torsdag, september 11, 2008

2008-88: Joakim Andersson: Recept för domedagen

Bara häromdagen hade jag svårt att hänga med i en roman baserad på kristna myter så man kan undra varför jag nästan direkt efteråt börjar läsa en till, men så blev det. Joakim Anderssons Recept för domedagen är dock en skröna som inte lider av att man inte har koll på detaljerna i mytologin.

Persongalleriet består nästan uteslutande av djävlar, demoner, änglar och gudar. Ett par människor förekommer, men en av dem är antikrist och därmed inte heller helt normal som människa betraktad. Det är inte alltid som de sedan tidigare kända personerna beter sig som man kan förvänta sig. Gud är upptagen med att skriva sina memoarer. Djävulen saknar porslinsfiguren av Elvis han haft i sin samling. En av huvudpersonerna i handlingen är fans mormor, och hon är inte en tant man vill göra sig ovän med.

Den här boken tar sig själv med en lagom avslappnad dos humor. Texten vimlar av allusioner till andra verk, högt som lågt. Man kan hitta referenser till allt från Bibeln (så klart) till Bosse bildoktorn och The Matrix. Det är inte mer än ett par timmar sedan jag läste ut boken, men jag kan inte redogöra för handlingen. Det känns å andra sidan inte som något problem. Världen håller visserligen på att gå under, men det jag i första hand tycker är behållningen med boken är interaktionen mellan alla de skruvade personerna i den.

Joakim Andersson: Recept för domedagen
Författarhuset, 2006
284 sidor
ISBN: 9189390520
ISBN13: 9789189390522

Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Technorati Technorati tags: , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Personligen tyckte jag, tyvärr, aldrig att humorn i den här boken fungerade. Och då faller den rätt tungt, tyvärr.

//JJ

Hans Persson sa...

Det är väl ett generellt problem med den mesta humor? Om den inte passar en så blir det inte mycket kvar. Själv tycker jag att Tre män i en båt var en synnerligen trist läsupplevelse.

Anonym sa...

Jo. Just den här gången upplevde jag den som en lite tråkigare version av ungefär, men förstås inte riktigt, vad Gaiman och Pratchett gjorde i Good Omens, och eftersom den inte var särskilt rolig från början (även om den innehöll höjdpunkter), så ...

Däremot är författarens blogg ofta välskriven. Jag läser den inte regelbundet, men halkar in någon gång då och då.

//JJ

Anonym sa...

Man kan inte vara alla till lags :)

/Joakim Andersson