Binn-Erker

Min farfar tyckte om att skriva. Mycket av det han skrev handlade om hur det var när han själv var barn (han var född 1898) eller om saker som hans föräldrar och deras föräldrar berättat. I början av 1980-talet fick jag överta allt han skrivit, vilket var en ansenlig samling papper (till stor del osorterad) som idag fyller fyra pärmar i min garderob. En del av materialet har jag gått igenom och skrivit rent, men annat är fortfarande oläst. Jag tror att en del av det inte är färdigskrivet, men det märker jag väl allt eftersom jag kommer dit. Nedan följer en av hans historier, om en man som bodde i närheten där han växte upp.

Binn-Erker

I en liten torpstuga intill mitt hem bodde, när jag var barn, en gammal gubbe som hette Erik Holm. I allmänhet kallad Binn-Erker. Detta namn hade han säkert haft med sig från den ö där han tidigare bott.

I sin ungdom hade han seglat som matros på den tidens segelskutor. Nu på ålderdomen tjänade han sitt knappa uppehälle genom att, särskilt om vintrarna, gå omkring hos fiskande bönder och laga deras fiskredskap. Därav hade han fått sitt namn. Fiska det kunde de nog, men laga och binda nya redskap det hade de inte tid till. Då kom Erker väl till pass. Binda nät och ryssjor kunde han, och så var han billig, och det var en stor fördel. Ibland bodde han kanske kvar hos samma familj i flera veckor. Då hade vi barn, jag och mina systrar, rätt långsamt. En av de roligaste sysselsättningar vi hade var att gå och prata med Erker och höra honom berätta om sina resor och livet ombord på skutan eller i hamnarna.

Då bjöd han på kaffe och skorpor eller limpa. Eller kanske en bit salt kabeljo och några skinntorra potatisar. Men oh vad det smakade gott, fastän jag minns vi blev så kletiga om läpparna. Men gott smakade det. En gång när min yngsta syster fått en sådan salt bit med sig hem och skulle äta upp den kom mamma och fick se det. Men som hon var av en annan mening blev det omedelbart högljudda protester. Jag skulle dock tro att mamma segrade. Några dagar efter gick hon naturligtvis tillbaka och fick en ny bit - säkert lika god.

Hans garderob innehöll ej så många ombyten som nog hade varit önskvärt. Han hade en snygg kostym som han dock sällan hade på sig. Så en till vardags, och den hade han så mycket mer. På fötterna använde han både sommar och vinter sina långskaftade sjöstövlar av läder. Naturligtvis hopsjunkna i diverse veck, men det skulle kanske så vara. På vintern bytte han ut filthatten mot en skinnmössa med bräm samt tog på sig en lång, mycket tunn rock, som det nog inte var mycket värme i.

Denna dräkt kompletterades utav käppen som han sällan var utan. Jag tror inte att han hade särskilt stort behov av sin käpp, utom om vintern när det var mycket snö. När han då gick till affären och kanske mötte en hästskjuts, så ställde han sig nästan mitt på vägen och så satte han ut käppen i snöplogkanten så långt han räckte. Vägarna var ju inte så brett plogade då som nu. Och en hästsnöplog kastade inte undan snön som våra moderna redskap. Om nu den åkande kunde klara sig förbi utan att köra omkull gubben så var det ju bra.

Många var de flaskor mjölk eller de knyten med mat utav något slag, som jag eller mina systrar blev skickade till honom med. I de flesta fall fick vi också gå efter de tomma flaskan. Då kanske han på ett försynt sätt skickade bud hem till mamma att han inte hade någon mjölk kvar. Så här kunde det låta: -- Ja nu är väl mjölka slut och nu får jag fälle inga förrn ja får ifrån er igen.

Jag minns att mamma svarade en gång när hon fick ett sådant bud: -- Ja, men det är väl inte meningen att vi skall hålla honom med mjölk hela tiden heller.

Naturligtvis talade vi om hemma vad Erker sade till oss. Det gick förresten inte att glömma vad han sagt, för så fort vi kom hem så kom också de ständigt återkommande frågorna: -- Har ni varit hos Erker? Vad sade han idag?

Dagen efter fick vi i alla fall en flaska mjölk av mamma, så sade hon: -- Det är väl bäst du går till Erker med det här, han var ju utan.

