Inlägg
Det började med Jesper Högström (Expressen) som tyckte att svensk litteratur idag var väldigt mycket antingen eller (intellekt, känsla, språk, handling, etc) istället för att ha alltihop på en gång. Daniel Sjölin (DN) protesterar och säger att det mycket av det som produceras faktiskt ser ut på det sätt som efterfrågas. Han kommer däremot också med den häpnadsväckande bisatsen
att ha litteraturen som utgångspunkt för samhällsdebatt är livsviktigt, särskilt i en tid då vi fått en statsminister vars favoritlitteratur är en barnbok ("Sagan om ringen")
Jag vet inte om det stämmer att Reinfeldt är Tolkienfantast och i sammanhanget är det egentligen ointressant. Det jag tycker är intressant är att Sjödin rubricerar Sagan om Ringen (Trilogin om Härskarringen i nyöversättningen) som en barnbok. Inte ens en ungdomsbok, utan en barnbok.
När jag talar om barnböcker brukar jag mena böcker på femtio eller så, gärna illustrerade. Kanske rent av upp till så avancerade saker som Emil i Lönneberga som väl gissningsvis ligger i intervallet 100-200 sidor. Exakt vad som menas med "barn" och "ungdom" är naturligtvis inte heller väldefinierat. Jag tycker dock att en mytologiskt inspirerad tegelstensroman om krig på långt över tusen sidor ligger en bit utanför vad jag förväntar mig att hitta bland barnböckerna.
Den uppenbara tolkningen av detta är att Daniel Sjölin inte har en aning om vad Sagan om Ringen är och helt enkelt klassar den som barnbok eftersom den är "sån där fantasy". Det kan ju inte vara seriös litteratur, för det har ju inte hänt. Å andra sidan verkar han inte ha några problem med att se Kafka som riktig litteratur, trots att det även där förekommer fantastiska element (för det är väl ingen som tror att människor plötsligt kan förvandlas till skalbaggar på riktigt?).
Fanspan och Vetsaga har också skrivit om detta.
Andra bloggar om: jesper högström, daniel sjölin, sagan om ringen, härskarringen, tolkien, fantasy, barnböcker, kafka
Technorati tags: jesper högström, daniel sjölin, sagan om ringen, härskarringen, tolkien, fantasy, barnböcker, kafka
5 kommentarer:
Att sitta på sina höga hästar är kanske en förutsättning för att få skriva om litteratur med stort L på kultursidorna. Missförstå mig rätt - jag älskar att läsa kultursidorna, men man ska nog ha en "von oben"-attityd när man diskuterar LITTERATUR. På senare år tycker jag dock att mycket annat än sk finkultur kommit in i rikstidningarna.
Personligen älskar jag t ex James Ellroy för att han inte bara skriver om kriminalfall när han skriver deckare. Böckerna är lika mycket statsvetenskap, sociologi, socialantropologi och kriminologi.
Har man inte märkt att mycket av den fränaste samhällskritiken i USA förmedlas under deckargenrens täckmantel, då är man inte värd sitt salt som litteraturkritiker tycker jag.
På senare år tycker jag dock att mycket annat än sk finkultur kommit in i rikstidningarna.
Visst är det så. DN recenserar regelbundet datorspel, och det hade varit otänkbart för bara några år sedan. Som om det inte var nog i sig så har jag sett åtminstone en datorspelsrecension där skriven av en ledamot av Svenska Akademien.
Nu vet jag inte hur Sjölins bisats ska tolkas - det kanske framgår av ursprungstexten som helhet - men menar han att det att statsministerns favoritbok är en barnbok i sig skulle vara något negativt? Är barnlitteratur fortfarande något man öppet klassar som mindre värd än den övriga litteraturen? (Att det under ytan ofta fungerar så vet jag, däremot är det lite grovt att häva ur sig sånt på kultursidorna.)
För det andra - inom barnboks- och barnlitteraturforskningen skulle man nog inte godta din definition på "barnbok". Illustrationer är inget måste, och sidantalet får nog vida överstiga femtio. Å andra sidan ska man komma ihåg att barnlitteraturforskningen också ägnar sig åt böcker riktade till tonåringar.
Jag hade inte tänkt mig att bygga någon definition. Notera däremot att jag talade om barnböcker till skillnad från ungdomsböcker. Jag är inte insatt i forskningsterminologin här; det kanske är så att man konsistent talar om barnböcker även för vad jag syftar på när jag säger ungdomsböcker?
Mitt intryck av originalartikeln är att "barnbok" används som ett nedsättande ord (just då talar han om litteratur med verklighetsanknytning).
Jag är inte insatt i forskningsterminologin här; det kanske är så att man konsistent talar om barnböcker även för vad jag syftar på när jag säger ungdomsböcker?
Korrekt.
Skicka en kommentar