig och gott om pengar, så hon saknar inte erbjudanden. Hon avböjer dem dock för att komma underfund med hur en ideal kvinna ska vara beskaffad. När hon väl gjort sig till en sådan ska hon sedan kunna skaffa sig den ideala mannen, är tanken. Med tanke på publiceringsåret tycker jag (hennes slutliga mål till trots) att detta är ett porträtt av en anmärkningsvärt stark kvinna.

Om man skulle få för sig att jämföra den här boken med en modern deckare så är den här inte mer än en tredjedel så tjock. I huvudsak består den skillnaden i att den här boken nästan uteslutande handlar om saker som faktiskt har med det aktuella mysteriet att göra. Här förekommer (sista kapitlet undantaget) ingenting som har med huvudpersonernas privatliv att göra om det inte är relevant för mysteriet. Med Carl-Michael Edenborgs artikel i Aftonbladet häromdagen i minne kan man också notera att det i jämförelse med moderna deckare handlar om ett struntbrott. Här finns i praktiken inget våld alls i bild. Några av suffragetterna nämns ha begått attentat för att ha anledning att hamna i fängelse till att börja med, men det är allt.

En annan sak att notera är att omslaget faktiskt visar slutscenen i boken. Visserligen framgår inte ett par detaljer som är väsentliga för upplösningen, men det avslöjar i vilket fall mycket mer än de normalt sett väldigt kryptiska omslag moderna deckare tenderar att ha.

Otto Witts prosa är absolut inte något att hänga i julgranen och som vanligt i hans böcker så är det en ingenjör som ligger bakom en väsentlig detalj, men oavsett det var det här förvånansvärt intressant och njutbar läsning.

Otto Witt: Mysteriet på Heavyfängelset
Nordiska Förlaget, 1914
128 sidor

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, december 21, 2009

2009-114: Murasaki Shikibu: Dagbok

Även om den här boken kallas för dagbok så är den inte riktigt vad vi idag kallar för en dagbok. Den är inte uppdelad efter dag, och väldigt beskrivande. Vi skulle kanske snarare kalla den för krönika, fast det låter lite för stort på något sätt.

Det som beskrivs här är händelser i ett japanskt palats i början av 1000-talet. Murasaki var hovdam, och hon beskriver bland annat en prins födelse. Man får dock en väldig blandning av stort och smått; ibland beskrivs vilka dignitärer som är på plats för att visa respekt inför den nyfödde prinsen, i nästa stund berättas ingående vilka mönster olika andra hovdamer har på sina dräkter.

Murasaki befinner sig i närheten av makten, men samtidigt är det helt klart att hon inte har den själv. Hon står uppenbart på sidan av och tittar på det som händer, och tycks inte alltid ha klart för sig allt som sker. Andra gånger är hon mer intresserad av skönheten i den angränsande parken.

Den här texten ger en mycket intressant inblick i japanskt hovliv för tusen år sedan, men för en nutida läsare är det mycket som är dunkelt av vad som sker. För att råda bot på detta innehåller boken även frikostigt med noter som förklarar. Exakt vem som är släkt med vem brydde jag mig inte så noga om, men de historiska kommentarerna hade jag stort utbyte av.

Murasaki Shikibu: Dagbok (Murasaki Shikibu nikki)
Översättning: Vibeke Emond
Ellerströms, 2009 (originalet från början av 1000-talet)
166 sidor
ISBN: 978-91-7247-190-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

söndag, december 20, 2009

2009-113: Tabitha King: Small World

Small World är Tabitha Kings första roman, och det märks att den är lite opolerad. Premissen är att Robert Tinker hittar på en apparat som kan förminska saker, och sedan träffar han på Dolly Hardesty som är fascinerad av dockhus. Som dotter till en före detta president är hon uppvuxen i vita huset, och ett av hennes dockhus är också en kopia av detta.

Hon har tidigare beställt konstfullt tillverkade miniatyrer av sin svärdotter som är modellmakare, men de hon och svärdottern är inte överens om speciellt mycket mer än att de ogillar varandra. När hon träffar Roger och hans förminskare så kan hon få vilka saker hon vill i miniatyrversioner. Verkligen vilka saker hon vill. Problemet är att originalen börjar försvinna, naturligtvis, och det är lite svårförklarat.

