Under the Dome är Stephen Kings senaste roman, och med sina 1074 sidor är den tjock även med King-mått mätt. Trots det fysiska omfånget är det däremot inte någon handlingsmässigt speciellt stor bok på det sätt som exempelvis
The Stand är.
Under the Dome handlar om den lilla staden Chester's Mill i Maine. En dag uppstår en genomskinlig kupol över staden som avgränsar den totalt från omvärlden, förutom att det går att se och tala genom den. När kupolen väl uppstått i det första kapitlet så ägnar sig resten av boken åt att fråga sig vad som händer människor som på det här sättet blir avskilda från omvärlden.
En del människor befinner sig i Chester's Mill fastän de inte bor där, och de kan inte ta sig hem. Å andra sidan blir många av de lokala familjerna splittrade eftersom en del personer befinner sig utanför staden när kupolen anländer. Det står rätt snart klart att en del människor tar tillfället i akt att försöka skaffa sig fördelar när de plötsligt befinner sig utom räckhåll för de flesta lagliga instanser. Eller rent av alla, eftersom de flesta som tar sig friheter har med polismyndigheten under kupolen att göra.
Chester's Mill är en småstad med ett par tusen invånare, och det här är mammas gata för King. När det gäller att beskriva människor, småstadsliv och alla de små historiska kopplingar mellan människorna som gör att de är som de är och tycker som de gör om varandra så är han lysande. Hans bild av småstadsamerika är utmärkt, men det finns detaljer som inte håller riktigt. Det går inte att undgå att notera att det börjar kännas som att King börjar bli gammal. Han nämner vid några tillfällen hur personer använder internet för att skicka information ut och in, men det är i princip bara i samband med den lokala journalisten. Vanliga människor får sin information från CNN och andra tevekanaler. Om något i den här stilen hände idag så skulle
twitter översvämmas av rapporter inom ett par minuter, men här finns inget sådant. Istället får vi ett trettonårigt datorgeni som inte har någon mobiltelefon och bara tycks använda datorn som ett föremål, inte som en anslutning till världen utanför. Det känns inte realistiskt för tre öre.
En annan sak som jag tycker är lite underlig är tilltalet i boken. Berättandet följer ett otal personer (det finns tre sidor med personlista i början av boken, men det är bara de viktigaste) och den person som är i fokus för stunden får man se både handlingar och tankar för, och det fungerar rätt bra. Ibland kan berättandet få för sig att byta från att fokusera på en person till en annan utan att det är tydligt för läsaren, men det är inte så farligt. Det jag däremot hängde upp mig på är att det finns ett par tillfällen i boken där författaren helt plötsligt börjar tala direkt till läsaren som om det var en saga som berättades runt en lägereld. Det är samma tonfall som ofta brukar förekomma i Kings efterord när han talar till Constant Reader, men då känns det rätt. Det passar däremot inte mitt i en roman, och definitivt inte som ett par till synes slumpmässiga infall i en roman som annars inte har det tilltalet.
När det gäller slutet har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om det. Det är storslaget på flera sätt, men man skulle också kunna se det som att luften lite grann går ur boken när vi till slut måste få reda på vad det egentligen var som hände. Jag får lite grann känslan jag hade när jag läste
It; det är fantastiskt bra under resans gång och på slutet får man se monstret och reaktionen blir då mest "jaha, var det bara det?". I
Under the Dome är det inte lika illa som i
It, men tendensen finns där. Samtidigt ska det sägas att upplösningen på ett snyggt sätt anknyter till de funderingar om vad människor är kapabla att göra mot varandra som hela romanen genomsyras av.
Om man ska likna
Under the Dome vid tidigare King-verk så ligger det närmast till hands med den postapokalyptiska
The Stand (även den en tegelsten) där en spillra av mänskligheten (fördelad på goda och onda) kämpar för sin överlevnad, kortromanen
The Mist om ett antal människor som blir instängda i ett snabbköp medan monster rör sig i den mystiska dimman utanför och screenplayen
Storm of the Century om människorna på en ö som blir avstängda från fastlandet av en snöstorm samtidigt som något slags demon besöker dem.
Sammanfattningsvis tycker jag att
Under the Dome är en stark King-roman. Den är snarare thriller än skräck (även om det finns en del otrevliga scener), och den fokuserar på hur helt vanliga människor drivs av omständigheter kring dem att göra dåliga saker, och hur andra tar på sig att kämpa emot så gott de kan. Även om det finns en "god" sida och en "ond" sida så är det aldrig svartvitt. I
Storm of the Century så kan det onda hela tiden spåras tillbaka till Linoge som tveklöst är ond. I
Under the Dome så har de onda människorna (om man nu ska kalla dem det) goda sidor (även om de ibland sitter långt inne) och hjältarna har mörka hemligheter.
Med reservation för det jag nämnt ovan så är berättandet utmärkt och man vill hela tiden läsa mer. Att boken är över 1000 sidor känns absolut inte som något problem. På det hela taget en bra King, om än inte en av de absoluta topparna.
Stephen King:
Under the DomeScribner, 2009
1074 sidor
ISBN: 978-1-4391-4850-1
Helena på Bokhora har också
recenserat Under the Dome.
Andra bloggar om: böcker, läsning, stephen king, skräck, thriller, under the dome
Technorati tags: böcker, läsning, stephen king, skräck, thriller, under the dome
intressant.se
Inlägg
Ida Trotzig var svensk, men sedan barnsben förälskad i allt som hade med Japan att göra. Hon gifte sig sedermera med en svensk som var anställd i Japan och flyttade själv dit 1888. Hon lärde sig japanska och japanska seder. Vid ett besök i Sverige kom hon i kontakt med Etnografiska museet som bad henne köpa fotografier över Japan för dess räkning, och det är de fotografierna som ligger till grund för den här boken.
