Inlägg
Jag hade läst en hel del om Män som hatar kvinnor innan jag läste den och förvånats över att det verkat som om alla kritiker för en gångs skull var eniga om att det här var en bra bok. Det gjorde att jag hade rätt höga förväntningar på den, men jag får nog faktiskt säga att den uppfyllde dem. Jag kommer utan tvekan att läsa de andra två delarna i Millennium-serien (tyvärr blir det ju inte mer än de tre delarna, eftersom Stieg Larsson avled i samband med utgivandet av första delen, även om han redan skrivit klart alla tre delarna).
Tidskriften Millennium ligger som en sammanhållande tråd i handlingen men syns egentligen inte så mycket i sig själv. Dess ansvarige utgivare Mikael Blomkvist har just blivit fälld för förtal av finansmannen Hans-Erik Wennerström. Precis som han blivit fälld får han ett lukurativt erbjudande av den åldrige industriledaren Henrik Vanger. På ytan ska han skriva släkten Vangers historia, men hans egentliga uppdrag är att ta reda på vad som hände med Harriet Vanger som försvann som sextonåring 1966.
Till sin hjälp får han den unga och lite knepiga hackern Lisbeth Salander. Redan vid en första presentation från Henrik Vanger verkar familjen Vanger rätt konstig, och ju mer Mikael och Lisbeth gräver i dess historia i allmänhet och fallet Harriet i synnerhet desto mer underligheter hittar de. Jag tänker inte avslöja vad de hittar, utan läs boken själv för att få reda på det. Själv ska jag se till att få tag i Flickan som lekte med elden och se om den är lika bra.
Andra bloggar om: böcker, deckare, stieg larsson, män som hatar kvinnor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag är mitt i Flickan som...och jag måste säga att den är till och med bättre!!!
Älskade första, och har precis inhandlat tvåan. Så sorgligt bara att författaren aldrig fick uppleva sina framgångar!
Hur ska man överleva tills 3:an kommer ut... nå'n som vet när?
Jag fick tvåan idag, så jag klarar mig i alla fall några dagar till. Jag har för mig att jag läst någonting om att del tre skulle komma ut i vår, men det är jag inte säker på.
Författaren försöker få mig att förlåta det faktum att Lispbeth Salander är en renhårig superhjältinna med superkrafter för att hon är en smula "socialt handikappad". Blomqvisten sen, en brunmanchester soffa från 60-talet som på 50 sidor lockar ner 3 kvinnor i sängen (utan att blinka). Det tog över halva boken innan Lispbeth var med i utredningen å sen var mysteriet över på 100 sidor. Känns som om författaren inte riktigt visste hur han skulle avsluta och fick panik när han upptäckte hur lång den började bli. Men förutom att huvudpersonerna känns betydligt mindre trovärdiga än Gandalf och slutet så är boken välskriven (extrem lättläst) och spännande. Får en 3a av mig :)
Skicka en kommentar