Inlägg
Kommunikationen i Larssons fiktiva universum är hela tiden iögonenfallande medierad och indirekt. Man mejlar, chattar, programmerar, scannar, buggar, fotograferar, ordbehandlar och pratar i mobiltelefoner. Om kommunikation någon gång sker med rösten, ansikte mot ansikte, kan vi vara säkra på att dialogen snart avbryts av någon av de allestädes närvarande medieteknologierna. Denna, relativt ouppmärksammade, formella sida av Larssons texter är nog så intressant som handlingen, vill jag hävda.
Visst sker en massa kommunikation muntligt, men det är helt sant att Stieg Larsson tycks ha varit klart mer insatt i moderna kommunikationsmedia än de flesta andra svenska författare jag läst på sistone. I exempelvis Liza Marklunds böcker mejlar personerna lite ibland, men det känns mest som att hon nödtvunget visar upp resultatet av sin research. I Stieg Larssons böcker får man faktiskt intrycket av att detta är något helt naturligt, både för författaren och för personerna i boken -- liksom det är för mig. En stor del av min kommunikation sker skriftligen via mejl och chattprogram, så att vad som skulle kunna vara ett femminuters telefonsamtal istället kan dras ut till en konversation över hela dagen. Just möjligheten att kunna ägna mig åt kommunikationen när det passar mig i relation till jobbet istället för att bli avbruten av en telefon tilltalar mig mycket.
Här finns DNs recension.
Andra bloggar om: böcker, läsning, stieg larsson, luftslottet som sprängdes, liza marklund, mail, mejl, chatt, im, kommunikation
Technorati tags: böcker, läsning, stieg larsson, luftslottet som sprängdes, liza marklund, mail, mejl, chatt, im, kommunikation
3 kommentarer:
Jag blev jätteförvånad när jag såg recensionen i svenskan men tänkte samtidigt att HA! Hsh läste jag den inte esom jag fortf väntar på leverans av boken i fråga.
För mig var ögonöppnaren filmen DOUBLE JEOPARDY som gick på bio för en del år sen -- en dussinthriller, bortsett från en nyckelscen:
Hjältinnan använder Internet för att söka upp sin försvunne make, och finner hans nya identitet och adress på några sekunder.
När jag såg det fick jag en aha-upplevelse: "Den traditionella detektiven är nu död!" Alla deckarromaner där folk letade efter personer genom att utreda, besöka, fråga ut, hota, muta, finna tjallare... hela den traditionen är nu lika passé som häst och vagn.
Dagens deckarförfattare måste helt enkelt ta hänsyn till hur teknologin ändrar förutsättningarna för genren.
Men det öppnar ju för nya teman som kan tas upp. Till exempel:
1. Digitalt förfalskat bevismaterial (video, DNA-avtryck, foton, ljudupptagningar, simulerade samtal) kan sätta käppar i hjulet för detektiver.
2. Brott som begås över extremt långa avstånd gör det mycket svårare att gripa den skyldige. (Om databrottslingen sitter i Afghanistan, hur ska detektiven haffa honom?)
3. Vi har redan sett hur mord begåtts med polonium -- ett sällsynt radioaktivt material. Kan högteknologiska mördare uppfinna ännu mer sofistikerade, svårfunna vapen?
Etc...
Jag tror inte ett dyft på att den traditionella deckaren skulle vara död. Hen har bara fått ännu fler verktyg att använda sig av, precis som bovarna. Det finns en massa nya möjligheter, men samtidigt går det alltid att konstruera en intrig som gör att någon av nyheterna inte fungerar om det behövs.
Skicka en kommentar