Inlägg
Svart stig är den första boken jag läser av Åsa Larsson. Huvudpersoner är juristen Rebecka Martinsson och poliserna Anna-Maria Mella och Sven-Erik Stålnacke. Rebecka har haft ett sammanbrott efter att ha dödat någon (gissningsvis i någon tidigare bok som jag inte läst). Hon gör ny entré i verkligheten utanför psyket genom att flytta bort från advokatbyrån i Stockholm hon tidigare jobbat på och flytta till Kiruna där hon begraver sig i arbete.En man hittar ett kvinnolik i en av arkarna på Torne Träsk. Arkarna är små mobila hus som folk använder för att kunna sitta inne och pimpla i. Det tar ett litet tag innan polisen ens lyckas komma underfund med vem hon är, och ytterligare mycket längre innan man får klarhet i varför hon befann sig där hon gjorde och dessutom klädd så underligt (träningskläder med dyra lyxunderkläder under).
Under tiden som poliserna funderar på det får vi också se vad som händer med de personer som fanns i den dödas närhet medan hon levde. Åsa Larsson målar upp stora delar av deras liv genom en massa tillbakablickar. Det gäller för den delen inte bara dem; även huvudpersonernas förflutna skärskådas (speciellt Rebeckas).
Det här berättargreppet är bra på att måla upp en person så att man känner att man kommer dem inpå livet och förstår deras motivationer, men under rätt stora delar av boken får man intrycket att författaren nästan har glömt bort mordutredningen. Det är stora sjok av bakgrund på varandra utan att handlingen på något uppenbart sätt rör sig framåt. Trots detta har man inte tråkigt. Språket är vackert och bra på att beskriva platser och stämningar så att det känns som om man var där. Det är däremot lite irriterande att berättaren hela tiden har full koll på exakt hur alla tänker och känner. Det känns lite underligt när alla skärskådas från insidan.
Boken presenteras som en deckare och på något plan är den naturligtvis också det; det förekommer mord och en polisutredning pågår genom hela boken. Däremot så skiljer den sig från de flesta andra deckare genom att inte ha något större driv i handlingen. Det blir aldrig så där gastkramande spännande så att man bara måste läsa vidare. Man vill visserligen fortsätta, men det beror mer på något slags nyfikenhet över detaljer man inte fått reda på än. Om man förväntar sig en deckare så känns det lite underligt när mördaren avslöjas långt innan boken är slut, men det är inte detaljerna i mordet som är det intressanta. Trots detta så sker de mest dramatiska sakerna i slutet av boken, men de känns nästan lite onödiga. Samtidigt är de viktiga för att förklara det som verkligen är bokens kärna.
Egentligen är det inte alls Rebecka och poliserna som är huvudpersonerna i romanen utan en annan person som hela tiden finns i handlingens utkant. Som en del av utredningen och bakgrundsexpositionen får vi se stora delar av hennes uppväxt och kan ägna stora delar av boken åt att fundera över hennes knepiga beteende. På slutet visar det sig att hon har en plan med det hon allt hon gör, även om den är svår att genomskåda. Intressant är också att boken faktiskt innehåller ett övernaturligt element. Det är inte stort, men det är väsentligt för att förklara hur detta underliga beteende hänger ihop på slutet.
Det här är en bra bok, men jag tror att den kan göra en del deckarläsare besvikna eftersom den inte är strukturerad som en normal deckare.
Åsa Larsson: Svart stig
Bonnier Audio, 2006
Uppläsare: Katarina Ewerlöf
9 CD
ISBN10: 9179534732
ISBN13: 9789179534738
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.
Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 63 (varav 12 serieböcker)
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare:
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Klart 3/5! Klart 2/3!Fem böcker från Japan:
Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
Nr 51-60
61: Camilla Läckberg: Tyskungen
62: Charles Stross: Accelerando
63: Åsa Larsson: Svart stig
Andra bloggar om: böcker, läsning, åsa larsson, svart stig, deckare, fantasy
Technorati tags: böcker, läsning, åsa larsson, svart stig, deckare, fantasy
1 kommentar:
"Problemet" med Åsa Larssons deckare är precis som du påpekar att de snudd på faller utanför ramen för deckare. Hon skriver inte illa, men jag kan inte kategorisera hennes böcker som deckare egentligen. De saknar alldeles för många av deckarens grundelement.
Jag försökte läsa "Det blod som spills" (tror jag den hette), som vann pris som årets deckare!!! Boken var helt hopplös. Efter en tredjedel hade man fortfarande inte börjat fokusera på gåtan och då gav jag upp och bläddrade istället till slutet för att i alla fall få reda på vem som gjorde "det" och varför.
Skicka en kommentar