Själva idén fungerar rätt bra om man inte har något emot att den knappt förklaras med teknobabbel, än mindre något som ens är i närheten av trovärdigt. Det må vara ett sf-koncept, men King är aldrig intresserad av att göra det här någon sf-roman; hon vill bara få till ett enkelt sätt att krympa saker och struntar i detaljerna.

Bokens största problem är istället att den är onödigt pratsam. Den är visserligen inte mer än 300 sidor lång, men det känns i alla fall som om det finns en hel del dödkött. Det handlar i första hand om för mycket ord, inte att det finns onödigheter i handlingen. Samma handling på färre sidor vore optimalt, men man ska väl inte begära allt av en debutroman.

Tabitha King: Small World
Signet, 1981
312 sidor
ISBN: 0-451-11408-6

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se

lördag, december 19, 2009

2009-112: Vilhelm Moberg: Brudarnas källa

Brudarnas källa är inte direkt en roman i normal mening, snarare fyra fristående historier som knyts samman av liknande teman och en gemensam plats.

Alla historierna utspelar sig kring titelns källa. Den första handlar om Anders Eriksson, åldrande speleman. Han vet att han och hans fiolspel håller på att bli omodernt; numer blir han bara tillfrågad till midsommar, och då bara för att byta av en yngre dragspelare. Han ser tillbaka på sitt liv och konstaterar att det inte alltid gått så bra; han fick aldrig den kvinna han ville ha (mycket på grund av ett dråp han begått på fyllan), även om de älskade en midsommarnatt vid källan innan dess. Efter det hamnar han i häkte, och sedan går det utför; han blir allt för kär i brännvinet.

Detta är också vad som knyter ihop historierna; de handlar alla om män som är spelemän på ett ellar annat sätt, även om de alla har olika instrument. De lever sina liv kring brudarnas källa, de upplever en kort tid av lycka tillsammans med en kvinna, men på olika sätt går det fel för dem. För varje historia kommer vi ytterligare några hundra år bakåt i tiden.

Det märks inte bara på rekvisitan att berättandet rör sig tillbaka i tiden, även själva språket förändras mer och mer ju avlägsnare från nutiden vi kommer. Jag tycker att det här fungerar riktigt bra; även om de flesta detaljerna är annorlunda så blir de fyra männens historier lika varandra. Trots att det kan låta som att det här borde vara en ganska nedslående bok men så känns det faktiskt inte. Även om det mesta går fel så är inte känslan i texten en av hopplöshet.

Vilhelm Moberg: Brudarnas källa
Aldus/Bonniers, 1963 (originalet 1946)
136 sidor

Andra bloggar om: , , ,
Technorati Technorati tags: , , ,
intressant.se

fredag, december 18, 2009

2009-111: Dénis Lindbohm: Evig exil

Evig exil har rätt stora likheter med Möte med Rama. En ny himlakropp upptäcks även här, men vid närmare undersökningar visar det sig att den faktiskt registrerats redan på 1800-talet. I vilket fall bedöms den som tillräckligt intressant för att en rymdsond som är på väg hem från ett annat uppdrag längre ut i solsystemet ska kunna dirigeras om lite för att undersöka den lite närmare. När sonden kommer i närheten mottar den plötsligt signaler som gör att den styr in på en ny kurs, bort från Chiron som den "nya" himlakroppen kallas.

Det här gör naturligtvis att den uppfattas som mycket intressantare än tidigare, och en expedition startas för att undersöka den närmare. Expeditionen får med sig en förvånad expert som är en uppenbar tuckerisering av en sf-fan, och resten av boken handlar om hans försök att komma underfund med hur Chiron fungerar.

I Möte med Rama kommer mänskligheten aldrig underfund med hur Rama fungerar eller vad den egentligen är till för. Här träffar man visserligen inte heller på Chirons skapare direkt, men huvudpersonen får å andra sidan tillfälle att resonera med det datorsystem som sköter om skeppet medan skaparna ligger nedfrusna i väntan på ankomst så i den här boken får man mer fakta och mindre spekulationer.

Precis som Rama så lider den här boken i viss mån av att det saknas tillräckligt mycket dramatik; det handlar i första hand om att huvudpersonen leds förbi den ena fantastiska uppfinningen efter den andra, ungefär som de tidiga tidsreseromanerna ofta var uppbyggda. Här finns ansatser till att lägga till en handling utöver det, men den känns inte allt för övertygande.

