Inlägg
Den här boken kom jag aldrig riktigt överens med. När jag läst femtio sidor funderade jag på att lägga av, men bestämde mig för att ge den en chans till, och den hämtade sig lite grann. Jag kan inte säga att den var någon höjdare, men den växte i alla fall lite mot slutet.Sutty är observatör från Jorden och placeras på planeten Aka. Den styrs nu av vad som kallas för Företaget, vilket är både kapitalistiskt och repressivt. På det hela taget känns det som om Le Guin anstränger sig för att göra det så otrevligt som möjligt för att driva hem en poäng; lite mer gråskala hade varit på sin plats. Det ska väl sägas till hennes försvar att det i första hand är Företaget som sådant som får den behandlingen; människorna som det består av presenteras i alla fall lite bättre. Den här pekpinnemässigheten tycker jag genomsyrar boken i övrigt också. Sutty reflekterar exempelvis över hur den här planeten inte har så stora skillnader i hur män och kvinnor behandlas, men istället för att visa det i handling så får vi en lång utläggning om hur det inte alls är lika jämlikt på Jorden. Det här är för den delen också ett generellt problem. Texten känns inte så mycket som en roman som en reseguide. Det är stora stycken exposition med några rader handling pliktskyldigt inskjutna här och där.
Det boken egentligen handlar om är den religion (om det nu är rätt term) som folket på Aka haft, Berättelsen. De berättar saker för varandra, om och om igen, men inte nödvändigtvis ordagrant eller ens speciellt likt. Det viktiga är att berätta, inte exakt hur det görs. Problemet är att Företaget förbjudit berättandet (som så mycket annat). Tanken med Berättelsen är intressant, liksom även tankarna om hur språket och berättelsen formar folket som lever med dem, men jag tycker inte att boken gör idéerna rättvisa.
Precis i slutet bjöd Le Guin dock på en formulering som jag tycker trots allt gjorde boken värd att läsa: "tron är det sår som kunskapen läker". Men den här boken hade kunnat vara så mycket bättre, om den fått vara en roman istället för en didaktisk pamflett.
Ursula K. Le Guin: Berättelsen är världens språk (The Telling)
Ordbilder, 2005 (originalet 2000)
Översättning: Kristian Holmgren
237 sidor
ISBN: 978-91-85269-02-0
Andra bloggar om: böcker, läsning, sf, science fiction, ursula k. le guin, berättelsen är världens språk
Technorati tags: böcker, läsning, sf, science fiction, ursula k. le guin, berättelsen är världens språkintressant.se
4 kommentarer:
Jag kan verkligen bara instämma med denna recension. Min enda reservation är att jag tycker du går i Le Guins tarvligt gillrade fälla genom att kalla styret på Aka för kapitalistiskt, när det i själva verket är motsatsen. Detta är också symptomatiskt för hela Le Guins filosofi i boken: hon målar upp groteska bilder och säger "det här är kapitalism" (eller vilken annan tankegång det nu är hon för tillfället vill demonisera; hon hinner med några stycken under bokens gång, trots att den är kort). Tyvärr tycker jag att den här bokens brister -- litterära såväl som filosofiska -- är något som återkommer ofta i Le Guins senare författarskap. Det är som om hon någonstans efter framgångarna med The Left Hand of Darkness och The Dispossessed slutade skriva för berättelsens skull, och istället började ta läsaren för given som självklar publik för didaktiska predikningar. Det är lika tråkigt varje gång det händer, för jag gillar verkligen Le Guin som författare på många sätt.
Men jag har för all del mycket av Le Guins produktion kvar att läsa, så jag har fortfarande gott hopp om att hitta mycket mer läsvärt även bland hennes senare verk.
Jag läste någonstans att den här boken i mångt och mycket är en metafor för hur Le Guin ser på hur taoismen behandlats i Kina. Jag vet inte om det förklarar något.
Det låter inte orimligt, men jag vet för lite om Kina för att kunna säga om det verkligen är vettigt.
Jag gillade boken. 8)
http://fredrik-d.blogspot.com/2009/08/ovardinnan.html
Den har en ton som jag tycker är behaglig.
Skicka en kommentar