Inlägg
Thomas och Benny satte igång med sitt uppdrag att knacka dörr kring mordplatsen. De fördelade husen i kvarteren kring blodpölen så att de skulle ha att göra åtminstone till lunch. Det var visserligen arbetsdag och kontorstid så det skulle vara rätt många dörrar där ingen öppnade, men av erfarenhet visste han att det i alla fall var värt att göra en första runda så fort som möjligt. Det fanns gott om lägenheter där det bodde pensionärer, arbetslösa eller människor som arbetade hemma eller på udda tider, och ju tidigare man kunde prata med någon desto bättre vittnesuppgifter fick man i allmänhet. Det var mycket lättare att komma ihåg vad som hände igår än att försöka komma ihåg om något man kom ihåg hände för sex eller sju dagar sedan. Vittnesmål var färskvara.
Som vanligt var det också så att de som faktiskt var hemma under en sådan här dörrknackningsrunda på kontorstid tenderade att tycka att det var väldigt trevligt när de fick oväntat besök, och de var snabba att få fram sitt Gevalia. En polis behövde ha pansarklädd mage för att klara av allt kaffe man blev bjuden på under en dörrknackningsrunda. Det brukade inte heller vara svårt att få folk att prata. Det kunde däremot vara väsentligt svårare att få dem att prata om något som faktiskt hade med frågorna att göra.
Thomas befann sig i köket hos en Else-Mari Klasson som visade sig vara en ytterst rynkig tant i sjuttioårsåldern. Hon var dock både pigg och pratsam och hade som han fruktat kaffet färdigt. Hon hade som vanligt varit vaken under den tidsperiod man trodde att mordet begåtts. ``Det är ju så svårt att sova när man börjar bli lite till året. Ja, det vet du förstås ingenting om än, unga karl'n, men det kommer ska du se. Jag satt här vid köksbordet på kvällen igår och drack kaffe och löste korsord, jag brukar göra det på kvällarna. Det är synd att alla korsorden i tidningarna nu för tiden tycks vara gjorda för skolbarn, de är så lätta att man nästan bara kan fylla i dem utan att fundera någonting. Jag köper alla korsordstidningar jag kan hitta, och det är inte alltid de räcker tills nästa nummer kommer ut i alla fall, och då måste jag hitta på något annat att göra på kvällarna. Jag har funderat på att gå ut på stan och se vad ni ungdomar har för er, men då blir man väl rånad och våldtagen och omkullknuffad och jag vet inte vad.'' Hon tittade anklagande på Thomas.
``Jag tror inte att du tillhör högrisk...'' Thomas hann inte komma till punkt.
``Jag har allt läst i kvällspressen vad som händer på stan på kvällarna. Ungdomarna borde vara hemma och studera istället för att vara ute på stan och drälla. Förr i tiden fanns det minsann regler om lösdriveri, men numer går det att springa omkring hur som helst och bära sig åt. Man kan ju tycka att någon borde ta hand om dem. Om inte deras föräldrar gör det så borde samhället träda in och ta hand om de stackars unga som riskerar att komma snett i livet. Om det inte görs med en fast hand så fort som möjligt så är det för sent sedan, och då är det samhället som får stå för fiolerna. Socialbidrag, arbetslöshetsersättning, starta-eget-bidrag och jag vet inte vad det heter allt, men mycket pengar är det som betalas ut till alla numer, utom till oss pensionärer, naturligtvis. Oss är det inte så noga med.''
``Det var alltså i går kväll jag undrade om, ifall du...''
``Man skulle ju kunna tro att samhället skulle visa lite mer respekt för oss äldre som byggt upp det, men det verkar vara för mycket att hoppas på. Snart inför de väl ättestupan igen. Vad var nu du ville igen? Vill du ha lite mer kaffe, förresten?'' Utan att Thomas hann svara reste hon förvånansvärt snabbt på sig, hämtade kaffekannan och fyllde på utan att vänta på något svar.