Dénis Lindbohm: Evig exil
Delta, 1986
127 sidor
ISBN: 91-7228-360-2

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, december 17, 2009

2009-110: Arthur C. Clarke: Möte med Rama

Möte med Rama får väl sägas vara en av de större klassikerna i sciencefictiongenren, men jag har faktiskt inte läst den förrän nu.

Ett par hundra år in i framtiden upptäcker astronomerna plötsligt ett objekt som är på väg mot solsystemet. Det får namnet Rama. Eftersom den verkar vara farligt nära en kollisionskurs skickar man iväg en rekognoceringspatrull. Det framkommer att Rama i själva verket inte är en komet som man trott utan en perfekt cylinder; rimligen något slags farkost eller åtminstone något som är tillverkat av intelligenta varelser.

Detta ställer naturligtvis många antaganden på ända, och det som framkommer när man börjar undersöka Rama närmare gör inte förvirringen mindre.

Strukturellt finns inga överraskningar här; berättandet är rakt och prosan funktionell utan konstigheter. Det hela bygger på Clarkes förmåga att bygga upp sense of wonder över detta spektakulära föremål som mänskligheten plötsligt konfronteras med, och det fungerar utmärkt.

Hela boken utspelar sig antingen på Rama, på skeppet som skickas iväg till Rama eller undantagsvis på styrcentralen som håller kontakt med expeditionen. Trots det märker man också att en del förändringar skett även utanför de rent tekniska framstegen. Det framgår exempelvis att expeditionens kapten har två fruar med tillhörande familjer. De har visserligen aldrig träffat varandra, men han umgås aktivt med båda.

Det vore för övrigt intressant att veta vad som fick förlaget att publicera boken med ett så förskräckligt taffligt omslag, speciellt med tanke på att många andra böcker under den här tiden fick omslag med rymdmålningar trots att det inte förekom något i den stilen i böckerna...

Arthur C. Clarke: Möte med Rama (Rendezvous with Rama)
Översättning: Sam J. Lundwall
Bra Böcker, 1974 (originalet 1973)
248 sidor

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, december 16, 2009

2009-109: Michail Sjolochov: Den azurblå stäppen

Den azurblå stäppen är en novellsamling som är ett urval ur en större rysk samling. Precis som Sjolochovs mest kända verk, Stilla flyter Don, handlar den om kossackernas liv under och kring det ryska inbördeskriget.

De här novellerna ger åtminstone mig inte någon information att tala om om kriget i sig, men däremot får man en inblick i hur attityder och sådant såg ut. Jag kan inte säga om de här berättelserna visar människor som är helt typiska, men det tycks som att detta även jämfört med andra krig jag läst om varit ovanligt grymt.

Vad som också slår mig om de här novellerna är att de känns så fräscha och lättlästa. Det handlar om en tid som snart ligger hundra år bort, men berättandet känns modernt (trots att även det är ett halvsekel gammalt). Den här samlingen gör mig lite sugen på att ge mig på Stilla flyter Don också.

Jag jobbar på att läsa minst en bok av varje nobelpristagare i litteratur.

Michail Sjolochov: Den azurblå stäppen
Översättning: Staffan Dahl
Tidens Förlag, 1965 (originalet 1953)
126 sidor

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

tisdag, december 15, 2009

2009-108: Herta Müller: Hjärtdjur

Hjärtdjur handlar om en grupp människor som drabbas av Securitates övervakning under Ceausescu-regimen i Rumänien. Huvudpersonen är en kvinna (som, om jag förstår det rätt, har biografiska likheter med Herta Müller) samt tre män som alltid omtalas som Edgar, Kurt och Georg (aldrig med "grabbarna" eller något annat obestämt, och alltid i den ordningen). Berättandet hoppar fram och tillbaka i tid och rum, och på samma sätt är prosan mycket mer ofokuserad än vad som är vanligt. Det är vanligt med tvära kast från en mening till en annan, ofta flera gånger i samma stycke, från ett ämne till ett annat. I gengäld återkommer hon till samma ämne flera gånger så att man successivt får en känsla för vad som händer.

