2011-3: Terry Pratchett: Unseen Academicals

Exakt vilken del i Discworld-serien Unseen Academicals utgör beror lite på hur man räknar. Wikipedia tycker att den är #37. Vi kan nöja oss med att notera att det är en lång serie.

Bortsett från den första delen så har jag läst alla delarna i serien ungefär när de kom ut i pocket, och jag har generellt gillat dem. Jag gillar den här också, så som man alltid gillar en ny Pratchett-bok. Men. Jag ska till att börja med inte göra någon hemlighet av att trollkarlarna nog är den av de olika subserierna i discworldserien som jag tycker är minst intressant. Det var där serien började, men det är nog tyvärr också där som det skett minst intressant utveckling under det dryga kvartssekel som serien kommit ut.

Jag lyckas inte frigöra mig från känslan att Pratchett blivit en fånge i sin egen framgång. Han skriver den ena boken efter den andra om discworld, men de har inte varit riktigt bra på sistone. Man får intrycket att han är lite mätt på sin skapelse. Den känslan blir extra tydlig när man läser hans Nation som inte har något med discworld att göra alls, och den är lysande. Här är humorn tillbaka med full kraft, och även en hel del satir. Personligen skulle jag gärna se fler fristående böcker av det slaget, istället för ytterligare en del i discworldserien. Speciellt som Good Omens (skriven tillsammans med Neil Gaiman), en annan av hans enstaka fristående böcker, är en annan av hans absolut bästa verk.

Nå, boken då: Det upptäcks att trollkarlsuniversitetet får en stor del av sina pengar via en donation som är villkorad med att universitetet ställer upp i en fotbollsturnering då och då, och det har man inte gjort på länge. Närmare bestämt är det dags att göra det i år om inte pengarna från den här källan ska sluta komma, och det skulle innebära allvarliga följder för universitetets finanser. Alltså måste man sätta ihop ett fotbollslag, utan att veta något om sport eller ha några talanger på området.

Även jag är lite som trollkarlarna och inte speciellt intresserad av sport. Jag trodde att det skulle kunna bli mer av ett problem än det egentligen blev, för på något sätt lyckas den här boken handla väldigt lite om sport trots upplägget. Här finns även den mystiske Nutt som ingen (inklusive han själv) vet speciellt mycket om, här finns två kokerskor från universitetets nattkök: Glenda och Juliet. Glenda är smartare än många tror, medan Juliet behöver ett recept för att koka te. En stor del av handlingen handlar om dem snarare än om fotbollsmatchen, men på slutet visar det sig att deras krumbukter genom handlingen (speciellt Juliets) inte ens var speciellt viktiga utan mest verkar ha varit där för att få till en scen i slutet som inte ens var speciellt kul. Jag ska inte säga att de är onödiga för handlingen, men de hade kunnat skäras ner en hel del.

Nutt är en mycket bättre ingrediens och utgör faktiskt ett intressant tillskott till både handlingen och discworldmyten i sin helhet. Jag utgår från att vi kommer att få höra mer om honom någon gång. Problemet med honom ur ett rent litterärt perspektiv är att han kan lite för mycket och gör saker lite för bra för att bli riktigt intressant som karaktär, nu när vi väl vet vem han är.

Visst, det här är en discworldbok och den är skriven av Terry Pratchett. Jag skrattade högt några gånger och fnissade här och där. Trots det är det inte någon av hans bättre titlar. Det betyder inte att det är en dålig bok, men det finns bättre i serien.

Terry Pratchett: Unseen Academicals
Corgi, 2010
541 sidor
ISBN: 978-0-552-15337-9

Andra bloggar om: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
Technorati tags: böcker, läsning, fantasy, humor, discworld, terry pratchett, unseen academicals
intressant.se