2010-96: Jean-Claude Forest: Barbarella

Barbarella är en fransk tecknad serie om en rymdhjältinna som lyckas ta sig igenom diverse äventyr utan några större problem och framför allt utan några större mängder kläder. I någon mening kanske Barbarella kan sägas vara ett startskott för de vuxenserier som man i Sverige åtminstone förr kunde se i exempelvis Tung Metall och andra tidskrifter.

På samma gång är det fascinerande att se hur en serie som är känd för allt sex den innehåller i själva verket innehåller så lite sex. Eller, tja, den innehåller en del sex men just inget av det syns i bild. På samma sätt förekommer det en hel del naket - för att vara exakt en massa naken Barbarella - men man ser väldigt lite av henne också, för hon har nästan alltid en arm eller något annat strategiskt placerad. Det är nästan så att man kan undra varför den här serien fått ett så grundmurat rykte som sexig, för på den fronten är det egentligen rätt glest.

Vad värre är så finns det synnerligen lite av något annat också. Handlingen är minst sagt sparsmakad: Barbarella träffar på ett hot, Barbarella övervinner hotet på ett eller annat sätt (som oftast innebär att hon vid något tillfälle tar av sig kläderna), och Barbarella drar vidare till nästa hot som inte har så mycket med det förra att göra. Man behöver inte ha speciellt långt minne när man läser, för saker och personer som uppträdde för mer än några få sidor bakåt kommer inte tillbaka. Som berättelse ligger det hela på lägsta B-filmsnivå, komplett med imbecilla saker som lufthajar och underjordsrymdskepp. Som av en händelse är det en rätt passande jämförelse, för Barbarella är filmad, med Jane Fonda i huvudrollen (som synes på omslaget).

Teckningarna tycker jag är rätt charmiga. De är i en stil som ser ut att vara ritade i en hast, men samtidigt är de väl anpassade till historien. Man kan väl i princip säga att serien är svartvit, men av någon anledning så har teckningarna också fått färgläggning i en färg. Vilken färg som använts varierar, men varje färg (lila, gul, grön, blå) används i ett antal sidor innan nästa kommer.

Om man ska se till de rent tekniska aspekterna av hur seriemediat används så är det tyvärr dåligt, även med hänsyn tagen till seriens ålder. Det är exempelvis gott om scener där Barbarella eller någon annan pratar högt för att läsarna ska ha en chans att hänga med i de krumbukter som handlingen tar sig. Det hade varit bättre med förklarande textrutor istället för omotiverade repliker riktade till ingen, men bäst blir det naturligtvis om man kan visa bakgrundshistorien i bild istället för att återberätta den.

Som serie är Barbarella alltså ett misslyckande, och som berättelse är den heller inte något att ha. Som konstverk tycker jag att den är rätt OK, om än inte lysande. Så varför har den så fått ett sådant rykte och överlevt som ett slags sexikon? Att den blev filmad lär ju rimligen ha hjälpt, men det är väl också värt att påpeka att trots B-filmsestetiken och det ständiga anspelandet på sex så är det Barbarella som inbjuder till (för att inte säga kräver) sex och även bortsett från den aspekten så framställs hon som en tämligen framåt och rimligt kapabel kvinna. När Barbarella publicerades hade "den kvinnliga vågen" börjat skölja in över sciencefictiongenren, men den hade inte kommit speciellt långt och Barbarellas tidiga starka kvinnliga huvudperson kan nog därmed vara en annan anledning till varför verket blivit så känt.

Jean-Claude Forest: Barbarella
Grove Press, 1966 (originalet 1964)
68 sidor

Andra bloggar om: böcker, läsning, serier, jean-claude forest, barbarella, sex, sf, science fiction
Technorati tags: böcker, läsning, serier, jean-claude forest, barbarella, sex, sf, science fiction
intressant.se