Det är dock inte så att man lätt för klart för sig exakt vad allt är. Müller talar måhända inte direkt i gåtor, men hon gömmer ofta saker i metaforer. Tidigt i boken talas det exempelvis om människor som tillverkar plåtfår och trämeloner. Vare sig jag eller någon annan i min bokcirkel var helt på det klara med vad som avsågs, men en gissning är att det handlar om övergången från ett natursamhälle till ett industrisamhälle; man tillverkar fortfarande får och meloner fast inte längre naturliga sådana utan i plåt och trä. Egentligen tillverkar fabrikerna rimligen något annat, men det är inte intressant för historien exakt vad det är.

Jag har fått påpekat för mig att den sista meningen i boken är densamma som den första, och det känns som om det här är en bok som skulle vinna på att man börjar om och läser den igen. Det känns som om det finns otroligt mycket som ligger strax under ytan i texten och väntar på att komma fram om man bara skrapar fram det, men det är inte helt lätt att bena ut var det är värt att skrapa vid en första genomläsning.

Det här är en bok som det tar emot lite att läsa, men den är intressant både som ren berättelse om prosatekniskt.

Jag jobbar på att läsa minst en bok av varje nobelpristagare i litteratur.

Herta Müller: Hjärtdjur (Herztier)
Bonnier Pocket, 2009
Översättning: Karin Löfdahl
212 sidor
ISBN: 978-91-7429-092-9

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

Torsten Jungstedt: Skräckletaren och hans vardag

Skräckletaren och hans vardag är ett tunt häfte som producerats som ett slags julhälsning. Jag vet inte om den kom från Torsten Jungstedt eller om det var förlaget som hälsade, men det gör väl detsamma numer.

Torsten Jungstedt är bland annat känd för radioserien "Mannen i svart" som bestod av dramatiserade skräcknoveller samt en antologi skräcknoveller tagna från programmet. Det här lilla häftet innehåller ett kåseri kring hur det gick till att skapa radioprogrammet och diskuterar allt från olika teman som novellerna handlade om till hur man bäst skapar en ljudeffekt för en katt som äter upp en råtta.

Jag brukar gilla den gamla klassiska kåseriformen á la Cello, och det här var också njutbart.

Torsten Jungstedt: Skräckletaren och hans vardag
Illustrationer: Robert Turner
Proprius, 1972
24 sidor
ISBN: 91-7118-157-1

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

måndag, december 14, 2009

2009-107: Stephen King: Christine

Christine är Stephen King från den gamla goda tiden när han inte försökte göra något annat än att skriva skräckromaner, och den sista boken från den perioden som jag faktiskt hade kvar oläst. Med det menar jag inte att hans nyare böcker är sämre -- det är ju en mer erfaren författare -- men på något sätt har de ofta inte samma kompromisslösa driv som hans tidigare böcker har. Å andra sidan har de finess, vilket man inte alltid kan anklaga de tidigare böckerna för.

När Arnie Cunningham ser ett gammalt bilvrak med en till-salu-skylt en dag blir han eld och lågor och köper bilen på stående fot, trots sin vän Dennis protester. Hans föräldrar som tycker att sonen ska ägna sig åt akademiska studier blir inte heller glada när han istället börjar ägna allt mer tid (och pengar) åt att restaurera ett gammalt bilvrak. Till allas förvåning får Arnie bilen i fungerande skick snabbare än väntat, och han lyckas också få ihop det med snyggingen Leigh, även det otippat.

Både Dennis och Leigh ogillar bilen men kan inte riktigt sätta fingret på varför men Arnie slår ifrån sig alla antydningar om att det är något fel på Christine, och han väljer utan vidare bilen före någon av kompisarna. Allt för fort visar det sig att de har fog för att vara misstänksamma, och det blir värre fort.

Christine är uppdelad i tre bitar. Den första och den sista berättas i första person av Dennis. Mittenbiten berättas i tredje person, för under den tiden ligger Dennis på sjukhus och kan inte vara med i händelsernas centrum.