Thomas drog nytta av tystnaden. ``Jo, jag undrade om du hade hört någonting som vi kunde ha nytta av i utredningen av mordet som hände här på gatan i går kväll. Du kanske läste om det på framsidan av Corren i morse. Om du har sett eller hört något onormalt så vill vi gärna veta det, för det kan visa sig viktigt.''
``Ja, jag vet inte... Jag var inte ute i går, så jag har inte sett någonting. Det var ju så ruskigt väder hela dagen.''
``Ja, snart är det vinter. Men du kanske hörde något, eller såg något genom fönstret. Du sade att du satt mycket här vid fönstret.''
``Ungdomarna for förbi, förstås. Det gör de alltid. Så fort de kan och utan att se sig för det minsta. Det är rena turen att jag inte blivit överkörd redan, som de far fram på sina mopeder.''
``Är det mycket trafik här utanför, alltså?'' Han visste i och för sig att det inte brukade vara det eftersom han i så fall skulle ha hört det till sin lägenhet också, men det var lika bra att fråga i alla fall i hopp om att få fram något intressant.
``Jag tycker att de åker fram och tillbaka mest hela tiden, men i går var det nog faktiskt mindre än vanligt. Det måste ha varit vädret som fick dem att hålla sig inne, de också. Några gånger åkte de förbi även i regnet, men det var nog inte så många gånger som det kan vara. Dessutom blir det ju mörkt så tidigt så man ser ju inte vad som händer utanför fönstret.''
``Det är därför vi frågar om alla har hört något. De flesta tittar inte ut så ofta, men lyssnar gör man ju hela tiden. Om det händer något utanför ens fönster som inte brukar hända där så brukar de flesta reagera på det eller åtminstone lägga det på minnet.''
``När jag satt och löste korsord här i går så hörde jag något som lät som någon som sprang. Jag höll just på att lösa det här -''
Hon reste på sig och gick bort till en hög med tidningar som låg i fönstret och tog med sig en tillbaka. Hon visade honom ett prydligt ifyllt korsord. Han noterade att det var löst med kulspetspenna och till synes helt utan ändringar. Det var ett bildkorsord, och en av bilderna visade en löpare.
``Just som jag satt och funderade på vad det skulle bli för text till bilden här, jag brukar försöka lista ut det innan jag löser resten av korsordet, så att det inte ska bli för lätt, så hörde jag någon som sprang utanför. Ganska ofta brukar det springa förbi sådana där joggare eller vad de kallas, men jag tror inte att det här var en sådan.''
``Varför inte?''
``Joggarna hörs aldrig. De har väl mjuka skor, antar jag. Den som sprang här i går klampade så pass att han -- eller hon, lade hon till -- hördes upp hit. Joggarna brukar jag aldrig höra, bara se från fönstret när det är ljust nog.''
``När var det här?''
Hon pekade i övre högra hörnet på korsordet. Där stod 22:40-23:10. ``Jag brukar skriva på korsorden när jag börjar och slutar lösa dem för att kunna se hur lång tid det tar att lösa. Jag tycker att det är lite skojigt att tävla med mig själv.'' Hon flinade lite. Eftersom jag vet att jag hörde springandet när jag satt och funderade på löparen på bilden här så bör det ha varit mellan tjugo i elva och kvart i elva. Tyvärr kan jag nog inte säga mer exakt än så.''
``Det är mycket mer exakt än de allra flesta vittnen brukar kunna ange tidpunkten för något de sett eller hört. De flesta vet knappt vilken dag något hände.''
``Sedan lät det faktiskt lite konstigt precis efteråt också. Jag vet inte vad det var, men det var en kraftig duns. Det lät som någon som tappade en säck potatis. Men det kan väl knappast ha varit något som ni har nytta av, men jag vill nämna det i vilket fall.''
``Som jag sade så vill vi veta så mycket som möjligt till att börja med så kan vi sortera fram det som är intressant senare. Jag får tacka så mycket för både hjälpsamheten och kaffet.'' Thomas mage var inte lika överlycklig över kaffet.
Andra bloggar om: böcker, skrivande, nanowrimo, deckare
Technorati tags: böcker, skrivande, nanowrimo, deckare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar