Rymdprogrammet Olivetti

En gång i tiden när jag var kanske tio-tolv år gammal så bestämde jag och några kompisar oss för att vi skulle bli berömda. Vi skulle ut på äventyr, se spännande nya platser som ingen sett tidigare och allt det där. Jag misstänker att jag stod för en hel del av inspirationen till alltihop eftersom jag (såvitt jag vet) var den enda av oss som läste böcker utanför skolan i någon större utsträckning.

Det här var på den tiden som jag inte egentligen upptäckt det jag idag kallar för science fiction. Jag började dock tidigt att läsa Jules Verne och var mycket intresserad av populärvetenskap och astronomi. Jag kände dock inte till att det fanns någonting som hette science fiction. Eftersom jag läst i någon populärvetenskaplig skrift att det inte var någon omöjlighet att bygga en raket som kunde åka till månen så övertygade jag mina kompisar om att vi också kunde göra det. Om medlemmarna i kanonklubben i Jules Vernes Från Jorden till månen kunde bygga en månraket (eller månkanon i deras fall) och ta sig till månen utan några problem så fanns det väl ingen anledning varför inte vi också skulle kunna klara av det. Vi hade ju dessutom den extra fördelen gentemot dem att vi levde i en tid när människan redan hade landat på månen. Vem som helst kunde ju till exempel numera inse att man inte kunde resa till månen i en projektil skjuten ur en kanon. Redan då insåg jag att man troligen inte skulle kunna lämna Jorden med hjälp av en kanon och att om man trots allt skulle lyckas med det så skulle man absolut inte överleva landningen på månen.

En av mina vänner som var bra på att rita började göra skisser på hur den färdiga farkosten skulle se ut. Så vitt jag kan minnas så såg hans skisser ut precis som en klassisk raket ska se ut, det vill säga som i Tintinalbumet Månen tur och retur. Det enda som saknades för att göra ett pulpomslag av det var ett glosögt monster eller en galen vetenskapsman. Han fortsatte med ritandet och började efter ett tag att rita hela armador av olika sorters rymdskepp, från små rymdskyttlar till gigantiska intergalaktiska krigsskepp. Det var dock lite senare. Till en början gjorde han bara skisser av skeppet vi skulle bygga.

Efter att vi hade planerat och diskuterat småsaker på hans skisser ett tag så började vi faktiskt att bygga vårt rymdskepp. Min pappa hade en massa verktyg som vi kunde använda och det fanns också lite överblivna plankor och prylar. Detta skulle bilda skeppets stomme. Vi var också medvetna om att det måste finnas mer intrikata detaljer i ett rymdskepp. För att hantera styrningen och andra sådana komplicerade saker skulle vi använda oss av delar från en gammal skrivmaskin som jag hade haft att leka med tidigare. Det var en sådan där riktigt gammal historia: svart, jättetung och med helt runda tangenter som hade en liten upphöjd kromad kant. Vi började att konstruera maskineriet till vår rymdraket genom att metodiskt plocka isär skrivmaskinen, del för del.

En gammal skrivmaskin är helt klart gjord för att användas, inte för att tas isär. Vi lärde oss snart att den hålls ihop av tusentals skruvar av massor av olika typer och storlekar. Ganska många av dem har dessutom egenheten att de flyger iväg när man lossar dem och det visade sig vara omöjligt att skruva tillbaka dem. I vissa fall lyckades vi inte ens hitta dem igen. Denna erfarenhet har till denna dag hindrat mig från att plocka isär min endast marginellt nyare reseskrivmaskin för att laga marginalklockan. Jag antar att jag får leva med att den säger pling precis när nästa bokstav hamnar utanför inte bara marginalen utan även pappret. Jag kan däremot inte säga att jag lidit av att min skrivmaskin är trasig på rätt många år.

Naturligtvis reste vi aldrig till månen (mer än i fantasin). Vi byggde inte ens färdigt någonting som hade den minsta likhet med våra skisser, men vi tillbringade en bit av sommaren med att skriva fast små delar av en skrivmaskin på en planka. Jag önskar bara att jag hade skisserna kvar så att jag kunde prova om det skulle gå bättre idag...

Andra bloggar om: science fiction, rymdraket, olivetti, skrivmaskin, bygga, jules verne, tintin