King beskriver highschoolmiljö och amerikansk småstad på sitt vanliga mästerliga sätt. Som läsare får man tidigt små vinkar om var det inte står rätt till, men det är inte alltid man reagerar på dem med en gång. Personbeskrivningarna av framför allt Dennis och Leigh som båda älskar Arnie (som barndomskompis respektive pojkvän) men som också ser hur han blir allt mer fanatiskt fokuserad på Christine är bra; man ser hur de vacklar mellan att vilja stötta honom så mycket det går och att vända sig bort från honom i avsky när han förolämpar dem efter att de varit kritiska mot Christine. De känner på sig att det inte är han själv som talar i de här situationerna, men det är i vilket fall att helhjärtat stå upp för honom i alla lägen.

Verkstadsägaren och skurken Darnell är också en mycket bra karaktär, faktiskt inte alls olik Big Jim Rennie i Kings senaste roman Under the Dome. Han har sina fingrar i mycket ohederligheter i den lilla staden, men inte heller han kan känna sig säker inför Christine och att vara rädd är inte något som han är van vid.

King gör ett bra jobb av att få Christine att kännas som en naturkraft; något övernaturligt och skrämmande som verkar oövervinnerligt, men som Dennis och Leigh i vilket fall på något sätt måste ta sig an för att överleva.

Det här är the good stuff, helt enkelt.

Stephen King: Christine
New English Library, 1987 (originalet 1983)
597 sidor
ISBN: 0-450-05674-0

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

Avbruten: Johan Holm: Solitude - den svagaste länken

Jag jobbar på att lära mig att sluta läsa böcker som inte är bra, men i det här fallet var det inte så svårt. Det här var inget vidare.

Solitude - den svagaste länken är en deckare med en klassisk privatdetektiv, snarare än en polis. Till sin hjälp har han en kompis som är hacker i världsklass och tar in enorma mängder pengar men inte bryr sig om dem. Det är svårt att undgå att se kalkeringslinjerna från Lisbeth Salander.

Boken berättas i första person av huvudpersonen Sam Lindwall (som jag hela tiden tänker på som Sam Lundwall, men det är knappast författarens fel). Berättarrösten är en blandning av arrogant, slängig och sarkastisk. Som extra bonus är det inte speciellt välskrivet.

Det Solitude som det talas om i titeln är ett webbforum för hackers. Det styrs av den anonyme Mind som inget vet någonting om. Så långt köper jag det. Sedan talas det om att denne Mind styr forumet med järnhand och kräver att de som blir insläppta inte avslöjar för varandra vilja de är. När man får se utdrag ur brev skickade mellan Sam och en av hans kontakter i Solitude så finns det kommentarer instoppade från Mind som klagar över formuleringen "Du kan väl höra av dig på något sätt så att jag vet om jag ska fundera vidare på om vi någonsin kommer att ses". Mind säger att han inte ens vill se antydningar till att man funderar på att träffas utanför Solitude, och att det är grund för att bli utslängd (vilket är välkänt). Detta implicerar att Mind läser all kommunikation på Solitude. Det är orimligt, dels för att det skulle innebära att all kommunikation mellan två parter måste fördröjas tills Mind haft tid att titta på den, och dels att alla hackers skulle acceptera att en tredje part läser alla deras brev. Framför allt det sista känns helt orimligt med tanke på vilken slags människor och vilka uppdrag det är som diskuteras. Eftersom Mind är helt anonym har medlemmarna på Solitude inte heller möjlighet att veta att hen ens står på den samma sida som de själva. Ännu fånigare blir det några sidor senare när Sam kommunicerar med en annan person via Solitude och då förmedlar en epostadress till en kontakt utan att Mind har några invändningar. Om det är OK att skicka en epostadress så är det vidöppet för kommunikation mellan Solitude-medlemmar utanför Solitude.

Johan Holm: Solitude - den svagaste länken
Cosy Crime, 2009
212 sidor (jag gav upp efter 58)
ISBN: 978-91-85535-49-1

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

söndag, december 13, 2009

2009-106: Arnaldur Indriðason: Glasbruket

Glasbruket är den tidigaste av Arnaldur Indriðasons romaner om polisen Erlendur Sveinsson som finns översatt till svenska (men det finns två tidigare på isländska).

Redan i den här första boken finns mycket av det man blivit van vid från senare delar i serien. Ett mord uppdagas i första kapitlet, och Erlendur börjar gräva i fallet. Han misstänker snart att fallet inte är så enkelt som det verkar, och börjar gräva sig bakåt i den mördades liv. Här hittar han en hel del intressant, men det tar ett tag innan han lyckas få ordning på vad det egentligen betyder eller varför det är väsentligt för mordfallet. Här finns också Erlendurs dotter Eva som har drogproblem, men som på något sätt lyckas ha koppling till utredningen.

