måndag, september 03, 2007

Djävulsbibeln till Prag, men borde den stanna där?

Nu ska Djävulsbibeln (även känd som Codex Gigas) lånas ut till Nationalbiblioteket i Prag, vilket innebär att den återkommer till den plats där vi svenskar stal den 1649. Den gigantiska bibeln (den väger 75 kilo!) togs som krigsbyte under 30-åriga kriget. I samband med utlåningen har man även digitaliserat boken, så att den ska gå att studera via webben.

Jag har inte hört talas om något sådant när det gäller just Djävulsbibeln, men i sådana här sammanhang brukar det alltid talas om att den här typen av stöldgods ska lämnas tillbaka. Grekerna vill ha tillbaka partenonfrisen (och när de planerar den nya Partenon-museumet innehåller det en stor tom plats för frisen), fastlandskineserna vill ha tillbaka kulturskatterna som Chiang Kai-shek tog med sig när han flydde till Taiwan i samband med kommunisternas intåg, diverse indianstammar vill ha tillbaka sina kulturskatter som de vita stulit, och så vidare.

Det här är komplicerat, minst sagt. När det gäller de kinesiska kulturskatterna som fastlandskina naturligtvis vill ha tillbaka är Taiwans argument för att inte lämna tillbaka det bland annat att det är deras förtjänst att sakerna alls finns kvar idag. Mycket av de kinesiska kulturskatter som fanns kvar i Kina förstördes under kulturrevolutionen. Om de här sakerna inte hade förts bort hade de inte existerat nu.

En annan aspekt är spridning och världskultur. I någon mening så tillhör den här sortens föremål hela världen, och det är vettigt att så många som möjligt får möjlighet att se dem. Jag har hört liknande saker i relation till Egypten som velat ha tillbaka något. Här tror jag att det finns rätt gott om föremål kvar i Egypten, och jag tycker helt klart att det är vettigt att mumier och andra relaterade konstföremål finns på museum även på andra platser i världen än i Egypten. I förlängningen innebär en sådan spridning att flera människor får möjlighet att se sakerna, och också att de får en bättre möjlighet till förståelse för den kulturen.

Även i det grekiska fallet används liknande argument om att frisen antagligen skulle skadats av krig och luftföroreningar om den fått vara kvar. Den har visserligen inte klarat sig helt oskadd genom transporten till British Museum eller ens visningen där, men den finns i alla fall kvar.

I grund och botten ligger samma problem på lur i vilken museisamling som helst. Tidiga etnografer var bra på att samla in föremål, men hur bar de sig åt? Ska vi idag lämna tillbaka alla dessa föremål, och i så fall till vem? Går det i så fall alls att driva ett museum idag?

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Andreas Björklind sa...

Tja, Hans, jag håller med dig: det är en svår nöt att knäcka, det här. Var går gränsen? Jag är lockad av världsarvsargumentet, att alla föremål på något sätt tillhör hela mänskligheten. Men att driva det argumentet för långt för ju också problem med sig.

p.s. Hurra! Äntligen ett vettigt word verification-ord! Gabgeem!

Hexmaster sa...

Boken hamnade i Prag 1594 eftersom kejsaren tyckte att den skulle passa där. Tjuvgods även där, alltså.