Science fiction accepteras på bekostnad av fantasy?

Svd publicerar i dag en recension av Skändlighetsutställningen, den svenska översättningen av J. G. Ballards klassiska sf-text The Atrocity Exhibition.

Jag tycker att det är intressant att notera att det nu börjar synas texter av det här slaget på kultursidorna. Steve Sem-Sandberg, liksom exempelvis Jonas Thente, Ola Larsmo och Lars Jakobson, tillåts skriva om science fiction på de stora dagstidningarnas kultursidor och gör det utan att skämmas för det. Årets nobelpris gick symptomatiskt till Doris Lessing som inte skäms för att hon skriver science fiction. Det brukar påstås att hennes egenhet att göra detta är anledningen till att hon fått vänta så länge på sitt nobelpris.

Samtidigt som vi ser science fiction få kritisk acceptans på detta sätt så är den svenska utgivningen av genren nästan pinsamt liten. Visst finns det enstaka ljuspunkter som den återuppväckta tidskriften Nova SF och översättningar av William Gibson, men det är fortfarande väldigt långt mellan bokutgivningarna och en stor del av de viktiga verken inom genren utgivna efter 1970-talet finns inte i svensk översättning. Ett fåtal titlar kan smyga sig ut i handeln utan det för marknaden stigmatiserande "science fiction" tryckt på dem, då undangömda under "technothriller", "dyster framtidsvision" eller något annat täcknamn.

Som parallell till detta finns situation för fantasygenren i Sverige som är helt annorlunda. Här ges det ut mängder av böcker. Många förlag har fantasyserier och översättningar kommer ut på löpande band. Det finns till och med en handfull inhemska författare. Den kritiska acceptansen av genren är däremot låg. I det kritiska ögat betraktas fantasy allt mer som barnlitteratur, och en stor del av den fantasy som översätts till svenska marknadsförs också som barn- eller ungdomslitteratur även om den inte ursprungligen är avsedd som det.

Även här finns naturligtvis möjligheter att smyga ut böcker som inte passar i mallen på marknaden. Här är ett lämpligt nyckelord istället "magisk realism". Det ger associationer till kultursidesfähiga sydamerikaner istället för klichefyllda tolkienepigoner, och vips kan litteraturrecensenterna läsa boken utan att skämmas.

Jag undrar vad anledningen är till att science fiction på det här sättet nu lyckas ta sig in på kultursidorna. Beror det på att de som vuxit upp med genren nu är gamla nog att skriva på kultursidorna? I så fall borde det gälla även fantasy. Det skulle kunna bero på att science fiction till stor del accepterats som en del av populärkulturen i andra media än just böcker. Om man tittar på storfilmer eller teveserier så är det gott om science fiction och har varit det länge, allt från Star Trek och Alien till Battlestar Galactica och den återuppväckta Doctor Who. Om man tittar på datorspel är det likadant; populära spel utspelar sig regelmässigt i en framtid. Även här kan man tycka att fantasy borde ha en liknande ställning, speciellt efter Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens ringtrilogi och filmerna baserade på Harry Potter-böckerna. Däremot saknas det vad jag vet rena fantasyteveserier; det som finns ligger mer åt skräckhållet som Buffy the Vampire Slayer. En tredje tanke är att många uppfattar det som att vår nutid i dag är så lik vad som för bara något decennium sedan var science fiction att science fiction känns helt normalt. Ju sannare det blir, desto längre hamnar vi samtidigt från de flesta fantasyvärldar.

Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, fantasy, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, sf, fantasy, science fiction
intressant.se