Det visar sig att det finns flera stycken riktigt otäcka människor inblandade i det här fallet, även om man bortser från den som faktiskt begått brottet. Det som dock slår läsaren mest är att det blir väldigt tydligt att här mest finns förlorare. Utredningen och dess effekter drabbar personer som inte direkt är inblandade, men det förhindrar inte att deras liv inte blir vad de varit.

Det här är en riktigt bra deckare, men efter att ha läst tre av böckerna i serien kan jag tycka att de är tämligen lika varandra.

Arnaldur Indriðason: Glasbruket (Mýrin)
Prisma, 2003 (originalet 2000)
Översättning: Ylva Hellerud
263 sidor
ISBN: 91-518-4135-5

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

lördag, december 12, 2009

2009-105: Conor McPherson: The Weir

Några stammisar sitter på den lokala puben diskuterar en nyinflyttad kvinna. Efter ett tag kommer hon också dit tillsammans med ytterligare en man från trakten, och de börjar alla prata. Till att börja med pratar de strunt, men efter ett tag börjar männen berätta längre historier om folktro och annat.

Till slut berättar hon en egen historia, som till skillnad från de andras är sann, och som överrumplar dem lite. Efter det lugnar diskussionen ner sig lite grann och blir kanske lite mer personlig, men så småningom börjar folk droppa av.

Jag gillar känslan av en liten brittisk pub med stammisar som känner varandra utan och innan (bortsett från nykomlingen, som de andra liksom cirklar runt), och det var också intressant att läsa språket. Texten är rätt så talspråklig, och ibland har jag nästan svårt att hänga med; det här är en helt annan engelska än den jag är van vid. Jag skulle vilja höra hur det verkligen ska låta.

Conor McPherson: The Weir
Nick Hern Books, 2005 (originalet 1997)
50 sidor
ISBN: 1-85459-643-8

Andra bloggar om: , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , ,
intressant.se

fredag, december 11, 2009

2009-104: Neil Gaiman: Smoke and Mirrors

Den här novellsamlingen av Neil Gaiman är som en bra chokladask: den innehåller en blandning av godsaker som man antingen kan njuta av några i taget eller vräka i sig alla på en gång. Det ska väl medges att det finns en eller ett par lakritsbitar också, men det mesta är utsökt.

Den här samlingen har ett tiotal år på nacken och ibland märks det att det faktiskt var en annan värld för 10-15 år sedan: personer har inte mobiltelefoner och det talas om floppydiskar och annat som gör att man märker att man förutsätter saker om nutiden när det inte finns några uppenbara tidsmarkörer i övrigt. På något sätt känns det lika mycket som fantasy som en del av de andra fantastikelementen.

Det kanske finns något undantag, men åtminstone nästan alla noveller i den här boken är fantasy på något sätt. Det betyder däremot inte att de innehåller alver och svärd; sådant är det ont om. Det är oftast fråga om magi som smugit sig in i den värld vi lever i.

En del av texterna är vackra och lite mystiska, men andra som verkar sådana från början visar sig ha synnerligen otrevliga tänder och är inte rädda för att använda dem. En utmärkt blandning, helt enkelt!

Neil Gaiman: Smoke and Mirrors
Avon, 1998
339 sidor
ISBN: 0-380-97364-2

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

Den nya upphovsrätten

Det har varit mycket diskussion på SvD om upphovsrätt på sistone, naturligtvis föranlett av Google och deras inscanning av böcker. Det är visserligen ett litet tag sedan de här artiklarna först publicerades, men jag råkade läsa om dem nu och tycker att de fortfarande är intressanta.

