Ett tåg på väg till Linköping, den tredje november 1899

Eftersom det frågas efter utdrag från mina NaNoWriMo-skriverier så kommer en liten bit här. Jag misstänker att det vimlar av historiska detaljer som inte är korrekta, men det finns åtminstone ett par stycken som jag vet är rätt.

Ett tåg på väg till Linköping, den tredje november 1899

Tåget stod stilla på den lilla perrongen utanför ännu ett stationshus i tegel. Sten Celander hade tappat räkningen på vilken i ordningen det var sedan han lämnat Gävle. Han tittade på kartan han hade framför sig på bordet. Linghem, det såg ut att vara den sista stationen innan han slutligen kom fram till Linköping. Möjligen fanns det någon liten hållplats som inte syntes på kartan också, men i princip var han framme.

Han lutade sig tillbaka i sätet och tittade ut. Just här fanns det inte mycket att se, förutom stationen och ett stort gult hus bakom den. Det fanns några hus till, så klart, men i övrigt verkade det mest vara åkermark. Det förklarade nog varför han inte hade hört talas om Linghem förut. Detsamma gällde å andra sidan de flesta andra ställen tåget hade stannat i på resan söderut, så det var inget unikt för just det här stoppet. Han tog fram sin pipa ur fickan på rocken som hängde på en krok bredvid fönstret och stoppade den noggrannt. Medan han höll på med det kom en mustaschprydd stins ut på perrongen för att vinka av tåget igen. Vad var det som gjorde att alla stinsar hade mustasch?

Han tog fram sin tändsticksask och började omsorgsfullt tända sin pipa. Lagom som han fått fyr på den kändes det ryck i tåget som signalerade att man var på väg igen, och ännu en tegelfärgad station började röra sig bort ur synfältet. Ganska snart försvann husen ur sikte och utsikten förvandlades till åkrar igen, då och då skymda av röken från loket. Han hade klivit av på en perrong för några stationer sedan för att få lite frisk luft men hade snart klivit ombord på tåget igen eftersom det blåste så kallt. Det verkade som om det skulle bli en tidig vinter i år. Även om det inte kommit någon snö än så var vinterkylan redan här.

Medan landskapet svischade förbi utanför fönstret rökte han sin pipa i lugn och ro. Efter ett tag kom konduktören och upplyste om att tåget snart var framme i Linköping. Sten började lägga undan kartan och lite andra småsaker i sin portfölj och ta på sig rocken i väntan på avstigning.

När tåget började sakta in såg han att även Linköpings station till största delen var byggd i tegel, men eftersom man blandat upp det med partier i gul sten så såg den inte lika deprimerande tråkig ut som de flesta andra stationer verkade göra.

Det verkade som om snålblåsten tilltagit under den sista resan, så han drog rocken runt sig lite extra, tog sin portfölj och klev av tåget och väntade på att hans väskor skulle lastas av. Medan han väntade såg han sig om och drog ner hatten ordentligt så att den inte skulle blåsa av.

"Hallå! Droska!"

En smal ung man kom framspringande.

"Ja, herrn. Vart vill ni åka? Är det där era väskor?"

Sten nickade, stack handen i innerfickan och plockade upp sin anteckningsbok och bläddrade lite. "Jungfru Lovisas hotell." Normalt sett brukade han alltid bo på Stora hotellet oavsett vilken stad han kom till, men han hade blivit rekommenderad att det här hotellet var trevligare.

"Självfallet, herrn." Yngligen tog Stens väskor och lyckades med en rejäl ansträngning få med sig båda på en gång. Han var uppenbarligen starkare än han såg ut. Det var å andra sidan inte så svårt. Yngligen ledde vägen till framsidan av stationen där ett par droskor stod parkerade. Han öppnade dörren och lät Sten stiga in och konfererade sedan med kusken medan han lastade på väskorna.

Det verkade som om Linköping byggt sin station utanför staden men hoppades att staden skulle växa hit så småningom. Just nu låg den för sig själv, men man hade byggt en paradgata rakt ut från stationen som såg lite malplacerad ut eftersom det bara fanns hus på ena sidan om den. Det var säkert bra med stadsplanering, men det såg lite konstigt ut innan det var färdigbyggt.

Det visade sig att det inte var så långt in till staden som han först befarat. Om vädret hade varit lite mer gästvänligt hade det rent av kunnat vara trevligt att promenera den biten, men som det såg ut nu var han mest intresserad av att komma till sitt rum så att han fick sova. I morgon skulle han träffa sin värd och tidigare underordnade, Gustaf. Sten undrade fortfarande vad det egentligen var för ärende som han ville ha hjälp med, men han hade inget emot att hjälpa sina bekanta där han kunde, nu när han dragit sig tillbaka från det militära livet.

För några veckor sedan hade han fått brev från Gustaf där det hade låtit som om det var något allvarligt han behövde hjälp med, men han hade inte velat tala om exakt vad det gällde. Klart mystiskt, men nu var det mindre än ett dygn tills deras avtalade möte när han skulle få reda på vad som stod på. Han hade till och med frågat i ett extra brev exakt vad det hela handlade om, men hade trots påstötningen bara fått till svar att det var bäst att ta detaljerna ansikte mot ansikte istället för via brev.

Hotellet var som han hade blivit rekommenderad det. Ingen lyx, men rent och snyggt med ett trevligt rum bokat åt honom, som avtalat. Efter att ha installerat sig i rummet tog han på sig rocken igen för att gå en promenad som han hade för vana när han kom till en ny stad, men ganska snart ångrade han sig och vände tillbaka mot hotellen. Det blåste för kallt för att vara trevligt att vara ute. På något sätt lyckades vinden komma ner även på de små trånga gatorna här, och flera gången var han tvungen att hålla i hatten för att få ha den i behåll. Att se på staden fick anstå tills imorgon när han skulle träffa Gustaf.


Andra bloggar om: nanowrimo, skrivande
Technorati tags: nanowrimo, skrivande