Inlägg
Svampkungens son är, precis som allt annat jag läst av Marie Hermanson, en sån där bok som man lätt fastnar i för att det är så lätt att läsa ett kapitel till, både för att det är lättläst och för att man helt enkelt vill läsa vidare. Berättaren i boken är son till en svampexpert som också utnyttnar sina guidade exkursioner i svampskogarna till kärleksmöten med någon av de kvinnliga deltagarna. Sonen följer med på svampturerna, men har inte alls samma utstrålning som pappan och det är just ingens om ser honom.
Den här boken är inte riktigt lika skruvad som de tidigare jag läst av Marie Hermanson (Mannen under trappan och Värddjuret). Det händer saker som man inte riktigt väntar sig, men de är inte på samma sätt bokens totala fokus. Man skulle kunna läsa den här boken som en ren uppväxtskildring. Det som framför allt saknas i Svampkungens son är den vaga känslan av overklighet som ligger precis under ytan på de andra böckerna av henne jag läst, och som jag verkligen gillar. Man är aldrig säker på exakt vad som händer: är det som berättaren säger eller inbillar hen sig saker? Den här boken är mer realistisk.
Det här är absolut ingen dålig bok, men det var inte heller riktigt vad jag förväntade mig när jag började läsa den, och det tillsammans med att slutet i viss mån kändes som att boken rann ut i sanden gjorde att jag blev lite besviken (men då var förväntningarna rätt höga).
Marie Hermanson: Svampkungens son
Bonnier, 2007
234 sidor
ISBN: 978-91-0-011866-2
Andra bloggar om: böcker, läsning, marie hermanson, svampkungens son
Technorati tags: böcker, läsning, marie hermanson, svampkungens sonintressant.se
1 kommentar:
Jag älskade den. Och jag är framför allt så imponerad av hur hon får ihop fullödiga romaner på drygt 200 sidor, där många andra skriver 600 och ändå inte lyckas gå i mål.
Skicka en kommentar