Det var dock inte bara vi som hjälpte honom i matfrågan. Förr i tiden hette det att den fattige fick gå på roten. Den sedan var dock borttagen sedan länge, och för Erkers del, såväl som för många andras, var det nog istället roten som gick till dem.

Några kronor tjänade han ju förstås på sin nätbindning. Han band nät hemma också, men slantarna blev inte så många och han var mycket tacksam för den hjälp han fick. Men var han på misshumör av någon orsak kunde det ibland heta att: -- Det är aldrig en människa som har hjälpt mig ett enda dugg. Så satt han tyst en stund, så sade han: -- Ja det förstås, ni har ju hjälpt mig, och den - och den. Då räknade han upp så många familjer som han kunde minnas att han fått något ifrån. Och det var ganska många.

Inte bara de bybor som han hade närmast, hjälpte honom, utan även familjerna i grannbyn bar ofta till honom mat av olika slag. Jag minns en gång när jag på vägen ner till affären mötte en person från grannbyn. Han hade en stor korg att bära. När vi möttes frågade han: -- Vet du om Erker är hemma? -- Ja det ryker ur hans skorsten, så det är han nog. Korgen såg ganska tung ut så inte skulle Erker behöva svälta den närmaste tiden, det var alldeles tydligt.

En annan gång kom en lantbrukare långt bort ifrån. Erker hade tidigare varit hos honom och hjälpt honom med hans fiskeredskap. För oss barn såg det ut som om lasset bestod av mjölsäckar, det var nog inte mjöl i alla fall. Men en lång tid efteråt hade Erker torr fin björkved att elda med utan att jag behövde hjälpa honom såga.

Från socknens ålderdomshem delades varje år ut ett lass ved till var och en av de gamla som bodde ensamma. Även Erker fick ett lass. Det vedlasset kom regelbundet någon av dagarna före jul. Då fick jag ibland hjälpa honom såga sönder veden. Hugga ville han däremot göra själv. Om jag någon gång ville hugga åt honom, sade han alltid: -- Nej nej, du kan hugga dig. Och det ville han ju förstås inte.

Slantarna han tjänade bar han samvetsgrannt till närmaste affär. Bördorna var väl aldrig stora, vare sig till eller ifrån affären. Ibland köpte han en limpa och ett halvt kg kaffe samt ett par trådrullar att binda av. En annan dag kanske en bit kabeljo och en påse karameller och ett par rullar tråd. Tråd, tråd, tråd. Två rullar tråd, det var den dagliga förbrukningen av denna vara. Han köpte heller inte mera i taget. På så sätt fick han gå till affären varje dag. Han köpte snus också, och tobak - flättobak. Snuset använde han när han band nät. Jag vet inte om det var på grund av den befarade eldfaran vid rökning eller det var av bekvämlighetsskäl. Alltnog - han band nät och han spottade snus så att det med tiden bildades en stor brun driva framför hans fötter.

Någon gång tuggade han tobak. Han skar då av tumslånga stycken av de tjocka flätorna. Så ältade han dem emellan sina tandlösa käkar så att saften rann om dem. En del av saften sväljdes, en del rann ut av sig självt och resten spottades på drivan.

När sedan musten var utsugen ur bitarna lade han upp dem på spiselmuren till tork. Den slutliga torkningen utfördes sedan direkt på spisen. Därefter plockades de sönder för att utgöra söndagsnjutning i rökpipan. Den som då kom till en pratstund fick bereda sig på att dra korta andetag. Den besökande stannade sällan länge.

Hans syn på flickorna var ganska ensidig. Detta kom sig nog till stor del av att han mycket, mycket sällan fått prata med någon och kanske aldrig någonsin fått sällskapa med en enda av dem. Han ansågs ju för, som det hette förr i tiden, "mindre vetande". Detta var också den allmänna meningen.

Vad han tänkte om "pigorna" det uttryckte han i några få ord: -- Ja, di har stora löner, men va har di när hösten kommer? Jo, di han e gammal hattskrålla mä e fjär i.

Gubben var i alla fall snäll och barnkär och bjöd oss ofta på karameller eller "läxedryxer". Och om han visste litet eller mindre, det tänkte vi barn aldrig på.

Att gubben var en framsynt man kan man förstå, bl a därav att han för så många år sedan, redan i början av 1900-talet, byggde sig en sommarvilla på en udde ute i Hjälmaren. Jag minns hur han ofta talade med mig om hur vackert det skulle bli med en stuga där på udden. Han kunde sitta länge och berätta för mig hur han skulle plantera och "göra fint" kring stugan.

