Borde litteraturkritiken vara snobbigare?

Litteraturkritikern Malin Ullgren skrev i DN häromdagen att det är dags för

kultursidorna att komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet

Hon säger att underhållningslitteratur blivit en storindustri under 1990-talet och att kritikerna sprungit benen av sig för att försöka hitta något att säga trots

hyfsat ansträngda positioner i förhållande till kackig litteratur: man tar en svensk deckare, man läser in samhällskritik, man tar en svensk chick-litt, man läser in subversiv feministisk undertext

Hennes tes är att svenska kultursidor i allmänhet slår knut på sig för att säga positiva och inträngande saker om författare som Liza Marklund och Camilla Läckberg. Jag måste ha läst andra kultursidor än Malin Ullgren, för även om det är korrekt att de recenserar böckerna så tycker jag sällan att det handlar om några speciellt positiva utlåtanden; det brukar snarare handla om mer eller mindre förtäckta sågningar. Jag brukar få intrycket att skribenterna vill kunna säga åt sina kritikerkompisar att de sågat boken, samtidigt som de vill undvika allt för mycket klagomål från läsarkretsen, och recensionerna brukar därmed kännas lite tvehågsna.

Ett problem med Ullgrens text är att hon skriver om problemen med underhållningslitteratur utan att berätta vad hon egentligen menar med begreppet. Talar hon i något slags cirkelresonemang helt enkelt om dåliga böcker? Drar hon all genrelitteratur över en kam, och låtsas som att den inte kan vara bra (alla hennes exempel är genrelitteratur av något slag)?

Den uppenbara invändningen mot en sådan här text är att kritiker har gjort på det här sättet länge. Det var knappast några seriösa kritiker som skrev om en skräpförfattare som Shakespeare när det begav sig; han har upptäckts av mer sentida läsare. Ullgren försöker också förekomma detta:

Ibland tror jag att kritiken nojar för framtiden, och för vad litteraturforskarna kan tänkas komma fram till om de får fyra år på sig att närläsa en dålig bok. Den sketna deckaren kanske visar sig vara ett fyrverkeri av analyserbara textelement. Och det är fullt rimligt att skriva intressanta uppsatser och avhandlingar om dålig litteratur, och dra upp feministiska strategier och metalitterära spår ur textmassorna. Men det finns en avgörande skillnad mellan forskning och kritik: värdering. Här och nu, i stunden - är det bra?

Jag förstår dock inte varför en kriker skulle behöva fyra år på sig för att inse att en bok trots allt är bra. Om kritikern nu är så kompetent som hon hela tiden hävdar, vad är det svåra med att se storheten i en bra bok med en gång?

Nej, själv låter jag mig inte begränsas i mitt läsande av om någonting är underhållningslitteratur eller inte. Jag läser bra böcker. Ibland läser jag dåliga böcker också, för den delen. Skillnaden mot Ullgren är att jag inte automatiskt tror att något är dåligt bara för att det är kommersiellt eller populärt.

Fler bokbloggare har haft synpunkter på den här Ullgrens artikel: Deckarbiten, Bokstavligt talat, Bokmania

Andra bloggar om: böcker, läsning, kritik, malin ullgren
Technorati tags: böcker, läsning, kritik, malin ullgren
intressant.se