Mats Söderlund är ordförande i författarförbundet och tycker att staten ska skjuta till pengar för att skapa en nationalportal för litteratur. Det är en vacker tanke, men det låte rinte som om Söderlund i första hand är ute efter att sprida kultur eller upplysa folket. Att det är i sin roll som företrädare för författare han talar framgår i slutet av artikeln:
Regeringen, med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen, borde ta chansen att låta författare och översättare få både inflytande över och inkomster från de böcker vi skrivit och översatt. Det vi väntar på är en rättsligt starkare ställning för upphovsmännen, en som öppnar för rimliga avtal och därmed en väl fungerande avtalslicens.
Med dagens lagstiftning har författare och översättare kontroll (med copyright) över sina texter under hela sin livstid och deras efterlevande i ytterligare 70 år, och Söderlund har mage att kräva en starkare ställning för upphovsmännen. Jag antar att han egentligen syftar på att det idag är omöjligt att se till att den gällande upphovsrättslagstiftningen faktiskt efterlevs, men det är en helt annan fråga. Om man vill säkerställa att upphovsrätten efterlevs i ett digitalt samhälle där kopiering inte bara är enkel utan nödvändig för att kunna delta i samhället (jag kopierade Söderlunds artikel till min dator för att kunna läsa den och du har kopierat det här blogginlägget till din dator för att läsa det) så måste man införa ett totalt övervakningssamhälle där brevhemlighet och personlig integritet tillhör det förflutna. Söderlund låter smart nog bli att nämna det, men jag har svårt att tro att han är omedveten om det.

Peter Sunde, en av grundarna till The Pirate Bay, konstaterar att debatten till stor del handlar om att upphovsrättsinnehavarna vill bevara sin maktposition och påminner om att den här debatten i grunden är en repris; vi har hört samma domedagsprofetior om radio, kassettband och självspelande pianon som vi idag gör om internet.

Journalisten Karl-Erik Tallmo intar en lite mer otydlig position någonstans i mitten, men påpekar i alla fall ett problem med många digitaliseringsprojekt:
Detta [att Google vill att deras scannade utgåvor av böcker där upphovsrätten löpt ut bara ska få användas icke-kommersiellt] liknar otyget när vissa bibliotek scannar in verk från medeltiden och sedan hävdar copyright till dessa i kraft av någon metod att visa dem på webben. Sådant bör inte vara tillåtet. Public domain måste få förbli public domain. Och vem som helst ska få använda materialet, även en kommersiell aktör.
Det här borde vara en självklarhet, men förtjänar tyvärr att repeteras.

Pelle Snickars på Kungliga Biblioteket är även han för en ökad digitalisering och frågar sig varför KB ger svenska folket tillgång till stora mängder böcker medan kb.se inte gör det. Hans förklaring
Att publicera boksamlingar på webben är nämligen mycket komplicerat. I den binära baksmälla som råder har digital access till bokarvet blivit juridiskt helt ogörligt att hantera.
sammanfattar till viss del upphovsrättens oanpassning till internet, men han glömmer samtidigt att nämna att problemet endast gäller en del av allt material som KB har. Alla böcker där författaren varit död i mer än 70 år kan KB utan problem sprida digitalt likväl som i pappersform, och även en del nyare material (där det faller under katalogskydd, exempelvis). Det är i första hand 1900-talets material som riskerar att falla bort i ett analogt svart hål. Till slut nämner Snickars Creative Commons:
Den enormt snabba tillväxten av ”creative commons”-licenser där kreatörer själva bestämmer villkoren för sina verk, är ett tecken på upphovsrättens ”digitala kris”. Får CC-lisencer en allt vidare spridning är det fullt möjligt att de traditionella legala systemen på sikt kommer att implodera.
Jag förstår inte vad det är han är rädd för. Att många väljer en CC-licens för sina verk innebär att de är mer intresserade av att folk använder deras verk än att de själva har total kontroll över verket. Detta är den lärdom som många borde dra av Creative Commons framgångar. För att citera Woody Guthrie:
This song is Copyrighted in U.S., under Seal of Copyright # 154085, for a period of 28 years, and anybody caught singin it without our permission, will be mighty good friends of ourn, cause we don't give a dern. Publish it. Write it. Sing it. Swing to it. Yodel it. We wrote it, that's all we wanted to do.


Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

torsdag, december 10, 2009

2009-103: Lois Lowry: Den utvalde

Den utvalde är en ungdomsbok om en värld där människorna inte har några problem alls: inga krig, inga skilsmässor, ingen fattigdom. Man har en diger uppsättning regler som alla följer, och alla tycker att det är helt naturligt att göra det. Naturligtvis är det här en dystopi, men det tar rätt lång tid innan personerna i boken kommer underfund med det.

