Linköping, kvällen den fjärde november 1899

Nu har jag börjat komma till det omtalade stadiet när det flyter fram scener som jag inte har en aning om var de ska sluta förrän jag skrivit dem färdigt. Klart häftig känsla!

Linköping, kvällen den fjärde november 1899

Hertha satt på sängen i sin lilla lägenhet och tittade rakt ut framför sig. Hon hade suttit så länge. Hon var medveten om att tiden gick, men kunde inte avgöra hur lång tid som gått sedan hon kom tillbaka till lägenheten efter att ha pratat med fru Larsson och herr Bengtsson. Det hade blivit mörkt ute för ett tag sedan.

Hon hade skyndat hit genom snålblåsten med den lilla lådan hon fick i ena handen och sitt anteckningsblock i den andra. Det var inte vinter än, men det kändes som om vinden kom från nordpolen. Eller åtminstone gjorde det det när vinden träffade henne från höger. Kanske var det för att hon höll så krampaktigt hårt i det lilla tygbyltet med lådan i? Det var nästan som om det flödade ut kyla ur lådan, som om den vore full med is, nej, något ännu kallare än is. Hertha hade aldrig känt sig så totalt genomkall som hon gjorde på vägen hem från fru Larsson.

Så fort hon kom innanför dörren i lägenheten hade hon ställt ifrån sig tygbyltet med lådan. Hon ställde den på hyllan på kakelugnen innan hon ens hade tagit av sig kängorna. Så fort hon hade fått den ur händerna kände hon sig lite mindre kall, och kunde börja lugna ner sig lite grann. Den sista biten hem hade hon småsprungit, och allt mer fått känslan av att någon förföljde henne eller i alla fall betraktade hennes varje rörelse. Sedan hon kommit in kände hon sig lite lugnare, även om hon fortfarande var isande kall inombords. Hon insåg att hon hackade tänder.

Med skakande händer började hon göra upp en brasa i kakelugnen, men det tog en god stund och ett tiotal tändstickor innan hon lyckades få eld på brasan. Hon stoppade in ordentligt med ved och satte sig ner på sängen utan att veta vad hon skulle ta sig för. Det tog lång tid innan hon rörde sig över huvud taget.

Hon tittade på elden i kakelugnen som vid det här laget nästan hade brunnit ut igen. Hon försökte upparma energi för att resa på sig och gå och lägga på mer ved, men det kändes som om hon var helt slut. Hon insåg att hon fortfarande satt med alla ytterkläderna inklusive kängorna på sig inne och frös trots att hon eldat. Hon tittade ner och såg att hon gjort leriga fotspår på den mjuka trasmattan hennes mamma vävt åt henne att ha nedanför sängen. Hon kände på sig att hon borde göra något åt det, men kunde inte riktigt komma på vad hon borde göra.

Hon bestämde sig för att vänta ett tag till. När hon suttit ytterligare en lång stund, men utan att veta riktigt hur länge samlade hon alla krafter hon hade och försökte resa sig. Hon vinglade när hon kom upp på benen och stödde sig mot väggen, men hon lyckades resa på sig och stå upp. Hon kände sig som om hon inte hade stått upp på månader, och var tvungen att stå stilla ett tag för att få ordning på världen. Det var något hon var tvungen att göra, men vad? Hon hade lovat något.

Plötsligt hörde hon den regelbundna klangen av en kyrkklocka, och det var som om den väckte henne ur en lång sömn. Hon hade lovat att hon skulle träffa Gustaf och de andra på Drufvan klockan sju. Hon försökte räkna slagen från kyrkklockan, men var inte säker på hur många slag som hade passerat när hon började. Den hade slagit fler slag än fem, men hur många fler? Var var hennes ur? Hon såg sig omkring efter sin kappa, innan hon insåg att hon hade den på sig. Hon stack ner handen i innerfickan och fick till slut upp sitt ur. Det var tre minuter över sju. Hon borde vara på Drufvan nu och berätta för Gustaf att det verkligen funnits mer att få reda på om de försvunna hundarna. Varför hade det varit hon som utsetts att gå tillbaka dit och få prata med herr Bengtsson? Varför inte en kraftig karl som Gustaf? Fast hur kunde någon veta att det skulle vara så tärande? Och hur trött hon än kände sig nu kunde hon inte heller önska att någon annan hade fått genomgå det istället för henne.

Hon måste ta sig tillbaka till Drufvan för att varna de andra för att de var något farligt på spåren. Eller var det det som var dem på spåren?

Hon gick sakta de två metrarna fram till kakelugnen och kände sig som om hon var åttio år gammal. Det var en ansträngning att bara flytta fötterna. Hon sträckte ut handen för att åter ta upp tygbyltet med asken men kunde inte bringa sig att ta i det. Hon blev stående med handen en decimeter från byltet i ett par minuter. Hon kände hur den svaga värme som till slut hade återvänt till hennes händer började ge vika för kylan igen. Hon gav upp och sänkt handen igen. Hon kunde inte bringa sig att ta i byltet igen.

Hon lät byltet ligga kvar på hyllan på kakelugnen där hon lagt det och påbörjade istället sin promenad mot Drufvan.

Andra bloggar om: nanowrimo, skrivande
Technorati tags: nanowrimo, skrivande