Inlägg
Den fjärde november går sjuttonåriga Jonna hemifrån. Hon säger att hon ska till en kompis, men när hon inte kommer hem igen visar det sig att hon aldrig varit där och inte heller sagt att hon skulle komma dit. Jonna är försvunnen, trots alla eftersökningar.Hennes föräldrar hamnar i ett slags limbo där de inte vet om hon är i livet eller inte, och alltså inte är säkra på om de borde sörja att hon är död eller hoppas på att hon snart ska komma tillbaka. Föräldrarna glider allt längre ifrån varandra i sin sorg och förtvivlan.
Modern har ägnat en stor del av sin tid åt att försöka hålla ordning på Jonna och exempelvis få henne att klä sig mer konventionellt. Det har inte alltid uppfattats som något positivt från Jonnas håll, men det har mamman inte insett. Har hon varit allt för påträngande, så att hon drivit Jonna bort från dem?
Fadern har tillbringat det mesta av sin tid på jobbet och inte riktigt vetat hur han ska hantera Jonna, och istället överlåtit det på sin fru. Han undrar istället om han varit för avlägsen, så att Jonna inte känt sig älskad.
Båda föräldrarna brottas med både sorg och skuldkänslor, och lider av att de inte vet vare sig vad som hänt med Jonna eller varför hon lämnade hemmet under falska förespeglingar.
Jag tycker att inblickarna i föräldrarnas svarta tankar efter dotterns försvinnande är väl gjorda, men ibland blir berättandet av det lite rörigt. Boken har en allvetande berättare som både refererar vad som verkligen händer och vad som sker inuti personerna. Problemet är att man i samma scen kan alternera mellan vad som sker i moderns tankar och vad som sker i faderns tankar, och det känns lite hattigt. Jag som läsare har full insyn i båda deras psyken på en gång, men samtidigt kan de inte se in i varandras det minsta, trots att de för mig framstår som så genomskinliga. Detta betyder inte att beskrivningarna av dem är dåliga, men själva berättartekniken gör att de ibland känns mer som studieobjekt än som människor. Jag undrar om det inte kunde ha varit mer effektivt att ha alternerande kapitel där vart annat berättades från faderns synvinkel och vart annat berättades från moderns.
Upplösningen av historien kan man möjligen ha synpunkter på hur realistisk den är, men jag tycker att den passar bra in i handlingen och den tillåter också Karin Fossum att gräva ytterligare lite djupare i sina karaktärers psyken.
Karin Fossum: Natt till den fjärde november (Natt til fjerde november)
Månpocket, 2005 (originalet 2003)
Översättning: Helena och Ulf Örnkloo
176 sidor
ISBN: 9170013039
Köp boken från Bokus så får jag lite provision.
Läs mer om boken på bokrecension.se.
Läsutmaning för 2007
Hundra böcker totalt: 55 (varav 11 serieböcker)
Fem pjäser:
Fem nobelpristagare:
Två böcker på andra språk än svenska och engelska:
Fem böcker utgivna 2007:
Klart 2/3!Fem böcker från Japan:
Läst under 2007:
Nr 1-10
Nr 11-20
Nr 21-30
Nr 31-40
Nr 41-50
51: Arnaldur Indriðason: Änglarösten
52: Johan Theorin: Skumtimmen
53: Jonas Gardell: Ett UFO gör entré
54: Camilla Läckberg: Olycksfågeln
55: Karin Fossum: Natt till den fjärde november
Andra bloggar om: böcker, läsning, karin fossum, natt till den fjärde november
Technorati tags: böcker, läsning, karin fossum, natt till den fjärde november
2 kommentarer:
Upplägget verkar väldigt likt Svarta sekunder. Den tyckte jag var bra./pappa
Upplägget är detsamma men inriktningen är helt olik. Svarta sekunder fokuserar i huvudsak på försvinnandet och polisarbetet medan den här fokuserar helt på psykologin hos dem som blir kvar. Den frågan ignoreras inte helt i Svarta sekunder, men den är inte heller i fokus.
Skicka en kommentar