I själva verket så kommer de flesta över huvud taget inte på det alls. Allt i den här världen tycks bestämmas åt en av ett råd, utifrån varje individs förutsättningar. Under en persons första tolv levnadsår observeras man, och en gång varje år hålls sedan en ceremoni där alla "tolvor" får reda på vad de ska ha för yrke. Huvudpersonen Jonas får gå i lära hos minnesbevararen, ett yrke han inte ens visste fanns.

Ganska snart efter att han börjat gå i lära så inser Jonas att allt inte står rätt till i samhället han vuxit upp i, även om han tidigare inte kunnat se det. Det finns saker i världen som människorna inte får se eftersom det betraktas som att de inte skulle kunna hantera det. Saker som känslor och färger finns på listan över onödiga saker.

För läsaren blir det ganska tidigt tydligt att allt inte står rätt till -- boken är snarast övertydlig på den punkten -- men för Jonas tar det lång tid. Tyvärr är inte övertydligheten det enda problemet i boken. Det är en väldig massa saker som bokens samhällsstyrande (som egentligen aldrig syns i bild) har lyckats ändra, och det känns inte speciellt trovärdigt att så genomgripande förändringar skulle kunnat genomföras utan att människor i gemen bevarat åtminstone något slags minne av dem. På medicinsk väg har man som nämnts eliminerat känslor och färger. Andra saker som inte längre finns kvar är oplanerat väder eftersom det krånglar till det för jordbruket; Jonas har aldrig varit med om vare sig regn eller snö.

Man har också eliminerat litteratur och musik eftersom de rör upp ohälsosamma känslor. Jag tror inte att det är möjligt att få människor att överge sagor och musik; det är något som är allt för djupt rotat i det mänskliga psyket. Det som dock slutligen gör att trovärdigheten faller är när Jonas ger sig iväg bort från idealsamhället. Efter att ha vandrat ett gäng dagar (det framgår inte hur länge, men han har i alla fall överlevt på mat han haft med sig plus vad han kunnat hitta längs vägen) så hittar han plötsligt snö. Jag har svårt att se hur det skulle gå att eliminera väder på bara en del av världen. Det antyds också att det skulle finnas andra samhällen utanför det Jonas kommer ifrån, och även det känns väldigt tveksamt att det skulle vara möjligt utan att det skulle vara mer eller mindre allmän kännedom.

Ett väldigt liknande scenario finns för övrigt i Scott Westerfelds Ful, Ful eller snygg och De rätta, men här hanteras det hela på ett mycket mer trovärdigt sätt.

Lois Lowry: Den utvalde (The Giver)
Översättning: Birgitta Garthon
En bok för alla, 2005 (originalet 1993)
176 sidor
ISBN: 91-7221-396-5

Andra bloggar om: , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , ,
intressant.se

onsdag, december 09, 2009

2009-102: Junji Ito: Uzumaki - Spiralerna 1

Uzumaki - Spiralerna är den första delen av en skräckmanga, men av den här delen att döma så verkar det inte vara så noga med att man läser dem i ordning. De första avsnitten i den här delen är visserligen lite introducerande, men i princip kan man få samma introduktion från baksidestexten. I övrigt är kapitlen fristående skräcknoveller, om än med gemensamma teman och personer.

Den lilla byn Kurôzu-cho på den japanska kusten tycks lida av en förbannelse. Det är dock inget som spökar på vanligt sätt, utan byn är full av spiraler. Det finns spiralformer överallt, och människor verkar bli galna av att titta på dem.

Den här premissen låter knepig, och ibland är den också det, men andra gånger är de här novellerna riktigt skrämmande. I första hand är det de stämningsfulla bilderna som gör att det hela fungerar. En del av novellerna är smygande och otäcka, andra mer rakt på. Några är mest absurda; det är svårt att bestämma sig för om det är skrämmande eller bara underligt. Jag misstänker att en del av det kan ha att göra med att mina kulturella referensramar inte är japanska - det är möjligt att jag helt enkelt inte är rädd för rätt saker. Å andra sidan stämmer det tillräckligt ofta för att även en västerländsk läsare ska bli skrämd ibland.

Junji Ito: Uzumaki - Spiralerna 1
Galago, 2009
Översättning: Björn Jerdén
298 sidor
ISBN: 978-91-7037-452-4

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,
intressant.se