Där han bodde fanns en gammal ladugård med rätt stor lada. Den fick han ett par byggnadssnickare att riva åt sig och flytta med till udden. Så byggde de upp väggarna åt honom. Då var hans lilla sparkapital slut. Där stod stugan, ett rum och kök var hans mening att det skulle bli en gång när det blev färdigt. Men han fick aldrig se sin stuga färdig. Litet bräder fick han av goda vänner så han kunde lägga på ett tak, men sedan stod hon där, hans lilla stuga på den vackra platsen. På en udde som var kanske 100 meter bred, med sjöns vatten kluckande mot stranden, där skulle han en gång i tiden njuta sitt otium. Så länge han orkade gick han varje sommar dit ned många gånger. Av vänner fick han körsbärsträd. Dessa planterade han i gruset framför stugan. Så stod han där och gjorde sig kalas i tankarna av alla de bär han skulle komma att plocka där och sälja.

Så skulle han fiska förstås. Vi den strand som var på framsidan skulle bryggan vara. Titta så rart här ska bli, brukade han säga när han stod och byggde luftslott. Men i stugan där han bodde, där hette det: -- Här kan ju inte en räv villa bo.

Men som det heter, nöden har ingen lag. Så Erker fick bo kvar i sin gamla stuga så länge som fattigvården tillät. Därefter togs han till hemmet vid Torpstång. Som han dock hade hemortsrätt i annan kommun fick han efter något år flytta till Lännäs på "den andra sia" som det hette, det var på den andra sidan Hjälmaren.

En av hans käraste klenoder utgjordes av ett fickur med inbyggd kompass. Klockan var köpt i Liverpool av honom själv. Att jag som barn alltid var nyfiken på den säger sig självt. Men han visade den gärna bara jag inte tog i den. Den var ju hans "ögonsten".

Som många gamla var han också lite barnslig. Det var mycket vanligt att skicka efter en hel del saker från Åhlén & Holm och naturligtvis var även jag agent åt dem. En gång fick jag ta hem en liten leksaksbåt - en mekanisk ångbåt - åt Erker. Det var en nyckel med för uppdragning. När man drog upp den riktigt gick den en lång stund. Jag minns att jag en gång fick ta ut båten till ett kärr i skogen och åka med den där. Detta fick jag förstås betrakta som en stor ynnest.

En gång sade han till mig jag skulle ta med mig en plankbit till honom så skulle han göra mig en skuta. Jag fick en liten tvåmastad skuta med skarvade master. Det skulle vara så, sade han. Repstegar - vanter - och storsegel, bredfock, klyvarbom, försegel m.m. Jag minns inte vad allt hette men det gjorde ju detsamma, jag var lika glad åt den ändå. Tyvärr lekte jag väl litet hårdhänt med den ibland så nu finns endast minnet kvar.

Otaliga är de gånger han bjöd på kaffe. Ibland var vi 2-3 stycken inne hos honom samtidigt och alla skulle vi ju ha kaffe. Rostningen skötte han själv i en plåtpanna i spisugnen. Rostningen ja - förr sade man att man brände kaffe och redskapet härför hette ju också kaffebrännare. Att Erker brände sitt kaffe tills det var alldeles kolsvart skall jag gärna skriva under på, om det behövs. Alltnog! - Vi drack gärna hans s k kaffe och tyckte det smakade bra. I allmänhet köpte han skorpor till kaffet och dessa åtminstone var ju rena. Hur kaffepanna och koppar och fat såg ut, det tänkte vi barn inte på. Vi var inte så kritiska då.

Av Binn-Erker lärde mig att binda nät, ryssjor och mjärdar m.m., och de binnålar jag behövde till det fick jag av honom och de har jag ännu kvar. Vad han däremot inte lärde mig så var det att binda "rinnmaskor". Jag minns första gången jag skulle binda av rulltråd. Förut hade jag fått binda med snören, sedan övergått till mattvarp, men nu skulle det bli nät. Att nätets maskor ej blev lika stora och att de gled både hit och dit blev bättre med tiden. Det dröjde inte så särskilt länge förrän jag band lika bra som han, kanske bättre - men han hade lärt mig.

Det är ett ordspråk som säger att den som inte har pengar han måste ha fantasi. Och nog hade Erker fantasi, det vet jag.

Andra bloggar om: historia, skrivande
Technorati tags: historia, skrivande