James Elroy: The Black Dahlia

För några år sedan på någon ConFuse rekommenderade Andreas Roman The Black Dahlia som en bra bok. Jag tyckte att den lät intressant och skaffade den ett tag senare, men sedan dess har den blivit stående oläst i hyllan. Häromdagen skrev Tina om den i rätt negativa ordalag. Det fick mig att till slut komma mig för att läsa boken själv för att se vad jag egentligen tyckte om den.

Den var ... intressant. Jag håller med Tina om att den är väldigt macho, ibland så att det står en långt upp i halsen. Samtidigt är det en hårdkokt deckare, så det var väl inte oväntat. En sak som var fascinerande med den var att det kändes som att hamna i en helt annan värld och nästan ett nytt språk att läsa den. Jag har läst massor av böcker på engelska genom åren, men i den här vimlade det av ord som jag inte kände igen. Det mesta är rimligen 40-talsslang eller polisjargong och mycket av det klarnar om man bara läser vidare, men det var ovant att känna sig så borta i en text som förväntas vara skriven på ett språk jag behärskar. En annan av dess styrkor är att man inte kan lita på något. Det finns nog ingen huvudperson som inte har en egen agenda och säger sanningen med en gång, utan man får pussla ihop sanningen allt eftersom.

Andra bloggar om: böcker, deckare, james elroy, black dahlia