Vems är ett språk?

Mapuche-indianerna i Chile har bestämt sig för att stämma Microsoft. Deras klagomål är att Microsoft har översatt Windows till Mapuche-språket, och indianerna hävdar att de har rätten till språket. Deras klagomål är att de är rädda för att deras språk ska dö ut om det inte görs till ett officiellt språk parallellt med spanska. Det kan man naturligtvis tycka att det borde vara, men jag inser inte riktigt vad poängen att stämma Microsoft är om det är det man vill uppnå. Chilenska regeringen har uppenbarligen stött Microsoft under översättandet, men det är den närmaste kopplingen jag kan se.

Om man ska tro kommentarerna på Slashdot så är en del av problemet att språket inte tidigare har något skriftspråk och att Microsoft skapat ett sådant utan att konsultera dem som faktiskt talar språket. Samtidigt finns det uppenbarligen sedan tidigare ordböcker på språket, så helt utan skriven tradition (om än kortvarig) kan det inte vara. Jag tycker mest att det låter som att man upptäckt att det nu finns någon med gott om pengar som använt språket och att man därmed kan hoppas på att stämma till sig en del av dessa pengar. Problemet (för indianerna) är naturligtvis att alla de där pengarna kan användas för att betala en hel hord av advokater.

På Slashdot hittar jag också detta bland kommentarerna:

Copyright law was not designed with oral traditions in mind. Therefore, a lot of previously unwritten languages face strange legal problems. For example, a person records elders telling a traditional story and publishes them as recordings or a transcribed text. The person who did the publishing has the copyright for those recordings, not the original storyteller. Thus, if the storyteller performs that same story in public, he is violating the law. Central texts of a society's religion are now the intellectual property of an outsider. There has been some work to fix this issue, but things are not perfect yet.

Concrete example (with all distinguishing features withheld for obvious reasons): The last knowledgeable elder of a tribe died. A linguist who could not get a job in academia has many hours of recordings of this elder, but won't release them to the tribe, unless they pay him lots and lots of money. The tribe is trying to recover its religious stories, fables, tribal history, and revitalize its language, but it is all held hostage by one man who is not affiliated with the tribe in any way. The tribe's position is that they should have some rights to the material, since it has been in the tribe forever. But the law says the material belongs to the man who made the recordings. (Oh, and the tribe is reluctant to take it to court until all other options are exhausted, because they are afraid of possible precedents.)

Jag tycker att det ser ut som att det här är åtminstone två frågor. Dels handlar det om upphovsrätten till de inspelade banden och dels handlar det om upphovsrätten till det som är inspelat på banden. Så vitt jag kan se är det två helt skilda saker.

Att personen som spelar in banden får upphovsrätten till de inspelningarna har jag inga större problem med. Det innebär att han får förfoga över de banden som han vill. Han får kopiera dem eller publicera dem. Han får vägra att dela med sig av dem, inklusive till den han spelat in, om han vill. Man kan tycka att han bär sig moraliskt förkastligt åt om han inte delar med sig till den inspelade parten om de så vill, men jag kan inte se att han på något sätt måste dela med sig.

Sedan finns det ytterligare en komplikation här. Det kan röra sig om inspelningar av folk som inte har en aning om vad en bandspelare är, än mindre upphovsrätt. Att i det läget komma med legalt finlir är, minst sagt, moraliskt tveksamt. Det problemet är dock på intet sätt begränsat till just den här typen av information. Det är precis samma problem som uppstår när läkemedelsföretag tar patent på mediciner som de fått fram genom att använda information som medicinmän i djungeln fört vidare genom århundraden. Egentligen är problemet rent av ännu större när det handlar om patent på liv. Där har man inte ens teoretisk möjligheten att "låta bli att berätta något".

Den andra frågan handlar om upphovsrätten till den information som finns på banden. Att säga att upphovsrätten tillfaller den som först publicerar det är naivt, milt uttryckt. Det skulle exempelvis innebära att jag kan gå och sätta mig utanför en replokal där ett band spelar en ny låt för första gången och spela in detta och sedan publicera det själv, och sedan kräva bandet på royalties för att de ska få framföra låten de själva hittat på. Så fungerar det inte. Att indianerna har rätten till sina legender och att använda sitt språk är fullständigt självklart, vare sig någon har spelat in det eller inte.

Om någon däremot spelat in en av dessa berättelser och det sedan händer sig att alla som känner till den berättelsen dör eller glömmer bort den så är inspelaren på intet sätt tvungen att "lämna tillbaka" den. Han kan inte hävda att berättelsen är hans, men inspelningen av den är hans. Om indianerna inte har sett till att bevara den själva så är den förlorad för dem, konstigare än så är det inte. Att den finns på band och därmed är bevarad ger dem ingen rätt till kopior av bandet. Om de däremot själva fortfarande kommer ihåg legenderna som är inspelade på banden så är de i sin fulla rätt att återberätta dem när och var som helst, oavsett vad den som spelat in dem tycker.

[Från CNN via Slashdot.]

Andra bloggar om: mapuche, microsoft, språk, copyright, upphovsrätt
Technorati tags: mapuche, microsoft, språk, copyright, upphovsrätt